Barnberättelser om Ellen White. 17 - Inte längre en Tomas Tvivlaren

Berättelser för Barn om Ellen White

 

17 – Inte längre en Tomas Tvivlaren

Hänvisningar: His Messenger, s. 48-49, 59-62, Stories of My Grandmother, s. 40-44.
Dagens text: Psaltaren 91:11.

1:a scenen – Inte längre en tvivlare

Några månader efter det att Ellen hade gift sig med James White, reste de till Topsham, Maine, för att närvara vid adventisternas årsmöte. Kapten Joseph Bates var också närvarande vid detta viktiga möte.

 
Hittills hade kapten Bates kallat sig själv för en ”Tomas Tvivlaren”, eftersom han tvivlade på att Ellen Whites vision verkligen var från Gud.

 
Under ett av mötena fick syster Vita en uppenbarelse. Hon började att prata om de saker ängeln visade henne, och plötsligt övergick hon till att prata om stjärnorna och beskriva planeterna på himlen. Hon nämnde inte namnen på planeterna, men hon beskrev dem en efter en. Hon sade att hon såg månar runt en planet, som omgavs av rosafärgade bälten. Kapten Bates blev högst intresserad. Syster White fortsatte med att beskriva andra växter och deras ständigt föränderliga skönhet.

 
Sedan började hon att beskriva en vacker, stor, öppen plats i himlen. Vi får veta att denna vackra, öppna plats i himlen heter Orion, och att Jesus kommer att synas där när Han kommer tillbaka. (Ta bort 47, sätt upp 45.)

 
Plötsligt glömde kapten Bates att han inte trodde på synen, och han stod upp och utbrast: ”Det här är en bättre beskrivning av himlakropparna än jag någonsin läst i en bok. Detta är från Herren.”

Kapten Bates visste att syster White inte kände till någonting om stjärnor och planeter, ty han hade försök att prata med henne om astronomi, men hon visste inte något om sådant.

 
Kapten Bates var säker på att visionen om planeterna låg utom syster Whites kompetensområde, så den måste vara från Gud. Han var så glad att han sade: ”Jag tror att hon fick denna vision av planeterna för att jag aldrig skulle tvivla igen.”

 
2:a scenen – En ängel tämjer en vild unghäst

En dag inte långt efter det att syster White hade synen om planeterna, lade hon och pastor White planer för att besöka adventister i en stad inte långt från den plats där de besökte en vän. Denne deras vän var bonde och tog hand om en ung häst åt en annan man. Nu behövde den här mannen sin häst själv, men hade inte tid att komma och hämta den.

 
”White, kan Du inte ta den här hästen tillbaka till ägaren, eftersom Du kommer att resa den vägen ändå?”, var det en som föreslog.

 
”Oh nej, Du får inte ta den hästen, eftersom den är farlig”, sade en annan. ”Den kan komma att skada någon.”

 
Hästen var vild och svår att kontrollera, eftersom den hade misshandlats och skrämts av några män som försökt att tämja den. Den sparkades, när någon försökte att ta i den.

Men Pastor White hade arbetat med hästar själv, så han var säker på att han skulle kunna köra denna häst med vagn utan alltför stora svårigheter. Kapten Bates och en annan man skulle vara med herr och fru White. Så den unga, vilda hästen fångades in, och några män höll fast den medan andra spände den för vagnen. Denna vagn var annorlunda än andra vagnar, för den hade inga steg vid sidan som man kunde stå på för att komma upp i den. I stället hade den ett steg på skaklarna – det är de som (peka på skaklarna) fäster vagnen vid hästens sele, och som hästen drar vagnen med.

 
(Visa människorna efter hand som Du nämner dem.) Pastor White satt i vagnen först och höll strama tyglar. Någon höll hästens huvud medan syster White klev in i vagnen och satte sig bredvid sin man. Så klättrade kapten Bates och den andre mannen upp i baksätet. Pastor White måste noga se upp med hästen, för den var nervös och ville springa.

 
När de körde och tittade på den vackra naturen omkring dem, talade syster White om skönheten i himmelen och hur väl de skulle få det när de kunde leva med Jesus. Plötsligt hörde männen det välbekanta ropet. ”Härlighet, härlighet, härlighet!” – (Glory) svagare och svagare, och de insåg att syster White hade fått en vision igen.

 
Just när syster White sade ”Härlighet!” för första gången, stannade unghästen plötsligt och stod helt stilla och tyst med huvudet sänkt. Syster White reste sig och lade sin hand på hästen, samtidigt som hon satte foten på steget på skaklarna. (Ta bort syster White, som sitter och sätt henne på skaklarna.)

 
”Hästen kommer att sparka henne till döds”, ropade kapten Bates. Men Pastor White svarade lugnt: ”Herren håller hästen nu, jag ska inte lägga mig i.”

 
Nej, hästen sparkade henne inte som den brukade göra när någon kom i närheten av den. Den var helt tyst, som en gammal snäll häst, medan syster White steg ned på marken. Så gick hon över till en gräsbevuxen sluttning vid sidan av vägen och gick fram och tillbaka, medan hon tittade upp mot himlen. (Ta bort henne från skaklarna och sätt upp 6.)

 
Medan Syster White var utanför vagnen, bestämde pastor White sig för att prova om han kunde få hästen att gå igen. Först rörde han försiktigt vid den med piskan, men hästen rörde sig inte. Annars skulle detta ha fått den att sparka. För att pröva den än mer, slog pastor White hårdare och hårdare, men hästen stod tyst med böjt huvud, som om den inte ens kunde känna pisksnärtarna.

 
”Detta är en helig plats”, sade kapten Bates. ”Kraften som ger synen, har också tämjt hästens natur.”

 
Efter en stund kom syster White tillbaka till vagnen, satte foten på steget på skaklarna och lade handen på hästryggen när hon klev in i vagnen och satte sig bredvid sin man igen. (Ta 5B och placera Syster White i vagnen, 16.) Då hon satte sig ned, upphörde synen. Hästen lyfte strax på huvudet och började genast att springa igen, utan att pastor White hade sagt ett ord. Nu var han tvungen att hålla stramt i tyglarna igen, medan hästen ilade nedför vägen.

 
Änglarna måste verkligen ha varit med dem, som vi läser i Psaltaren 91:11: ”Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.” De fortsatte resan och nådde tryggt fram.

 
Så god var Gud emot kapten Bates när han två gånger och på ett annat sätt visade honom hur den Helige Ande arbetade genom syster White när hon fick budskap från himmelen. Han tvivlade aldrig igen. I stället blev han en trogen medarbetare åt Ellen och James White.