Barnberättelser om Ellen White. 3 - Ellen ger sitt Hjärta till Jesus

 

Berättelser för Barn om Ellen White

 

3 – Ellen ger sitt Hjärta till Jesus

Hänvisningar: Life Sketches, s. 21-24, 32, Pioneer Stories, s. 132-135.

Dagens text: Andra Moseboken 20:3.

 
1:a scenen – Ellen ber om frid med Gud

När Ellen var tolv år gammal, kände hon en stor sorg i sitt hjärta. Hon hade en känsla av att hon aldrig skulle kunna kallas för Guds barn, att hon inte var tillräckligt bra för att komma till himmelen. Ellen och hennes tvillingsyster Elizabeth gick till sängs på kvällen, men Ellen kunde inte sova. Hon låg vaken och önskade att hon kunde komma närmare Gud. Många gånger efter att Elizabeth hade somnat, smög Ellen sig ur sängen (ta bort 57) och knäböjde på det kalla golvet bredvid sängen. (Visa 62.) Där bad hon länge och allvarligt till Gud.

 
På detta vis, ledsen i hjärtat, reste Ellen med sina föräldrar till metodisternas sommarstämma i Buxton, Maine 1840. Hon längtade så efter, att få frid med Gud och verkligen förlåtelse för sina synder.

2:a scenen – Ellen hör en bra predikan

Strax efter att de hade kommit till stämman, hörde Ellen (visa Ellen och de andra, som sitter vid mötet) en predikan om hur drottning Ester modigt gick in till konung Ahasveros, efter att hon hade fastat och bett Gud om, att Han skulle hjälpa henne. Ester sade: ”Därefter skall jag gå in till kungen. . . . Skall jag gå förlorad, så må jag gå förlorad.’” Drottning Ester hade modet att gå in till kungen, efter att hon hade bett, för hon trodde att han skulle acceptera henne, och det gjorde han. Denna predikan fick Ellen att förstå, att hon måste ha större tro på att Jesus älskade henne precis som hon var och att Han skulle acceptera henne, som kungen hade tagit emot drottning Ester, och att Jesus skulle förlåta hennes synder.

 
Predikanten bad alla, som önskade särskild förbön, att träda fram, och Ellen gick. (13, 44, 45, 62.) När hon böjde sig ned tillsammans med de andra, som sökte Gud, bad hon tyst för sig själv: ”Hjälp mig, Jesus, fräls mig, annars går jag förlorad!”

 
Medan hon bad, förnam hon plötsligt hur bördan försvann och hon kände sig glad och lycklig. Nu var hon säker på, att Jesus förstod hennes vanskligheter och att Han skulle hjälpa henne.

 
3:e scenen – Jag kan se det i Ditt ansikte

En dag under stämman (22, 61) stannade en dam upp och pratade med Ellen. ”Kära barn”, sade hon, ”har Du gett Ditt hjärta till Jesus?” Ellen var på väg att svara ”ja”, när damen utropade: ”Ja, det har Du verkligen, Hans frid är med Dig; jag kan se det i Ditt ansikte!”

Jag undrar, om folk kan säga det om våra ansikten? Kan de se, att Guds kärlek strålar i våra ansikten? Kan Du komma ihåg några berättelser från Bibeln om, hur enskildas ansikten lyste av Guds härlighet? I Apostlagärningarna 6:8, 15 heter det: ”Stefanus var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket. . . . Alla som satt i rådet fäste ögonen på honom och såg att hans ansikte var som en ängels.” Ansiktet åt Moses lyste också av Guds härlighet, när han kom ned från berget Sinai, efter att han hade talat med Gud. I Andra Korintierbrevet 3:7 står det: ”. . . Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans. . . .”

4:e scenen – Ellen lär sig något av ett paraply

Det fanns många pojkar och flickor på stämman. (60, 75, 76 med föräldrar.) Men den gången fanns det inga särskilda tält eller rum för barnmöten, som det gör för barnen nu. Dessa barn satt med sina föräldrar hela dagen och lyssnade på predikanten.

 
En dag när Ellen satt i anslutning till mötet, såg hon en liten flicka på sex år som satt i närheten med sin mor. Hon höll ett fint paraply (165) tätt intill sig. Många gånger skulle hon till att lägga ned det, men så tog hon upp det och höll det hårt i sina armar igen. Åh, så dyrbart paraplyet var för henne! Hon såg ledsen och fundersam ut, precis som om hon kämpade med något inombords.

Under ett tidigare möte hade den lilla flickan hört predikanten säga, att vi måste ge allt för Jesus. Nu satt hon och tänkte: ”Måste jag ge mitt paraply också?” Jag älskar Jesus, jag älskar mitt paraply, jag älskar Jesus, jag älskar mitt paraply. Kan jag ge upp paraplyet för Jesu skull?” Hon tittade på sitt paraply och plötsligt brast hon ut i gråt och sade högt: ”Käre Jesus, jag vill älska Dig och komma till himmelen. Ta bort mina synder. Du skall få mig och mitt paraply och allt.” Sedan slog hon armarna om sin mamma och sade: ”Åh, mamma, jag är så glad att Jesus älskar mig, och jag är mer förtjust i Honom än i mitt paraply eller något annat.”

Den lilla flickans ansikte strålade av glädje och hon log mot alla runt omkring sig. Hennes mamma var glad också. Med tårar i ögonen berättade hon, att hennes lilla dotter hade fått paraplyet i gåva och att hon var väldigt förtjust i det. Hon bar det med sig överallt, oavsett om det regnade eller var solsken. Hon hade det rent av med sig i sängen på natten. Men här på kongressen hade hon hört historien om, hur Jesus gav Sitt liv för att vi skall komma till himmelen. Vilken strid hon hade gått igenom, innan hon var villig att ge upp sin finaste skatt – sitt paraply – för Jesu skull! Men nu var striden över och hon var villig, att offra sitt fina paraply för Jesus.

 
Alla i tältet var glada för den stora seger, som den lilla flickan hade vunnit. De visste, att det var lika svårt för henne att ge upp det fina paraplyet, som det skulle vara för dem, att ge upp sina hus och fastigheter.

 
Så förklarade modern för sin lilla flicka, att eftersom hon nu var villig att ge det finaste hon hade till Jesus, var det i sin ordning om hon behöll det och använde det, bara hon inte var mer förtjust i paraplyet, än hon var i Jesus.

 
Den här flickan hade lärt sig en viktig läxa, att vi alltid måste lyda det första budet, där det heter: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Hon var så förtjust i sitt fina paraply, att hon nästan dyrkade det som en liten gud. Det är att bryta det andra budet också, för det säger att vi inte skall dyrka avgudar. Paraplyet var egentligen inte en avgud, men nästan allt kan bli till en avgud, om vi blir förtjusta i det eller tänker på det hela tiden, såsom många människor gör. En skinande ny bil, eller ett trevligt nytt hus eller en ny båt eller ett nytt flygplan eller till och med en blank ny cykel kan bli som en avgud. Somliga flickor nästan dyrkar vackra kläder och de är aldrig nöjda med vad de har. För dem är kläder som en avgud. Om vi älskar och tänker på dessa saker mer än vi tänker på Jesus, så att vi inte har tid att läsa Bibeln, då blir dessa saker som en gud eller avgud för oss, liksom den lilla flickans paraply var för henne.

 
Som Ellen satt där på mötet, tänkte hon för sig själv: ”Så svårt det är att ge upp till och med en liten skatt som detta paraply! Ändå offrade Jesus himmelen för vår skull och blev fattig, så att vi kunde få de himmelska rikedomarna.”

Nu hade Ellen äntligen verklig frid med Gud. Hon visste att hennes synder var förlåtna. Hon var villig att döpas och bli ett sant Guds barn.