Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 15. Hur uppstod det Onda?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

15. Hur uppstod det Onda?

Då Gud hade fullföljt skapelseverket, säger Bibeln, att ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” Första Moseboken 1:31. Men om nu allt var förträffligt i detta ögonblick, varifrån kom då den bedrägliga orm, som omtalas i det tredje kapitlet? Eller med andra ord: Hur började allt det onda?

 

Det började uppenbarligen inte med Adam, ty Eva var först med, att äta av den förbjudna frukten. Men Eva frestades ju till det av ormen, och då verkar den vara den egentliga orsaken till synden och allt det förfärliga, som den har fört med sig.

 

Vi måste därför rikta uppmärksamheten mot denna märkliga skapelse, som inte bara hade tillgång till Edens Lustgård och kunde tala med Eva på ett för henne begripligt språk, utan som vid denna tidpunkt var i öppet uppror mot alltings Skapare. Vem var egentligen detta?

 

Svaret på frågan får vi klart och tydligt i det tjugonde kapitlet i Uppenbarelseboken, där Johannes säger: ”Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan”. Verserna 1-2.

 

Således står ”ormen”, ”Satan” och ”Djävulen” för samma väsen. De används alla om samme person.

 

Det var alltså inte en talande orm, som bedrog Eva, utan ondskans upphovsman. Han använde ormen som redskap och uppnådde härigenom kontakt med mänskosläktets mor. Vi finner detta faktum beskrivet i Första Johannesbrevet 3:8: ”Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen.”

 

Ett liknande uttalande kom Jesus med, då Han fördömde fariséerna: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början, och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. … ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” Johannesevangeliet 8:44.

 

Denna Jesu anklagelse stämmer överens med berättelsen i Första Moseboken, ty ormens påstående var ren lögn. Gud hade sagt: ”skall du döden dö.’” Första Moseboken 2:17. Men ormen sade: ”’Ni skall visst inte dö!” Detta var inte bara historiens första lögn i vår värld, utan på grund av dess följer, är det den största lögn, som någonsin har uttalats.

 

Men Bibeln har mer att säga om ormen, Djävulen eller Satan. Om Du åter slår upp i Uppenbarelseboken, kommer Du att få veta, vad som egentligen skedde.

 

”En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.” Uppenbarelseboken 12:7-9.

 

Det tycks vara helt orimligt, att det någonsin kan ha förekommit ett sådant väldigt uppror i den eviga fridens boningar. Men det är, vad Bibeln lär ut, det var det vi läste där. Och ju mera man studerar detta ämne, desto tydligare går det upp för en, att det är en av de betydelsefullaste sanningarna i den Heliga Skrift.

 

Ett uppror av denna omfattning – vers 4 säger oss, att en tredjedel av himmelens änglar deltog – kan på grund av själva sakens natur inte ha uppstått plötsligt. Det måste ha tagit tid, för att något dylikt kunde ha utvecklats i själva himmelen, Guds boning. Man skulle tro, att fröet härtill uppkom i något väsens tankar och sinne, antagligen på grund av sårad stolthet, och så måste det ha spritt sig från ängel till ängel över hela Guds rike.

 

Och det var precis, vad som hände. En av Israels största profeter berättar nämligen utförligt om denna händelse.

 

Låt oss slå upp det fjortonde kapitlet hos Jesaja och läsa detta anmärkningsvärda avsnitt: ”Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta: ’Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.’” Verserna 12-14.

 

Satan kallas här för ”gryningens son”, och det ger oss en värdefull glimt av hans tidiga dagar. Han var tydligen ett av de mest avancerade väsen Gud hade danat. Han stod i rang och härlighet näst efter Guds Son. Och det framgår av dessa verser, att det här var den ursprungliga orsaken till hans stolthet och avund.

 

På en eller annan tidpunkt i universums historia, som här inte närmare anges, fick denne vackre ängel en meningslös och farlig tanke: Varför skall jag i rang stå efter Guds Son? Varför är Hans härlighet större, än min? Varför står Han närmare Fadern, än jag gör?

 

Medan han ruvade på denna inbillade orättfärdighet, väcktes det hos honom tankar på uppror. Därifrån var det bara ett steg vidare på den onda vägen till, att lägga planer på, att upphöja sig över ”Guds tjänare”, himmelens änglar, och på att göra ”sig lik den Högste”.

 

Vi får vidare upplysningar om denna epokgörande händelse i Hesekiels bok, där gryningens son omtalas som ”kungen i Tyrus”.

 

”Så säger Herren, HERREN: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet.

 

I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades.

 

Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar.

 

Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Hesekiel 28:12-15.

 

Vilken bild vi får här av ”gryningens son”, som han var, innan han föll i synd! Vilket härligt väsen han måste ha varit! Alla regnbågens färger blixtrade och glittrade från honom, där han stod nära Guds tron.

 

Men trots sina omfattande förmåner och sitt ovanligt rika yttre, var han inte nöjd. Stolthet hos honom medförde missunnsamhet och avund, till hat och uppror och slutligen till, att han miste sin höga ställning. Sedan han hade blivit utvisad från himmelen, kom han till denna jord. Här menade han nämligen, att han bäst kunde skada Gud, genom att förleda väsen skapade av Gud till avfall från sin himmelske Fader.

 

Men, kanske Du säger, varför utplånade inte Gud honom genast?

 

Det är ett stort spörsmål. Det går in på både Guds natur och karaktär samt hela Hans vidunderliga undsättningsplan.

 

Han kunde naturligtvis ha tillintetgjort Djävulen på ett ögonblick med ett enda ord. Men hade Han gjort det, skulle Djävulens många missunnsamma anklagelser mot Honom ha tett sig riktiga, nämligen att Han var en egenmäktig tyrann och inte den kärleksfulle Fader Han hävdade Sig vara. Universums otaliga millioner följde konflikten med intensiv uppmärksamhet, och för att överbevisa alla dessa om, att Satan hade fel, var det nödvändigt, att låta dem se och förstå, vad följderna av ett dylikt uppror skulle bli. Lika nödvändigt var det, att denna konflikt, oavsett varaktighet, bevisade Guds kärlek och att den är den enda grundvalen för Hans ledning i allting.

 

Har man fått ett grepp om denna sanning, kastar den ett klart och himmelskt ljus över hela Guds Ord. Livet kan te sig som ett enda stort läggspel, men så faller plötsligt alla delarna på plats som genom ett trollslag, och bilden träder klart fram. Både frågan om ondskans upphov, människans syndafall och Guds omätliga offer blir förståeliga för oss. Och det bästa av allt är, att Kristi kors strålar med ny glans, när man får se det som Guds slutliga svar på Satans falska anklagelse mot Honom. Golgata träder fram som det avgörande beviset både för Guds oändliga kärlek och för Djävulens gränslösa ondska.

 

Dessutom blir alla strider mellan gott och ont, all förföljelse av de rättfärdiga från de ogudaktigas sida, med all den blodsutgjutelse detta har fört med sig, inte längre isolerade exempel på mänsklig hemskhet, utan led i syndens mäktiga drama, den stora striden mellan Kristus och Satan.