White. Undsättningsplanen. Kapitel 27. Arons Stav

Undsättningsplanen

Kapitel 27
Arons Stav

Av: Ellen White

Gud gick nådigt med på, att ge Israels här ett till bevis, som var ägnat att återställa deras omdömesförmåga. Han fordrade därför, att varje stam skulle ta en stav, och skriva namnet på stammens överhuvud på staven. ”Arons namn skall du skriva på Levi stav, ty huvudmannen för denna stams familjer skall ha en stav. Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag möter er. Då skall det ske att den man som jag utväljer, hans stav skall grönska. Så skall jag göra slut på Israels barns knotande, ty de knotar ständigt mot er.’” ”Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält. Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar. Mose bar alla stavarna ut från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem och var och en tog sin stav. Och Herren sade till Mose: ’Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet. Den skall förvaras som ett tecken för de upproriska. Så skall du göra slut på deras knotande mot mig, så att de inte dör.’” Fjärde Moseboken 17:3-5, 7-10. Gud gjorde här ett mirakel, som var nog för att tysta israeliternas klagan, och som skulle vara ett stående vittnesbörd om, att Gud hade fastslagit, att prästämbetet tillhörde Aron. Alla de anmärkningsvärda förändringarna på staven inträffade under en natt, för att överbevisa dem om, att Gud uttryckligt hade gjort skillnad mellan Aron och Israels övriga barn. Efter detta mirakel av gudomlig kraft var prästämbetets myndighet inte längre någon tvistefråga. Den förunderliga staven bevarades, för att ofta framvisas för folket, för att påminna dem om det förflutna, för att hindra vidare knot och framtida tvivel på, vem prästämbetet rättmätigt tillhörde.

Sedan Israels barn helt och fullt överbevisats om sitt fel i, att orättvist anklaga Mose och Aron, så som de hade gjort, såg de sitt tidigare uppror i dess rätta ljus, varvid de slogs av skräck. De ”sade till Mose: ’Se, vi dör, vi förgås, vi förgås alla!” Vers 12. De måste omsider tro den obekväma sanningen, att deras öde var att dö i ödemarken. Efter det, att de trodde att det faktiskt var Herren, som hade sagt att de inte skulle komma in i det utlovade landet, utan skulle dö, medgav de att Mose och Aron hade rätt, och att de hade syndat mot Herren, i uppror mot deras myndighet. De bekände också, att Kora och de, som gick förlorade jämte honom, varit syndiga mot Herren, och att de rättmätigt hade lidit under Hans vrede.

De faktiska förhållandena rörande Kora och hans medsammansvurna, som gjorde uppror mot Mose och Aron samt mot Herren, har nedtecknats som varning till Guds folk, i synnerhet till dem, som lever på jorden nära tidens slut. Satan har förmått personer till, att efterlikna Koras, Datans och Abirams exempel, genom att skapa upprorsstämning ibland Guds folk. De, som tillåter sig att gå emot det klara vittnesbördet, låter sig bedras. Sådana har faktiskt menat, att de, som Gud har ålagt en börda för Sitt arbete, har förhävt sig över Guds folk, och att deras råd och tillrättavisningar varit utmanande. De har rest sig i opposition mot det tydliga vittnesbörd, som Gud önskat att Hans tjänare skall framföra, för att påpeka Guds folks felande. Vittnesbörd riktade mot skadliga njutningsmedel, som té, kaffe, snus och tobak, har uppeldat en bestämd grupp, eftersom de därigenom skulle förlora sina avgudar. Många har för en tid varit obestämda, huruvida de skall avstå från dessa skadliga ting, eller avvisa de framförda, klara vittnesbörden och ge efter för aptitens makt. De har tvekat härvidlag. Det har rått brist på överensstämmelse mellan deras överbevisning om sanningen och deras eftergifter för själviska böjelser. Deras obeslutsamhet har gjort dem svaga, och hos många har aptiten tagit överhanden. Förnimmelsen av heliga ting har brutits ned genom bruket av dessa långsamt verkande gifter. Till sist har de beslutat sig för, att finna sig i följderna, som måtte komma, och inte förneka jaget. Detta fruktansvärda beslut har genast rest en skiljemur mellan dem och andra, som renar sig själva, i enlighet med Guds befallning om köttslig och andlig renhet, för att utveckla helighet i Herrens fruktan. De entydiga vittnesbörd, som framställts för dem, har legat dem i fatet och gjort dem oroliga. De har funnit behag i, att bekriga dem och eftersträvat, att de själva och andra skulle tro, att de inte varit sanna. De har sagt, att folket varit felfritt, och att vanskligheterna uppstått genom de tillrättavisande vittnesbörden. Och då upprorsledarna vecklat ut sin fana, har alla de upproriska samlat sig under denna. Alla andligt felande, lama, halta och blinda har förenat sitt inflytande, för att sprida disharmonin.

Guds tjänare vid verkets centrum har betraktats med misstänksamhet för varje steg framåt av de personer, som burit på upprorets anda. Alle dessa tjänares handlingar har framställts felaktigt av felfinnarna, tills ärliga själar har fastnat i snaran på grund av brist på korrekt kunskap. De, som leder in dem på villospår, är själva så påverkade av blinda fördomar, och av att förkasta de vittnesbörd Gud har sänt dem, att de varken ser eller hör riktigt. Det är svårt, att befria sådana från villfarelsen, väl de har låtit sig förledas till uppror, liksom det var vanskligt, att överbevisa de upproriska israeliterna, då de hade fel, om att Mose och Aron hade rätt. Även sedan Gud på ett mirakulöst vis hade fått marken att uppsluka Kora, Datan och Abiram, upprorets ledare, var folket av den uppfattningen, att Mose och Aron felat och att de hade dödat Herrens folk. Hebréerna blev inte kurerade från sitt uppror, förrän fjorton tusen sju hundra personer, som anslutit sig till upproret, hade dödats. Och efter allt detta nedlät Sig Gud i Sin barmhärtighet till, att utföra anmärkningsvärda mirakel på Arons stav, för att befästa deras tankar om prästämbetet för alltid.