Bibelläsningar för Familjekretsen. 22. En märkvärdig Symbol

Bibelläsningar för Familjekretsen

22. En märkvärdig Symbol

1. När blev Rom indelat i tio riken?

Mellan åren 351 och 483 e.Kr. Se Bibelläsningen om ”Världens profetiska Historia”.

2. Sedan de tio hornen hade uppkommit, vad såg profeten uppstå ibland dem?

”Men medan jag såg på hornen fick jag se hur ett annat horn sköt upp mellan dem, ett litet horn som stötte bort tre av de förra hornen.” Danielsboken 7:8.

Anm.: Vi kan därför vänta, att det lilla hornet skulle utveckla sig efter år 483 e.Kr. Och efter den tiden framkom i verkligheten en anspråksfull makt, som sökte efter att finna erkännande för sina anspråk. Redan så tidigt som i sjätte århundradet hade Roms biskopar blivit nog mäktiga, att utöva tillräcklig inflytelse vid det kejserliga hovet, vilket inom kort upphöjde dem till den ställning, varigenom de kunde befalla över jordens konungar. Det var blott ett ting, som hindrade dem från att få fullständigt herradöme, nämligen de arianska makternas motstånd till Katolska Kyrkans dogmer eller läror, i synnerhet deras lära om treenigheten. Dessa motståndarmakter blev uppryckta – herulerna år 493, vandalerna 534 och östgoterna 538. – Se Student’s Gibbon, sid. 309-319.

”Det är ett anmärkningsvärt faktum, att påvarna än i dag bär en trefaldig krona, som ej bärs av någon av de andra monarkerna…. Det lilla hornet är en passande symbol på påvedömet…. Denna lilla makt underlade sig tre av dessa herradömen.” Barnes’ förklaringar över Danielsboken, s. 327.

”Det märkvärdigaste av alla var det lilla hornet, vilket uppstod efter de andra, och protestantiska Bibeltolkare (vi tror, att de har goda skäl därför) tillämpar detta på den kyrkliga makten åt påven eller biskopen i Rom.” – Cottage Bible.

”Sådant var sakernas tillstånd, då Justinianus, år 533, började sina krig emot vandalerna och goterna. Då han önskade att försäkra sig om påvens och Katolska Kyrkans inflytande, utgav han det märkvärdiga påbud, genom vilket påven förordnades till huvud för alla församlingar, och från vilkets utfärdande, år 538, tiden för den påvliga överhögheten bör räknas. Och vilken som helst, som vill läsa historien om det afrikanska fälttåget, åren 533-534, och om det italienska fälttåget, åren 534-538 e.Kr., skall märka, att krigshären, som stod under befäl av Belisarius, Justinianus’ general, av katolikerna överallt hälsades som befriare.” – Tankar öfver Daniel och Uppenbarelsen, s. 93.

”Justinianus’ beryktade brev till påven år 533 stadfäste ej blott alla föregående privilegier, utan förstorade dem och gav påven många företräden och rättigheter, vilka sedermera blev upphov till anspråk, vilka är så framstående i kyrkolagen.” – Gavazzis föreläsningar, s. 66.

Det är alltså klart, att så snart som det sista motståndet till påven hade avlägsnats, blev han grundligen stadfäst genom det beryktade brevet från Justinianus – nämligen att biskopen i Rom skulle anses vara den allmänna församlingens överhuvud och alla kättares tillrättavisare. År 538 e.Kr. kan alltså betraktas som det årtal, varunder påvedömet blev en regerande makt.

3. Vilken jämförelse gör profeten mellan den förtryckande makten och de andra makterna, när han talar om, hur det lilla hornet skall rycka bort tre makter?

”De tio hornen betyder att tio kungar skall uppstå i det riket, och efter dem skall en annan uppstå som skall vara olik de förra och som skall slå ner tre kungar.” Vers 24.

Anm.: Detta pekar tydligt ut det påvliga herradömet, som i alla hänseenden var olikt de andra, och som från en ringa eller enkel början sköt upp ibland de tio rikena, intill dess det slutligen lyckades att slå ned tre av dem.” – Bagster i Cottage Bible.

”De var politiska riken. Och nu behöver vi endast fråga, om något rike har uppkommit ibland det romerska världsväldets tio riken sedan år 483 e.Kr., och som likväl varit olikt dem alla; samt om så är förhållandet, vilket det är. Svaret är: Påvedömets andliga rike. Detta överensstämmer med sinnebilden i varje enskildhet, vilket lätt kan bevisas; och det finns ingenting annat, som gör det.” – Tankar öfver Daniel och Uppenbarelsen, s. 86.

4. Hur skulle denna makt bruka sin auktoritet eller myndighet?

”Denne skall tala mot den Högste och ansätta den Högstes heliga. Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid.” Vers 25.

Anm.: Påven kallar sig själv för ”Kristi viceregent”. Leo den Tionde kallade sig själv för ”Lejonet av Judas Stam”, vilket är en stor hädelse mot Gud. Leo den Tolfte tillät, att man kallade honom för ”Herren, vår Gud”. Påve Martin den Femte kallade sig själv för ”den allraheligaste och den lyckligaste, himmelens och jordens herre, Petri efterträdare och Herrens smorde, världsalltets mästare, konungarnas fader och världens ljus”.

Augustinus Triumphus, en påvlig författare, säger: ”Det är orimligt att anta, att kyrkorådet kan vara större än påven, enär detta innebär den motsägelsen, att den högste påven icke är den högste. Han kan ej begå fel, han kan ej bli bedragen. Man måste tänka om honom, att han känner alla ting.” Denna hädelse mot Gud blev högtidligen bekräftad av kardinalerna och biskoparna i Katolska Kyrkan vid det ekumeniska råd, som år 1870 förklarade påven för ofelbar.

Följande är ett stycke av läran om påvens ofelbarhet, såsom översatt av W. E. Gladstone från ”Vatican Council”, s. 201: ”Alla Kristi trogna efterföljare måste tro, att den heliga apostoliska stolen och den romerske påven äger företräde över hela världen, och att den romerske påven är den välsignade Petri efterträdare, apostlarnas prins samt Kristi verklige viceregent, hela församlingens huvud samt alla kristnas fader och lärare; och att till honom blivit överlämnad genom den välsignade Petrus fullkomlig makt till att regera, föda och styra Jesu Kristi, vår Herres, allmänna församling.”

”De har tillgripit sig ofelbarhet, vilken tillhör Gud allena. De bekänner sig ha makt, att förlåta synder, vilket allena tillhör Gud. De säger sig kunna öppna och tillsluta eller stänga himmelen, vilket allena tillhör Gud. De påstår sig vara högre än alla jordens konungar, vilket allena kan tillämpas på Gud. De går längre än Gud, genom att förege sig kunna frita hela nationer från trohetseden mot sina konungar, när dessa inte behagar dem. Och de sätter sig upp mot Gud, när de ger avlat eller efterskänkande av straff för synd. Detta är den värsta av alla hädelser mot Gud.” – A. Clarkes förklaring över Danielsboken 7:25.

5. Hur har påvemakten plågat de heliga?

Därigenom att den så obarmhärtigt har förföljt de kristna, förgörande på ett eller annat sätt över 50 000 000 av dem under den tid, då den hade överväldet i sina händer.

Anm.: ”Ingen beräkning kan uppge det verkliga antalet av personer, vilka blivit dödade på ett eller annat sätt, emedan de förblivit trogna sin bekännelse av evangelium samt verkat mot den romerska kyrkans fördärvliga läror. En million valdenser omkom i Frankrike. Nio hundra tusen trogna kristna blev dödade på mindre, än trettio års tid efter uppkomsten av Jesuitorden. Hertigen av Alva skröt över, att han i Nederländerna hade avrättat trettiosex tusen kristna genom bödelns hand på några års tid. Inkvisitionen förgjorde på trettio års tid ett hundra femtio tusen genom olika marteringssätt eller tortyrmetoder. Dessa är endast några exempel ibland de många, som historien omtalar. Men hela antalet skall aldrig bli känt, förrän jorden skall uppenbara det utgjutna blodet samt lämna ifrån sig de martyrer eller blodsvittnen, vilka nu ligger gömda i dess mull.” – Scotts Church History. För vidare bevis, se även Barnes ”Notes on Daniel”, sidan 328; Bucks ”Theological Dictionary”, artikeln förföljelser; Dowlings ”History of Romanism”; Fox’ ”Book of Martyrs”; Charlotte Elisabeths ”Martyrology”; ”The Wars of the Huguenots”; reformationshistorier, m.fl. verk.

”För att använda kraften hos detta dåliga vittnesbörd från historien, förnekar papisterna eller påveanhängarna, att kyrkan någonsin har förföljt någon. De tillskriver den världsliga makten denna förföljelse. Kyrkan har endast avgett sitt utslag i kätterifrågor och sedan överlämnat förbrytarna till den civila makten, för att den världsliga domstolen skulle kunna bestämma deras straff efter eget behag. Det skändliga skrymteriet eller hycklandet i detta påstående är tydligt nog, för att brännmärka det som en förolämpning mot det sunda människoförståndet. Vad var den världsliga makten under den tidens förföljelser? Endast ett verktyg i kyrkans händer, och under dess kontroll utförde den sina blodiga gärningar. Och då kyrkan överlämnade sina fångar till bödeln för att avrättas, gjorde den det med ett djävulskt hånande bruk av följande formulär: ’Och vi överlämnar dig till det världsliga väldets armar och till den världsliga domstolens makt; men på samma gång ber vi denna domstol på det allvarligaste, att den så mildrar sin dom, att den icke förgriper sig på ditt blod, ej heller sätter ditt liv i något slags fara.’ Och sedan, såsom förut var beslutat, avrättades genast det olyckliga offret för det påvliga hatet.” – Tankar öfver Daniel och Uppenbarelsen, s. 96. Se Geddes’ ”Tracts on Popery”; ”View of the Court of the Inquisition in Portugal”, s. 446; ”Limborch”, Band 2, s. 289.

6. Vilken förändring har påvemakt sökt att göra i Guds lag?

”Den har borttagit större delen av det andra budet för att kunna införa sin tillbedjan av bilder, och för att gottgöra antalet tio, har den delat det tiondet budet i två. Den har avskaffat det fjärde budet (så långt som dess makt sträcker sig), genom att införa den första dagen i veckan i stället för den sjunde. För att finna bevis härför, kan man hänvända sig till katolska Katekeser; även ”Plain Talk about the Protestantism of To-Day”, s. 213; ”Catholic Christian Instructed”, kap. 23; ”A sure Way to Find out the True Religion”, sid. 95, 96. Från det sistnämnda verket gör vi följande utdrag:

”Att helighålla Söndagen är absolut nödvändigt, för att erhålla frälsning, men detta är ändock inte befallt på något ställe i Bibeln; däremot säger Bibeln, att vi skall tänka på Sabbatsdagen, för att helga den (Andra Moseboken 20:8), och denna dag är Lördagen och inte Söndagen. Bibeln innehåller alltså inte allt, som är nödvändigt för frälsning samt är följaktligen inte en fullkomlig trosregel.”

7. För hur lång tid skulle de heliga och tiderna och lagarna bli givna i denna makts händer?

”[O]ch de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid.” Danielsboken 7:25, sista delen.

8. Var finner vi samma uttryck i Nya Testamentet?

”Men den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan, så att hon kunde flyga ut till sin plats i öknen, där hon borta från ormen får sitt uppehälle en tid, tider och en halv tid.” Uppenbarelseboken 12:14.

9. Hur omtalas samma tidsperiod igen?

”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud har berett åt henne, så att hon får sitt uppehälle i ettusen tvåhundrasextio dagar.” Vers 6. Enär dessa dagar står mitt i en symbolisk profetia, är även de symboliska.

10. Vad är regeln för räknandet av symboliska dagar?

”Detta skall vara ett tecken för Israels hus….  När du har fullgjort dem, skall du för andra gången lägga dig, nu på högra sidan, och bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år.” Hesekiel 4:3-6; Fjärde Moseboken 14:34.

Anm.: ”Så i Hesekiel 4:6: ’Jag har tilldelat dig en dag för varje år’, som du symboliskt skall bära Israels barns synder, lika många dagar som de år de har syndat. Här finner vi alltså ett bevis för, att det är rätt att räkna en dag för ett år i profetian.” – George Bush, professor i hebréiska språket och österländsk litteratur vid universitetet i staden New York, förklaring över Fjärde Moseboken 14:34.

”Det är en märkvärdig omständighet, att de allra flesta Bibeltolkare i England och Amerika under många år har förstått, att de profetiska dagarna, som omtalas i Danielsboken och i Uppenbarelseboken, är symboliska och betecknar år.” – Stuarts Hints, s. 77.

Det påvliga herradömet skulle räcka en tid av 1 260 år. Det blev upprättat år 538 e.Kr., då Justinianus’ påbud gick i verkställighet. Härav ser vi, att påvedömets makt skulle omstörtas år 1798.

11. Vilken händelse markerade slutet av denna tidsperiod?

År 1797 blev Napoleon befalld av det franska direktoriet, att omstörta den påvliga regeringen. Påven var hjälplös, men i stället för att lyda befallningen, slöt Napoleon på sitt eget ansvar fred med honom och återvände till Frankrike. Härom säger historien följande:

”Bonaparte drog nu in i de påvliga besittningarna och överfor dem med snabbhet. Han hade befallning från direktoriet, att omstörta den påvliga regeringen; men på sitt eget ansvar uraktlät han att utföra dessa order samt slöt fred med den hjälplöse påven i Talentino den 19. Februari, 1797. Då Bonaparte kom tillbaka från Italien, gav direktoriet general Berthier besked om, att utföra deras order, som Bonaparte hade underlåtit att utföra, angående den påvliga regeringen. Folket i de påvliga staterna var storligen missnöjt. Berthier marscherade till Rom och blev mottagen som en befriare. Han förklarade, att den romerska republiken var återupprättad, tog påve Pius VI tillfånga samt fråntog honom all hans egendom…. Han förde honom därefter till Frankrike, där han hölls i fångenskap.” – Pictorial History of the World, s. 756.

12. Vad skulle inträffa, innan påveväldet helt och hållet skulle upphöra?

”Men dom skall hållas, och hans välde skall tas ifrån honom och han skall fördärvas och förgöras i grund.” Danielsboken 7:26.

13. Var i detta kapitel omtalas denna dom först?

”En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades.” Vers 10.

Anm.: Den domsscen, som här omtalas, inträffar i himmelen. (Se Bibelläsningen om domen.) Och just på den tid, när denna dom pågår (Danielsboken 7:11), uttalar denna makt sådana bespottande ord, att profeten särskilt fäster sin uppmärksamhet på dem. Vid det ekumeniska kyrkoråd, som hölls i Juli 1870, förklarades påven ofelbar genom 538 röster mot två.

14. Hur snart efter denna händelse förlorade påven sin världsliga makt?

I September 1870, då Rom, ej längre understött av fransmännen (ty de hade blivit besegrade av tyskarna), överlämnade han sig i Viktor Emmanuels händer. Den 2. Oktober samma år beslagtogs påvens besittningar offentligt av italienarna. Se Chamber’s Encyclopedia, artikeln Italy.

15. Hur skulle djuret förgöras?

”Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma ords skull som hornet talade. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden.” Danielsboken 7:11.

16. Vad säger aposteln om påvemaktens förgörande?

”Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst.” Andra Tessalonikerbrevet 2:8.