Bibelläsningar för Familjekretsen. 28. Försoningen i Gamla Testamentet

Bibelläsningar för Familjekretsen

28. Försoningen i Gamla Testamentet

1. Varför var Abels offer mera godtagbart inför Gud, än Kains?

”Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain”. Hebréerbrevet 11:4.

2. På vad hänsyftade hans offer?

”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting,… som ni blev friköpta… utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull”. Första Petrusbrevet 1:18-20.

3. Vad erhöll eller fick Abel genom sitt offer?

”[G]enom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig”. Hebréerbrevet 11:4.

4. Med vad slags offer befallde Gud Abraham, att tillbedja Honom?

”Då sade han till honom: ’Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge…. Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra.” Första Moseboken 15:9, 10.

5. Hur bevisade Jakob sin tro på den utlovade Frälsaren?

”Israel bröt upp med allt han ägde. När han kom till Beer-Sheba offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks Gud.” Första Moseboken 46:1.

6. Vad befallde Herren Mose, att han skulle upprätta eller göra?

”HERREN sade till Mose: ’Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig…. De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” Andra Moseboken 25:1-8; Apostlagärningarna 7:44; Hebréerbrevet 8:5. ”Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder, vävda av tvinnat fint lingarn och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn. I konstvävnad med keruber på skall du göra dem.” ”Du skall göra tygvåder av gethår till ett tält över tabernaklet. Elva sådana våder skall du göra.” ”Dessutom skall du göra ett överdrag av rödfärgade fårskinn till tältet och ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå.” Andra Moseboken 26:1, 7, 14.

7. Hur många avdelningar hade helgedomen?

”Förlåten skall för er skilja det heliga från det allra heligaste.” Vers 33.

Anm.: Helgedomen eller tabernaklet var omkring 13,7 meter långt och 4,56 meter brett samt var indelat i två avdelningar – den yttre avdelningen eller det heliga, utgörande två tredjedelar av hela byggnaden, och den inre eller det allra heligaste en tredjedel. Tre sidor av byggnaden bestod av upprätt ställda bräder, vilka var överdragna med guld; men den östra eller främre sidan bestod av ett förhänge, vilket kunde dras åt sidan, då man ville träda in i helgedomen.

8. Vilka saker fanns det i den första avdelningen?

”I tabernaklet inreddes ett främre rum som kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden.” Hebréerbrevet 9:2.

9. Vilken annan sak fanns det i den första avdelningen?

”Han ställde in det förgyllda altaret i uppenbarelsetältet framför förlåten”. Andra Moseboken 40:26; 30:1-6.

10. Vad förvarades i den andra avdelningen, eller det allra heligaste?

”Bakom den andra förlåten fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som på alla sidor var överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat, Arons stav som hade grönskat och förbundets tavlor.” Hebréerbrevet 9:3, 4; Andra Moseboken 40:20, 21.

11. Vad kallades locket, som täckte arken, för?

”Du skall sätta nådastolen ovanpå arken och i arken skall du lägga vittnesbördet som jag skall ge dig.” Andra Moseboken 25:21.

12. Var skulle Gud, genom sinnebilden för Sin närvaro, sammanträffa med Israels överstepräst?

”Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig”. V. 22.

13. Vad förvarades i arken under nådastolen?

”Han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången: de tio orden… Sedan vände jag om och gick ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort”. Femte Moseboken 10:4, 5.

14. Då byggnaden fullbordats, för vilket ändamål blev den brukad? Vem tjänstgjorde dagligen i den första avdelningen?

”Så blev det ordnat. I det främre rummet går alltid prästerna in och förrättar sin tjänst.” Hebréerbrevet 9:6.

15. Vem allena var tillåten, att gå in i den andra avdelningen? Hur ofta och för vilken orsaks skull gick han in där?

”I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han bär fram för sina och för folkets oavsiktliga synder.” Vers 7.

Anm.: Det var en tjänstgöring åt Gud, som dagligen utfördes i den jordiska helgedomen. Denna hade att göra med folkets synder; icke att det offrade blodet kunde ta bort synder, ty Bibeln säger uttryckligen (Hebréerbrevet 10:4), att det ej kunde göra detta. Dess offrande visade dock den offrande personens tro på kraften hos Kristi blod, som en gång i framtiden skulle bli utgjutet, och på vilket tabernakeltjänsten ständigt fäste hans uppmärksamhet. Det verk, som där utfördes, var en skugga eller bild på Kristi försoningsverk, och såsom sådant har det en betydelse, som ej går att för högt uppskatta. Med denna tanke för oss vill vi nu undersöka det sätt, varpå folkets synder i sinnebildlig eller symbolisk mening togs bort.

16. Hur begår man synd?

”Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.” Första Johannesbrevet 3:4.

17. Och vad är syndens lön?

”Ty syndens lön är döden”. Romarbrevet 6:23.

Anm.: Då en person ibland israeliterna syndade, överträdde han ett av de tio buden, som låg i arken under nådastolen. Dessa bud utgjorde pelarna hos Guds regering; att överträda ett av dem var att göra uppror mot Guds regering och ådra sig dödsstraff. Men det fanns en nådastol, som upprättats över dessa heliga och rättvisa bud. I Sin stora nåd tillät Gud syndaren, att frambära ett offer, som skulle tillfredsställa lagens fordringar.

18. Då en person ibland det vanliga folket hade syndat, vad måste han då göra, för att frälsa eller rädda sitt liv?

”Om någon av folket i landet syndar av misstag genom att göra sådant som inte får göras enligt HERRENS bud… skall han som sitt offer för den begångna synden föra fram en felfri get av honkön. Han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och sedan slakta det på den plats där brännoffersdjuren slaktas.” Tredje Moseboken 4:27-29.

19. Vad gjordes med blodet?

”Prästen skall ta något av blodet på sitt finger och stryka det på brännoffersaltarets horn, men allt det övriga blodet skall han hälla ut vid altarets fot.” Vers 30.

20. Vad gjordes sedan med syndoffret?

”Detta är lagen om syndoffret: På samma plats som brännoffersdjuret slaktas skall syndoffersdjuret slaktas inför Herrens ansikte. Det är högheligt. Den präst som offrar syndoffret skall äta det. På en helig plats skall det ätas”. Tredje Moseboken 6:25, 26. Läs även vers 16.

Anm.: Så snart som en person blev varse, att han var en syndare genom den lag, som fordrade överträdarens död, förde han först fram ett offer; sedan lade han sin hand på offrets huvud och bekände över det sina synder. På så sätt överfördes, i sinnebildlig mening, hans synder till offret. Därpå dödades offret, och en del av dess blod stänktes på hornen hörande till brännoffersaltaret; och prästerna åt köttet. Detta var fallet med syndoffret för det vanliga folket; men om en präst eller hela menigheten, alltså församlingen, hade syndat, brändes offret upp utanför lägret, och blodet fördes in i helgedomen. På så sätt blev synderna överförda till helgedomen.

21. Sedan synderna sålunda under ett helt år hade blivit införda i helgedomen, vad ägde rum på den tionde dagen i den sjunde månaden?

”Detta skall för er vara en evig stadga: I sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, skall ni fasta…. Ty på den dagen skall försoning bringas för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HERRENS ansikte.” Tredje Moseboken 16:29, 30. Härav framgår, att försoningen ej var fullständig förrän vid slutet av det ceremoniella året. Att försona betyder att blidka, att gottgöra, följaktligen att tillfredsställa någon förlust eller skada, genom att ge lämplig ersättning därför. Se Sundéns Ordbok.

22. Vad gjorde översteprästen, sedan han först framburit ett offer för sig själv?

”Sedan skall han ta de två bockarna och ställa dem inför Herrens ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet. Aron skall dra lott om de båda bockarna: en lott för Herren och en lott för att skaffa bort synden.” Tredje Moseboken 16:7, 8.

23. Vad gjordes med den bock, på vilken Herrens lott föll?

”Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten, och han skall göra med blodet som han gjorde med tjurens blod. Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen.” Vers 15.

24. Varför var det nödvändigt, att göra eller bringa denna försoning?

”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder.” Vers 16. Se även verserna 18, 19.

Anm.: Som vi redan har sett, blev synder överförda till helgedomen under hela året genom blodet och köttet från de personliga syndoffren, vilka offrades invid tabernaklets dörr. Här blev de kvar till Försoningsdagen, då översteprästen gick in i det allra heligaste med blodet från den bock, på vilken Herrens lott fallit; och, bärande hela årets synder inför nådastolen, bringade han här försoning för dem inför Herren. Härigenom blev helgedomen renad eller befriad från synd.

25. Då översteprästen kom ut från helgedomen med dess synder på sig, sedan han gjort en försoning för dem i det allra heligaste, vad gjorde han därnäst?

”När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta.” Tredje Moseboken 16:20, 21.

26. Vem bar då folkets synder, sedan översteprästen hade avlagt dem och renat lägret från dem?

”Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.” Vers 22.

Anm.: På detta sätt bringade man försoning för Israels synder varje år. Man bör dock lägga märke till, att dåtidens försoningsverk gällde endast för dem, som hade bekänt sina synder och överfört dem till helgedomen genom de dagliga offren, vilkas blod utgöts vid tabernaklets dörr. Om någon föredrog, att behålla sina synder på sig själv, erhöll han ingen försoning. I stället förgjordes han ifrån folket vid slutet av denna dagens tjänsteförrättning; men även under det, att översteprästen var sysselsatt med att utföra den sista delen av årets tjänst i tabernaklet, hade folket full frihet att frambära offer för sina synder. Läs Fjärde Moseboken 29:7-11. Det är alltså klart, att ingen försoning kunde göras för en person, förrän han hade bekänt sina synder. Samma ämne är ytterligare belyst i följande läsning.