White. Undsättningsplanen. Kapitel 30. Bileam

Undsättningsplanen

Kapitel 30
Bileam

Av: Ellen White

Israeliterna tågade framåt, och slog läger på Moabs slätter, på andra sidan om Jordan, vid Jeriko. Balak, moabiternas kung, såg att israeliterna var ett mäktigt folk; och då Moab blivit varse, att de hade utrotat amoréerna, och intagit deras land, greps de av stor fasa. Samtliga moabiter befann sig i knipa. ”Moab gruvade sig för Moabs barn och sade till midjaniterna: ’Nu kommer denna skara att äta upp allt omkring oss, liksom oxen äter upp gräset på marken.’ Balak, Sippors son, var på den tiden kung i Moab. Han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid floden, där hans folk var bosatt, för att kalla honom till sig, och han lät säga: ’Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, det täcker markens yta och har slagit sig ner mitt emot mig. Kom nu därför och förbanna detta folk åt mig, för det är starkare än jag. Kanske skall jag då kunna slå det och driva bort det ur landet. Ty jag vet att den du välsignar är välsignad, och den du förbannar är förbannad.’” Fjärde Moseboken 22:3-6.

Bileam hade varit en Guds profet, och en fin människa; men han föll ifrån, och hängav sig åt habegäret, så att han älskade de orättfärdigas lön. Vid den tidpunkt, då Balak skickade sändebud till honom, var han tvehågsen. Han verkade för, att vinna och behålla Herrens fienders gunst och ära, som den lön han fick från dem. Samtidigt bekände han sig till, att vara en Guds profet. Avgudadyrkande folk trodde, att det skulle gå att uttala förbannelser, som skulle komma att påverka enskilda personer, eller hela folkslag. Då budbärarna meddelade Bileam sitt ärende, visste han fullgott, vilket svar han borde ge dem; men bad dem om, att stanna kvar över natten, så skulle han bringa dem det ord, som Herren skulle tala till honom. Gåvorna i männens händer fick hans begärande natur att flamma upp. Gud kom till Bileam om natten, genom en av Sina änglar, och frågade honom: Vad är det för män Du har hos Dig? ”Bileam svarade Gud: ’Balak, Sippors son, kungen i Moab, har sänt mig detta bud: Se, ett folk har dragit ut ur Egypten, och det täcker markens yta. Kom nu och förbanna det åt mig. Kanske skall jag då kunna strida mot det och driva bort det.’ Men Gud sade till Bileam: ’Du skall inte gå med dem. Du skall inte förbanna detta folk, ty det är välsignat.’ När Bileam steg upp på morgonen, sade han till Balaks hövdingar: ’Gå hem till ert land, ty Herren tillåter mig inte att följa med er.’ Då återvände Moabs hövdingar till Balak och sade: ’Bileam vägrar att följa med oss.’ Men Balak skickade återigen hövdingar, fler och av högre rang än de förra. De kom till Bileam och sade till honom: ’Så säger Balak, Sippors son: Låt ingenting hindra dig från att komma till mig, för jag vill bevisa dig mycket stor ära, och allt vad du säger till mig skall jag göra. Kom nu och förbanna detta folk åt mig.’ Bileam svarade Balaks tjänare: ’Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag inte överträda Herrens, min Guds, befallning, vare sig i smått eller stort. Men stanna också ni kvar här över natten, så att jag får reda på vad Herren mer har att säga mig.’” Verserna 10-19.

Hans fruktan för Guds kraft var hans äregiriga natur överlägsen; likväl visade hans uppträdande, att hans kärlek till ära och vinning kämpade hårt om herraväldet, och han undertryckte den inte. Han skulle ha stillat sitt habegär, bara han hade vågat. Efter det, att Gud ha förbjudit honom att dra åstad, var han ivrig efter, att få lov till att följa med. Han bad dem, att stanna kvar över natten, så att han kunde fråga Gud igen. En ängel blev sänd till Bileam, för att säga till honom: ”’Om männen har kommit för att kalla på dig, så stå upp och följ med dem. Men du skall endast göra det som jag säger dig.’ Vers 20. Herren lät Bileam lyda sina egna böjelser, och försöka, om han det ville, att behaga både Gud och människor.

Balaks budbärare kallade honom inte på morgonen, för att få honom till, att följa med dem. De var irriterade över hans förhalande, och väntade sig en ny vägran. Bileam kunde ha ursäktat sig, och lätt ha undvikit, att dra åstad; men han tänkte, att eftersom Herren den andra gången inte förbjöd honom, att följa med, skulle han ge sig av och skynda sig ikapp Balaks budbärare. Herrens vrede tändes mot Bileam, eftersom han gick; och Han sände Sin ängel till att stå i vägen, och dräpa honom på grund av hans förmätna galenskap. Åsnan såg Herrens ängel, och vek undan. Bileam blev utom sig av raseri. Att djuret talade, såg han ej som något anmärkningsvärt, ty han var förblindad av lidelser. Då ängeln uppenbarade sig själv för Bileam, blev denne förfärad, hoppade av sitt djur och böjde sig i ödmjukhet för ängeln. Han meddelade Bileam Herrens ord, och sade: ”Se, jag har gått ut för att hindra dig”. Vers 32. Det var viktigt för Israel, att besegra moabiterna, om de skulle besegra Kanaans invånare. Efter att ängeln hade förmanat Bileam uttryckligt, att tillfredsställa moabiterna, gav han honom lov till, att fullfölja resan. Gud tänkte förhärliga Sitt namn, trots Bileams förmätenhet, inför israeliterna där. Detta kunde inte ha gjorts mera verkningsfullt, än genom att visa dem, att en människa med Bileams begärsnatur inte tordes uttala en förbannelse över Israel, mot löfte om stöd eller lön.

Balak mötte Bileam, och frågade honom, varför han tvekat så länge med att komma, då han hade sänt bud efter honom; och berättade, att han hade makt att ge honom ära. Bileam svarade: Se, jag har kommit till Dig. Han sade honom då, att han inte hade tillstånd att yttra något. Det ord, som Gud skulle ge honom, det skulle han säga, och inte gå längre. Bileam förordnade offren enligt de religiösa ritualerna. Gud sände Sin ängel Bileam till mötes, för att ge honom ord att säga, så som Han hade gjort på den tiden, då Bileam var helt hängiven Guds tjänst. ”Då lade Herren ett ord i Bileams mun och sade: ’Gå tillbaka till Balak, och så skall du säga.’ När han kom tillbaka till Balak, fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med Moabs alla hövdingar. Då framförde han detta budskap: ’Balak hämtade mig från Aram, Moabs kung från österns berg. Kom, förbanna åt mig Jakob, kom, fördöm Israel! Hur kan jag förbanna den som Gud ej förbannar? Hur kan jag fördöma den som Herren ej fördömer? Från klippornas topp ser jag honom, från höjderna skådar jag honom. Se, ett folk som bor avskilt och ej räknar sig bland folken. Vem kan räkna Jakobs stoft, räkna fjärdedelen av Israel? Må jag dö de rättfärdigas död, må mitt slut bli som deras!’” Kapitel 23:5-10.

Bileam talade i en högtidlig, profetisk stil. Hur skall jag trotsa, eller viga åt förintelsen, dem, som Gud har lovat framgång? Han tillkännagav med profetiska ord, att Israel skulle förbli ett avskilt folk; alltså skulle de inte förenas med, eller uppslukas av eller gå förtappade till ett annat folk. I stället skulle de bli långt talrikare, än de var; och han berättade om deras framgång och styrka. Han såg, att de rättfärdigas slut var högst önskvärt, och uttryckte profetiskt sin önskan om, att hans liv måtte avslutas som deras.

Balak blev besviken och vred. Han utbrast: ”’Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem!’” Vers 11. Balak trodde, att det var den anslående synen av israeliterna i deras tält, vilken Bileam sett från ett högt berg, som avhållit honom från att förbanna dem. Han trodde, att i fall han toge honom till en annan plats, där Israel inte skulle ha en dylik fördel, skulle han få ur Bileam en förbannelse. Åter, på Väktarplatsen, på Pisgas topp, offrade Bileam brännoffer, och så gick han ensam, för att tala med Guds ängel. Och ängeln berättade för Bileam, vad han skulle säga. Då han kom tillbaka, frågade Balak ivrigt: ”’Vad har Herren talat?’” Då framförde han detta budskap: ’Stå upp, Balak, och hör, lyssna till mig, du Sippors son. Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det? Se, att välsigna är mitt uppdrag. Han har välsignat, och jag kan inte ändra det. Ingen ofärd kan skådas i Jakob, ingen olycka kan ses i Israel. Herren, hans Gud, är med honom, en konungs jubel hörs bland dem. Gud förde dem ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Ingen trolldom hjälper mot Jakob, ingen spådom mot Israel. När tiden är inne skall det sägas om Jakob och Israel: Vad har inte Gud gjort! Se, ett folk står upp likt en lejoninna, likt ett lejon reser det sig. Det vilar ej förrän det ätit rov och druckit blod av slagna.’” Verserna 17-24.

Balak smickrade sig med det fåfänga hoppet, att Gud, liksom människor, skulle kunna ändra Sig. Bileam upplyste honom om, att Gud aldrig kunde bryta Sitt ord, eller ändra Sin avsikt rörande Israel, och att det skulle vara förgäves, att hoppas på en förbannelse mot Hans folk, eller förvänta sig, att Han skulle ändra på Sin utlovade välsignelse. Ej heller skulle någon trolldom eller spådom från en magiker ha minsta inflytande över det folk, som hade den Allsmäktiges beskydd.

Bileam försökte, att te sig välvillig gentemot Balak, och hade medvetet bedragit honom till att tro, att han använde sig av vidskepliga ceremonier och trollkonster, då han bönföll Herren. Men då han följde befallningen han fått från Gud, blev han mera frimodig, i det att han åtlydde den gudomliga ingivelsen, och han lade sin föregivna besvärjelse åsido. Då han blickade ut över israeliternas läger, så han dem lägrade i fullständig ordning, under sina respektive standar, ett stycke från uppenbarelsetältet. Bileam fick lov till, att beskåda det härliga yttrandet av Guds närhet, beskydd, omsorg och vägledning från uppenbarelsetältet. Han fylldes av beundran inför denna upphöjda scen. Han inledde sin liknelse med all värdighet hos en sann Guds profet. Hans profetiska ord var dessa: ”Hur sköna är inte dina tält, o Jakob, dina boningar, o Israel! Likt dalar utbreder de sig, likt trädgårdar vid en ström, likt aloeträd planterade av Herren, likt cedrar vid vatten. Vatten flödar ur hans ämbar, hans sådd blir rikligen vattnad. Större än Agag skall hans kung vara, upphöjt är hans kungadöme. Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han skall uppsluka hednafolken, hans fiender. Han skall krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem. Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom? Välsignad är den som välsignar dig, förbannad är den som förbannar dig!’ Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Han sade till Bileam: ’Till att förbanna mina fiender kallade jag dig, men se, du har dessa tre gånger rikligt välsignat dem.” Kapitel 24:5-10.

Moabiterna förstod betydelsen av Bileams profetiska ord – att israeliterna, efter att ha besegrat kananéerna, skulle inta deras land, och alla försök till att kuva dem, inte skulle gagna mera, än att ett svagt djur skulle väcka lejonet i dess kula. Bileam berättade för Balak, att han ville upplysa honom om, vad israeliterna skulle göra mot hans folk under ett senare sked. Herren bredde ut framtiden för Bileam, och lät de kommande händelserna träda fram inför hans blick, för att moabiterna skulle inse Israels slutgiltiga seger. Då Bileam profetiskt gick igenom framtiden för Balak och hans furstar, blev han slagen av förundran över Guds krafts framtida yttringar.

Sedan Bileam hade återvänt till sitt hem, och Guds Andes styrande inflytande hade lämnat honom, fick habegäret, som inte hade övervunnits, utan blott hade dämpats, övertaget. Han tänkte inte på annat, än den lön och ära, som han kunde ha fått av Balak, tills han ville ta till alla medel, för att få det han önskade. Bileam visste, att Israels framgång var avhängig av deras lydnad för Guds lag; och att den enda vägen till deras förbannelse låg i, att förmå dem till lagöverträdelse. Han ville säkra sig Balaks belöning för egen del och den upphöjelse han suktade efter, genom att råda moabiterna angående den väg de skulle välja, för att dra förbannelse över Israel. Han gav Balak rådet, att tillkännage ett firande till ära av deras avgudar, och han tänkte övertala israeliterna till att delta, för att glädja sig åt musiken. De vackraste midjanistiska kvinnorna skulle förföra israeliterna till, att överträda Guds lag, och fördärva sig själva, samt att påverka dem till, att offra till avgudarna. Detta sataniska råd föll i god jord. Många av israeliterna övertalades av Bileam, eftersom de betraktade honom som en Guds profet, och anslöt sig till honom, samt blandade sig med det avgudadyrkande folket, och deltog med honom i avgudadyrkan och otukt.

”Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes Herrens vrede mot Israel. Och Herren sade till Mose: ’Hämta folkets alla huvudmän och häng upp dem i solen inför Herren, för att Herrens glödande vrede må vändas från Israel.’ Då sade Mose till Israels domare: ’Var och en av er skall bland sina män döda dem som har slutit sig till Baal-Peor.’” Verserna 3-5. Mose befallde folkets domare, att utkräva Guds straff mot överträdarna, och hänga upp dem inför Herren, för att komma Israel att frukta för, att följa deras exempel. Herren befallde Mose, att hemsöka midjaniterna och slå dem, eftersom de hade hemsökt Israel med sin list, varigenom de hade narrat dem till, att överträda Guds bud.

Herren befallde Mose, att hämnas israeliternas barn på midjaniterna; och därefter skulle han samlas till sitt folk. Mose befallde krigsmännen, att förbereda sig inför slaget mot midjaniterna. Och de förde krig mot dem, så som Herren hade befallt, och slog ihjäl alla av mankön, men de tillfångatog kvinnor och barn. Bileam dödades tillsammans med midjaniterna. ”Moses och prästen Eleasar och menighetens alla furstar gick för att möta dem utanför lägret. Men Mose blev upprörd över krigsbefälet, både överbefälen och underbefälen, när de kom tillbaka från kriget. Mose sade till dem: ’Har ni låtit alla kvinnor leva? Ändå var det just de som på Bileams inrådan förledde Israels barn att begå otrohet mot Herren i saken med Peor, så att hemsökelsen kom över Herrens menighet.” Kapitel 31:13-16. 

Mose befallde soldaterna, att utplåna kvinnor och pojkar. Bileam hade sålt Israels barn, för belönings skull, och han gick samman med det folk, vars gunst han vunnit, för att offra tjugofyra tusen israeliter. Många betraktar Herren som hemsk, för att Han beordrat Sitt folk, att föra krig mot andra folkslag. De säger, att detta strider mot Hans välvilliga sinnelag. Men Han, som gjorde världen, och formade människor till att bo på jorden, har oinskränkt kontroll över alla Sina händers verk; och det är Hans rätt, att göra det Han finner gott, och vad Honom behagar, med Sina händers verk. Människor har ingen rätt till, att säga till sin Skapare: Varför har Du gjort så här? Det finns ingen orättfärdighet i Hans karaktär. Han är världens Härskare, och en stor del av Hans undersåtar har gjort uppror mot Hans myndighet, och har trampat på Hans lag. Han har strött omkring Sig givmilda välsignelser, och omgett dem med allt, som är nödvändigt, ändå har de knäfallit för bilder av trä och sten, silver och guld, som deras egna händer har gjort. De lär sina barn, att dessa är gudar, som skänker dem liv och hälsa, och gör deras åkrar rika på avkastning, samt ger dem välstånd och ära. De hånar Israels Gud. De föraktar Hans folk, därför att deras gärningar är rättfärdiga. ”Dårarna säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud.’ Onda och avskyvärda är deras gärningar, det finns ingen som gör det goda.” Psaltaren 14:1. Gud har stått ut med dem, tills de har fyllt sina synders mått, och så har Han raskt utplånat dem. Han har använt Sitt folk som redskap för Sin vrede, straffat onda folkslag, som har plågat dem och lockat dem till avgudadyrkan.

En familjebild visades för mig: En del av barnen verkar ivriga, att lära sig och lyda faderns krav, medan andra trotsar hans myndighet, och tycks triumfera över, att de visar förakt för hans familjestyre. De njuter av allt det goda i sin fars hus, och drar hela tiden nytta av hans givmildhet; de är helt beroende av honom för allt, som de tar emot. Ändå blir de inte tacksamma, utan uppför sig stolt, som om allt det goda de får från sin klemige förälder skulle komma från dem själva. Fadern lägger märke till alla respektlösa handlingar från hans olydiga, otacksamma barn, ändå är han fördragsam mot dem.

Till sist går de upproriska barnen ändå längre, och försöker att påverka de hittills trofasta medlemmarna av familjen till uppror. Så påkallas all faderns värdighet och myndighet; och han kastar ut sina upproriska barn ur huset. De har inte bara missbrukat hans kärlek och välsignelser på sig själva, utan försökt att styra upp de återstående få, som har underkastat sig de kloka och rättvisa reglerna i sin fars hushåll.

För de få trofastas skull, vars lycka varit utsatt för de upproriska familjemedlemmarnas påverkan, skiljer han sina pliktförgätna och olydiga barn från familjen, samtidigt som han verkar för, att föra de få återstående trofasta och trogna närmare sig själv. Alla skulle gilla en sådan förälders kloka och rättvisa handlande, som resolut straffar sina pliktförgätna, upproriska barn.

Så har Gud behandlat sina barn. Men människorna överser i sin blindhet de ogudaktigas vederstyggligheter, och förbigår såsom ovetande otacksamhet och uppror samt himmelsskriande synder från dem, som trampar på Guds lag och trotsar Hans myndighet. De stannar inte upp här, utan jublar, när Hans folk störtas över ända, och påverkar dem med sina knep till egen överträdelse, samt visar öppet förakt för Jehovas kloka betingelser.

Somliga skönjer blott utrotandet av Guds fiender, som tycks dem obarmhärtig och hård. De ser inte myntets andra sida. Men låt oss tacka den Evige, att den impulsiva och ombytliga människan, med all sin omskrutna välvilja, inte är händelsernas härskare och herre. ”{D}e ogudaktigas hjärtelag är grymt.” Ordspråksboken 12:10.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 29. Giftormarna

Undsättningsplanen

Kapitel 29
Giftormarna

Av: Ellen White

Medan folket färdades från Hor på sin väg till Röda Havet, för att omringa Edoms land, blev de allvarligt modlösa, och beklagade sig över resans vanskligheter. ”Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ’Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!’ Då sände Herren giftiga ormar ibland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: ’Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Bed till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad för folket. Herren sade till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den skall leva.’ Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva.” Fjärde Moseboken 21:5-9.

Israels barns knorrande saknade grund, och ogrundade ting går alltid till ytterligheter. De kom med falsarier och sade sig sakna bröd och vatten. De hade fått bådadera genom ett mirakel vilande på Guds barmhärtighet. För att straffa dem för deras otacksamhet, och klagomål mot Gud, lät Herren giftormar bita dem. Dessa kallades för eldormar (i KJV-översättningen), eftersom deras bett orsakade en smärtsam inflammation, och snar död. Till denna tidpunkt hade israeliterna varit förskonade från dessa ormar i öknen tack vare ett fortgående mirakel; ty den ödemark de färdades igenom, var plågad av giftiga ormar.

Mose sade till folket, att Gud dittills hade bevarat dem, så att de inte hade blivit skadade av ormarna. Detta var ett tecken på Hans omsorg om dem. Han berättade för dem, att det var på grund av deras onödiga knorrande, och klagomål på vanskligheterna under färden, som Gud hade låtit dem bli ormbitna. Men Gud hade banat väg för dem. Det förekom ingen sjukdom ibland dem. Deras fötter svullnade inte upp under deras resor, deras kläder blev heller inte utslitna. Gud hade gett dem änglamat och det renaste vatten ur den hårda klippan. Och mot bakgrund av dessa tecken på Hans kärlek skulle Han, om de beklagade sig, sända Sina straffdomar över dem på grund av deras otacksamhet, och få dem till att erkänna den entydigt barmhärtiga omsorg om dem, som de inte hade lagt märke till.

Israeliterna greps av skräck inför ormarna, och bekände sin synd, att de hade knorrat. Mose anvisades att hänga upp en kopparorm på en påle, och om de ormbitna tittade på den, skulle de bli friska.

Här blev israeliterna ålagda att göra något. De måste se på kopparormen, om de ville leva. Många hade dött på grund av ormbetten. Då Mose reste upp stången med kopparormen, ägde vissa inte tron, att de genom att bara blicka på den skulle bli helbrägdagjorda eller botade. Mödrar, fäder, bröder och systrar var alla ivrigt upptagna av, att hjälpa sina lidande och döende släktingar och vänner att fästa sina matta ögon på ormen. Om de bara såg den en gång, medan de var i färd med att svimma och dö, fick de liv, och blev av med alla sina giftiga sår. Det var ingen kraft hos kopparormen, som åstadkom sådan snabb förändring hos betraktarna. Den helbrägdagörande kraften de fick, genom att titta på ormen, kom endast från Gud. I Sin visdom valde Han detta sätt, att visa Sin makt på. Det var folkets tro på det erbjudna hjälpmedlet, som var godtagbar för Gud. Genom enkla medel gjordes folket medvetna om, att Gud hade låtit ormar påverka dem på grund av deras gnällande och bristfälliga tro på Honom. Om de bara ville lyda Gud, behövde de inte vara rädda; ty Han skulle vara deras värn, och bevara dem från de faror, som de hela tiden var utsatta för i öknen.

Hebréerna kunde i sitt lidande inte rädda sig själva från de eldiga giftormarnas påverkan. Gud allena förmådde, att frälsa eller rädda det syndiga och upproriska Israel med Sin oändliga makt. Likväl fann Han, i Sin visdom, det inte rätt, att förlåta deras överträdelser, utan att pröva deras ånger och tro. De ålades, att genom sina egna handlingar visa sin syndaånger och tro på det tillvägagångssätt, som Gud hade ordnat med för deras tillfrisknande. De måste, å sin sida, handla. De måste se, för att leva. Handlingen att se, visade deras tro på Guds Son, som ormen var en bild av. Att kopparslangen lyftes upp, skulle lära Israel en läxa. De hade fört sina offergåvor till Gud, och menade, att de därmed hade bringat tillräcklig försoning sina synder. De litade inte genom tro på den kommande Förlossarens förtjänster, som deras offringar blott var en avbild av. Den av koppar framställda ormen, som skulle likna de giftiga eldormarna, anbringades mitt i lägret, uppsatt på en påle. Detta skulle visa Israels barn, att deras offergåvor, i sig själva, ägde lika ringa frälsande dygd eller kraft som kopparormen, vilken skulle påminna dem om Guds Sons framtida offer. Således skulle deras offergåvor bringas med underdånig vilja, och ångerfulla hjärtan, i tro på Guds dyrbare Sons förtjänstfulla offer. Ingen blev tvungen till, att se på kopparormen. Alla kunde se och leva, eller inte tro på det enkla hjälpmedel Gud hade erbjudit, vägra att se och därmed dö.

Guds krav blir inte alltid uppfattade eller uppskattade av Hans folk, och många förstår inte Guds handlande mot dem; likväl bör de inte å sin sida betvivla Guds avsikter, utan visa underdånig lydighet; för Gud har en avsikt med alla Sina krav, som vi inte fullt ut inser här, men senare kommer att förstå.

Israel beskyddades genom ett mirakel vilande på Guds dagliga barmhärtighet under sina resor i öknen. Den mäktige ängel, som gick framför dem, var Guds Son. Han jämnade vägen för dem, så att deras fötter inte svullnade upp. Det var himmelens Majestät, som höll tillbaka och stod emot de kraftfulla och farliga djuren i skogen, såväl som de giftiga ormarna, gisslet i öknen. Israels barn insåg inte, att de skyddades från tusentals faror under sina vandringar, ty dessa hölls på avstånd. De hade vantrons hårda hjärtan, och var ovilliga till, att bli vägledda och styrda av Gud. De inbillade sig onda företeelser. De tänkte på och tjatade om hotande faror, fastän de inte drabbades av några. Herren lät ormarna pina dem, så att de skulle erkänna hur mycket de skulle ha lidit, om Gud inte i Sin nåd hade tagit vara på dem, och bevarat dem från pina och död. Herren hade nyligen gett dem en storartad seger över deras fiender, som svar på bön. Herren prövade dem, för att fastställa, om de ville se på Honom, och lita på Honom, i fall de skulle stöta på verkliga svårigheter. Men de bestod inte provet; de klagade inför Gud, och hävdade, att Mose ville döda dem genom svält. Herren straffade dem, genom att låta dem drabbas av den död, som de hade beklagat sig över.

Kopparormen upphängd på en stång åskådliggör Guds Son, som skulle dö på korset. Folk, som lider av verkningarna av synd, kan endast finna hopp och frälsning i det hjälpmedel, som Gud har skapat. Liksom israeliterna bevarade sina liv, genom att se på kopparormen, kan syndare se på Kristus och leva. I motsats till kopparormen, äger Han dygd och kraft i Sig Själv till, att bota den lidande, ångrande och troende syndaren. Kristus säger om Sig Själv: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:14, 15.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 28. Mose Synd

Undsättningsplanen

Kapitel 28
Mose Synd

Av: Ellen White

Igen fördes Israels församling ut i ödemarken, till den plats, där Gud prövade dem strax efter uttåget ur Egypten. Herren gav dem vatten ur klippan, som Han hade låtit flyta alldeles till strax innan de kom till klippan. Då såg Herren till, att den levande strömmen upphörde, för att ånyo pröva Sitt folk, för att se, om de skulle utstå trosprövningen, eller knorra emot Honom.

Då hebréerna blev törstiga, och de ej fann vatten, förlorade de tålamodet och glömde bort Guds kraft, som nästan fyrtio år tidigare hade gett dem vatten ur klippan. I stället för att lita på Gud, beklagade de sig inför Mose och Aron, och sade till dem: ”’Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte!” Fjärde Moseboken 20:3. Det vill säga, de hade önskat att de hade ingått i skaran, som utrotades genom plågan under Koras, Datans och Abirams uppror.

De frågade vredgat: ”Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka.’ Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. Och Herren talade till Mose. Han sade: ’Tag staven, och kalla samman menigheten, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den skall ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger menigheten och dess boskap att dricka.’ Då tog Mose staven, som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: ’Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’ Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut, så att menighet och boskap fick dricka. Men Herren sade till Mose och Aron: ’Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har givit dem.’”  Verserna 4-12.

Här syndade Mose. Han blev trött på folkets ständiga knorrande mot honom, och tog, på Herrens bud, staven. Men i stället för att tala till klippan, som Herren befallt honom, slog han på den med staven två gånger, efter att ha sagt: ”Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’” Här talade han oklokt med sina läppar. Han sade inte: Gud skall nu visa Er ett annat bevis på Sin kraft, och ge Er vatten ur denna klippa. Han tillskrev inte Gud makt och härlighet, för att åter få vattnet att flyta från den hårda klippan, och därför upphöjde han Honom inte inför folket. För detta fel från Mose sida ville Gud inte låta honom leda folket till det utlovade landet.

Denna nödvändighet, att påvisa Guds kraft, innebar en stor högtidlighet; och Mose och Aron borde ha nyttjat den till, att göra ett gott intryck på folket. Men Mose blev upprörd; och i otålighet och vrede på folket, på grund av deras knorrande, sade han: ”’Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?’” Genom att ställa denna fråga, medgav han praktiskt taget inför det knotande Israel, att de hade rätt i sin anklagelse, att han fört dem ut ur Egypten. Gud hade tillgivit folket större överträdelser, än den Mose begick, men  Han kunde inte fördra synd hos en ledare för Sitt folk, som Han kunnat göra med de ledda. Han kunde inte ursäkta Mose synd, och låta honom tåga in i det utlovade landet.

Herren gav här Sitt folk ett omisskännligt bevis på, att Han, som hade åstadkommit en så förunderlig befrielse för dem, genom att bringa ut dem ur Egyptens träldom, var den mäktige ängel, och inte Mose, som gick framför dem på alla deras resor, och om vilken Han hade sagt: ”Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett. Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom.” Andra Moseboken 23:20, 21. Mose tog till sig den ära, som tillhörde Gud, och gjorde det nödvändigt för Gud, att göra det som i denna situation skulle överbevisa det upproriska Israel om, att det inte var Mose, som förde dem ut ur Egypten, utan Gud Själv. Herren hade åt Mose överlämnat uppdraget, att leda Sitt folk, medan den mäktige Ängeln gick framför dem under alla deras färder, och styrde alla deras resor. Eftersom de så snabbt glömde, att Gud ledde dem genom Sin Ängel, och tillskrev människor det, som Guds kraft allena kan utföra, hade Han prövat dem och sökt att utröna, om de ville lyda Honom. De föll vid varje prövning. I stället för att tro på och erkänna Gud, som hade bestrött deras stig med bevis på Sin kraft, och tydliga tecken på Sin omsorg och kärlek, litade de inte på Honom, och beskyllde Mose för, att de hade måst lämna Egypten, och anklagade honom för, att ha orsakat alla deras olyckor. Mose hade uthärdat deras hårdhet med anmärkningsvärt tålamod. En gång hade de hotat med, att stena honom.

Herren ville avlägsna detta intryck för alltid från deras tankar, genom att förbjuda Mose att gå in det utlovade landet. Herren hade upphöjt Mose rejält. Han uppenbarade för honom Sin stora härlighet. Han hade släppt in honom i Sin heliga närhet hos Sig på berget, och hade nedlåtit Sig till, att tala med honom, som en människa talar med en vän. Genom Mose hade han meddelat Sin vilja, Sina förordningar och Sina lagar till folket. Han blev således ära och upphöjd av Gud, vilket gjorde hans misstag desto allvarligare. Mose ångrade sin synd, och ödmjukade sig ordentligt inför Gud. Han meddelade hela Israel sin sorg för sin synd. Han dolde inte följden av sin synd, utan nämnde för dem, att han inte fick leda dem in i det utlovade landet. Så frågade han dem, om detta fel från hans sida var så allvarligt, att Gud måste rätta till det, hur skulle då Gud betrakta deras upprepade knorrande, varvid de anklagade honom (Mose) för Guds osedvanliga hemsökelser på grund av deras synder!

Vid detta enda tillfälle lämnade Mose intrycket, att han hade lockat fram vattnet ur klippan, fastän han borde ha upphöjt Herrens namn ibland Hans folk. Herren ämnade nu slå fast inför Sitt folk, att Mose blott var en människa, som följde vägledning och anvisningar från en mäktigare än han, ja, från Guds Son. Härvidlag ville Han inte låta dem sväva i tvivelsmål. Där mycket ges, fordras det mycket i gengäld. Mose hade gynnats i hög grad genom särskilda blickar på Guds majestät. Guds ljus och härlighet hade tilldelats honom i rikt mått. Hans ansikte hade återspeglat på folket den härlighet, som Herren hade låtit skina på honom. Alla kommer att dömas enligt de förmåner de åtnjutit, och det ljus samt de gåvor de har fått.

Goda människors synder, vars uppträdande i övrigt varit värt att efterlikna, är ett särskilt hån mot Gud. De kommer Satan att jubla, och skämmer ut Guds änglar genom felen hos Guds utvalda redskap, samt ger de orättfärdiga orsak till, att upphöja sig själva mot Gud. Herren hade Själv lett Mose på ett bestämt sätt, och hade uppenbarat Sin härlighet för honom, som för ingen annan på jorden. Av naturen var han otålig, men hade ett fast grepp om Guds nådegåva, och vädjade så ödmjukt om visdom från himmelen, att han blev styrkt av Gud, och övervann sin otålighet. Därigenom blev han av Gud kallad för den ödmjukaste personen på jordytan.

Aron dog på berget Hor, ty Herren hade sagt, att han inte skulle komma in i det utlovade landet. Han hade ju tillsammans med Mose syndat, då vattnet kom ut ur klippan i Meriba. Mose och Arons söner begravde honom på berget, så att folket inte skulle frestas till, att utföra så märkvärdiga ceremonier kring hans kropp, att de skulle göra sig skyldiga till avgudadyrkans synd.

Kananéerna förde krig mot Israel, och tog en del av dem till fånga; och israeliternas här bönföll Herren om, att vara med dem i slaget mot kananéerna, och befria dem ur deras händer, för då skulle de fullt ut kullkasta deras städer och troget följa Gud. Han hörde deras bön, och drog ut med deras här i krig, och israeliterna besegrade sina fiender, samt utplånade helt dem och deras städer. 

White. Undsättningsplanen. Kapitel 27. Arons Stav

Undsättningsplanen

Kapitel 27
Arons Stav

Av: Ellen White

Gud gick nådigt med på, att ge Israels här ett till bevis, som var ägnat att återställa deras omdömesförmåga. Han fordrade därför, att varje stam skulle ta en stav, och skriva namnet på stammens överhuvud på staven. ”Arons namn skall du skriva på Levi stav, ty huvudmannen för denna stams familjer skall ha en stav. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag möter er. Då skall det ske att den man som jag utväljer, hans stav skall grönska. Så skall jag göra slut på Israels barns knotande, ty de knotar ständigt mot er.’” ”Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält. Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar. Mose bar alla stavarna ut från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem och var och en tog sin stav. Och Herren sade till Mose: ’Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den skall förvaras som ett tecken för de upproriska. Så skall du göra slut på deras knotande mot mig, så att de inte dör.’” Fjärde Moseboken 17:3-5, 7-10. Gud gjorde här ett mirakel, som var nog för att tysta israeliternas klagan, och som skulle vara ett stående vittnesbörd om, att Gud hade fastslagit, att prästämbetet tillhörde Aron. Alla de anmärkningsvärda förändringarna på staven inträffade under en natt, för att överbevisa dem om, att Gud uttryckligt hade gjort skillnad mellan Aron och Israels övriga barn. Efter detta mirakel av gudomlig kraft var prästämbetets myndighet inte längre någon tvistefråga. Den förunderliga staven bevarades, för att ofta framvisas för folket, för att påminna dem om det förflutna, för att hindra vidare knot och framtida tvivel på, vem prästämbetet rättmätigt tillhörde.

Sedan Israels barn helt och fullt överbevisats om sitt fel i, att orättvist anklaga Mose och Aron, så som de hade gjort, såg de sitt tidigare uppror i dess rätta ljus, varvid de slogs av skräck. De ”sade till Mose: ’Se, vi dör, vi förgås, vi förgås alla!” Vers 12. De måste omsider tro den obekväma sanningen, att deras öde var att dö i ödemarken. Efter det, att de trodde att det faktiskt var Herren, som hade sagt att de inte skulle komma in i det utlovade landet, utan skulle dö, medgav de att Mose och Aron hade rätt, och att de hade syndat mot Herren, i uppror mot deras myndighet. De bekände också, att Kora och de, som gick förlorade jämte honom, varit syndiga mot Herren, och att de rättmätigt hade lidit under Hans vrede.

De faktiska förhållandena rörande Kora och hans medsammansvurna, som gjorde uppror mot Mose och Aron samt mot Herren, har nedtecknats som varning till Guds folk, i synnerhet till dem, som lever på jorden nära tidens slut. Satan har förmått personer till, att efterlikna Koras, Datans och Abirams exempel, genom att skapa upprorsstämning ibland Guds folk. De, som tillåter sig att gå emot det klara vittnesbördet, låter sig bedras. Sådana har faktiskt menat, att de, som Gud har ålagt en börda för Sitt arbete, har förhävt sig över Guds folk, och att deras råd och tillrättavisningar varit utmanande. De har rest sig i opposition mot det tydliga vittnesbörd, som Gud önskat att Hans tjänare skall framföra, för att påpeka Guds folks felande. Vittnesbörd riktade mot skadliga njutningsmedel, som té, kaffe, snus och tobak, har uppeldat en bestämd grupp, eftersom de därigenom skulle förlora sina avgudar. Många har för en tid varit obestämda, huruvida de skall avstå från dessa skadliga ting, eller avvisa de framförda, klara vittnesbörden och ge efter för aptitens makt. De har tvekat härvidlag. Det har rått brist på överensstämmelse mellan deras överbevisning om sanningen och deras eftergifter för själviska böjelser. Deras obeslutsamhet har gjort dem svaga, och hos många har aptiten tagit överhanden. Förnimmelsen av heliga ting har brutits ned genom bruket av dessa långsamt verkande gifter. Till sist har de beslutat sig för, att finna sig i följderna, som måtte komma, och inte förneka jaget. Detta fruktansvärda beslut har genast rest en skiljemur mellan dem och andra, som renar sig själva, i enlighet med Guds befallning om köttslig och andlig renhet, för att utveckla helighet i Herrens fruktan. De entydiga vittnesbörd, som framställts för dem, har legat dem i fatet och gjort dem oroliga. De har funnit behag i, att bekriga dem och eftersträvat, att de själva och andra skulle tro, att de inte varit sanna. De har sagt, att folket varit felfritt, och att vanskligheterna uppstått genom de tillrättavisande vittnesbörden. Och då upprorsledarna vecklat ut sin fana, har alla de upproriska samlat sig under denna. Alla andligt felande, lama, halta och blinda har förenat sitt inflytande, för att sprida disharmonin.

Guds tjänare vid verkets centrum har betraktats med misstänksamhet för varje steg framåt av de personer, som burit på upprorets anda. Alle dessa tjänares handlingar har framställts felaktigt av felfinnarna, tills ärliga själar har fastnat i snaran på grund av brist på korrekt kunskap. De, som leder in dem på villospår, är själva så påverkade av blinda fördomar, och av att förkasta de vittnesbörd Gud har sänt dem, att de varken ser eller hör riktigt. Det är svårt, att befria sådana från villfarelsen, väl de har låtit sig förledas till uppror, liksom det var vanskligt, att överbevisa de upproriska israeliterna, då de hade fel, om att Mose och Aron hade rätt. Även sedan Gud på ett mirakulöst vis hade fått marken att uppsluka Kora, Datan och Abiram, upprorets ledare, var folket av den uppfattningen, att Mose och Aron felat och att de hade dödat Herrens folk. Hebréerna blev inte kurerade från sitt uppror, förrän fjorton tusen sju hundra personer, som anslutit sig till upproret, hade dödats. Och efter allt detta nedlät Sig Gud i Sin barmhärtighet till, att utföra anmärkningsvärda mirakel på Arons stav, för att befästa deras tankar om prästämbetet för alltid.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 26. Kora, Datan och Abiram

Undsättningsplanen

Kapitel 26
Kora, Datan och Abiram

Av: Ellen White

Herren visste, att Kora hade ett upproriskt hjärta, och verkade i det fördolda mot Mose i Israels församling, även om hans uppror inte hade blommat upp riktigt. Herren gjorde Miriam till ett exempel, som varning för alla, som kunde frestas till, att göra uppror mot Mose. Kora var missnöjd med sin ställning. Han var knuten till tabernakeltjänsten, ändå önskade han att bli upphöjd till prästerskapet. Gud hade satt Mose som högste ledare, och prästrollen anförtroddes åt Aron och hans söner. Kora beslutade sig för, att tvinga Mose till att ändra på tingens ordning, varigenom han kunde stiga upp till värdigheten som präst. För att bli säkrare på sin sak, drog han med sig Datan och Abiram, Rubens efterkommande, i upproret.

De resonerade som så, att eftersom de var ättlingar till Jakobs äldsta söner, måste huvudauktoriteten, som Mose hade tillskansat sig, tillhöra dem; och jämte Kora beslutade de sig för, att skaffa sig ämbetet som präster. Dessa ivrade starkt för detta onda arbete. De påverkade två hundra femtio namnkunniga män till, att slå sig samman med dem. De var också måna om, att säkra sig prästrollen och styret. Gud hade hedrat leviterna med, att utföra tabernakeltjänsten, eftersom de inte deltagit i tillbedjan av guldkalven, och på grund av deras pålitlighet i, att utföra Guds befallning rörande avgudadyrkarna.

Det var bestämt, att leviternas ämbetsuppgift skulle vara, att resa tabernaklet, och slå läger omkring det, medan Israels härar reste sina tält ett stycke från tabernaklet. Och då de for sin väg, tog leviterna ned tabernaklet, och bar det, arken, ljusstaken och de andra heliga möbleringsföremålen. Eftersom Gud på detta sätt hade ärat leviterna, blev de ivriga efter ett ändå högre ämbete, för att uppnå större inflytande i församlingen. ”De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ’Nu får det vara nog! Hela menigheten är ju helig, alla är det, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphäver ni er då över Herrens församling?’” Fjärde Moseboken 16:3.

Kora, Datan och Abiram samt två hundra femtio furstar, som hade förenat sig med dem, blev först svartsjuka, så avundsjuka och därefter upproriska. De hade talat om Mose ställning som folkets härskare, tills de inbillade sig att den var en högst åtråvärd ställning, som någon av dem lika väl kunde fylla som Mose kunde. Och de hängav sig åt missnöje, tills de verkligen hade bedragit sig själva och de andra till att tro, att Mose och Aron själva hade skaffat sig sin ställning över Israel. De sade, att Mose och Aron upphöjt sig själva över Herrens församling, genom att påta sig rollerna som präster och regenter, och att dessa ämbeten inte borde vara deras hus’ allena. De sade, att det vore tillräckligt för dem, om de stode på jämbördig fot med sina bröder; för de var inte mera heliga än folket, som var lika högt ärat genom Guds särskilda närvaro och skydd.

Då Mose lyssnade till Koras ord, uppfylldes han av pina, och föll på ansiktet inför folket. ”Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: ’I morgon skall Herren visa vem som hör honom till, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer skall få komma inför honom. Gör så här: Tag era fyrfat, du Kora och hela din hop, och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!’ Och Mose sade till Kora: ’Hör, ni Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels menighet för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför menigheten och betjäna den. Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! Det är därför som du och hela din hop har rotat er samman mot Herren. Vem är Aron att ni skulle knota mot honom?’” Verserna 5-11. Moses sade åt dem, att Aron inte hade tagit på sig ämbetet själv, utan att Gud hade satt honom i detta heliga ämbete.

Datan och Abiram sade: ”Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Vill du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!’” Verserna 13, 14. 

De anklagade Mose för, att vara orsaken till att de inte hade kommit in i det utlovade landet. De sade, att Gud inte hade behandlat dem så. Han hade inte sagt, att de skulle dö i ödemarken. De ville aldrig tro, att Han skulle ha sagt något sådant; utan att det var Mose, som hade yttrat detta, icke Herren; och att det hela hade arrangerats av Mose, för att inte föra dem till Kanaans land. De talade om, att han hade fört dem från ett land, som flödade av mjölk och honung. I sitt blinda uppror glömde de bort sina lidanden i Egyptens land, och de förhärjande plågor, som kom över landet. Nej, nu anklagade de Mose för, att ha bringat dem ut ur ett gott land, för att dräpa dem i ödemarken, så att han kunde berika sig på deras tillhörigheter. De sporde Mose, på oförskämt sätt, om han menade, att ingen i hela Israels här skulle genomskåda hans bevekelsegrunder, och upptäcka hans bedrägeri; eller om han menade att de alla tänkte underordna sig hans ledarskap, som om de vore blinda, efter hans behag, och föras ena gången till Kanaan, andra gången åter till Röda Havet och Egypten. Dessa ord talade de inför hela församlingen, och vägrade helt, att längre erkänna Mose och Arons myndighet.

Mose tog väldigt illa upp av dessa orättvisa anklagelser. Han vädjade till Gud inför folket, och frågade, huruvida han någonsin hade handlat godtyckligt, och bönföll Honom om, att vara hans domare. På det hela taget var folket missnöjt, och påverkat av Koras felaktiga framställning. ”Mose sade till Kora: ’I morgon skall du och hela din hop träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. Och var och en av er skall ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron skall också ta var sitt fyrfat.’ Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron.” Verserna 16-18.

Kora och hans parti, som fikade efter prästämbetet i sin självsäkerhet, tog ändå rökelsen och ställde sig vid uppenbarelsetältets dörröppning tillsammans med Mose. Kora hade gett näring åt sin avundsjuka och sitt uppror, tills han bedrog sig själv, och han verkligen menade, att menigheten var ett väldigt rättsinnat folk, samt att Mose var en tyrannisk härskare, som ständigt uppehöll sig vid församlingens behov av helighet, trots att detta var överflödigt, ty de var redan heliga.

Dessa upproriska personer hade smickrat folket i gemen till att tro, att de hade rätt, och att alla deras besvär härrörde sig från Mose, deras härskare, som ständigt påminde dem om deras synder. Folket tänkte, att om Kora kunde leda dem, och uppmuntra dem, samt ville upprätthålla sig vid deras rätta handlingar, i stället för att koncentrera sig på deras fel, borde deras resa bli högst fridsam och lycklig. Dessutom skulle han inte komma att leda dem av och an i ödemarken, utan in i det utlovade landet. De sade, att det var Mose, som hade berättat för dem, att de inte fick dra in i landet, och att Herren inte hade yttrat något dylikt.

Kora samlade, i sin upphöjda självtillräcklighet, hela församlingen emot Mose och Aron ”vid ingången till uppenbarelsetältet. Då visade sig Herrens härlighet för hela menigheten. Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ’Skilj er från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem. Då föll de ner på sina ansikten och sade: ’O Gud, den Gud som råder över anden i allt kött, skall du vredgas på hela menigheten för att en enda man syndar?’ Då talade Herren till Mose. Han sade: ’Säg till menigheten: Drag er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram.’ Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. Mose talade till menigheten. Han sade: ’Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.’ Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små. Och Mose sade: ’Av detta skall ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och uppslukar dem med allt vad de äger så att de far levande ner i dödsriket, då skall ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.” Verserna 19-30. Då Mose tystnade, öppnade jorden sig och uppslukade dem, jämte deras tält och alla deras ägodelar. De for levande ned i graven, och jorden tillslöt sig över dem, så att de gick förlorade mitt i församlingen.

Då Israels barn hörde ropen från de förtappade, flydde de långt bort ifrån dem. De visste, att de själva i hög grad var skyldiga, ty de hade tagit till sig anklagelserna mot Mose och Aron; och nu fruktade de för, att de skulle gå under jämte de förtappade. Guds straffdomar var därmed inte över. Eld kom ur härlighetsskyn, och förtärde de två hundra femtio män, som offrat rökelse. De var furstar, män med vanligtvis sunt omdöme, och inflytelserika i församlingen samt välkända. De var högt uppskattade, och deras domslut hade ofta efterfrågats i olika tvistemål. Men de var påverkade av ett felaktigt inflytande, och de blev avundsamma, svartsjuka och upproriska. De gick inte förtappade tillsammans med Kora, Datan och Abiram, eftersom de inte inlett upproret. De skulle först se deras öde, och fick tillfälle till, att ångra sin förbrytelse. Men de förlikade sig inte med tanken på dessa onda mäns utplåning; därför drabbade Guds dom dem, och så utplånades även de.

”Herren talade till Mose. Han sade: ’Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn.’” Verserna 36-38. Efter detta ådagaläggande av Guds dom, vände folket tillbaka till sina tält, dock ej ödmjukade. De var gripna av skräck. De var djupt påverkade av upprorsandan, och hade smickrats av Kora och hans grupp till att tro, att de var ett förträffligt folk, och att de hade förorättats och okvädats av Mose. Deras sinnen var så grundligt genomsyrade av deras anda, som hade gått förtappade, att det var vanskligt att göra sig fria från deras blinda fördomar. Om de bara velat gå med på, att samtliga i Koras hop varit onda, och Mose rättvis, skulle de ha måst ta emot Guds ord, som de inte ville tro på, nämligen att de förvisso alla skulle dö i ödemarken. Detta ville de inte underkasta sig, och sökte att tro att det hela var ett bedrägeri iscensatt av Mose. De män, som gått förlorade, hade sagt behagliga ord till dem, och visat dem särskilt intresse och kärlek; och de såg på Mose som en beräknande man. De drog slutsatsen, att de ej kunde ha fel; att då allt kom omkring, var de förtappade männen ädla, och Mose hade på något vis orsakat deras utrotande.

Satan kan föra bedragna själar på förfärliga villovägar. Han kan förvanska deras omdöme, deras ögons vittnesbörd och deras hörsels intryck. Så förhöll det sig med israeliterna: ”Men dagen efter knotade hela Israels menighet mot Mose och Aron och sade: ’Det är ni som har dödat Herrens folk!’” Vers 41. Folket var besvikna över, att ärendet utfallit till fördel för Mose och Aron. Att folket såg Kora och hans parti ogudaktigt utöva prästämbetet med sin rökelse, slog folket med beundran. De såg inte, att dessa män offrade en fräck oförskämdhet till det gudomliga Majestätet. Väl de utplånats, blev folket förfärat; men efter kort tid kom alla på ett tumultartat sätt till Mose och Aron och anklagade dem för de mäns blod, som gått förtappade genom Guds hand.

”Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, och Herren sade till Mose: ’Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.’ Då föll de ner på sina ansikten.” Verserna 42-45. Trots Israels uppror, och deras hemska uppträdande mot Mose, visade han fortfarande samma omsorg om dem som förut. Han föll på sitt ansikte inför Herren, och vädjade till Honom om, att skona folket. Medan Mose bad till Herren om tillgivelse för sitt folk, bad han Aron om, att åstadkomma försoning för deras synd, medan han stannade kvar inför Herren, så att hans böner kunde stiga upp jämte rökelsen, och bli godtagbara för Gud, så att hela församlingen inte skulle gå förtappad i sitt uppror. ”Och Mose sade till Aron: ’Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat.’ Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört.” Verserna 46-50.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 25. Kaleb och Josua

Undsättningsplanen

Kapitel 25
Kaleb och Josua

Av: Ellen White

Herren befallde Mose, att sända åstad män, för att undersöka Kanaans land, som Han ville ge till Israels barn. En ledare från varje stam skulle väljas ut härtill. De avreste och efter fyrtio dagar kom de tillbaka från sin undersökning. De trädde framför inför Mose och Aron jämte hela den israelitiska församlingen, och visade för dem landets frukter. Alla enades om, att det var ett gott land, och de visade upp de rika frukterna de kommit med som bevis härför. En druvklase var så stor, att två man bar den mellan sig på en stav. De kom också med fikon och granatäpplen, som växte där i överflöd. Efter det, att de hade talat om landets frodighet, yttrade sig alla, så när som på två, nedslående om landets erövring. De sade, att det bosatta folket där var väldigt starka, och att städerna var omgärdade av stora och höga murar; och, mer än så, de hade sett den store Anaks barn där. De beskrev så, hur folket var bosatt omkring Kanaan, och omöjligheten för att de någonsin skulle kunna besitta det.

Då folket lyssnade till underrättelsen, reagerade de med bittra förebråelser och gråt. De väntade inte, och reflekterade samt betänkte, att Gud, som hade fört dem så här långt, förvisso skulle ge dem landet. Nej, de överlät sig strax åt modlöshet. De begränsade den Helige Gudens makt, och litade inte på Honom, som dittills hade lett dem. De förebrådde Mose, och sade knorrande sinsemellan: Det är ute med allt vårt hopp. Detta är det land, som vi har rest till från Egypten, för att få. Kaleb och Josua försökte, att göra sig hörda; men folket var så uppeldade, att de inte kunde förmå sig till, att lyssna till dessa två män. Sedan de lugnat ned sig ett tag, försökte Kaleb att få något sagt. Han sade till folket: ”’Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!’ Men de män som hade gått upp med honom sade: ’Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.’ Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. Vi såg också jättarna där Anaks barn kom från jättestammen och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.’ Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?’ Och de sade till varandra: ’Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten.’ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn.” Fjärde Moseboken 13:31-14:5.

Israeliterna gav sig inte endast hän åt, att beklaga sig för Mose, utan anklagade självaste Gud för, att ha handlat bedrägligt mot dem, genom att lova dem ett land, som de ej kunde inta. Deras upproriskhet flammade så häftigt, att de glömde att den Allsmäktiges starka arm hade fört dem ut ur Egyptens land, och därvid hade lett dem genom en räcka mirakel. I stället beslutade de sig för, att välja en anförare, som skulle föra dem åter till Egypten, där de hade varit slavar, och hade lidit så mycket förtret. De utpekade faktiskt en ledare, och struntade därvidlag i Mose, sin tålmodige och lidande ledare; och de knorrade bittert mot Gud.

Mose och Aron föll på sina ansikten inför Herren i hela menighetsförsamlingens närvaro, för att anropa Gud om Hans barmhärtighet mot detta upproriska folk. Men deras ångest och sorg var för stor för ord. De förblev på sina ansikten i fullkomlig tystnad. Kaleb och Josua rev sönder sina kläder, som uttryck för den största sorg, ”och sade till hela Israels menighet: ’Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem.’” Verserna 7-9.

”Deras beskydd har vikit ifrån dem”. Det var för att kananéerna hade fyllt sina synders mått, och Gud hade dragit bort Sitt skydd från dem. Ändå kände de sig fullständigt säkra, och var helt oförberedda på strid. Genom förbundet med Gud är landet vårt. I stället för, att dessa ord skulle inverka på folket, ökade de deras hårdnackade upproriskhet. De blev rasande, och ropade högt och vredgat, att Kaleb och Josua skulle stenas. Det skulle också ha skett, om inte Herren hade gått emellan med en tydlig demonstration av Sin fruktansvärda härlighet i församlingens uppenbarelsetält, inför Israels barn.

Mose gick då in i uppenbarelsetältet, för att tala med Gud. ”Och Herren sade till Mose: ’Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta.’ Mose sade till Herren: ’Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i eldstod om natten. Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ’Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.’” Verserna 10-16.

Mose avvisade på nytt, att Israel skulle utrotas och han själv göras till ett mäktigare folk, än de. Denne gynnade Guds tjänare visade sin kärlek till Israel, liksom sin nitiskhet för sin Skapares härlighet och sitt folks ära: Så som Du har tillgivit detta folk ifrån tiden i Egypten till nu, så som Du har varit långmodig och barmhärtig hittills mot detta otacksamma folk, oavsett hur ovärdiga de än måtte vara, är Din barmhärtighet densamma. Han bad: Vill Du därför inte skona dem denna gång, och ge dem ytterligare ett exempel på gudomligt tålamod, förutom dem Du redan har gett dem?

”Då sade Herren: ’Jag förlåter dem enligt ditt ord. Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning.” Verserna 20-24.

Herren bad hebréerna att gå tillbaka, och ge sig ut i ödemarken längs vägen till Röda Havet. De var helt nära det goda landet; men på grund av sitt onda uppror, miste de rätten till Guds beskydd. Hade de tagit emot underrättelsen från Kaleb och Josua, och genast gett sig i väg, skulle Gud ha skänkt dem Kanaans land. Men de trodde inte, och visade sådan oförskämdhet mot Gud, att de själva drog över sig domen, att de aldrig skulle få träda in i det utlovade landet. Det var av medlidande och barmhärtighet, som Gud sände dem åter till Röda Havet, ty amalekiterna och kananéerna hörde, medan de dröjde och knorrade, talas om spejarna, och förberedde sig på krig mot Israels barn.

”Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ’Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig.” Herren sade till Mose och Aron, att de skulle meddela folket, att Han skulle uppfylla deras önskan. De hade yttrat: ”’Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen!” Nu skulle Gud ta dem på orden. Han sade åt Sina tjänare, att de skulle säga till dem, att deras döda kroppar skulle falla i ödemarken. Det gällde dem, som var tjugo år och äldre, på grund av deras uppror och muttrande mot Herren. Blott Kaleb och Josua skulle släppas in i Kanaans land. ”Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat.” Verserna 26-31.

Herren tillkännagav, att hebréernas barn skulle ströva omkring i ödemarken i fyrtio år, räknat från tidpunkten, då de lämnade Egypten, på grund av föräldrarnas uppror, tills föräldrarna var döda. Därigenom skulle de bära och lida följderna av sin synd i fyrtio år, enligt antalet dagar de bespejat landet, en dag för varje år. ”Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er.” Vers 34. De borde ha erkänt fullt ut, att detta var straffet för deras avgudadyrkan och upproriska knorrande. Detta hade nämligen kommit Herren att ångra Sin avsikt gällande dem. Kaleb och Josua utlovades sin lön framför hela Israels här, eftersom sistnämnda hade förverkat alla Guds belöningar och beskydd.

Herren sände ned eld från Sin närvaro och förtärde de män, som hade fört med sig dåliga underrättelser, vilka fick hela församlingen att klaga på Mose och Herren. Men Kaleb och Josua levde inför Herren, och inför folket, vilket bevisade för dem, att deras underrättelse var korrekt.

Då folket av Mose upplystes om Guds avsikt rörande dem, knorrade de starkt. Tidigt nästa morgon samlade de sig inför Mose, alla utrustade för krig, och sade: Vi är här, och tänker tåga till den plats, som Herren har utlovat; ty vi har syndat. Herren hade sagt, att de inte skulle få landet, utan skulle dö i ödemarken; och i fall de skulle ge sig in i striden, skulle de inte segra. Mose sade: ”Det kommer inte att lyckas. Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort från Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er.’” Verserna 41-43. Men de dristade sig till, att tåga emot sina fiender utan sin utpekade ledare, och utan Herrens förbundsark; och de kom att möta sina fiender, de besegrades och drevs bort av dem. Här ångrade israeliterna sig för sent; och då Gud hade sagt, att de inte skulle gå upp och inta landet, var de lika halsstarriga i att ge sig av, som de tidigare varit ovilliga därtill.

Trots sitt nyliga knorrande och tillkännagivandet från Gud om, att de skulle dö i ödemarken, vandrade inte israeliterna försiktigt och ödmjukt inför Honom.

Herren hade gjort fallet med Mirjam till ett särskilt avskräckande exempel för israeliterna. De hade sett Herrens vrede utgjutas på grund av Mirjams avundsjuka och klagan mot Hans utvalde tjänare Mose. Herren berättade då, att Mose var större, än en profet, och att Han hade uppenbarat Sig Själv för Mose på ett tydligare sätt, än för en profet. Herren sade: ”Jag talar ansikte mot ansikte med honom”. Han frågade dem: ”Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?’” Fjärde Moseboken 12:8. Och Mirjam blev spetälsk. Den undervisning, som gavs vid det tillfället till Aron och Mirjam, var inte bara för deras nytta, utan till hela Israels församlings godo.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 24. Mirjam

Undsättningsplanen

Kapitel 24
Mirjam

Av: Ellen White

Efter det, att Mose hade sagt Herren att han inte ensam orkade med bördan från folket, och Gud hade anvisat honom att välja ut sjuttio av de äldste, samt Han hade lagt samme Ande på dem, som vilade över Mose, blev Aron och Mirjam avundsjuka, eftersom de inte hade tillfrågats om saken med de äldste. De hade inte förlikat sig med faktumet, att Mose så snabbt hade tagit emot sin svärfar Jetros råd. De var rädda för, att denne ägde större inflytande över Mose, än de själva gjorde. Och nu hade de sjuttio äldste valts ut utan deras åsikts inhämtande; och eftersom de aldrig hade känt ansvar och de bördor, som Mose kände för folket, fann de det inte verkligt nödvändigt med hjälp från de sjuttio äldste. ”De sade: ’Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?’ Och Herren hörde detta.” Fjärde Moseboken 12:2.

Aron och Mirjam menade, att eftersom de hade valts ut till att bistå Mose i arbetet, bar de arbetsbördan lika väl som Mose. Och då Herren hade talat genom dem, liksom genom Mose, varför skulle då Mose klaga på tunga bördor och säga sig ha användning för sjuttio utpekade domare och äldste som biträden? Mose kände sin svaghet. Han insåg vikten av det stora arbete, vilket anförtrotts åt honom, så som ingen annan människa någonsin hade insett det. Aron hade visat sin svaghet, genom att ge efter för folket, och dana en gjuten kalv i Mose frånvaro. Gud hade alltid varit Mose rådgivare.

Då Mirjam blev avundsjuk på Mose, fann hon lätt fel, genom att betrakta händelserna i hans liv, som Gud hade gripit in i. Hon beklagade sig över Mose, för att han gift sig med en etiopisk kvinna, i stället för att ta en hustru ibland hebréerna. Mose hustru var inte svart, men hennes hudfärg var något mörkare, än hebréernas. Hon var blyg till läggningen, ömhjärtad och blev starkt påverkad av, att se lidande. Detta var grunden till, att Mose gick med på att hon återvände till Midjan, medan han var i Egypten, så att hon slapp se de fruktansvärda plågor, som Herren lät drabba Egypten. Efter det, att hon hade träffat sin man i ödemarken, såg hon att hans bördor och bekymmer höll på att beröva honom livet, och i sin ångest gjorde hon sin far medveten härom. Jetro hade lagt märke till, att hela ansvaret för folket vilade på Mose, och rådde honom därför till, att värna om den hebréiska härens intressen, medan värdiga människor, som var fria från begär, skulle väljas ut till att ta sig an folkets världsliga angelägenheter.

Efter det, att Mirjam blivit avundsjuk, inbillade hon sig själv, att Aron och hon hade försummats, och att Mose hustru var orsaken – att hon hade påverkat makens sinne – så att han inte rådgjorde med dem om så viktiga ting, som han gjort tidigare.

Herren hade hört de knorrande orden mot Mose, och det gjorde Honom missnöjd; ty Mose var väldigt saktmodig eller ödmjuk, framför alla människor på jordytan. ”Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ’Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.’ Och de gick ut dit alla tre. Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. Och han sade: ’Hör nu mina ord. Om det finns en Herrens profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med honom, tydligt och inte i gåtor, och han får se Herrens gestalt. Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?’ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem. När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. Då sade Aron till Mose: ’O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.’ Då ropade Mose till Herren: ’O, Gud, gör henne frisk!’ Herren svarade Mose: ’Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen.’” Verserna 4-14.

Skyn avlägsnades från uppenbarelsetältet, ty Guds vrede vilade över Mirjam, och skyn vände inte tillbaka, förrän hon förpassats ut ur lägret. Gud hade valt ut Mose, och lagt Sin Ande på honom; och genom att klaga på Guds utvalde tjänare, uppträdde Mirjam inte bara oanständigt mot Mose, utan även mot Gud, som Själv hade valt ut honom. Aron drogs med av sin systers avundsjuka. Han kunde ha förhindrat detta onda, om han inte hade hållit med henne, och hade visat henne syndigheten i hennes uppträdande. Men i stället för detta, lyssnade han till hennes klagosång. Mirjams och Arons klagomål står nedskrivet som tillrättavisning för alla, som ger efter för avund, och knotar mot dem, som Gud lägger Sin arbetsbörda på.