Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 7. "Jag är med Er alla Dagar"

 

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

 

7. ”Jag är med Er alla Dagar”

Detta är den största av alla Guds välsignelser. Förutom övriga fina löften, erbjuder Han oss Sitt sällskap. Det är inte lätt att förstå, varför en allsmäktig Skapare skulle önska, att umgås med väsen som oss, men faktum är, att det är precis, vad Han önskar.

 

”Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud”, sade Han till det gamla Israel, skall jag ”vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Tredje Moseboken 26:3, 12.

 

Det var ett fantastiskt erbjudande. ”Om ni vandrar… skall jag vandra”. Med andra ord, om Du bryr Dig om Mitt sällskap, vill Jag gärna leva livet med Dig. Det var en nådig inbjudan om, att vandra tillsammans på levnadsvägen.

 

Liksom Guds andra löften och erbjudanden, gällde heller inte detta bara det gamla Israel. Det stod öppet för alla. Var och en, som älskade Gud högt nog till, att önska det, kunde vandra tillsammans med Honom.

 

Det berättas om Hanok, att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år”. Första Moseboken 5:22.

 

Hans sons födelse förändrade hela hans liv. Han gav sitt hjärta till Gud som aldrig förr. Han bestämde sig för, att leva enligt Guds vilja i allting, att behaga Honom med varje tanke, ord och handling. Se Hebréerbrevet 11:5. Följden blev, att de blev så goda vänner, att ”Gud hämtade honom.” {Vers 24.} Gud förvandlade honom och iklädde honom odödlighet. Genom att således vandra med Gud, vandrade han rakt in i himmelen.

 

Noa var också ”en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud.” Första Moseboken 6:9. ”Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte”, var Guds personliga vittnesbörd om honom. Kapitel 7, vers 1. Och även om han inte togs upp till himmelen som Hanok, fick han och hans familj nåden, att överleva Syndafloden.

 

Då Abraham var 99 år gammal, uppenbarade Gud Sig för honom och sade: ”Vandra inför mig och var fullkomlig.” {Första Moseboken 17:1.} Abraham lydde honom, och de fick ett så nära inbördes förhållande, att Gud kallade honom för Sin vän. Se Jesaja 41:8. ”Ty jag har utvalt honom”, sade Gud om honom, ”för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt”. Första Moseboken 18:19.    

 

Vad Mose angår, råder det inget tvivel om, att han vandrade med Gud under alla de många år han var fåraherde ute i ödemarken. Bibeln säger om honom, att Herren talade med honom ”ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan.” Andra Moseboken 33:11.

 

Josua ägde också en klar förståelse av, att Gud var med dem under hela erövringen av Kanaan, att Han personligen närvarade hos dem. Då striden var över och han sände hem krigarna, uppmanade han dem till, att leva så, som han hade gjort. ”Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har gett er, så att ni älskar HERREN, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ.’” Josua 22:5.

 

Kung David önskade, trots sina stora fel och sin fruktansvärda synd, innerligt, att bevara umgänget med Gud. Full av ånger och med stor ödmjukhet, sade han: ”Du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot från fall. Jag skall vandra inför HERREN i de levandes land.” Psaltaren 116:8-9.

 

I Nya Testamentet läser vi om, hur lärjungarna vandrade med Gud personligen i tre och ett halvt år. Detta innebar en samvaro, som de aldrig glömde. De talade och skrev om den, så länge de levde.

 

Johannes sade: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:6-7.

 

Och han sade även: ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6.

 

Petrus delade denna syn: ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.” Första Petrusbrevet 2:21.

 

Om vi, med andra ord, vill vandra med Gud, måste vi gå dit Han går. Vi kan inte välja vår egen väg, eller gå i en riktning Han inte bifaller.

 

”Vandrar två tillsammans utan att de kommit överens om det?”, frågar profeten Amos {3:3}, och självfallet måste svaret bli nej. Man måste enas om riktningen och målet, ja, till och med om samtalsämnena under färdens gång, eljest tar resan ett brått slut. Folk går inte länge tillsammans, om de inte kommer överens.

 

Kanske Du nu säger till Dig själv: Menar Gud verkligen detta? Kan Han verkligen vara intresserad av, att söka sällskap med en som mig?

 

Här har Du svaret: ”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” Mika 6:8.

 

Alltså önskar Han faktiskt, att Du skall vandra med Honom. Otroligt nog, som det kan tyckas vara, är himmelens Gud så intresserad av Dig, att Han önskar, att Du skall vara Hans vän. Han inbjuder Dig till, att tillbringa resten av livets i Hans sällskap. Han önskar, att Du skall vandra med Honom, så länge Du lever.

 

Men innan Du tar emot erbjudandet, bör Du noga överväga, vad det innefattar.

 

Målet måste vara detsamma. Om Guds plan för Dig är, att Du skall nå fram till himmelen, och Du inte kan tänka Dig något sådant, stryks erbjudandet.

 

Vi måste vilja det gemensamt. Det kommer att uppstå omöjliga situationer, om Du inte vill följa de livsregler, som Gud har ställt upp. Du kan ju inte gärna säga till Gud, att Han skall ändra på dem. Så innan Du inleder vandringen med Gud, skulle det vara klokt, att överblicka Hans bud och bestämma Dig för, att inrätta livet i samklang med dem. I fall samvetet säger Dig, att Du överträder antingen det första, det tredje, det sjunde eller det tionde eller vilket som helst av de andra buden, är det bäst, att ordna upp den saken med Gud nu.

 

Vi måste dela ideal. Du måste älska det Gud älskar, och hata det Han hatar. Rättfärdighet, barmhärtighet och sanning måste vara lika dyrbara för Dig, som de är för Honom. Begär, egenkärlek och världsliga nöjen måste bli lika avskyvärda för Dig, som de är för Honom.

 

Du måste lära Dig, att glädja Dig över, att kunna förlåta Dina fiender, över att offra för Guds sak och över att vara fördragsam i oväsentliga frågor, eftersom tolerans är en hörnpelare för Honom. Du måste lära Dig, att hata alla hemskheter, allt förtryck och orättfärdighet, ja, faktiskt allt, som kan skada eller plåga Dina medmänniskor, ty dylikt hatar Gud.

 

Du måste söka ”först Guds rike”, ty naturligt nog är det detta, som intresserar Honom mest.

 

Önskar Du, att framdeles vandra med Honom? Är Du villig, att betala priset? Tänker Du låta Hans mål för Dig bli Ditt mål? Ämnar Du ge Honom Din vilja? Vill Du offra Dina ideal och i stället godta Hans? Om svar ja, väntar Dig nu möjligheter till andlig växt, som Du inte ens har drömt om. Dagarna, som ligger framför Dig, kommer att börja att lysas upp av himmelens ljus, och detta ljus kommer att leda Dig ända fram till det eviga livet. Din livsvandring kommer att fortsätta in i evigheten.

 

Och nära vid Din sida kommer Du – hela vägen – att ha En, som älskar Dig högt och vill vara Din vägledare, Din ledsagare, Din Frälsare och Din vän under alla stundande dagar.