Barnberättelser om Ellen White. 18 - Nära Ögat!

Berättelser för Barn om Ellen White

 

18 – Nära Ögat!

Hänvisningar: His Messenger, s. 97-99, Life Sketches, s. 153-154, Stories of Little Ellen and the Messages, s. 35-40, Lärarhandledning till Bibeln, årskurs 1 och 2, s. 262-3. Dagens text: Psaltaren 37:8.

1:a scenen – En konstig känsla

En dag gjorde pastor och fru White sig redo för att åka på en lång resa. De hade bott en tid hos familjen Palmer i Jackson, Michigan, och predikat för medlemmarna där.

 
Nu höll de på att packa sina kläder i resväskor och väskor. De tog också med sig en väska full med böcker och tidskrifter om Jesu snara återkomst. Hela eftermiddagen hade pastor White talat om att han kände sig illa till mods inför denna resa.

 
”Ellen, jag har en konstig känsla när det gäller den här resan”, sade pastor White till sin fru, ”men vi har ingått en överenskommelse om att tala till dessa människor, så vi måste resa.”

 
Innan de begav sig till stationen, knäböjde de i bön tillsammans med sina vänner och bad att Gud skulle sända Sina änglar för att skydda dem på tåget. När de reste sig upp igen, sade pastor White: ”Nu är jag redo att resa, ty jag vet att Herren kommer att ta hand om oss.”

 
Deras vänner följde dem till stationen och de tog tåget vid 20.00. Pastor White och hans fru gick in i en vagn, men kunde inte hitta några lediga platser. Vagnen var redan full. Så de gick in i nästa vagn i tåget och hittade tillgängliga platser där. Men Syster White tog inte av sig hatten som hon brukade göra när hon var ute och reste på natten. Hon till och med satt och höll i väskan, som om hon väntade på att något skulle hända, men inte visste vad det kunde vara.

 
Klockan ringde, och tåget började att sakta röra sig i nattmörkret. Av någon anledning, som de inte kunde förklara, var broder och syster White inte glada över att vara på tåget den natten.

 
Tåget hade kört ca 7-8 miles [omkring 11-13 km] när de plötsligt kände att det började att darra och skaka fram och tillbaka och plötsligt stannade det helt med en smäll. Då insåg de att det hade inträffat en tågolycka.

 
De öppnade fönstret och tittade ut för att se hur mycket skada tåget hade tagit. De hörde människor gny och stöna av smärta, och andra skrek för att de var rädda. Vagnen som de först hade försökt att finna sittplatser i, hade förstörts, och ena änden av den stod ovanpå andra skadade vagnar. Fyra personer hade dödats och många andra skadats allvarligt. Så tacksamma broder och syster White var över att vagnen de satt i, fortfarande stod på rälsen – några meter från de ödelagda vagnarna.

 
Alla var upphetsade och rädda, för ett annat tåg väntades på samma bana om en liten stund. Delar av de skadade vagnarna samlades i högar och antändes för att varna det andra tåget och få det att stanna. En del av männen tog brinnande träbitar som facklor och sprang längs med spåret för att varna det andra tåget om faran.

 
Pastor White lyfte sin hustru upp i famnen och bar henne över en liten bäck till huvudvägen. De övernattade hos en adventistfamilj som bodde i närheten.

 
2:a scenen – Vem lossade på vagnen?

Nästa morgon gick de alla för att titta på det skadade tåget. Det visade sig att olyckan hade orsakats av en stor tjur som hade lagt sig på järnvägsspåren, och när loket träffade den, kastades tåget av spåret. Folk från järnvägsmyndigheterna gick runt och inspekterade vraket. Lokomotivet låg på sidan om rälsen. Postvagnen hade slagits i bitar, men godsvagnen var bara lätt skadad. Pastor White var glad, för han tänkte på sin väska full med böcker och tidskrifter. Den var inte skadad.

 
De människor som inspekterade vraket blev förvånade när de såg, att vagnen som pastor och syster White hade suttit i, fortfarande stod på rälsen. Den hade skilts från de trasiga vagnarna och stod ensam några meter från nästa vagn. De kunde se bulten och kedjan som låg på vagnens plattform, som om någon hade lagt dem där.

 
”Hur kan det komma sig?”, frågade folk. ”Den här vagnen var ansluten till en annan vagn med en stor bult och en kedja.”

 
Mannen som var ansvarig för bromsarna sade: ”Det är ett fullständigt mysterium hur vagnen lossnade från vagnen framför.”

 
Ingen tågansvarig kunde förklara vad som hade hänt. Men för James och Ellen White var det ingen gåta. De visste svaret. De var säkra på att Gud hade besvarat deras böner genom att skicka en ängel som lossade på deras vagn. De var tacksamma för så stora löften som det vi finner i Psaltaren 34:8: ”HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som fruktar honom, och han befriar dem.”

 
Pastor och fru White fick tag i sin väska med böcker och tidningar samt sina resväskor och fortsatte till Wisconsin med ett annat tåg. De kom tryggt fram i tid till det avtalade mötet med Guds folk där.