Barnberättelser om Ellen White. 23 - Mannen, som stötte i "Evangeliebasunen"

Berättelser för Barn om Ellen White

 

23 – Mannen, som stötte i ”Evangeliebasunen”

Hänvisningar: His Messenger, s. 67-69, 137-139, These Were the Courageous, 69-73, Stories of My Grandmother, s. 89-92. Dagens text: Matteusevangeliet 5:17, 19.

Även om han inte fyllt sjutton år, kände John Loughborough en verklig börda för att gå åstad och berätta om evangeliet. Det var medan han en gång var svårt sjuk i malaria, som han fattade sitt beslut.

 
Han sade: ”När frossbrytningarna slog till, framstod det så klart för mig att jag måste besluta mig för att resa ut och predika. Så upphörde frossan. Den dagen, då jag hade två anfall av frossa på ett dygn, sade jag till Gud: ’Herre, stoppa febern och frossbrytningarna, så skall jag dra ut och predika så fort jag blir tillräckligt stark för att göra det.’ Den dagen slutade anfallen.”

Han glömde inte sitt löfte. Så snart han var tillräckligt bra, började han att ta upp potatisen, sågade och högg ved och göra alla typer av arbete som han kunde för att tjäna pengar för att gå ut och predika. Men trots att han arbetade långa dagar, tog han sig tid att förbereda några predikningar. Slutligen, efter några veckor hade han sparat $1, efter det att han hade betalat alla sina kostnader. Han kände att med det kunde han bege sig dit han tänkt att han skulle inleda sitt predikande.

 
1:a scenen – En gammal vän

Före scen 2, sätt upp 54 och 50.

 
En gammal vän till familjen kom på besök när han höll på att göra sig redo att resa, och han frågade vad han skulle göra. När John berättade om sina planer, blev hans vän påtagligt nöjd. ”Det är precis vad jag förväntade mig att Du skulle göra. När Du var bara två år gammal, sade Din pappa till mig: ’Detta lilla barn kommer att hjälpa till med att blåsa ”evangelietrumpeten”’.” Denne man var intresserad av John och hans planer, sade han. ”Du har ju varit sjuk, har Du några pengar? ” ”Jag sparade en dollar”, svarade John”, jag kan betala biljetten till Rochester, jag har 25 cent kvar. Jag kommer att gå resten av vägen dit jag skall, det är cirka 37 kilometer.”

Och så, med Bibeln och fem predikningar i väskan, drog John ut för att påbörja en lång och nyttig livsgärning som predikant. Han gick från by till by och besökte skolorna först och fick tillstånd att hålla möte på kvällen. Sedan bad han studenterna att berätta för sina föräldrar att det skulle vara möte på skolan på kvällen. Då tänkte han hålla en av sina fem predikningar.

 
Sedan John hade gift sig, bodde han och hans fru i Rochester, New York. Han försörjde sig genom att måla hus fem och en halv dag i veckan.

 
John var predikant hos förstadags-adventisterna. Han hade ännu inte hört att den sjunde dagen är Sabbat. Så på Lördagseftermiddagarna brukade han bege sig till en av de tre kyrkorna som han var ansvarig för. Han predikade på Söndagsförmiddagarna, besökte kyrkans medlemmar på eftermiddagarna och återvände hem på kvällarna. En dag sade en vän till honom: ”En del av era medlemmar har anslutit sig till sjundedagsfolket. Är det inte bäst att Du går och får bort dem från Lördagens efterlevnad?”

2:a scenen – Gud valde skriftställena

John Loughborough gick till Missionshemmet, sjundedags-adventisternas mötesplats, väl förberedd för en diskussion. Han tog med sig en lista på skriftställen som han menade var bevis för att de tio budorden avskaffats och att de kristna inte längre behöver hålla den sjunde dagen som Sabbat.

John N. Andrews talade samma kväll. Han var också en ung man i ungefär samma ålder som Loughborough. Utan att han visste någonting om Loughboroughs lista över skriftställen, leddes John Andrews av den Helige Ande till att tala om samma ämne, och han använde samma avsnitt som John Loughborough hade på sin lista. Pastor Andrews förklarade texterna så tydligt ifrån Bibeln, att under loppet av en månad höll också John Loughborough Sabbaten. Han ville inte vara skyldig till att lära människor att bryta mot Guds bud. Vi läser i Matteusevangeliet 5:17, 19: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen. . . Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. . . Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.”

3:e scenen – Ett budskap till Loughborough

John Loughborough träffade broder och syster White för första gången en sabbatsmorgon i Missionshemmet. I ett annat rum i huset befann sig Oswald Stowell, en ung man som arbetade med handpressen som tidningen Review and Herald trycktes på. Han var allvarligt sjuk, och läkaren hade sagt att han inte skulle tillfriskna. I slutet av mötet ombad han pastor White och hans fru att komma till hans rum och be för honom, så att han kunde bli botad.

 
Eftersom John Loughborough var predikant, önskade broder och syster White att han skulle gå in och be med dem för den sjuke. De tre knäböjde bredvid sängen och bad innerligt att Gud skulle hela den här medarbetaren. När de steg upp från bönen, satte mannen sig upp i sängen, slog sig på den sida som hade varit så smärtsam för några minuter sedan, och sade: ”Jag är helt läkt! Jag kan jobba i morgon.” Och han inledde arbetet två dagar senare.

 
När de två männen vände sig om och betraktade syster White, såg de att hon stod på knä vid sängen och tittade uppåt. ”Ellen har en vision”, sade James White stilla.

 
När visionen var slut, sade hon att hon hade ett speciellt budskap till John Loughborough. ”Jag såg tre män som försökte att hindra Dig från att ansluta Dig till de sabbatshållande adventisterna. Jag hörde ovänliga ord talas till Dig av Dina medpredikanter. Herren vill att Du ger Dig själv helt och hållet, för att predika budskapet.

Syster White berättade för honom till och med, vad han hade tänkt angående det att hålla Sabbaten – det var tankar, som han inte ens hade uttryckt till sin hustru. Slutligen sade hr. Loughborough: ”Det är verkligen mer än mänsklig kraft i förbindelse med denna uppenbarelse.”

 
År 1868 svarade pastor Loughborough och pastor D.T. Bordeau på ett kall från Generalkonferensen om pionjärmissionärer och satte igång arbetet i Kalifornien.

 
På mindre än två veckor köpte de två männen ett tält i New York och gjorde sig klara för den långa resan. Så småningom kom de med båt till San Francisco, där de hade planerat att sätta upp tältet, men de kunde inte hitta en bra plats. Så bad de till Gud att leda dem på detta nya missionsfält och visa dem vart de skulle bege sig.

 
Inte långt efter det att de hade anlänt, kom en främling fram till dem och uppmanade dem att sätta upp tältet i Petaluma. Han sade: ”En dag såg jag i en tidning från östkusten att två predikanter skulle komma till västkusten och hålla tältmöten. Medlemmarna i vår kyrka i Pataluma skickade mig att hitta dessa män och be dem om att hålla sitt första möte i vår stad.”

Loughborough och Bordeau kände att det var Gud som ledde dem, så de följde med mannen.

Strax innan hade en av medlemmarna i församlingen i Petaluma drömt att han såg två män, som tände en eld. Han såg att predikanterna i Petaluma försökte att släcka den, men de kunde inte. Mannen såg vidare att dessa två män anlade fyra bränder till, så det var fem bränder som brann friskt. Mannen som hade denna dröm sade att han skulle känna igen dessa två predikanter om han någonsin skulle komma att se dem.

 
När dessa två predikanter kom till Petaluma, såg mannen dem och ropade: ”Där är de, dessa är samma män som jag såg i drömmen.”

 
Pastor Loughborough och pastor Bordeau slog upp tältet, och många människor kom till mötet varje kväll, ivriga att höra detta nya budskap. Det dröjde inte länge förrän det fanns fem nya sjundedags-adventistförsamlingar i Sonoma Valley. Detta var de fem bränder som mannen hade sett i sin dröm.

 
Detta var början på ett stort verk i Kalifornien, lägermöten hölls, böcker såldes och Pacific Press Publishing Association (bokförlag) organiserades i Oakland, där de började att trycka tidningen ”Tidens Tecken” (Signs of the Times). Den trycks fortfarande runt om i världen i dag.