Barnberättelser om Ellen White. 16 - Ellen byter Namn

Berättelser för Barn om Ellen White

 

16 – Ellen byter Namn

Hänvisningar: Lärarhandledning till Bibeln, årskurs 1 and 2, s. 264, Stories of Little Ellen and the Message, s. 24-28, Stories of My Grandmother, s. 35-39. Dagens text: Danielsboken 10:18.

1:a scenen – Styrka från Gud

Ellen blev aldrig stark igen efter att hon föll offer för olyckan när hon var nio år gammal. Hon var svag och ofta sjuk. Hon kunde inte springa eller gå långa sträckor eller lyfta något tungt. Men när hon fick en vision, kunde hon göra saker som till och med en stark man icke kan göra.

 
Bibeln säger att det finns många sätt som vi kan prova en profet på. Danielsboken 10:17 (sista delen) säger att när en profet får en vision, har han ingen kraft och ingen andning, ingen andedräkt. Vers 18 säger att ängeln gav särskild styrka till profeten. Fjärde Moseboken 24:4 säger att en profet kan ha öppna ögon. Matteusevangeliet 7:15-20 säger att en profet skall kännas igen på sina frukter, dvs. det liv han lever och exemplet han föregår med.

 
Ofta var Ellen väldigt svag när visionen började, men plötsligt kunde hon bli stark när Guds ängel gav henne nya krafter att göra extraordinära saker, ofta under en längre stund. Personer som tittade på Ellen när hon fick en uppenbarelse, säger att hon såg väldigt glad ut, och hon brukade säga ”Glory” (härlighet) tre gånger – varje gång svagare, som om hon avlägsnade sig mer och mer från dem.

 
Ellen fick många syner när hon var ensam, men Gud gav också syner när hon var på möten. Det hände ofta och då kunde människor själva se hur hon betedde sig när hon fick en vision. En dag när Ellen var på ett möte i ett hus, fick hon en vision. Det var många personer närvarande. I rummet där hon fick synen, var det en stor familjebibel. Ingen använde den för den var för tung. Den vägde mer än åtta pund [nästan fyra kg]. Plötsligt gick Ellen bort och lyfte den stora Bibeln. Hon öppnade upp den och höll den med sin vänstra hand. Och utan att titta på den pekade hon på olika ställen som hon läste upp.

 
”Låt oss se om hon citerade korrekt”, föreslog en man (53). Han såg efter där hon pekade, och lyssnade på vad hon läste. Förvånad, utropade han: ”Ellen bläddrar i Bibeln och pekar på exakt de texter som hon citerar. Och utan att se dem, upprepar hon varje text rätt!” Andra såg efter också och sade: ”Det här är fantastiskt! Hon ser inte texterna med sina naturliga ögon: De visas i hennes syn!”

 
Ellen höll denna stora tunga Bibel så här med vänstra hand i över en halvtimme. Alla kunde se att det var ett riktigt mirakel från Gud. Ellens mamma sade att när hon inte hade en syn, kunde hon inte ens lyfta upp den stora Bibeln, ty hon var för svag. Men ängeln stärkte henne, precis som vi läser i Danielsboken 10:18: ”Han som såg ut som en människa rörde då på nytt vid mig och styrkte mig.”

Samma stora Bibel som Ellen höll, förvaras nu på Generalkonferensen i Washington DC, och många stora, starka män har försökt att hålla Bibeln med sin vänstra arm rakt ut, liksom Ellen höll den, men de flesta kan hålla den så bara i en minut eller två.

 
Ellen vägde bara drygt åttio pund [knappt 37 kg] på den tiden. Finns det en tjej här i dag som väger ungefär lika mycket som skulle vilja försöka att hålla denna stora Bibel (eller en tjock ordbok eller annan bok) i vänster hand, precis som Ellen gjorde? Så skall vi låta en av de stora pojkarna försöka.

 
Gud använde detta mirakel för att uppmuntra människor till att tro att Ellen verkligen hade valts ut till att vara Guds profet i dessa sista dagar.

 
2:a scenen – Ellen träffar en stilig, ung predikant

En dag frågade några av hennes vänner Ellen, Jordan hette de, om hon ville följa med dem till Orrington, en stad omkring 350 km bort.

 
”Vi skall återbörda en häst som vi har lånat, och en släde, till en ung adventistpredikant som heter James White. Han har problem med vissa religiösa fanatiker. Om Du följer med oss, kan Du tala dem tillrätta.”

Ellen visste inte om hon borde följa med eller inte. Hon tyckte inte om att tala med religiösa fanatiker. Men hon hade lovat Herren att hon skulle bege sig överallt dit Han ville att hon skulle bege sig. Gud skulle förmodligen sända en ängel för att skydda henne och visa henne vad hon skulle göra.

 
Efter att de hade rest i omkring två dagar i det kalla vädret, kom de äntligen till Orrington sent en eftermiddag. Ellen var så trött och utmattad efter den långa, hårda resan, att hon knappt märkte den unge predikanten vid namn James White.

 
Nästa dag blev familjen Jordan och Ellen inbjudna att följa med James White på hembesök. Ellen blev ombedd att berätta om sin syn. En del av åhörarna började att hoppa upp och ned samtidigt som de klappade i händerna och skrek. Ellen blev chockad av deras beteende och slutade att prata.

 
James White öppnade sin Bibel och läste för dem att Gud är en ordningens Gud som inte vill ha förvirring, och att den Helige Ande talar till hjärtan med lugn röst. Bullret lade sig, och efter ett tag började Ellen att tala igen.

 
Dessa fyra besökte hem efter hem dag efter dag. Och berättade om Guds budskap och tillrättavisade fanatism. På många platser fann de att de troende var oroliga på grund av bullrande fanatism. Slutligen hade de hållit sitt sista möte. Orosstiftarna hade blivit tysta. Folk var så lyckliga nu, och de tackade Ellen och det äkta paret Jordan för att de hade kommit för att hjälpa dem och den unge predikanten för att skapa ordning och enhet på deras möten.

 
Ellen reste hem igen, men James White kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Hon var så ung och svag.

 
Ellen och James White möttes ofta under de kommande arton månaderna. De var ofta ute och reste och var med på olika adventistmöten på flera ställen. (Ta bort alla bilder, sätt upp 26 och 5.) Så det låter inte konstigt att pastor White en dag bad Ellen att bli hans hustru. Pastor White trodde att Ellen behövde någon som kunde ta hand om henne och skydda henne. Han ville gärna dela hennes svårigheter och faror, för han var väldigt förtjust i henne. Han kände att de kunde göra mer för Herren tillsammans än de kunde genom att arbeta individuellt.

 
Ellen beundrade den stilige unge mannen, som var en så allvarlig kristen. Men hon ville vara säker på att det var Guds vilja innan hon lovade att gifta sig med honom. Sedan sade hon: ”Jag ska be att Herren låter oss veta vad Han vill att vi skall göra.”

 
Medan Ellen bad, kände hon sig mer och mer övertygad om att Gud ville att de skulle arbeta tillsammans. Gud svarade inte Ellen i en syn, utan den Helige Ande talade tyst till hennes hjärta, och hon blev övertygad om att James White var den som Gud ville att hon skulle gifta sig med.

 
James och Ellen var kanske för fattiga för att hålla ett stort kyrkbröllop, för vi hör ej om några tryckta inbjudningar eller tärnor, eller någon smekmånad. Deras huvudsakliga syfte i livet var att bruka sin tid och sina pengar till att predika de goda nyheterna att Jesus snart kommer tillbaka.

Ellen var glad, för hon älskade James. James var glad, för han älskade Ellen. Och de båda älskade Gud. En stor uppgift låg nu framför detta unga par som hade vigt sina liv åt Gud.