Barnberättelser om Ellen White. 19 - Gud sörjer för våra Behov

Berättelser för Barn om Ellen White

 

19 – Gud sörjer för våra Behov

Hänvisningar: His Messenger, s. 73-79, Life Sketches, s. 105-109. Dagens text: Matteusevangeliet 10:37.

1:a scenen – En baby i familjen

Hela tiden då pastor och fru White hade varit gifta, hade de rest runt från plats till plats, och predikat ur Bibeln och uppmuntrat andra. De hade inget hem till skillnad från andra, för de var alltid på språng, och tillbringade bara några dagar på varje plats.

 
Nu var de inte längre bara två stycken i familjen, utan tre (78 i syster Whites famn), för broder och syster White hade en liten pojke att älska och ta hand om. De kallade det lilla barnet för Henry, och de var väldigt förtjusta i honom. Syster White var stolt över att visa honom för sina vänner, hr. och fru Howland. (6 och 44 tittar på barnet.)

 
”Ellen, Du och James har varit gifta i över ett år nu. Har Ni inte lust till att sluta att resa så mycket och komma och bo hos oss i detta stora hus?”, frågade paret Howland.

 
James och Ellen White menade att det skulle vara trevligt att ha en plats de kunde kalla för sitt hem nu när de hade en liten son att ta hand om. ”Men vi har inte några möbler att ha i ett hus”, sade syster White. Vi har spenderat det lilla vi hade i pengaväg på att köpa biljetter, så att vi kunnat resa runt och prata med människor som vill läsa Bibeln och förstå den. Min man kan inte lägga ned så mycket tid på att tjäna pengar som andra män, för folk ber honom alltid att komma och predika.”

”Du behöver inte oroa Dig för möbler, en del av adventistfamiljerna här har litet extra möbler som Ni kan låna.”

 
2:a scenen – En överraskning

Så begav sig makarna White till Ellens hem och packade de få tillhörigheter de hade. Medan de var borta, gick fru Howland till några av församlingsmedlemmarna och berättade vad Ellen och James White behövde. En dam hade en extra stol eller två som hon kom med. (Sätt upp bord 84 + två olika stolar i rummet, 114 och 113.) En annan kom med en gammal vedspis. (104.) En tredje hade en extra säng. (106.) Och naturligtvis behövde de en vagga åt den lille pojken Henry. (119.) Alla möbler var gamla, men damerna placerade dem prydligt i rummet, sopade golvet och lade en hög med ved på spisen. (105.)

 
Bror och syster White blev så glada när de kom tillbaka och såg hur snälla deras vänner hade varit.

Pastor White arbetade hårt för att tjäna pengar till sin familj. Vissa gånger arbetade han i ett stenbrott med att klyva och bära bort stenar. Andra gånger högg han ved med sin yxa.

Snart började makarna White att få brev från människor som bad dem om att komma till andra städer och delstater, för att hålla möten. Men de hade inte tillräckligt med pengar för att köpa biljetter, och dessutom ansåg syster White att hon inte kunde resa när pojken var så liten. Så de skickade breven till de små grupper som hade bett dem att komma och hålla möten och sade att de inte såg någon möjlighet att komma och besöka dem nu.

 
3:e scenen: Skulle barnet komma att leva?

En dag blev den lille pojken Henry sjuk. Syster White försökte att göra allt hon kunde för att hjälpa honom att bli frisk igen, men han blev stadigt värre i stället. Mamman (visa syster White, som sitter 7 i en gungstol 116 bredvid vaggan) och fadern blev förskräckta och oroliga när de märkte att pojken andades snabbt och tungt, och att han verkade vara medvetslös. Inget de gjorde verkade hjälpa, så de fick tag i en sjuksköterska (12 vid vaggan) för att ta hand om den lille Henry. Men efter ett tag sade sköterskan till den bedrövade mamman och pappan att hon inte trodde att deras barn skulle bli friskt igen.

De hade bett enträget om lille Henrys tillfrisknande. Nu höll de bön för honom på nytt, men det fanns ingen förändring att se, som visade att han började att bli bättre. Då kom syster White att tänka på att på grund av den lille pojken hade de inte rest runt och arbetat för andra. Nu de var rädda för, att Gud skulle låta den lille dö eftersom de var så förtjusta i honom. Kanske satte de sin dyrbare, lille pojke framför det att göra Guds vilja.

 
När de blickade ned på sin älskade, sjuke, lille pojke, tänkte de kanske på Bibelversen som säger: ”. . . den som älskar son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (Matteusevangeliet 10:37). Och tanken på hur Gud i himmelen varit villig att ge upp Sin Son, Jesus, så att Han kunde komma till denna syndiga värld och dö på korset för våra synder.

 
Broder och syster White knäböjde igen (sätt upp herr 29 och fru 8 White, som böjer knä vid vaggan) och bad att deras sjuke, lille pojke måtte tillfriskna. De lovade Gud att om Han ville bota lille Henry, skulle de resa igen, varthän de än ombads att komma. Från det ögonblicket började pojken att bli bättre, och snart var han helt återställd. Så tacksamma Ellen och James White blev, och de tackade Gud för att Han hade räddat barnets liv.

 
Abraham fick genomgå ett liknande prov. Han tyckte mycket om sin son Isak. Men en dag sade Gud till honom att han skulle ta med sin son upp på berget och offra honom. Abraham utkämpade en svår kamp med sig själv, men han var lydig mot Gud, och med tungt hjärta tog han Isak upp på berget. Gud prövade Abraham för att se om han älskade sin son mer än han älskade Gud som hade gett honom denne son. Men Abraham älskade Gud och litade på Honom, och så var han lydig mot Honom. När Gud såg att Abraham verkligen var beredd att offra sin son för att lyda, gav Gud honom en bagge, som han kunde offra i stället, och så räddades Isaks liv.

Broder och syster White lärde samma viktiga läxa som Abraham lärde sig – att det lönar sig att lyda Gud. Nu visste de att Gud hade en hel del viktigt arbete för dem som ingen annan kunde utföra.

 
”Herren prövar oss, och det är för vårt eget bästa”, sade syster White. ”Han rör upp i vårt rede (hon menade hemmet), för att vi inte skall slå oss till ro på ett ställe. Vi skall arbeta för andra själars frälsning.”

En dag fick de ett brev igen. ”Kan Ni komma och hålla möte för oss här i Connecticut?”

 
Självfallet svarade pastor White: ”Ja, vi kommer.” Även om de inte hade tillräckligt med pengar för att köpa biljetter ännu, måste de vara lydiga och göra sig redo för att resa. De trodde att Gud skulle hjälpa dem på något sätt, precis som Han skaffade fram fåret som Abraham kunde offra, då han var lydig mot Gud.

 
Sedan pastor White fått sin lön av mannen han arbetade för, hade han tio dollar. Det var mycket pengar på den tiden. De använde fem dollar av dessa pengar till att köpa litet kläder som de behövde så väl. Då fanns det inte tillräckligt med pengar kvar att betala för biljetterna ända till Connecticut, men de for i väg i tro, precis som Abraham hade gått med Isak. De reste först till några gamla vänner, Nichols, och det var så långt som de kunde komma för fem dollar. De sade inte ett ord om att de behövde pengar, eller att de inte hade biljetter så att de kunde komma till mötet i Connecticut, utan de bad att Gud skulle hjälpa dem så att de kunde komma till mötet. Plötsligt gick fru Nichols bort till pastor White och gav honom fem dollar. Med dessa pengar kunde de köpa biljetter för resten av vägen till Connecticut och nådde fram i tid till mötet.

 
Ja, Gud hade sörjt för biljettpengar precis som Han hade sörjt för fåret i rätta ögonblicket för Abraham.