Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 15. Hur uppstod det Onda?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

15. Hur uppstod det Onda?

Då Gud hade fullföljt skapelseverket, säger Bibeln, att ”Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” Första Moseboken 1:31. Men om nu allt var förträffligt i detta ögonblick, varifrån kom då den bedrägliga orm, som omtalas i det tredje kapitlet? Eller med andra ord: Hur började allt det onda?

 

Det började uppenbarligen inte med Adam, ty Eva var först med, att äta av den förbjudna frukten. Men Eva frestades ju till det av ormen, och då verkar den vara den egentliga orsaken till synden och allt det förfärliga, som den har fört med sig.

 

Vi måste därför rikta uppmärksamheten mot denna märkliga skapelse, som inte bara hade tillgång till Edens Lustgård och kunde tala med Eva på ett för henne begripligt språk, utan som vid denna tidpunkt var i öppet uppror mot alltings Skapare. Vem var egentligen detta?

 

Svaret på frågan får vi klart och tydligt i det tjugonde kapitlet i Uppenbarelseboken, där Johannes säger: ”Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan”. Verserna 1-2.

 

Således står ”ormen”, ”Satan” och ”Djävulen” för samma väsen. De används alla om samme person.

 

Det var alltså inte en talande orm, som bedrog Eva, utan ondskans upphovsman. Han använde ormen som redskap och uppnådde härigenom kontakt med mänskosläktets mor. Vi finner detta faktum beskrivet i Första Johannesbrevet 3:8: ”Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen.”

 

Ett liknande uttalande kom Jesus med, då Han fördömde fariséerna: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början, och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. … ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” Johannesevangeliet 8:44.

 

Denna Jesu anklagelse stämmer överens med berättelsen i Första Moseboken, ty ormens påstående var ren lögn. Gud hade sagt: ”skall du döden dö.’” Första Moseboken 2:17. Men ormen sade: ”’Ni skall visst inte dö!” Detta var inte bara historiens första lögn i vår värld, utan på grund av dess följer, är det den största lögn, som någonsin har uttalats.

 

Men Bibeln har mer att säga om ormen, Djävulen eller Satan. Om Du åter slår upp i Uppenbarelseboken, kommer Du att få veta, vad som egentligen skedde.

 

”En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.” Uppenbarelseboken 12:7-9.

 

Det tycks vara helt orimligt, att det någonsin kan ha förekommit ett sådant väldigt uppror i den eviga fridens boningar. Men det är, vad Bibeln lär ut, det var det vi läste där. Och ju mera man studerar detta ämne, desto tydligare går det upp för en, att det är en av de betydelsefullaste sanningarna i den Heliga Skrift.

 

Ett uppror av denna omfattning – vers 4 säger oss, att en tredjedel av himmelens änglar deltog – kan på grund av själva sakens natur inte ha uppstått plötsligt. Det måste ha tagit tid, för att något dylikt kunde ha utvecklats i själva himmelen, Guds boning. Man skulle tro, att fröet härtill uppkom i något väsens tankar och sinne, antagligen på grund av sårad stolthet, och så måste det ha spritt sig från ängel till ängel över hela Guds rike.

 

Och det var precis, vad som hände. En av Israels största profeter berättar nämligen utförligt om denna händelse.

 

Låt oss slå upp det fjortonde kapitlet hos Jesaja och läsa detta anmärkningsvärda avsnitt: ”Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta: ’Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.’” Verserna 12-14.

 

Satan kallas här för ”gryningens son”, och det ger oss en värdefull glimt av hans tidiga dagar. Han var tydligen ett av de mest avancerade väsen Gud hade danat. Han stod i rang och härlighet näst efter Guds Son. Och det framgår av dessa verser, att det här var den ursprungliga orsaken till hans stolthet och avund.

 

På en eller annan tidpunkt i universums historia, som här inte närmare anges, fick denne vackre ängel en meningslös och farlig tanke: Varför skall jag i rang stå efter Guds Son? Varför är Hans härlighet större, än min? Varför står Han närmare Fadern, än jag gör?

 

Medan han ruvade på denna inbillade orättfärdighet, väcktes det hos honom tankar på uppror. Därifrån var det bara ett steg vidare på den onda vägen till, att lägga planer på, att upphöja sig över ”Guds tjänare”, himmelens änglar, och på att göra ”sig lik den Högste”.

 

Vi får vidare upplysningar om denna epokgörande händelse i Hesekiels bok, där gryningens son omtalas som ”kungen i Tyrus”.

 

”Så säger Herren, HERREN: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet.

 

I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades.

 

Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar.

 

Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Hesekiel 28:12-15.

 

Vilken bild vi får här av ”gryningens son”, som han var, innan han föll i synd! Vilket härligt väsen han måste ha varit! Alla regnbågens färger blixtrade och glittrade från honom, där han stod nära Guds tron.

 

Men trots sina omfattande förmåner och sitt ovanligt rika yttre, var han inte nöjd. Stolthet hos honom medförde missunnsamhet och avund, till hat och uppror och slutligen till, att han miste sin höga ställning. Sedan han hade blivit utvisad från himmelen, kom han till denna jord. Här menade han nämligen, att han bäst kunde skada Gud, genom att förleda väsen skapade av Gud till avfall från sin himmelske Fader.

 

Men, kanske Du säger, varför utplånade inte Gud honom genast?

 

Det är ett stort spörsmål. Det går in på både Guds natur och karaktär samt hela Hans vidunderliga undsättningsplan.

 

Han kunde naturligtvis ha tillintetgjort Djävulen på ett ögonblick med ett enda ord. Men hade Han gjort det, skulle Djävulens många missunnsamma anklagelser mot Honom ha tett sig riktiga, nämligen att Han var en egenmäktig tyrann och inte den kärleksfulle Fader Han hävdade Sig vara. Universums otaliga millioner följde konflikten med intensiv uppmärksamhet, och för att överbevisa alla dessa om, att Satan hade fel, var det nödvändigt, att låta dem se och förstå, vad följderna av ett dylikt uppror skulle bli. Lika nödvändigt var det, att denna konflikt, oavsett varaktighet, bevisade Guds kärlek och att den är den enda grundvalen för Hans ledning i allting.

 

Har man fått ett grepp om denna sanning, kastar den ett klart och himmelskt ljus över hela Guds Ord. Livet kan te sig som ett enda stort läggspel, men så faller plötsligt alla delarna på plats som genom ett trollslag, och bilden träder klart fram. Både frågan om ondskans upphov, människans syndafall och Guds omätliga offer blir förståeliga för oss. Och det bästa av allt är, att Kristi kors strålar med ny glans, när man får se det som Guds slutliga svar på Satans falska anklagelse mot Honom. Golgata träder fram som det avgörande beviset både för Guds oändliga kärlek och för Djävulens gränslösa ondska.

 

Dessutom blir alla strider mellan gott och ont, all förföljelse av de rättfärdiga från de ogudaktigas sida, med all den blodsutgjutelse detta har fört med sig, inte längre isolerade exempel på mänsklig hemskhet, utan led i syndens mäktiga drama, den stora striden mellan Kristus och Satan.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 14. Tillfriskning genom Bön

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

14. Tillfriskning genom Bön

Bibeln är full av bevis för Guds botande makt. ”… jag är HERREN, din läkare”, sade Han till Israel i ödemarken. Andra Moseboken 15:26.

 

Denna härliga sanning finner vi upprepad i Psaltaren, där David ger uttryck åt sin tacksamhet med dessa innerliga ord: ”Lova HERREN, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar”. Psaltaren 103:1-3.

 

Eller som det sägs i detta vackra avsnitt av Psaltaren 41: ”Salig är den som tar sig an den fattige, HERREN skall befria honom på olyckans dag. HERREN skall bevara honom och hålla honom vid liv. … HERREN är hans stöd när han ligger sjuk, hela hans läger förvandlar du.” Verserna 2-4.

 

Ju mer man tänker på saken, desto sannolikare blir det, att Bibeln också här måste ha rätt. För vem kan väl veta mer om mänskokroppen, än Gud, som skapade den i begynnelsen? Vem känner bättre till kroppens förmåga till självläkning? Vilken annan förstår lika fullständigt de hemlighetsfulla processer, som pågår, när brutna ben läks, avskurna nervtrådar gror samman igen, fula sår stängs, stora blodansamlingar blir upplösta och rinnande blod levras?

 

Alla dessa under är bevis på gudomlig visdom. De bär himmelens stämpel. När man ser, hur fantastiskt vi människor är skapade, med invecklade organ som ögon och öron, med oändliga detaljer i nervsystem och matsmältningsorgan, blodceller danade i benmärgen, och hjärnan styrande det hela, måste man utbrista i vördnad: ”Detta är Guds verk.”

 

Och eftersom våra kroppar är Guds verk, skapade av Hans tankar och händer, kan vi tröstrikt vända oss till Honom, när vi är sjuka. Ty även då vet Han bäst, vad vi behöver och hur vi bäst går att hjälpa.

 

Då stärker det tron, att läsa om Jesu gärningar, medan Han var en människa ibland människor. Från första början av Sin verksamhet helade Han de sjuka, samtidigt som Han förkunnade evangeliet för folket. Bibeln säger, att Han ”vandrade omkring i hela Galileen… och botade alla slags sjukdomar och krämpor bland folket.” Matteusevangeliet 4:23. Symptomen vilseledde Honom aldrig. Han ställde genast rätt diagnos, kände till sjukdomsorsaken och visste, hur åkomman skulle behandlas.

 

Då en man var stum, löste Jesus hans tungas band. Var någon döv, öppnade Jesus hans öron. Var någon blind, öppnade Jesus hans ögon. Var någon vanvettig, stillade Jesus stormen i hans sinne. Var någon krympling, sände Jesus ny livskraft in i hans muskler. Var en människa spetälsk, lät Jesus en ström av friskt, nytt blod bygga upp den ödelagda kroppsvävnaden.

 

Allt detta var underverk. Han kunde uträtta sådana, eftersom Han var fylld av Guds kraft och Själv kände till den minsta vrå i människokroppen. Han visste, vad Han kunde och skulle göra.

 

Flera hundra år i förväg hade Han sagt: ”jag är HERREN, din läkare”. Nu demonstrerade Han personligen sanningshalten hos detta.

 

”När det blev kväll, förde man till honom många besatta. Och han drev ut de onda andarna med ett ord och botade alla sjuka, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra sorger, och våra sjukdomar bar han.” Matteusevangeliet 8:16-17, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Jesus betrodde de tolv apostlarna med hemligheten bakom dylikt botande. Han lärde dem, vad de skulle göra för de sjuka, för Han önskade, att de skulle fortsätta dessa goda gärningar, sedan Han Själv hade vänt åter till himmelen. ”Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor.” Matteusevangeliet 10:1.

 

Lukas, som själv var läkare, har detta att säga om det, som hände den gången: ”Jesus kallade till sig de tolv och gav dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem att predika Guds rike och bota sjuka.” Lukasevangeliet 9:1-2.

 

Något senare utökade Jesus antalet medarbetare till sjuttio, och Han gav dem alla samma förmåga till, att bota sjuka människor genom mirakel. ”Och när ni kommer till en stad”, sade Han, då Han förklarade för dem, hur de skulle bära sig åt, ”där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er.” Lukasevangeliet 10:8-9.

 

För Jesus var predikan, utan hjälp till de sjuka, en ofullständig framställning av Guds kärlek. Han visste också, att många av de sjuka aldrig skulle kunna fatta de djupt andliga sanningarna om Guds rike, så länge som de var sjuka. Då hade de nog med sitt lidande sinne, eller sin sjuka kropp.

 

Så drog lärjungarna i väg, för att utföra det Han hade ålagt dem, och de upptäckte snart, att deras Herres undervisning hade varit heltäckande. De blev överlyckliga över, att kunna bistå hopplöst sjuka personer.

 

”De sjuttio kom glada tillbaka och berättade: ’Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.’” Lukasevangeliet 10:17.

 

Strax före Sin himmelsfärd utvidgade Jesus deras mandat, att göra gott i Hans namn. ”Tecken skall följa dem som tror detta”, sade Han. ”I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.’” Markusevangeliet 16:17-18.

 

Lärjungarna tog Jesus på orden och gick åstad ”och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Vers 20.

 

Efter Pingstdagen flödade en otrolig kraft till hjälp och bot genom dem ut till en behövande värld. Och de utförde underverk, såsom det ögonblickliga helbrägdagörandet av den vanföre vid tempelporten (Apostlagärningarna 3:1-8), den värkbrutne i Lydda (9:34) och den stackars krymplingen i Lystra, som aldrig hade kunnat gå (14:8-10). Men dylika botanden var inte bara tillfälliga exempel. Det var faktiskt tusentals, som blev hjälpta.

 

Vid dessa tillfällen bragte kristna predikanter en formlig flod av helande nåd med sig, som då Paulus tillbringade två år i Efesus. Bibeln säger: ”Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.” Apostlagärningarna 19:11-12.

 

Efter att ha lidit skeppsbrott på ön Malta, utförde Paulus ett stort hjälparbete för de sjuka. Han botade Publius’ far, ”den främste mannen på ön”, och många andra jämte honom. ”Efter den händelsen”, läser vi, ”kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade.” Apostlagärningarna 28:7-9.

 

Att Paulus inte menade sig äga monopol på helandets förmåga, framgår klart av hans första brev till korintierna, vari han behandlar ämnet Andens gåvor. Med sin vanliga vidsynthet och sin stora mänskokärlek skrev han: ”Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka, en annan att utföra kraftgärningar.” Första Korintierbrevet 12:4-10.

 

Det framgår av Efésierbrevet 4:13, att dessa Guds gåvor skulle stanna kvar i församlingen, ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son”. Därför är det rimligt att anta, att vi också nu kan bli delaktiga i dem, däribland i ”gåvor att bota sjuka”. Det kan inte råda tvivel om, att många stora framsteg inom medicinens område, som har varit till outsäglig välsignelse för mänskligheten i vår tid, beror på kunskap förmedlad av den Helige Ande till gudfruktiga läkare, sköterskor, dietister, kemister och andra, som har vigt sina liv åt, att tjäna och hjälpa sina medmänniskor.

 

Men i tillägg till allt detta, när människor inte längre kan bistå, när läkare är rådvilla, griper Gud fortsatt in och botar genom ett mirakel, som Han ser kan tjäna till människornas bästa. Detta betyder naturligtvis inte, att alla sjuka kan förvänta sig helbrägdagörelse. Likväl är det också i dag sant, att vår Gud, som är kärleken och som en gång sade: ”jag är HERREN, din läkare”, fortfarande gärna vill mildra lidande och bota sjukdom.

 

Om Du är sjuk, uppsök Honom därför i tro och berätta för Honom om Din nöd. Men i fall åkomman är allvarlig, bör Du följa Jakobs anvisning i femte kapitlet av hans brev: ”Får någon av er lida, skall han be. … Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom.” Verserna 13-15.

 

Dock är det rimligt att anta, att vissa betingelser är knutna till sådant botande. Man kan inte räkna med ett Herrens mirakel för en person, som inte fullt ut har överlämnat sig åt Honom. Det är heller inte troligt, att det till exempel båtar med bön om tillfrisknande från lungkräfta, i fall man fortsätter att röka.

 

Gud lägger också i vår tid Sin läkande hand på oss, och Han hör även i dag Sina barns böner och helar dem. Om Du behöver detta slags hjälp, kommer Gud att utföra ett underverk för Dig, i fall Han ser, att det är till Ditt bästa, och då tar Han hänsyn till både detta och det eviga livet. Men dylik tillfriskning inträffar bara efter allvarlig, innerlig bön i djup tro och fullständig överlåtelse till Honom.

 

Hans löfte till forntidens Israel äger fortsatt hel giltighet: ”Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, skall HERREN, din Gud… älska dig och välsigna dig och… låta varje sjukdom vika från dig.” {Femte Moseboken 7:12-13, 15.}   

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 13. Varför förekommer det så mycket Lidande?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

13. Varför förekommer det så mycket Lidande?

Om Gud är god, om Han är kärlek, varför förekommer det då så mycket lidande i världen? Detta är ett gammalt spörsmål, jämnårigt med smärta, sjukdom, olycka och död. Människorna har ställt sig den här frågan i tusentals år, och de kommer att fortsätta med det, så länge som världen finns till.

 

Kanhända ett tillfredsställande svar ges först, när Kristus i Sitt rike skall klargöra allt för oss. Men Bibeln har ändå en hel del att orda om saken.

 

Vi finner sorg och lidande omtalat för första gången i Första Moseboken 3:16, där Gud berättar för Eva om följderna av hennes olydnad. ”’Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn.” Utifrån detta är det rätt att dra slutsatsen, att allt lidande beror på denna första överträdelse av Guds bud. Dock är det inte hela förklaringen. Liksom det förekommer många former av lidande, finns det också många orsaker härtill.

 

1. Lidandet kan vara en följd av, att man överträder livets lagar. Detta gäller både för kropp och för själ. Lagen om orsak och verkan gäller för allting i livet. ”… det människan sår skall hon också skörda.” Galaterbrevet 6:7. Om man överträder landets lagar, måste man räkna med straff, i fall man blir uppdagad. Om man överträder hälsans lagar, måste man räkna med sjukdom som följd. Överträder man den moraliska lagen, straffar det sig lika obönhörligt. ”Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv.” Vers 8.

 

2. Lidandet kan vara en följd av otur eller olycka. Vid tre skilda tillfällen förklarade Jesus för Sina lärjungar, att lidande ofta drabbar oförskyllt. Då en person kom till Honom och berättade för Honom om de galiléer, som Pilatus nyligen hade dödat utan orsak, sade Han: ”’Menar ni att dessa galileer var större syndare än alla andra galileer, eftersom de fick utstå detta? Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under som de.” Lukasevangeliet 13:2-3.

 

Så nämnde Han de arton personer, som omkom, då tornet i Siloam föll över dem. ”… menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem?”, frågade Han. ”Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt.’” Verserna 4-5.

 

Den tredje gången såg de en man, som var blind, och lärjungarna frågade Honom: ”vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?’” Jesus svarade: ”’Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat”. {Johannesevangeliet 9:2-3.}    

 

I vart och ett av dessa fall avvisade Jesus väldigt bestämt tanken, att olyckan hade orsakats av synd från vederbörande. Vid jordskalv, översvämningar, explosioner, flygolyckor och liknande har flertalet drabbade inget som helst ansvar för olyckan.

 

3. Vissa lider på grund av andras elakhet. Profeten Habackuk säger till Herren: ”Dina ögon är för rena för att se på det onda. Du som inte står ut med att se någon orätt, hur kan du då se på de trolösa och tiga när den ogudaktige slukar den som är mer rättfärdig än han?” Kapitel 1:13.

 

Ett av livets mysterier är, att det går ”de ogudaktiga väl.” Psaltaren 73:3. ”De kommer inte i olycka som andra dödliga, de plågas inte som andra människor. … Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram… De hånar och talar om förtryck i sin ondska… Så är det med de ogudaktiga, det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.” Verserna 5-12.

 

Detta är en fullkomlig bild på människor, som armbågar sig fram på andras bekostnad i yrkeslivet, i politiken, i organisationer och på alla andra områden i samhällslivet.

 

4. En del lider, för att de om möjligt skall bli frälsta. Liksom föräldrar tuktar sitt barn, för att hålla det på den rätta vägen, tillåter Gud emellanåt vanskligheter och sorg att drabba Sina barn, för att de skall få avsmak för synden. ”Ty det är inte av hjärtat han plågar eller bedrövar människors barn.” Klagovisorna 3:33. Dock händer det, att tukt är nödvändig. Skulle detta någon gång hända Dig, skall Du ”veta i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar dig, så som en man fostrar sin son”. Femte Moseboken 8:5.

 

Det är alltid en god orsak till Guds straffdomar. I det, att han jämför jordiska föräldrar och det straff de utdelar med Gud och den tukt Han ger, säger Hebréerbrevets författare: ”Våra föräldrar tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet.” Hebréerbrevet 12:10.

 

I Bibeln finner vi åtskilliga exempel på syndare, som fann vägen tillbaka till Gud, då prövningens stormar gick fram över dem.

 

Då Jona vägrade, att lyda Guds kall om, att bege sig till Nineve och i stället flydde på ett skepp, som skulle till Tarsis, blev han slängd överbord och slukad av en stor fisk. Då bad Jona ”till HERREN, sin Gud, i fiskens buk. Han sade: ’Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig.” Jona 2:1-3.

 

Kung Manasse blev bortförd i fångenskap till Babylon på grund av sin stora ogudaktighet. ”Men när han nu var i nöd, bönföll han inför HERREN, sin Gud, och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud. Och när han på detta sätt bad till honom, bönhörde HERREN honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är HERREN som är Gud.” Andra Krönikeboken 33:12-13.

 

Nebukadnessar, kungen av Babylon, trotsade Gud och var därför utan förstånd i sju år.

 

Senare gav han detta vittnesbörd: ”Men när den tiden hade gått lyfte jag, Nebukadnessar, upp mina ögon till himlen och fick tillbaka mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever i evighet.” Danielsboken 4:31.

 

Herren liknas ofta i Gamla Testamentet vid en guldsmed sittande bredvid smältugnen och renande Sina barn på deras slagg. Se Malaki 3:3 och Job 23:10. Genom Jesaja säger Han: ”Se, jag har luttrat dig, men silver har jag inte fått. Jag har prövat dig i lidandets ugn.” Jesaja 48:10. Längre fram i samma kapitel tillägger Han: ”Jag är HERREN, din Gud, som lär dig vad nyttigt är, som leder dig på den väg du skall vandra. O, att du hade lyssnat på mina bud! Då skulle frid flyta till dig som en ström och din rätt som havets vågor.” Verserna 17-18.

 

De flesta av det forna Israels svårigheter kunde ha undvikits, om de hade levat rätt och varit lydiga. Men då Gud måste tillåta vanskligheter att drabba dem på grund av deras olydnad, var det alltid för att de skulle finna åter till Honom och till livets väg.

 

5. Några lider, därför att de är Guds barn. Jesus Själv förutsade detta: ”Har de förföljt mig, skall de också förfölja er.” Johannesevangeliet 15:20. Denna förutsägelse uppfylldes grundligt i aposteln Paulus’ liv. Han blev gång på gång fängslad och piskad, därför att han utan fruktan vittnade för sin Herre.

 

Mot bakgrund av denna erfarenhet av lidande, försäkrade han Timoteus: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” Andra Timoteusbrevet 3:12. Då han återvände till Lystra, där han en gång hade blivit stenad, förklarade han för de troende där: ”vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike.” Apostlagärningarna 14:22.

 

Det finns således många orsaker till lidande, och det är inte alla gånger lätt, att veta orsakerna till de svårigheter och prövningar vi själva får gå igenom. Men vad än orsaken kan vara till dylika prövningar, kommer de att utmynna i gott, bara vi låter dem föra oss närmare Gud och inte bort ifrån Honom.

 

I fall Du har grund till att tro, att Dina bekymmer och lidanden beror på en felaktig livsstil, be Gud om nåd och hjälp till bot och bättring.

 

Om Du vet, att orsaken är bortom Din kontroll, be Gud om tålamod, att stå ut med allt på rätt sätt, om visdom till att förstå, vad det gäller, och om tillräckligt stor kärlek, för att förlåta dem, som har skadat Dig. Se Job 1:21 och Jakobsbrevet 1:3 och 5:11.

 

Därest Dina vanskligheter beror på onda människor, be då Gud om, att Han måtte frälsa dem från deras onda väg. ”Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.” Romarbrevet 12:12.

 

Skulle Du ha grund till, att Gud tuktar Dig till omvändelse, rannsaka då Ditt hjärta, för att finna orsaken till Guds missnöje med Dig och Ditt liv. Be Honom om förlåtelse och ge Honom på nytt hela Ditt hjärta. Se Hebréerbrevet 12:11 och Första Petrusbrevet 5:10.

 

I fall Du måste utstå förföljelse för Din tros skull, ”Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.” Matteusevangeliet 5:12. Kom ihåg detta: ”Härdar vi ut, skall vi också regera med honom.” Andra Timoteusbrevet 2:12.

 

Utan tvivel behöver vi alla mer av det mod Paulus visade, då han sade: ”Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv.” Apostlagärningarna 20:24.

 

”Så gläder jag mig över svaghet”, sade han till församlingen i Korint, ”misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” Andra Korintierbrevet 12:10.

 

En härlig belöning väntar både honom och alla andra, som håller ut till slutet. ”Salig är den som håller ut i prövningen, ty när han har bestått sitt prov skall han få livets krona, som Gud har lovat dem som älskar honom.” Jakobsbrevet 1:12.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 12. Därför besvaras inte vissa Böner

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

12. Därför besvaras inte vissa Böner

När man läser Bibeln, uppstår det många frågor. Det är inte att undra på, ty sanningen är så gränslöst omfattande, att ingen kan hoppas på, att utforska den på kort tid.

 

Somliga gånger snubblar man över svaret på en fråga, men oftast krävs det mycket arbete, för att finna lösningen. Stundom kommer den likt en blixt från skyn, men vanligen fordras det omsorgsfullt studium och innerlig bön. En brevskolekurs om bibliska spörsmål kan ge oss stor hjälp vid ett dylikt studium.

 

I en bok av den här omfattningen skulle det vara omöjligt, att behandla alla de frågeställningar, som så många kämpar med. Men vi tänker ta upp en del av dem, som ofta är gemensamma för alla.

 

En sådan fråga är den om obesvarade böner. Kanhända även Du har brottats med den. Om Gud är kärlek, varför besvarar Han då inte alla mina böner?

 

Vi har i tidigare kapitel påvisat, att det inte kan råda något tvivel om, att Gud är villig till, att besvara våra böner. ”Ropa till mig, så vill jag svara dig”, säger Han i Jeremia 33:3. ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Matteusevangeliet 7:7-8.

 

Det råder heller inget tvivel om Guds förmåga till, att besvara dem. Han kan ”göra långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

 

Likväl är det en erfarenhet, som alla människor gör, att det är vissa böner, som Gud inte besvarar. Men varför det? Är vissa betingelser knutna till bönen? Så är det, och här följer sju av dem.

 

1. Man måste ha tro. ”Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror.’” Matteusevangeliet 21:22. Man måste tro, att Gud är i stånd till, att göra det man ber Honom om. ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” Hebréerbrevet 11:6.

 

2. Man måste vara tacksam. ”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” Filipperbrevet 4:6. ”Tacksägelse” visar ens vördnad inför Gud, och det är en lika viktig förutsättning för bönhörelse, som tro på Guds förmåga till att hjälpa.

 

3. Man måste vara ett med Gud. Jesus säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7. Psaltaren 34:16 ger uttryck åt en liknande tanke: ”HERRENS ögon är vända till de rättfärdiga och hans öron till deras rop.” Vi måste dela Guds inställning i allt.

 

4. Man måste överlämna viljan åt Gud. ”Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” Första Johannesbrevet 5:14. Jesus visade oss rätt tillvägagångssätt i Getsemane, då Han bad: ”’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’ … ske din vilja.’” Matteusevangeliet 26:39-42.

 

Eftersom varje skeende ju inträffar enligt Guds vilja, är det både klokt och förnuftigt, att rätta oss efter Hans vilja redan före bönen.

 

5. Man måste vara tålmodig. David säger: ”Jag väntade ivrigt på HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.” Psaltaren 40:2. Och: ”Hoppas på HERREN, var stark och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på HERREN!” Psaltaren 27:14.

 

Om Gud besvarade alla ens böner med en gång på grund av ens innerliga bedjande, torde svårigheter vänta. Vi vet så litet om de sanna förhållandena, att det alltid är klokare, att överlämna saken åt Gud och be Honom, att besvara våra böner när och så, som Han finner bäst.

 

6. Man får inte härbärgera synd i hjärtat. Psalmisten säger: ”Hade jag haft onda avsikter i mitt hjärta skulle HERREN inte ha hört mig.” {Psaltaren 66:18.} Detta betyder inte, att vi måste vara fullkomliga, innan vi ber. Om och om igen inbjuder Gud syndare till, att komma till Honom. Dock innebär det, att man måste sörja över sin synd, och att man är villig till, att låta Honom frälsa en från allt ont i tanke, ord och gärning. Har man inte denna inställning, blir man inte bönhörd.

 

Jesaja uttrycker det så här: ”Se, HERRENS hand är inte för kort, så att han ej kan frälsa, hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra. Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er.” Jesaja 59:1-2.

 

Synd skiljer människan från Gud. Den verkar som smuts i en elektrisk ledning, den hejdar krafttillförseln.

 

Då lärjungarna en dag mötte en man, som bad dem, att hela hans månadsrasande pojke, upptäckte de sin oförmåga, att hjälpa. De blev häpna och förargade och frågade Jesus om orsaken till nederlaget. De förstod inte, att orsaken till kraftlösheten var deras egna griniga, syndiga tankar efter deras diskussion om, vilken av dem det var, som skulle vara den störste i himmelriket. Se Lukasevangeliet 9:38-48. Gud gör inga underverk under sådana omständigheter.

 

Han besvarar heller inte egenkära böner. Jakob säger: ”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar.” Jakobsbrevet 4:3. En bön om ekonomisk framgång blir inte besvarad, i fall det bara är en själv man tänker på.

 

7. Man måste be i Jesu namn. ”Och vad ni än ber om, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” Johannesevangeliet 14:13-14.

 

Detta betyder naturligtvis mycket mer, än att bara säga ”i Jesu namn” eller ”för Kristi skull” vid slutet på en bön. Det innefattar en önskan om, att ära Gud, genom att bara be om det, som stämmer överens med Hans vilja och som kan främja Hans verk. Som en författare en gång sade: ”Att be i Kristi namn innebär, att den bedjande är ett med Kristus och har Kristi sinne. Han delar önskningar och målsättningar med Kristus.”   

 

Dessa sju betingelser tillhör förutsättningarna för bönhörelse. Följer man dem, blir bönelivet rikare och skönare. Man får uppleva Guds bönesvar. Man överraskas över, hur raskt Han svarar och hur mycket mer Han ger en, än man förstår att be om.

 

Skulle det fortfarande finnas orsaker till uppskjutande av svaret, som man inte ser eller förstår, skall man aldrig släppa taget om Hans hand. Kom ihåg, att Han är kärleken. Fortsätt därför med, att be i tro och ödmjukhet.

 

Glöm inte Paulus’ erfarenhet. Sedan han på vägen till Damaskus hade slagits omkull av ett sken, som var ”klarare än solen”, led han svårt av en ”törntagg i köttet”, som han innerligt bad om befrielse från. ”Tre gånger bad jag att Herren skulle ta den ifrån mig”, säger han i Andra Korintierbrevet 12:7-8. Men den lämnade honom inte. I stället fick han detta budskap till tröst: ”’Min nåd är nog för dig”. Vers 9.

 

Av orsaker, som bara Gud kände till, såg Han, att det var bäst för Paulus, att behålla plågan. Därför besvarades inte hans innerliga bön, såsom han önskade sig.

 

Så kan det också vara med Dig. Om så är, tappa inte modet. Håll fast vid Din tro på Gud. Säg med Jeremia: ”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger jag till min själ, därför står mitt hopp till honom.” Klagovisorna 3:22-24.

 

Det är också gott att veta, att det här alltid gäller för oss: ”Hans nåd är nog för Dig.”

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 11. En lycklig Ungdomstid

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

11. En lycklig Ungdomstid

Vägen till en lycklig barndom och vägen till en lycklig ungdomstid är densamma, men stegen längs med den skiljer sig åt markant.

 

Den väsentligaste beståndsdelen är i båda fallen kunskapen om Gud och insikter i Hans Ord. Den viktiga skillnaden är, att barnet undervisas om detta av föräldrar och lärare, medan den unge behöver studera Bibeln på egen hand och själv ta reda på det, som är rätt och gott.

 

På frågan: ”Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?”, svarar psalmisten: ”När han håller sig till ditt ord.” Psaltaren 119:9.

 

Guds Ord säger oss alltså, att vi bevarar livet rent, genom att rätta oss efter Bibeln. Dock förutsätter detta ingående studium under bön, och att vi förbehållslöst inriktar livet enligt Bibelns lära – två väsentliga steg i utvecklingen av personligheten.

 

David fortsätter: ”Jag söker dig av hela mitt hjärta, låt mig inte fara vilse från dina bud. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig.” Verserna 10-11.

 

Att gömma Guds Ord i hjärtat innebär, att lära sig det utantill, begrunda det och söka, att leva efter det. Det betyder, att ta hänsyn till Gud i alla planer och avgöranden.

 

Lycklig den unge man och den unga kvinna, som i början av livsvandringen förstår, vad det är, som betyder mest här i livet. Med Guds Ord gömt i hjärtat, bevaras de från allt ont. Genom att bestämma sig för, att leva i enlighet med Guds lags bud, inlemmar de Gud och Hans välsignelse i livets samtliga förhållanden. De kommer att leva enkelt och anspråkslöst, men samtidigt bli rikare för varje dag.

 

Vi har ett utmärkt exempel på detta i Daniels erfarenhet, den unge furstesonen från Juda Rike, som fördes bort i fångenskap av Nebukadnessar omkring år 606 före Kristus.

 

Jämte en stor skara andra fångar, kom han välbehållen fram till Babylon, men fick nästan med detsamma ett allvarligt personligt bekymmer att lösa. Han måste ta ställning till, om han kunde äta och dricka av det, som serverades där.

 

Daniel var medveten om, att han som slav saknade rättigheter, men som ett Guds barn ägde han ett samvete. Uppfostrad som han var till, att lyda och älska Gud, kände han, att han inte ville göra något, som misshagade Honom, även om det skulle kosta honom livet. Följdriktigt säger Bibeln, att ”för Daniel var det angeläget att inte orena sig med kungens mat eller med vinet som han drack”. Danielsboken 1:8.

 

Han bad om nyttigare mat och fick sin önskan uppfylld. Men hans beslut, att inte handla mot samvetets bud, visar att han var en ung man med framtid, och vilken framtid det skulle bli!

 

Någon tid senare fördes han och hans tre vänner, som hade fattat samma beslut, fram inför Nebukadnessar. Efter en ingående genomgång av deras kunnande i ”alla frågor som krävde vishet och förstånd”, befanns de vara ”tio gånger klokare än någon annan av de spåmän och besvärjare som fanns i hela hans rike.” Vers 20.

 

Eftersom Daniel dagligen vandrade med Gud, blev han Guds sändebud, då kungen fick en dröm, som skulle återberättas och förklaras. Som belöning för detta, blev han av kungen utnämnd till statsminister i Babylon. ”Därefter upphöjde kungen Daniel och gav honom många stora gåvor och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.” Danielsboken 2:48.

 

Enär han var fast besluten om, att göra det riktiga, leddes han framåt och uppåt under fullbordandet av den stora plan Gud hade bestämt för hans liv.

 

Tre på varandra följande kungar – Nebukadnessar, Belsassar och meden Darius – ärade honom med de högsta positioner och utmärkelser landet hade.

 

Genom hela denna stora och strålande karriär bevarade han sin ungdoms tro. Han var en Guds kämpe till sin dödsdag. Även på ålderdomen var han redo, att hellre offra livet, än att förneka sin tro.

 

Då han ställdes inför valet, att avstå ifrån bön tre gånger dagligen till sin Gud, vilket varit en livslång vana, eller att störtas i lejongropen, valde han det sistnämnda. Det föll honom inte in, att fatta något annat beslut. Och det var kungen, och inte han, som fruktade följderna av hans val.

 

Genom ett mirakel bevarade Gud honom från en säker död, och då Darius nästa morgon kom, för att se, hur natten hade förlöpt, kunde Daniel säga till kungen: ”Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.’” Danielsboken 6:22.

 

Detta är den förunderliga historien om en yngling, som valde den goda vägen och följde den till livets slut.

 

Dessvärre går det inte att säga så om alla män i Bibeln. Många av dem började lovande, men senare gick det galet.

 

Se, till exempel, på Salomo, Israels mest berömde kung. På sin dödsbädd gav hans far, kung David, honom detta kloka råd: ”Du, min son Salomo, må lära känna din fars Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ, ty HERREN rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, låter han sig finnas av dig, men om du överger honom, då förkastar han dig för evigt.” Första Krönikeboken 28:9.

 

Kort tid senare hade Salomo en dröm, där han hörde Gud säga: ”’Bed mig om det du vill att jag skall ge dig.’” Den unge kungen svarade: ”’Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. Du, HERRE, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. … Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont.” Första Konungaboken 3:5-9.

 

Gud blev väldigt nöjd med denna ödmjuka bön och svarade: ”’Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv.’” Verserna 11-14.

 

Gud höll Sitt löfte. Han välsignade till den grad denne fromme unge man, att han blev berömd över hela världen. Han blev ”större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och vishet.” Första Konungaboken 10:23. Från världens alla hörn vallfärdade utländska kungar till Jerusalem bara för att få se och höra den kung, som de hade hört talas om så mycket. Tack vare hans liv flöt en levande ström från himmelen, som läskade hans folk.

 

Aldrig förr hade Israel upplevt ett sådant välstånd, eller hade haft så trygg fred. ”Juda och Israel var talrika som sanden vid havet. De åt och drack och var glada.” Första Konungaboken 4:20.

 

”Salomo regerade över alla riken från floden [Eufrat] till filisteernas land och ända ner till Egyptens gräns. De förde gåvor till Salomo och tjänade honom så länge han levde. … Han hade fred på alla sidor runt omkring”. Verserna 21-24.

 

Tyvärr bevarades inte dessa goda förhållanden hela tiden han var kung, men det var inte Guds fel.

 

Bibeln förklarar, att ”Kung Salomo hade… många andra utländska kvinnor som han älskade”, och hans hustrur vände hans hjärta till andra gudar. Som följd härav blev ”HERREN… vred på Salomo”, eftersom han inte ”hade… hållit vad HERREN befallt.” Första Konungaboken 11:1-10.

 

Vilket tragiskt livsförlopp detta var! Hans början var allmänt sett lovande, och Herren välsignade honom rikt. Genom att följa Herrens bud, vann han visdom, rikedom, makt, anseende – allt en människa kan önska sig. Då han svek Gud, miste han allting.

 

Hans liv, som skulle ha varit till ständig välsignelse, slutade i skam och självförebråelse. Men innan han dog, gav den gamle kungen, mot bakgrund av sin egen bittra livserfarenhet, unga människor i alla kommande släktled detta goda råd: ”Tänk på din Skapare i din ungdoms dagar, innan de onda dagarna kommer”. Predikaren 12:1. ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont.” Verserna 13-14.

 

Detta visar, att han hela tiden kände till den rätta och sanna vägen. Hur mycket förlorade han inte, genom att avvika ifrån den!

 

Josias livs historia understryker samma sanning.

 

Liksom Salomo, var han helt ung, då han övertog kungamakten. Bibeln berättar, att han faktiskt bara var åtta år gammal, då han kröntes till kung, och ”medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud”. Andra Krönikeboken 34:3. Då han var tjugo år gammal, började han att rensa bort alla vämjeliga vittnesbörd om avguderi i Jerusalem. Då prästen Hilkia senare sände honom det oersättliga exemplar av Mose lagbok, som hade hittats i skattkammaren i templet, reagerade han med ens på bokens innehåll. Han lät riksskrivaren Safan läsa högt ur boken och blev förfärad, då det gick upp för honom, hur Israel hade övergett sin Gud.

 

”Och kungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS ansikte det förbundet att de skulle följa HERREN och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ”. Vers 31. Så bad han folket, att resa sig, för att på så sätt tillkännage, att de på allvar tänkte följa Guds vilja.

 

Det var en stor reformation denne unge man genomförde, och Gud gladde Sig åt hans kärlek och trohet. Här var det ytterligare en gudfruktig ung man, som borde ha haft stor framgång i livet, men han begick ett ohyggligt misstag. I ett ögonblick av dårskap och tvärt emot alla goda råd, drog han utan rimligt skäl ut till strid mot farao Neko och blev dräpt.

 

I Nya Testamentet finner Du berättelsen om en till ung man, som slog in på vägen till ett lyckligt liv, men som sedermera valde en annan väg och försvann från historiens skådeplats som en misslyckad figur. Du finner berättelsen om honom i tre olika evangelier: Matteus 19:16-22; Markus 10:17-22 och Lukas 18:18-23. Läs alla tre, så får Du hela bilden.

 

”’Gode Mästare”, frågade den rike unge mannen, ”vad skall jag göra för att ärva evigt liv?’”   

 

”Buden känner du”, sade Jesus: ”Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, … Hedra din far och din mor”. {Kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}  

 

”’… allt detta har jag hållit sedan jag var ung”, svarade den unge mannen. ”Vad är det mer som fattas?’”

 

Så rörd blev Jesus över hans djupa allvar, att då Han såg på honom, ”fick {han} kärlek till honom”.

 

Det måste ha varit något ytterst tilltalande hos den unge mannen. Han var tydligen ödmjuk, allvarlig och ivrade för, att göra det rätta. De många år han hade sökt efter sanningen och levt enligt Guds vilja, hade präglat hans utseende. Han var ett exempel på, vad en troende ung man skulle vara, men honom fattades ännu något högst väsentligt.

 

”’Ett fattas dig”, sade Jesus. ”Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.’”

 

Det erbjudande Jesus kom med till honom, inbegrep väldigt mycket. Han kunde ha blivit en av apostlarna. Han kunde ha umgåtts dagligen med Frälsaren. Han kunde ha varit med i Getsemane, på Golgata och vid Kristi himmelsfärd. Han kunde ha varit med i den övre salen på Pingstdagen. Han kunde rent av ha varit en av författarna till Nya Testamentet. Men han gick ”bedrövad sin väg, ty han ägde mycket.” Matteusevangeliet 19:22.

 

I dag vet vi inte ens hans namn. Och de rikedomar han satte så högt, försvann med honom för århundraden sedan. Denne unge mans erfarenhet visar, att bara det att lära sig de tio buden utantill, inte är tillräckligt. Med stigande ålder, skulle hans förståelse av dem också ha vuxit. På ett eller annat sätt, i ett eller annat ögonblick, upphörde hans andliga tillväxt. Han levde enligt lagens bokstav, men fattade inte den djupt andliga innebörden hos Guds bud.

 

Fastän han kunde alla buden utantill och förstod, att de sex sista gick att sammanfatta så här: ”Du skall älska Din nästa som Dig själv”, hade det aldrig fallit honom in, att det betydde att han skulle använda sin stora rikedom till, att lindra de fattigas nöd.

 

De, som vill leva korrekt i ungdomen, måste växa till ”i nåd och kunskap om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus.” Andra Petrusbrevet 3:18. De skall känna till Guds bud, men de måste också lära sig, att förstå mer och mer av deras andliga innehåll – så, som de uppenbarades av den store Lagstiftaren Själv under den korta tid Han tillbringade ibland människorna.

 

I Joels bok finns det en profetia om de unga människor, som lever under de sista dagarna av denna världs historia. Han säger, att Gud ”skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare”, och samtidigt kommer Han att utgjuta Sin ”Ande över allt kött.” Följden av detta kommer att bli, att söner och döttrar ”skall profetera” och ”era unga män skall se syner.” Joel 2:30, 28.

 

Om vi har nått så långt fram i historien, och det kan det inte råda tvivel om, då är denna en väldigt betydelsefull tid för alla unga människor. Ty nu skall Gud utgjuta Sin Ande i en mäktig ström, särskilt över det sista släktets unga män och kvinnor.

 

Han önskar, att ge dem syner. Inte om världslig storhet, utan om den högsta tjänst människor någonsin har kallats till. Inte om världsliga målsättningar, utan om Sina planer för fullföljandet av Sin eviga avsikt och föresats. Inte om stora vetenskapliga landvinningar – värdefulla, som dessa är i sig själva – utan om de rika skatter vi finner i Guds Ord.

 

Unga människor utrustade på detta sätt kommer att finna vägen till ett lyckligt ungdomsliv, och de kommer att finna, att vägen, som kallas för ”De rättfärdigas stig”, är lik ”gryningens ljus”, som ”växer i klarhet, tills dagen når sin höjd.” Ordspråksboken 4:18.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 10. Sju Regler för Barnuppfostran

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

10. Sju Regler för Barnuppfostran

Den stigande ungdomsbrottsligheten är ett tragiskt vittnesbörd om, att barnuppfostran har blivit en bortglömd konst. Alltså är alltför många inte ”uppfostrade” alls, utan har i stort sett fått göra, som de har velat. Följden av det är, att upp emot 60 procent av alla, som grips för kriminella förseelser, är minderåriga.

 

Dock är det ingen naturliglag, att pojkar och flickor skall bli så besvärliga. De är inte av naturen ohövliga, hänsynslösa, olydiga och sadistiska. Riktig uppfostran skulle göra dem till raka motsatsen. Med riktig omsorg och undervisning kunde de vara som små änglar. ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” Ordspråksboken 22:6.

 

Vänj är nyckelordet. Däri ingår noggrann planläggning, outtröttlig uppmärksamhet och oändligt tålamod. Detta är ingen uppgift för svaga människor. Det är det mest ansvarsfulla uppdrag, som män och kvinnor har fått sig tilldelat. Det kräver allt de är mäktiga till.

 

Vanskligheten är, att så få föräldrar har fått veta, hur de skall uppfostra sina barn. De anar inte, vad de skall göra med dem i bestämda situationer. De vill utan tvivel uppfostra dem rätt, men hur det går till, är för dem en gåta. De tappar kontrollen över barnen, och så måste de hjälplösa stå och se på, när de hamnar i dåligt sällskap och kommer på avvägar.

 

Enskilda föräldrar av det slaget har uppsökt mig med sina svårigheter. De är alldeles förtvivlade över, att samtliga framtidsplaner för barnen har slagits i spillror, och de är övertygade om, att de har haft en fruktansvärd otur. De vill gärna veta, hur det har kommit sig, att alla våra sex barn har fått arbete inom olika kristna organisationer. ”Ni är så lyckosamma”, säger de, ”Ni vet bara inte, vilken tur Ni har haft.”

 

Som om detta skulle ha det minsta med tur att göra! Som om det, att vinna barnen för Guds rike, skulle bero på vår tur eller otur! Lösningen heter helt enkelt hårt arbete, men man måste också ha Gud på sin sida. I den här uppgiften går det ej att slappna av, varken dag eller natt, varken när barnen är små, eller när de träder in i den prövande ungdomstiden.

 

Vi berättar gärna för sådana föräldrar om våra sju regler för fostran. Det är inte säkert, att de passar för alla. Föräldrar kan ju vara så olika. Barn är heller inte lika, omständigheter och miljö varierar också. Men dessa regler tycks faktiskt att vara till hjälp för många. Alltså kan det förhålla sig så, om Du är far eller mor, att de kunde vara till hjälp för Dig också. De bygger på det vi finner i Bibeln.

 

Här är den första:

 

1. Vaka över Dina barn med outtröttlig uppmärksamhet.

 

Om Du vill fostra barnen rätt, törs Du inte låta dem tillbringa merparten av tiden utanför hemmet. Och glöm ej, att den bästa dagisfröken inte ersätter modern. ”Men”, säger Du kanske, ”hos oss måste mor arbeta.” Om så är, kan jag bara beklaga. Om det alls är möjligt – och somliga gånger är det dessvärre omöjligt – borde hon vara hemma med barnen.

 

”Men”, säger Du kanske, ”hur skall vi då klara av avbetalningarna på bilen, kylskåpet, radion eller TV:n?”

 

Det är ett bekymmer. Du kan bli nödgad, att välja mellan allt detta och barnen. Det kan lätt hända, att Du klarar av, att skaffa Dig alla dessa ting – och får ett krossat hjärta på köpet.

 

”Men hur Ni Er åt?”, frågar Du kanske. Vi bestämde oss för, att hos oss skulle barnen alltid vara det viktigaste. Sista gången, som mor gick till arbetet, var några månader innan den förste föddes. Det är länge sedan nu. Men under alla dessa år har hon fostrat, lett och hjälpt barnen på alla sätt.

 

”Ni måste alltså ha det ganska gott ställt, då?” Nej, tvärt om. Då barnen var små, var förtjänsten väldigt liten. Vi hade varken kylskåp eller tvättmaskin eller andra hjälpmedel, som onekligen kunde ha gjort livet lättare.

 

Mor var alltid där, då barnen kom hem från skolan. När som helst de kom in, fick de alltid den strålande välkomsthälsning, som bara en mor kan ge. Hon var alltid intresserad av det, som angick dem, redo att bistå vid behov, alltid inställd på att svara, då de ställde frågor, att hjälpa dem fram till de rätta besluten och att varna dem för alla frestelser. En heltidsarbetande yrkeskvinna med hussysslor i tillägg kan omöjligen orka med, att också fostra sina barn.

 

2. Styr allt i hemmet med fast hand.

 

Det är Guds vilja, att föräldrarna och inte barnen skall ha dirigentpinnen i hemmet. Se Första Moseboken 18:19. Om Du eftersträvar frid och lycka i hemmet, behåll denna pinne. För inte så länge sedan var det en del pedagoger, som propagerade för helt fri fostran. Barnen skulle få göra, vad de själva ville, för att de inte skulle utveckla mindervärdeskomplex. Men erfarenheten har visat, att dylika tankegångar är livsfarliga. Vad skulle föräldrar för övrigt vara till för, om inte just för att skapa ett hem och en miljö, som innebär rätt ledning för barnen? På dem vilar ansvaret, att leda och råda barnen, och i fall de inte mäktar med den uppgiften, leder det till sorg och olycka.

 

Fölet, lammet, kalven och valpen förblir bara kort tid hos mamman, medan pojken och flickan under normala förhållanden stannar kvar hos föräldrarna i många år. Hur kan det komma sig? Jo, säkert för att det av högst bestämda orsaker ingår i Guds plan för oss människor. Dessa år skall föräldrarna verka, för att leda de små på den väg de bör följa genom livet. De skall uppfostra dem till, att vara lydiga och oegennyttiga och till att föra sig fint. Allt detta låter sig inte göras i en handvändning, i synnerhet som fostran skall göra barnen skickade inte bara för ett lyckligt liv i denna värld, utan för det eviga livet.

 

Detta kräver disciplin. Det är ett ord, som många ogillar i dag, men disciplin är nödvändig. Den är en del av vårt föräldraansvar. I disciplin ingår sunda riktlinjer, och att man håller sig till dem. Man skall kunna se, vad som bör göras och se till, att det blir gjort. Det förutsätter, att man av och till måste uppträda väldigt bestämt. Man skall alltid visa kärlek, men aldrig svaghet.

 

Aposteln Paulus har något att säga oss angående detta. Först riktar han sig till barnen:

 

”Ni barn”, sade han, ”lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden.” Efésierbrevet 6:1-3, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Det här rådet må te sig aningen gammaldags, men det är väl så värdefullt nu, som den gång det gavs. Hans råd till föräldrar är lika klokt: ”Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren.” Vers 4.

 

Disciplinering tar lång tid och kräver stor omtanke och sunt omdöme, men härigenom avgörs, om hemmet kommer att vara ett sunt och lugnt hem, eller ett ställe med uppträden och otrevligheter. Ger man avkall på disciplinen av rädsla, för att skapa komplex hos barnen, får man betala för sin slapphet livet ut. Det får dessvärre även barnen göra, och de får aldrig veta, vad för slags hem Gud egentligen hade planlagt för dem. Och de kommer att vilja lämna hemmet snarast möjligt, för att undfly förvirringen.

 

3. Hjälp barnen, att finna Gud så tidigt som möjligt.

 

Detta är väsentligt. Lär dem tidigt, att tänka på Jesus och Hans kärlek till dem. Låt dem själva läsa i en barn-Bibel, så snart de har lärt sig att läsa. Se till, att de lär sig buden, den 23. psalmen, saligprisningarna och andra delar av Bibeln utantill. Lär dem också, att läsa aftonbön vid läggdags, och morgonbön vid uppstigandet. På så vis kommer de att utveckla värdefulla vanor.

 

Vad sägs om andakt i hemmet? Ha andakt regelbundet. Gör så, att Du samlar barnen och läser för dem, eller återger med egna ord Bibelns vackra berättelser. Till slut kan de läsa Fader Vår högt tillsammans. Detta kommer att bli några dyrbara stunder och ett rikt minne för barnen, att ta med sig från hemmet. Ändå större betydelse har det, att de lär sig och läser i Bibeln på egen hand och att de ber till Gud även när de är ensamma, så att varje enskilt barn får en personlig förbindelse med sin himmelske Fader.

 

Du kommer att upptäcka, att barnen kan be många lustiga böner om de märkligaste ting. Men det gör inget, låt dem bara göra det. Alla deras böner blir inte besvarade, men de får ofta bönesvar. Jag har dragit slutsatsen, att Gud särskilt gläder Sig åt, att kunna besvara barnens böner, och att Han gör det, för att stärka deras tro på Honom. Barn, som i tidig ålder lär känna Jesus som en trofast vän, finner också fram till Honom i mogen ålder, när livets svårigheter anmäler sig och de verkligen behöver Honom. Det blir då också lätt för dem, att i ungdomen ge sitt hjärta till Jesus och viga livet till tjänst åt Honom.

 

4. Låt barnen ha något att göra.

 

Det ligger en stor sanning i det gamla ordstävet, att sysslolöshet är roten till allt ont. Vanliga barn är så energiska, att om de inte har något nyttigt och bra att företa sig, upptäcker de något skadligt att göra.

 

Det vill inte säga, att föräldrarna skall leda sina barn som en fårskock och ständigt finna sysslor åt dem. Det skapar inget lyckligt familjeliv. Barn måste ges tid till lekar. Men de behöver också lära sig, att bära sitt ansvar i det gemensamma hemmet. Så snart som de är gamla nog till, att hjälpa till med småsaker, bör de sättas i arbete med det. Men gör det på rätt sätt. De måste själva inse det galna i, att mor skall slita ont med allt i huset, medan de själva bara har det skojigt.

 

Man kan få otroligt mycken hjälp av barnen, om de bara kommer i gång på rätt sätt och tidigt nog. Det gäller, att mejsla in i dem, att det är både deras plikt och deras förmån, att få delta i arbete i hus och trädgård. Du bör lära dem insikten, att de kan bidra väsentligt till hemmets prydnad och ordning. Du behöver vinna dem för den saken. Då kommer Du snart att uppdaga, att det är den bästa hjälp Du kan få. De kommer att skura golv, diska, torka golv och klippa gräs, utan att Du måste be dem om det ens och utan att de räcker fram handen, för att få betalt för lilla minsta tjänst de gör.

 

5. Ge barnen ansvar och se till, att de fullgör sina uppgifter.

 

Ansvarstagande skänker barnen självtillit och gör dem till personer att lita på. Men också detta tar tid. Det är lätt, att ge barnet arbetsuppgifter. Det fordras åtskilligt mer, för att få dem genomförda. Det är inte så lätt, att om och om igen kräva, att något skall göras färdigt, men det är bara på det sättet karaktären formas.

 

En av vår tids förbannelser är tendensen, att skjuta över arbete och ansvar på andra. Arbete betraktas ofta som något nödvändigt ont. Det är inte så viktigt, hur arbetet blir utfört, bara man blir färdig med det och får lön för det.

 

Motgiftet mot denna ansvarslöshetens sjukdom måste ges i barndomen. Barnen måste lära sig, att när de får ett arbete att utföra, skall det göras riktigt och samvetsgrant. Förvisso vill barnen helst slippa, ty lek och andra förströelser lockar med annan styrka, och de kommer på de klurigaste ursäkter.

 

Klarar Du av denna uppgift, medan barnen är små, underlättas deras ungdomsår både för föräldrarna och för de unga själva. Det faller sig då naturligt för dem, att utföra allt de bes om, villigt och samvetsgrant. Och när de en gång skall ut i förvärvslivet och anta sin livsuppgift, kommer världen att hälsa dem välkomna.

 

6. Du måste leda dem i allt, som är nytt för dem.

 

När barnen är gamla nog, för att lära sig att läsa, bör Du ordna med sunda tidningar och böcker åt dem. Det kommer att kräva tid. Du måste nämligen själv ta Dig tid till, att läsa igenom böcker och tidningar, för att finna ut, vad som är nyttigt och vad, som är onyttigt. Kom ihåg, att en enda usel bok eller dålig tidning kan förgifta Ditt barns sinne för livet. Du kommer många gånger att måsta förklara för barnet, varför vi läser vissa tidningar och böcker och skyr andra som pesten. Du kommer säkert att upptäcka, att detta inte är någon enkel uppgift, men den är värd omaket.

 

Detsamma gäller radio- och TV-program. Behåll kontrollen över fjärrkontrollen! Föräldrarna har både en rätt och en plikt, att avgöra, vilka program barnen skall se och höra. Men ta Dig tid till, att förklara orsaken till, att vi hör och ser vissa ting, men stänger av apparaten andra gånger. Om Du förklarar vänligt och kärleksfullt, samtidigt som Du är principfast, kommer barnen snart att dela Din uppfattning, och de kommer också att göra samma val, när ingen vuxen är tillstädes.

 

7. Gör hemmet till en trevlig umgängesplats.

 

Lägg planer för sådant, som kan glädja barnen. Ta Dig tid till, att leka med dem. Få dem att känna sig som viktiga delar av familjen. Låt dem se, att Du älskar dem. Låt dem ta med sig sina vänner hem – vid rätt tidpunkt, förstås. Framför allt, läs högt för dem. Barn älskar högläsning, och det finns ingen musik så skön som mors röst. När våra barn kommer hem – och de är nu alla sedan länge vuxna – ber de fortfarande mor, att läsa för dem, såsom hon brukade göra för dem, då de var barn.

 

Barnen behöver betrakta hemmet som den bästa platsen i världen. Då kommer de inte att hela tiden ränna omkring ute, och det blir inte hopplöst, att komma in om kvällen. Ingenting går att jämföra med, att vara hemma i frid och ro.

 

Ett dylikt hem är som ett tryggt ankare i livets stormar och det dyrbaraste minne barnen tar med sig till det himmelska hemmet.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 9. "Ingen Plats på Jorden är så skön som Du, mitt Hem"

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

9. ”Ingen Plats på Jorden är så skön som Du, mitt Hem”

För att ett hem skall vara vackert, krävs det inte nödvändigtvis ett utsökt läge, en strålande utsikt, en flott ingångsportal, eller sköna omgivningar. Det kan vara en enkel stadslägenhet, eller ett fattigmanstorp ute på landet. Ändå kan det vara vackrare, än ett kungapalats.

 

Det krävs heller inte dyrbara gardiner, tjocka golvmattor, eller den senaste dammsugaren eller kylskåpet. Möblerna kan lika gärna vara hemtillverkade eller köpta på auktion. Utstyrseln må vara så påver, som det går an. Ett dylikt hem kan likväl äga himmelsk strålglans.

 

Hur uppnår vi det? Bibeln ger svaret.

 

Lägg först och främst märke till beskedet i Femte Moseboken 5:29. Här ger Gud uttryck för djup längtan efter, att se Sitt folk lyckligt och tillfreds.

 

”Om de ändå hade sådana hjärtan”, säger Han, ”att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn.”

 

Han intresserade Sig för deras hem. Han önskade, att vartenda ett av dem måtte vara vackert och bra. Han önskade, att Hans folk måtte ha ordnade hem, fulla av frid och gudsvördnad, där föräldrar och barn vandrade tillsammans på rättfärdighetens trygga väg, så att de fruktade Gud och hölle Hans bud.  

 

På Hans befallning hade israeliterna dragit till ett nytt land, och där skulle de nu inrätta tiotusentals nya hem. Det var viktigt med en god början, och att de skulle undvika allehanda misstag. Därför gav Han dem genom Sin tjänare Mose undervisning om, hur de skulle bära sig åt.

 

Det första och viktigaste av alla dessa råd och det, som skulle bilda grundvalen åt alla de andra, var detta:

 

Håll buden i kärlek. Han gav dem inga anvisningar om, hur de skulle bygga sina hus eller hur de skulle inreda dem och hur de i övrigt skulle utrusta dem. Nej, Han är bara upptagen av varaktiga värden, och Han bad dem därför om, att lära sig buden Han gav dem utantill, och noga hålla dem.

 

”Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som HERREN, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning och för att du i hela ditt liv skall frukta HERREN, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud som jag ger dig, du med din son och din sonson, och för att du skall få ett långt liv. Du skall lyssna, Israel, och vara noga med att följa dem, för att det må gå dig väl”. Femte Moseboken 6:1-3.

 

”Hör, Israel!”, fortsatte han, ”HERREN, vår Gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.

 

Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” Verserna 4-9.

 

I dessa få, korta meningar uppenbarade Gud hemligheten till ett verkligt vackert hem.

 

Den hemligheten heter kärlek. Men det måste vara den äkta, helhjärtade kärleken till Gud och människor. Kärleken till Gud visar vi, genom att noggrant hålla de fyra första buden, och kärleken till våra medmänniskor genom den oegennytta de sex sista ger uttryck för.

 

Lag och kärlek, disciplin och ett varmt hjärta bör hela tiden gå hand i hand. Därmed bevaras hemmet från all fara, och himmelens rika välsignelse kommer alltid att kunna vila över det.

 

Många år senare upprepade Jesus samma goda råd. Då en skriftlärd frågade Honom om det största budet i lagen, svarade Han, genom att nästan ordagrant återge innehållet i Femte Moseboken 6:5: ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta”, tillade Han, ”är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.’” Matteusevangeliet 22:37-40, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Han hade fullständigt rätt. Allt beror härpå. Kärleken är den bärande principen. Därifrån utgår all mänsklig lycka, och den är hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap och ett vackert hem.

 

Dock skall det vara rätt slags kärlek, vilken stämmer överens med Guds bud, annars åstadkoms det ingen sann lycka.

 

Med andra ord, ett verkligt vackert hem är ett hem fyllt av kärlek, där Gud är den naturliga medelpunkten och Hans bud iakttas och äras.

 

Men Guds andra råd var nästan lika viktigt som det första. Det kan uttryckas med dessa fem ord:

 

Undervisa om buden i kärlek.

 

I nära anknytning till denna uppfordran från Mose: ”Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta”, kom nästa bud, vilket ofta glöms: ”Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.” Femte Moseboken 6:6.

 

Vilka ord gäller denna förmaning? Uppenbarligen de tio, som Mose talar om i föregående kapitel. De kallas också i Femte Moseboken 5:22 för ”Dessa ord”. De innehåller Guds vägledning, undervisning och råd till Hans barn under alla tider.

 

”Dessa ord” skall Du ”inskärpa… hos dina barn”, så att det uppväxande släktet inte är okunnigt om Guds lag. Från och med det ögonblick, när de kan skilja mellan rätt och fel, skall barnen läras, att himmelens Gud fordrar lydnad mot dessa livets grundprinciper. Och både föräldrar och barn kommer att inhösta stor välsignelse av, att buden gås igenom, förklaras och förenklas, så att barnen kan förstå dem, och att de blir belysta med praktiska exempel.

 

Guds bud är ett uttryck för sann kärlek, och man skall därför bara undervisa om dem med kärlek. Det får icke ske med knuten näve eller med örfilar. Det måste göras med ömsint hjärta och vänlig blick.

 

Att ge barnen intrycket, att Gud är en tyrann, som bara säger ”Du skall inte” och ”Du får inte”, är det värsta man kan göra mot dem. Gud är ingen hård herre. Han är en kärleksfull far. Han är kärleken. Allt Han gör, gör Han i kärlek. Han kan inte vara ovänlig eller kärlekslös. Därför har Hans bud, som Han Själv säger i Femte Moseboken 5:29, getts, därför att det ”alltid” skall ”gå väl” för oss och våra barn.

 

Rätt förstådda, är alla dessa bud positiva och inte negativa. De är uttryck för ett vänligt och inte hårt sinnelag. De har getts, för att vara till välsignelse, inte för att Gud är hämndgirig. Barnen behöver få ett djupt intryck av, att lydnad för Guds bud följs av välsignelse, och att de inte har instiftats som straff. De behöver lära känna Gud som kärlekens Gud.

 

Det är ett tredje råd, som har stor betydelse för ett gott hem:

 

Samtala om buden i kärlek.

 

Mose sade: ”Du skall… tala om dem när du sitter i ditt hus… när du lägger dig och när du stiger upp. ” Femte Moseboken 6:7.

 

Detta betyder inte, att de tio buden skall vara det enda samtalsämnet i hemmet. Det vore oförnuftigt, att försöka att genomföra något sådant.

 

Att bara tala om Guds lag, god och betydelsefull som den är, skulle leda till fanatism och att barnen ledsnade, bleve missnöjda och slutligen avskydde och förkastade den. Och det önskar Gud minst av allt.

 

Det Han hade i tankarna, var att vi skulle känna oss fria, att även tala om dylika frågor. Det, som hör till det kristna livet, skall inte vara något man undviker att tala om vardagligdags i hemmet, såsom fallet ofta är i dag. Att samtala om Gud och Hans ledning av våra dagliga liv och hur Han välsignar oss och sörjer för oss samt om Hans stora frälsning, bör vara lika naturligt, som att tala om vädret, om politik och om andra angelägenheter. Vi bör lika frimodigt töras dryfta bibliska spörsmål. Detta bör utgöra en naturlig del av våra liv. Lika självklart, som att andas ut och in.

 

Detta betyder naturligtvis, att det är Jesus vi skall samtala om, för Han är utgivaren av de tio buden. Och Han dog ju på Golgata, eftersom Hans lag hade brutits och straffet måste utmätas. Det fanns ingen annan utväg, för att möjliggöra för människan, att få del av det eviga livet. Här har vi ett samtalsämne, som aldrig går att uttömma.

 

Går vi rätt tillväga, blir tänkandet på och samtalandet om det himmelska en naturlig del av det dagliga livet både för föräldrar och för barn. Tankelivet kommer att väsentligt höjas, och detsamma kommer att gälla samtalen vid kvällsvardsbordet.

 

Det kommer att medföra, att Gud är den siste i Dina tankar på kvällen, ”när du lägger dig”, och den förste Du tänker på om morgonen, ”när du stiger upp”.

 

Hur mycket vackrare våra hem skulle bli, om vi levde så!

 

Det fjärde rådet ger gränslösa möjligheter:

 

Förkunna buden i kärlek.

 

”Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna.” Femte Moseboken 6:8.

 

Det har funnits människor under tidernas gång, som har tagit detta bokstavligt och fäst delar av lagen, skrivna på pergament eller broderade på tyg, om handledarna eller på pannan. Men det ligger en mycket djupare innebörd i detta. Gud önskar, att lagen skall trona på den plats, där den verkligen betyder något, i våra hjärtan och i våra sinnen. Där skall den vägleda samvetet, vara vårt rättesnöre för alla beslut och hålla oss på den smala vägen, som för till evigt liv. Allt det vi utför med våra händer, skall då vittna om, att vi känner buden och älskar vår Gud.

 

Detta råd är inget mindre, än ett kall till vartenda Guds barn om, att genom Guds nåd låta lagens grundsatser komma till uttryck i vardagslivet. Det kommer att göra oss till exempel inför världen på, vad det vill säga, att leva och handla rätt samt att vara i samklang med Herrens vilja. Det var detta Paulus menade, då han sade, att vi skall vara trogna sanningen i kärlek. Efésierbrevet 4:15.

 

Han ville, att församlingen skall uppenbara så mycken kärlek i sitt liv, att de icke troende får ett överväldigande bevis för kristendomens innersta väsen. De kommer att ta emot sanningen mer på grund av det, som de ser, än av det, som de hör. Den kristnes milda, vänliga och omsorgsgivande liv skall vara hans kraftigaste argument.

 

Allt detta hade Gud i åtanke, då Han sade till Mose: ”Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” Femte Moseboken 6:9.

 

Att bokstavligt skriva eller måla dem på dörrposterna, tjänar inget till. Vad Gud verkligen önskar, är hem med helhjärtade, gudfruktiga personer. Han önskar, att kärleken skall stråla fram genom dörrar och portar, så att förbipasserande måtte säga: ”Det är något märkligt med de boende där. Deras make saknas i hela grannskapet. De är alltid så hyggliga och hjälpsamma samt ljusa till sinnes. Vad är det, som gör dem så annorlunda? Vad är det, som gör detta hem så vackert?”

 

Det går att säga något liknande om vissa hem i vår tid. Kanhända orden yttras om Ditt hem. Det hoppas jag. Om så inte är fallet, kan det bli det. Bibeln berättar klart om vägen, och Gud vill göra det enkelt för Dig. Hans nåd är tillräcklig för Dig.

 

Ditt hem kan bli vackert, förskönat av ”Guds bud och tron på Jesus’”. Uppenbarelseboken 14:12.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Äktenskapet är världens äldsta institution. Det dateras nämligen ända till skapelsen och Edens Lustgård. Det var Herren Själv, som instiftade denna förordning, och Han utförde personligen den första vigseln.

 

Du finner den vackra berättelsen om detta i de två första kapitlen i Bibeln.

 

Den sjätte dagen under skapelseveckan, då Gud hade ordnat förhållandena på hela denna jord som ett vackert hem åt den blivande bruden och brudgummen, sade Han: ”’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’” Första Moseboken 1:26.

 

Och så gjorde Han också. Den Heliga Skrift säger: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Vers 27.

 

Hur Han utförde det här miraklet, finner vi beskrivet i nästa kapitel. Där berättas det, att Herren, efter att ha skapat Adam, sade till Sig Själv: ”’Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.’” Kapitel 2, vers 18.

 

”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

 

Mannen sade: ’Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits.’ Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.”  Verserna 21-24.

 

Det vidunderligt vackra hos berättelsen går de flesta vanligen miste om. De ler åt ”revbens”-historien, som om den vore en gammal legend, eller en dråplig berättelse för barn. De anar ej, hur mycket de förlorar genom sin inställning.

 

På ytan sett, var det förvisso något märkligt, som Herren här företog Sig. Sedan Han hade skapat jorden, genom att säga: ”… det torra blir synligt”, och skogen, genom att helt enkelt säga: ”Fruktträd… skall växa upp på jorden’”, och fyllt havet med fisk, genom att bara säga: ”’Vattnet skall vimla av levande varelser”, varför sade Han inte bara så här: ”Blive en kvinna”? Efter att med egna händer ha format Adam av jordens mull och gjort honom till den förnämsta av sina skapelser på planeten, tog Han ett revben ur hans sida, för att skaffa honom en livsledsagarinna. Men varför gjorde Han egentligen det?

 

Man skulle kunna tro, att Gud måste ha haft en god orsak till, att göra just så här, och det hade Han. Han ville, att mannen från första början skulle veta, att hans hustru i allt var en del av honom själv, och att han därför skulle behandla henne, som han behandlade sig själv.

 

Bibeln säger, att Gud skapade Eva som ”medhjälpare” åt Adam. Hon skulle alltid stå vid hans sida, hjälpa honom, arbeta tillsammans med honom, lägga planer tillsammans med honom och dela livets alla glädjeämnen och sorger med honom. Hon skulle vara förebilden för alla kommande dylika ”medhjälpare”.

 

Men låt oss försöka, att få ett bättre grepp om det verkliga skeendet, då det första äktenskapet kom till stånd. Låt oss se, hur Gud verkligen utförde detta.

 

Adam sov. Gud hade avlägsnat ett av hans revben, och av detta formade Han med de förmågor och den visdom, som bara Gud har, en kvinna.

 

Han, som hade danat mannen av jordens ”stoft” och gett honom en kropp, en hjärna, ett nervsystem, andningsorgan och blodsystem och satt honom i stånd till, att se, höra, smaka, känna, tänka, minnas och fatta beslut – Han danade nu med samma omsorg henne, som skulle komma att bli stammoder till hela mänskligheten.

 

Han gav henne säkert ett fullkomligt yttre, men det Han särskilt lade vikt vid, var hennes inre egenskaper. Han lade ned i hennes hjärta all den ömhet, mildhet, vänlighet, tålamod och överseende kärlek, som Han önskade skulle komma till synes hos alla framtida mödrar.

 

Då Adam slog upp ögonen, såg han det vackraste och mest älskliga väsen han hade skådat på jorden. Och han såg något mer, för här hade Gud gett honom det han förut hade saknat, en han kunde dela allt i livet med.

 

När vi på detta vis läser den trevliga, gamla berättelsen igen, påminns vi om Guds ursprungliga avsikt med äktenskapet. Det skulle göra två människor lyckliga, skulle ge dem ett fullkomligt liv. Då Han vigde den förste mannen och den första kvinnan, var det för att skänka dem det bästa Han kunde ge dem i livet. Han visste, att de bara genom att dela allt, skulle lära känna den sanna lyckan.

 

Vi bör heller inte glömma, att det faktiskt var Kristus, som utförde den första vigseln. Se Kolosserbrevet 1:16. Det var således det första kristna äktenskapet, ett faktum, som ger Hans anmärkningar om äktenskapet en särskild innebörd.

 

Fariséerna kom fram till Honom med den lömska frågan: ”’Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?’” Jesus svarade: ”’Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt’” {Matteusevangeliet 19:3-6, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

 

Här, liksom i andra sammanhang, svarade Jesus Sina motståndare, genom att påminna dem om en grundläggande sanning – den här gången om, att Guds egentliga avsikt med äktenskapet var, att knyta ihop två människor med varandra för all evighet.

 

Här nämner Han den första av fem betydelsefulla faktorer för ett lyckligt äktenskap.

 

1. Bevara sammanhållningen till varje pris. ”… de två skall vara ett kött”, sade Jesus. ”Så är de inte längre två utan ett kött.” Det var uppenbarligen Guds plan, då Han införde denna inrättning, äktenskapet, att mannen och kvinnan skulle vara ett, inte bara juridiskt, utan i varje hänseende.

 

När äktenskap ingås, bör det vara så, att två hjärtan glödande av gudomlig kärlek läggs på altaret. På altaret smälter så de två samman till ett redskap åt Gud. De blir ett starkare, mer effektivt och varaktigare redskap åt Herren, än var och en för sig var tidigare, eller var och en för sig kunde vara.

 

Ett äktenskap skall vara som ett möte vid två livs korsväg, där två resande möts och drar vidare med tio gånger större mod och tillit mot ett gemensamt, heligt mål.

 

Det skall vara inledningen till ett livslångt experiment i, att tänka, tala, planlägga, hoppas och be tillsammans. Denna sköna gemenskap måste genomsyra varenda fas av livet, från vigseldagen till resans slut.

 

Äktenskapet bör alltid vara heligt, och man bör aldrig tillåta sig, att skämta om något, som angår det. Det är för värdefullt, för att bli föremål för vitsar. Man bör också vara väldigt försiktig med sina ord i äktenskapet. Hur många är det inte, som för sent har önskat, att ett obetänkt yttrande om skilsmässa aldrig skulle ha gjorts.

 

Sörj för, att äktenskapet alltid skyddas av kärlek, kärleksfulla ord och kärleksfulla handlingar, ömsesidig hänsyn och ömsesidigt överseende samt ömsesidig vilja till förlåtelse. Beskydda det framför allt genom en fast föresats om, att hålla ihop, oavsett vad som må hända.

 

Detta är vägen till lycka.

 

2. Var alltid lojala. Från det ögonblick, när två unga människor drar ut på sin bröllopsresa, bör de enas om, att de aldrig skall berätta om vissa ting för andra. Eftersom de hädanefter hör ihop, bör de hålla sina mest intima förehavanden för sig själva. Dessa angår inte omvärlden.

 

Ingenting bidrar mera till sammanhållningens bevarande, än att hemmets privata angelägenheter förblir inom fyra väggar. Där hör de hemma, och där bör de förbli. De angår inga andra, inte ens nära släkt och vänner.

 

Vartenda hem, om det skall bestå, måste ha ett heligt vakttorn, där varken spioner eller sladder tillåts.

 

Om sådan ömsesidig tillit fostras, växer den under årens gång. Inget främmande inflytande får då tillfälle till, att så onda misstankar eller tvivel på någon punkt.

 

Detta är vägen till lycka.

 

3. Bilägg genast tvister. Två människor från olika miljöer och med skiftande uppfostran kommer nödvändigtvis av och till att bli oeniga om vissa ting. Det skulle vara meningslöst, att räkna med något annat. Detta hör till den anpassningsprocess, som äktenskapet förutsätter. Men oenighet får aldrig utvecklas till långvariga och bittra motsättningar. Bibeln föreslår, att varje oenighet biläggs samma dag, som den uppstår. ”Låt inte solen gå ner över er vrede”, förmanar aposteln Paulus oss i Efésierbrevet 4:26, och detta hans råd går särskilt att anbefalla inom äktenskapet.

 

Harmonin går ofta bara att återställa, genom att den ena parten ger med sig angående något, som blivit sagt eller gjort i stridens hetta. Det kan sannerligen kosta på, att säga ”Du må förlåta mig”, men det lönar sig i slutändan, att visa ett sådant sinnelag. Det är oändligt mycket bättre, än att låta bitterheten växa och växa, till dess kärleken förvandlas till fiendskap, och det inte ges någon återvändo. Även små oenigheter kan leda till de största olyckor, om de får ligga och jäsa ouppklarade i sinnet. Det är en säker väg till ett ödelagt äktenskap och kanske skilsmässa, med allt det elände en sådan för med sig.

 

Så snart oenighet uppstår, läs då dessa avkylande ord: ”Jag uppmanar er därför…, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band”. Verserna 1-3.

 

Detta är vägen till lycka.

 

4. Lät kärleken råda. Den löser nämligen de flesta svårigheter. ”Framför allt skall ni älska varandra innerligt”, skrev aposteln Petrus, ”ty kärleken överskyler många synder.” Första Petrusbrevet 4:8.

 

Låt aldrig kärleken dö. Vad som än sägs eller görs, håll liv i den. Bevara den ”innerligt”, så kommer den förr eller senare att överskyla all synd. Sår helas, oenigheter glöms, otålighet och ovänlighet förlåts.

 

Om man ger kärleken en chans, segrar den alltid.

 

Detta var omkvädet i det Paulus skrev till menigheten i Efesus: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.

 

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Efésierbrevet 5:25-31, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Han kunde inte ha sagt det sannare och klarare. En man skall älska sin hustru på samma oegennyttiga och självuppoffrande sätt, som Kristus älskar församlingen. Och en hustru skall hysa samma slags kärlek till sin man.

 

Detta är vägen till lycka.

 

5. Låt Gud leda. Ett kristet äktenskap håller alltid. När man och hustru låter Guds rike komma först i alla avseenden och ber Herren om vägledning i allt de företar sig, blir de välsignade med frid, samklang och tillfredsställelse. Deras äktenskap blir verkligen eftersträvansvärt. Det, att de tillsammans böjer knä, tillsammans söker Gud och tillsammans offrar för Hans sak, skänker mer, än något annat ett äktenskap verklig lycka.

 

Så om Du önskar, att Ditt äktenskap skall bli både varaktigt och lyckligt, sök då Gud tillsammans med Din äkta hälft, be tillsammans och läs Bibeln tillsammans. Besök gudstjänsten tillsammans. Säg med Josua: ”Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.’” Josua 24:15.

 

Detta är också vägen till lycka.