Barnberättelser om Ellen White. 25 - Ett Mirakel på Isen

Berättelser för Barn om Ellen White

 

25 – Ett Mirakel på Isen

Hänvisningar: Sister White, s. 51-59, His Messenger, s. 104-110. Dagens text: Första Timoteusbrevet 6:10.

1:a scenen – Ett nytt mirakel

Broder och syster White hade hållit möten med en ny grupp sabbatshållare i Illinois. Nu var mötena över, och de hade planerat att resa nästa dag till Waukon, Iowa. Det var vinter, och allt var täckt av snö. Nu började det att regna och snön smälte snabbt.

 
”Det ser ut som om vi måste avbryta resan”, sade pastor White. Och varför kunde de inte avlysa resan? Varför skulle de behöva resa 320 kilometer i öppen släde i sådant väder?

Anledningen till att de måste resa var att syster White hade sett i en syn att den lilla gruppen adventister i Waukon behövde hjälp. Hon måste resa och bistå dem så fort som möjligt.

 
Två predikanter som hade biträtt dem vid mötena i Illinois, hade lovat att ta dem med släde nästa morgon till Waukon, men nu regnade det. ”Syster White, hur blir det nu med resan till Waukon?”, frågade en av dem kvällen innan, då det var dags att gå till sängs.

”Vi skall resa”, sade syster White.

 
”Ja”, sade predikanten, pastor Hart, ”om Herren gör ett mirakel, reser vi.”

 
Flera gånger under natten var syster White upp och stod vid fönstret och väntade på att ett mirakel skulle hända. Hon bad att om Gud ville att de skulle resa, måste Han ge dem ett tecken, genom att ändra regnet till snö. Och Gud besvarade hennes bön och gav henne tecknet. I gryningen var det kallare och började det att snöa. Det var miraklet de behövde. Det snöade hela dagen och senare på eftermiddagen hade det fallit tillräckligt med snö för att de skulle kunna påbörja den långa, kalla resan till Waukon. De reste omkring kl. 17. Det fortsatte att snöa, då de reste norrut, tills vägarna nästan snöat igen. De stannade hemma hos några sabbatshållare i Green Vale för att hålla möten med adventisterna där. Det fortsatte att snöa så mycket att vägarna blev blockerade, och då kunde de inte fortsätta. ”Syster White”, frågade den andre predikanten, pastor Everts, ”hur går det med Waukon?” ”Vi skall resa”, sade hon.

 
Till slut började de om resan, men många gånger måste de stanna och gräva sig igenom de enorma snödrivorna. Medan de fortsatte färden, tänkte syster White på folket i Waukon.

 
En del av adventisterna från Maine och på andra håll hade flyttat över Mississippifloden till det nya landet Iowa. Några av dem skrev tillbaka till sina vänner och sade: ”Ni kan köpa bra mark billigt här. Vi tjänar enkelt ihop till livets uppehåll, och vi kan sprida evangeliet till folket här.” Så flera familjer beslutade sig för att flytta till Waukon, Iowa.

 
Marken var så rik, att om de arbetade hårt kunde de göra sig en förmögenhet. De arbetade hårt och gjorde en massa pengar. Men efter en tid glömde en del av dem att helga vilodagens in- och utgång, de var nämligen så upptagna av sitt arbete. De började att hitta fel och kritisera varandra samt broder och syster White.

 
Pastor John N. Andrews, som hade varit en stor predikant och författare, var sjuk. Han bestämde sig för att resa till Waukon och bo hos sin far tills han blev bra igen. Han slutade att predika och började att arbeta på sin farbrors företag när han kom till Waukon.

Så blev John Loughborough avskräckt eftersom hans fru blivit modfälld. Hon var ledsen för att de inte hade tillräckligt med pengar. Han slutade att predika och började att arbeta som snickare för att tjäna mer pengar. Hur sanna är inte de ord som står skrivna i Första Timoteusbrevet 6:10: ”Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.”

Syster White var fast besluten om, att resa till Waukon och försöka att hjälpa dessa likgiltiga medlemmar. På Torsdagskvällen tog de in på ett hotell inte långt från den stora floden Mississippi. Det fanns ingen bro som de kunde köra över på. Men de hade hört talas om andra slädar och vagnar som hade tagit sig över isen.

 
Klockan fyra på morgonen vaknade syster White av att hon hörde regnet trumma på taket. De klädde sig snabbt och reste omedelbart. De måste skynda sig, för att komma över floden innan isen smälte. De körde i den öppna släden, medan regnet öste ned över dem.

 
När de nådde floden, frågade de om det var möjligt att komma över, men ingen vågade att uppmuntra dem till att prova. Isen var mjuk och blandad med snö och det var ungefär 30 cm vatten ovanpå den. De stannade vid flodstranden. En av predikanterna stod upp i släden och sade: ”Vi har kommit till Röda Havet, skall vi fara över?”

 
”Kör på, lita på Israels Gud”, löd syster Whites svar. ”Gå på”, sade pastor White.

 
Sakta och försiktigt gick hästarna ut på isen. Vattnet nådde nästan upp till kanten på släden, och vattnet sprutade medan de sakta gled framåt. De bad tillsammans. Och isen höll.

 
Längs floden stod människor och tittade. De förväntade sig att släden när som helst skulle gå igenom isen. Men återigen gjorde Gud ett mirakel för Sitt folk: ja, den Gud som lät israeliterna gå torrskodda genom Röda Havet, orsakade att Mississippifloden frös till framför släden åt dessa missionsarbetare.

 
När de äntligen nått den andra sidan och körde upp på älvstranden, flockades folk runt dem och sade: ”Ni måste ha haft Guds hand över Er, ingenting skulle få oss att köra över där.”

 
Efter att de hade korsat floden, hade de fortfarande fyra dagar kvar innan de slutligen nådde Waukon. De hade haft en lång och kall resa, och när de kom fram, fick de ett svalt välkomnande. Knappt någon enda var glad över att se dem, eftersom folket i Waukon kände skam och skuld. De visste att dessa människor hade kommit för att hjälpa dem.

 
När syster White mötte pastor Loughborough, frågade hon allvarligt: ”Vad gör Du här, Elia?”

 
Pastor Loughborough teg. Han hade ingenting att säga. Han visste att han inte borde vara där och jobba som snickare. Han var ju predikant.

 
2:a scenen – Låt Jesus komma in i Ditt hjärta

Det sammankallades till möte nästa dag. När de sjöng de gamla adventistsångerna, blev hjärtan rörda. James White talade och de började att märka en känsla av välvilja. De var medvetna om att många som varit angelägna om att lära ut sanningen innan, nu till och med hade glömt att dela sin tro med sina grannar i Waukon.

 
Många grät högljutt när de påmindes om de underbara upplevelser de hade haft innan, när de brann för Gud och spred budskapet om Jesu snara återkomst och sanningen om Sabbaten.

 
En man ställde sig upp och bekände att han emellanåt haft så mycket att göra på gården att han hade arbetat på Sabbaten. En annan sade att han hade slutat att ge så mycket i kollekt för att han ville ha mer pengar för sig själv; han ville köpa mer mark.

 
Fru Loughborough stod upp och sade: ”Broder och syster White, jag är glad för att Ni kom. Jag har felat, jag har syndat, och jag har fått min man att synda. Gud, förlåt mig. Nu kommer jag att öppna min hjärtedörr, Herre Jesus, kom in.”

Därefter reste pastor Loughborough sig och sade: ”Jag har lagt undan min hammare. Jag har slagit i min sista spik. Från och med nu skall min hand bara hålla i Bibeln och aldrig ge upp. Till detta hjälpe mig Gud.”

När broder och syster White reste hem igen, var Loughborough med dem. Han började att predika igen, och upphörde inte. Pastor John Andrews blev vår förste missionär till främmande land. En ung man som var närvarande vid mötet i Waukon, blev senare Generalkonferensens ordförande.

 
Vilken välsignelse dessa möten hade varit för den modstulna gruppen i Waukon! De hade lärt sig den stora läxa, som Matteusevangeliet 6:24 har åt oss. ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Mammon betyder rikedom eller pengar.

 
Sabbatshållarna i Waukon fällde tårar när släden började att röra sig på vägen hem. De vinkade farväl till dessa trofasta missionsarbetare som hade trotsat is och snö för att komma och värma de kalla hjärtana hos medlemmarna i Waukon.

Barnberättelser om Ellen White. 24 - Tryck en liten Tidning

Berättelser för Barn om Ellen White

 

24 – Tryck en liten Tidning

Hänvisningar: Life Sketches, s. 11-105, His Messenger, s. 89-95, Stories of Little Ellen and the Message, s. 74-78, Sister White, s. 38-50. Dagens Text: Psaltaren 68:11.

1:a scenen – En ring av ljus

Vi har hört hur kapten Bates lärde sig om Sjundedagssabbaten. Han blev så glad att han ville att alla skulle höra denna nyhet: Han skrev en bok om den så att andra kunde lära sig om den sanna Sabbaten.

 
Kapten Bates hade försökt att prata med syster White om att hålla den sjunde dagen som Sabbat, men hon kunde inte se att det var så viktigt. Egentligen trodde syster White att kapten Bates hade fel när han talade om att den sjunde dagen skall hållas helig som den sanna Sabbaten. Men hon hade aldrig studerat detta ämne så noggrant i Bibeln.

Kapten Bates’ bok om Sabbaten trycktes samtidigt som Ellen gifte sig med James White. Tillsammans (7 och 28) läste de boken och jämförde den noga med Bibeln. Resultatet blev att de fann att Gud aldrig ändrat Sabbatsdagen, utan att den hade ändrats till den första dagen i veckan av människor. James och Ellen White helighöll nästa Sabbat och började genast att lära andra att hålla Herrens sanna Sabbat.

 
I dag hör vi om ett annat budskap från en ängel i Uppenbarelseboken 14. Men det skulle vara bra för oss att se tillbaka på de två änglarnas budskap i förbindelse med den stora besvikelsen. Den förste ängelns budskap i Uppenbarelseboken 14:7 var budskapet om domen, som manar alla att tillbe Gud som Skapare. Vi behöver lära oss detta, den förste ängelns, budskap i dag, eftersom så många människor säger att det inte finns någon Gud eller att Gud är död. Den andre ängelns budskap var uppmaningen att komma ut ur Babylon eller falska kyrkor. Nu tittar vi på Uppenbarelseboken 14:9-11. ”En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: ’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin. . .” Vi skall inte läsa allt nu, för vi kommer bara att ta reda på vad den tredje ängelns budskap berör.
Tänk på att den andre ängelns budskap var en uppmaning om att komma ut ur de falska kyrkor som inte lär ut hela Bibelns sanning. Den tredje ängelns budskap riktas till samma människor som inte har kommit ut ur de falska kyrkorna ännu. Djuret, som ängeln varnar för, är ledaren för alla dessa falska kyrkor och vilddjurets märke är den falska Sabbaten, eller Söndag, den första dagen i veckan som dessa kyrkosamfund håller.

Den tredje ängelns budskap predikades först efter den stora besvikelsen, då människor sökte i sina biblar för att upptäcka vad de hade förstått fel om de 2 300 åren. Det var då de upptäckte sanningen om Sabbaten, precis som James och Ellen White gjorde.

 
Efter det att broder och syster White hade läst och letat på allvar i Bibeln för att ta reda på vilken var rätt dag att hålla helig, fick syster White en vision i broder Howlands hem, som visade henne hur viktigt det är med Sabbaten. (Ta bort 7, sätt upp 6.) Gud gav henne en vision av den himmelska helgedomen. I denna vision såg hon det allra heligaste, där de tio budorden förvaras. Hon såg Jesus lyfta av locket på arken, och inuti såg hon den heliga lagen, som skrevs av Guds finger på två stentavlor. Medan hon betraktade stentavlorna, såg hon en ring av ljus runt det fjärde budet, som visade att Sabbaten var reserverad för att hedra Guds heliga namn (164).

 
Hon såg att påven i den Romersk-katolska Kyrkan hade ändrat vilodagen från den sjunde dagen till den första dagen i veckan.

 
Efter den här synen förelåg det inget tvivel om, vilken dag som var den sanna Sabbaten. Detta är högst viktigt, eftersom Sabbaten blir det stora lydnadsprovet i de sista dagarna, precis som kunskapens träd utgjorde lydnadsprovet för Adam och Eva.

 
Så erhöll syster White en annan uppenbarelse. I denna vision fick hon ett speciellt budskap till sin man. ”Du skall börja att trycka en liten tidning och skicka ut den till folket. Låt den vara liten i början, men när folk läser den, kommer de att skicka pengar att trycka för. Den kommer att bli en succé från första början. Från denna lilla början visades för mig liksom strömmar av ljus som gick runt hela världen.”

Ja, en liten tryckt tidning var det bästa sättet att lära folk som levde utspridda här och där om de tre änglarnas budskap, och i synnerhet det nya ljuset på Sabbaten.

 
Hittills hade broder och syster White gjort skriftliga kopior av visionerna och annan undervisning för hand om och om igen och skickat detta till predikanter och kyrkor där det lästs och getts vidare till andra. Men denna typ av arbete hade blivit en tung börda för det var aldrig tillräckligt med tid för att svara på alla brev från medlemmar som ställde frågor.

 
Men om de tryckte en liten tidning, då kunde den skickas överallt. Syster White kunde också skicka ut sina budskap i den här tidningen.

 
2:a scenen – En vänlig boktryckare

Fastän James White var skadad i ena benet, gick han till staden Middletown cirka 13 km bort, för att ordna tryckningen av den lilla tidningen. Han berättade om planerna på att trycka en liten tidning, men att de inte hade några pengar att betala med ännu.

 
”Om Du trycker denna tidning åt oss, får Du nog vänta på pengarna. Vill Du göra det?”, frågade pastor White. Boktryckaren var en vänlig man. Han var säker på att han kunde lita på den här mannen med ett så ärligt utseende som ville trycka en religiös tidskrift, så han gick med på att trycka tusen exemplar av tidningen.

 
Pastor White började att skriva. Han arbetade mycket med att skriva om just det som skulle beröra människors hjärtan. När han hade skrivit det, skulle han gå de 13 kilometerna och leverera det till tryckning.

 
3:e scenen – ”Välsigna dessa viktiga tidningar”

(Sätt upp rumsscenen med människor som ber runt omkring tidningen, 18 och 1.)

 
Slutligen var tidningen skriven och tryckt. Den hette ”Present Truth” (den Nuvarande Sanningen), eftersom de trodde att den innehöll Bibelns nya sanning för den tiden. Vilken glädje det blev när de fick de första exemplaren av Present Truth från tryckeriet! Alla i huset kom för att se den nya tidningen. Så lade man de tusen exemplaren på golvet, så att de alla kunde knäböja runt dem för att be en bön av tacksamhet. De var så tacksamma att sanningen äntligen hade blivit tryckt. De bad Gud att välsigna varje exemplar, så att det kunde uppmuntra dem som redan trodde och även hjälpa andra att lära sig sanningen.

 
Detta var början på vårt publiceringsarbete 1849. Gud gav oss Sitt ord, Bibeln, och våra förlagshus har stora grupper av medarbetare som trycker sjundedagsadventisternas budskap i dag. Som ett resultat av denna lilla början, blir de tre änglarnas budskap nu förkunnade överallt genom det tryckta ordet.

 
I dag ser vi uppfyllelsen av visionen, som syster White hade för många år sedan – strålar av sanningens ljus går runt hela jorden. Broder och syster White kände en stor börda för barnen och ungdomarna, så år 1852 trycktes en speciell tidning för ungdomar, Youth’s Instructor, eller Ungdomens Vägvisare. Nu har vi många tidningar för barn i alla åldrar, Our Little Friend, Primary Treasure och Guide.