White. Undsättningsplanen. Kapitel 36. Guds Ark

Undsättningsplanen

Kapitel 36
Guds Ark

Av: Ellen White

Guds ark var en helig kista, utformad till att härbärgera de Tio Buden, vilken lag var en framställning av Gud Själv. Arken betraktades som Israels härlighet och styrka. Tecknet på den gudomliga närvaron fanns över den dag och natt. Prästerna, som tjänade framför den, var särskilt invigda till det heliga ämbetet. De bar en bröstsköld med dyrbara stenar av olika material av samma slag, som utgör de tolv grundstenarna i Guds stad. Inuti skölden var namnen på Israels tolv stammar ingraverade på ädelstenar innefattade i guld. Detta var ett dyrbart och vackert föremål, som hängde från prästernas skuldror, och täckte bröstet.

På höger och vänster sida på bröstskölden satt det varsin större sten, som sken med stor klarhet. Då svåra avgöranden bringades till domarna, som var dem övermäktiga, hänvisades man till prästerna, och de frågade Gud, som gav svar. Om Han svarade ja, och ville att saken skulle ha framgång, vilade det ett härligt ljus på den högra ädelstenen. Om Han svarade nej, verkade det vila en dimma eller skugga över ädelstenen på höger hand. Då de sporde Gud om, att dra ut i strid, innebar ljus omkring den högra ädelstenen: Dra ut och vinn seger. Då stenen till vänster var omgiven av en sky, innebar det: Ni skall inte dra ut, Ni kommer inte att vinna seger.

Då översteprästen trädde in i det allra heligaste, en gång om år, och visade sig framför arken i Guds vördnadsbjudande närvaro, ställde han frågor, och Gud svarade honom ofta med ljudlig stämma. Då Herrens stämma ej svarade, lät Han de heliga ljus- och härlighetsstrålarna vila på keruberna på arkens högra sida, som gillande eller gynnande. I fall deras spörsmål blev avvisade, vilade det en skugga över den vänstra keruben.

Fyra himmelska änglar ledsagade alltid Guds ark på alla dess resor, för att skydda den från all fara, och förverkliga varje nödvändig åtgärd begärd av dem i samband med arkens hanterande. Jesus, Guds Son, åtföljd av himmelska änglar, gick framför arken, då den kom till Jordanfloden, och vattnet delades i Hans närvaro. Kristus och änglarna stod bredvid arken och prästerna på älvbottnen, tills hela Israel hade tagit sig över Jordan. Kristus och änglarna deltog under arkens framförande runt om Jeriko, och stötte till sist omkull stadens massiva murar, samt lämnade Jeriko i Israels händer.

Då Eli var överstepräst, upphöjde han sina söner till prästrollen. Blott Eli fick lov till, att gå in i det allra heligaste en gång om år. Hans söner tjänade vid tabernakeldörren, och fullgjorde sitt ämbete, genom att döda djuren, och vid offeraltaret. De missbrukade sitt heliga ämbete. De var själviska, äregiriga, glupska och sedeslösa. Gud tillrättavisade Eli för hans brottsliga försummelse i barnuppfostran. Eli tillrättavisade sina söner, men satte inga gränser för dem. Och efter det, att de blivit insatta i prästens heliga ämbete, hörde Eli talas om deras uppförande: Att de svindlade Israels barn på deras offer, liksom om deras övriga överträdelser av Guds lag, och deras våldsamma uppträdande, som kom Israel att synda.

Deras förbrytelser blev kända för hela Israel. Eli tillrättavisade dem. Han visade dem omfattningen av deras synd. Det var inte tal om inbördes synder, som de offrande prästerna kunde sona för. Men om prästerna själva syndade mot Gud, och visade öppet förakt för Hans myndighet, vem skulle då sona för dem? De visade ingen hänsyn till sin fars råd. Eli var både domare och överstepräst i Israel, och han var ansvarig för sina söners uppförande. Han borde genast ha avskedat dem från prästsysslan, och dömt dem så, som deras sak förtjänade. Han visste, att om han gjorde det, måste de lida döden för sitt avskyvärda exempel för Israel. Genom att låta dem, trots deras skuld, fortsatt verka som präster i Israel, skulle det komma folket att ta lätt på överträdelser, och förakta slaktoffren.

Herren sände en tillrättavisning till Eli, genom Sin profet: ”Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam.” Första Samuelsboken 2:29, 30.

Elis opassande hängivenhet för sina söner gjorde honom till en partisk domare. Han ursäktade synder hos dem, som han skulle ha fördömt hos andra. Herren upplyste Eli om, genom Sin profet, att eftersom han därmed lät sina söner stanna kvar i det heliga ämbetet, fastän de tvingade Israel till synd, och på grund av deras överträdelser av Hans lag, skulle Han avlägsna bägge hans söner en dag. Då Eli hade försummat sin heliga plikt, skulle Gud straffa dem och de skulle båda två gå förtappade.

Här är en stående tillrättavisning till föräldrar, som är Kristi bekännande efterföljare, men som vägrar att sätta gränser för sina barn, och bara vädjar till dem, liksom Eli gjorde, och säger: ”Varför handlar Ni så ont?”, men inte beslutsamt hindrar dem. Sådana låter Guds sak bli vanärad, eftersom de inte utövar den myndighet, som är deras, för att tygla ondskan.

Herren gjorde barnet Samuel medvetet om de domar Han skulle föra över Elis hus, på grund av hans försumlighet. ”Då sade Herren till Samuel: ’Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva.’” Kapitel 3:11-14.

Överträdelserna från Elis söner var så djärva och förhånande för en helig Gud, att intet offer kunde försona så medvetna brott. De syndiga prästerna vanhelgade offren, som avbildade Guds Son. Och genom sitt hädiska uppträdande trampade de på försoningens blod, varifrån kom värdet hos alla offer.

Samuel delgav Eli Herrens ord. ”Eli sade: ’Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon.’” Vers 18. Eli visste, att Gud hade blivit vanärad, och han förnam, att han hade syndat. Han medgav, att Gud var rättvis i, att på detta sätt straffa en sådan försumlighet. Herrens ord till Samuel tillkännagavs av Eli för hela Israel. Och då han gjorde detta, menade han sig kunna rätta till sin tidigare syndiga försummelse till viss del. Det onda, som uttalats över Eli, sköts inte upp särskilt länge.

Israeliterna förde krig mot filistéerna, och blev besegrade, varvid fyra tusen av dem blev dödade. Hebréerna blev rädda. De visste, att i fall andra folk hörde talas om deras nederlag, skulle det uppmuntra dem till, att föra krig mot Israel. Israels äldstebröder drog slutsatsen, att nederlaget berodde på, att Guds ark inte fanns hos dem. De sände bud till Silo efter förbundsarken. De tänkte på övergången av Jordan, och den enkla segern över Jeriko, då de bar arken, och de slöt sig till, att allt som fattades, var att få arken till sig, sedan skulle de besegra sina fiender. De medgav ej, att deras styrka låg i deras lydnad mot den lag, som förvarades i arken och som var en bild på Gud Själv. De orena prästerna Hofni och Pinehas hade den heliga arken hos sig, och ändå överträdde de Guds lag. Dessa syndare ledsagade arken till Israels läger. Tilltron till soldaterna återupprättades, och så trodde de på ny framgång.

”Då Herrens förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. Filisteerna hörde jubelropet och sade: ’Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?’ När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret blev de rädda ty de tänkte: ’Gud har kommit in i lägret.’ De sade: ’Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!’ Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket. Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet.” Kapitel 4:5-11.

Filistéerna menade, att arken var israeliternas gud. De visste inte, att den levande Guden, som skapat himlarna och jorden, och förkunnade Sin lag på Sinai, sände välstånd eller olycka i enlighet med lydnad eller överträdelse av Hans lag, som låg i den heliga kistan.

Det inträffade stor blodspillan i Israel. Eli satt ute vid vägen, och väntade med skälvande hjärta på nyheter från hären. Han var rädd för, att Guds ark skulle bli rövad, och besmittad av filistéernas här. En budbärare från hären sprang från Silo och underrättade Eli om, att hans två söner dödats. Till en del förmådde han, att ta detta med ro, ty han hade orsak till, att förvänta sig det. Men då budbäraren tillfogade: ”och Guds ark har blivit erövrad’”, darrade Eli av smärta på sin stol, och föll bakåt samt dog. Vers 17. Han fick del av Guds vrede, som drabbade hans söner. Han var i hög grad skyldig till deras överträdelser, eftersom han på kriminellt sätt försummat att hejda dem. Filistéernas erövrande av Guds ark betraktades som den största katastrof, som kunde ramma Israel. Pinehas’ hustru kallade sitt barn för I-Kabod, då hon var nära döden och sade: ”’Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad.’” Vers 22.

Gud lät Sin ark erövras av deras fiender, och visade Israel, hur gagnlöst det var att lita på arken, sinnebilden på Hans närvaro, samtidigt som de vanhelgade buden, som fanns inne i arken. Gud ville ödmjuka dem, genom att ta bort den heliga arken, deras prålande makt och självsäkerhet från dem.

Filistéerna jublade, eftersom de lagt beslag på, som de trodde, israeliternas berömda ark. Denna hade utfört de här undren för dem, och hade räddat dem undan deras fiender. De tog med sig Guds ark till Asdod, och satte den i ett praktfullt tempel, gjort för att ära deras mest omtyckte gud, Dagon, och placerade den vid sidan av sin gud. Då de här gudarnas präster gick in i templet på morgonen, blev de skräckslagna av att upptäcka, att Dagon hade fallit på ansiktet till marken, framför Herrens ark. De lyfte upp Dagon och satte honom på hans tidigare plats. De menade, att han hade trillat genom en tillfällighet. Men nästa morgon fann de honom fallen, liksom förr, på ansiktet till jorden, och Dagons huvud jämte hans händer hade kapats. Guds änglar, som alltid ledsagade arken, omstörtade den omedvetne guden, och misshandlade den därefter, för att visa att Gud, den levande Guden, stod över alla gudar, och att envar hednisk gud är ingenting för Honom. Hedningarna hyste stor vördnad för sin gud; och då de fann den ack så lemlästad, och liggande på ansiktet framför Guds ark, blev de bedrövade, och betraktade det som ett väldigt dåligt varsel för filistéerna. De tolkade det som, att filistéerna och alla deras gudar skulle komma att betvingas och förintas av hebréerna, och hebréernas Gud skulle visa Sig vara större och mäktigare, än alla gudar. De avlägsnade Guds ark från sitt avgudatempel, och placerade den för sig själv.

Människorna i Asdod drabbades svårt av plågor. Herren utplånade dem; och de erinrade sig de plågor, som åsamkades Egypten, och sin lemlästade Gud, och blev överbevisade om, att detta berodde på, att de hade haft Guds ark hos sig, härav dessa fruktansvärda plågor över dem. Gud ville bevisa för de avgudadyrkande filistéerna, liksom för Sitt folk, att arken innebar styrka och kraft för dem, som var lydiga mot Hans lag; och att straff och död väntade den olydige och onde.

Då invånarna i Asdod blivit överbevisade om, att hebréernas Gud orsakat deras plågor, för Sin arks skull, beslutade de sig för, att göra sig av med Guds ark. De sade: ”’Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon.’” Kapitel 5:7. Stormännen och härskarna rådslog sinsemellan om, vad de skulle göra med Israels Guds ark. De hade tagit den som segerbyte, men visste inte, vad de skulle göra med den heliga kistan; ty i stället för att bli en kraft och styrka för dem, var den en stor börda och en tung förbannelse. De beslutade, att sända den till Gat. Men de ödeläggande änglarna fortsatte sitt utrotningsverk också på den platsen. Väldigt många av Gats invånare dog; och de tordes inte behålla arken längre; för att Israels Guds inte skulle förtära dem alla genom Sin förbannelse.

De i Gat beslutade, att sända arken till Ekron. Och då avgudaprästerna bar Guds ark till Ekron, blev folket där allvarligt oroliga, och ropade: ”’De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk.’” Vers 10. Ekroniterna blev också plågade, och ett stort antal av dem dog. De tydde sig till sina gudar för hjälp, liksom Asdods och Gats städer hade gjort, men de erhöll ingen hjälp. De ödmjukade sig och ropade till Israels Gud, som arken tillhörde, för att slippa fortsatta plågor. ”De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: ’Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk.’ Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. De av invånarna som inte dog blev slagna av bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen.” Verserna 11, 12.

Guds ark var i filistéernas händer i sju månader. De hade besegrat israeliterna, och erövrat Guds ark, där de menade att deras makt låg, och trodde att de alltid skulle vara trygga, samt fruktade inte längre Israels härar. Men mitt uppe i deras glädje för framgången hördes det gråt runt om i landet och orsaken var Guds ark. Den blev buren från samhälle till samhälle i skräck, och utrotandet från Guds sida följde i dess spår, tills filistéerna blev helt rådvilla om, vad de skulle göra med den. De änglar, som ledsagade arken, skyddade den från all skada. Och filistéerna vågade inte att öppna kistan; ty deras gud Dagon hade drabbats av ett sådant öde, att de inte tordes röra den, eller ha den i närheten. De kallade på prästerna och spåmännen, och frågade dem, vad de skulle göra med Guds ark. De rådde dem till, att sända den åter till det folk, som den tillhörde, och bifoga ett kostbart slaktoffer, för då skulle de bli helade, om Gud godtoge offret. De skulle också förstå, att Guds hand vilade på dem, eftersom de hade tagit Hans ark, som tillhörde Israel allena.

Somliga blev inte begeistrade över detta. Det var för förödmjukande, att föra arken tillbaka; och de betonade att ingen av filistéerna tänkte sätta livet på spel, och bära Israels Guds ark, som hade orsakat dem så mycken död. Deras rådgivare bad folket inträngande, att inte förhärda sina hjärtan, liksom egyptierna och Farao hade gjort, och drabbas av ändå värre plågor. Och då de alla var rädda för, att ta Guds ark, rådde de dem och sade: ”Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en ren slump.’ Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma.” ”Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster.” Kapitel 6:7-10, 12.

Filistéerna visste, att korna inte kunde förmås till att lämna sina unga kalvar där hemma, med mindre de sporrades till det av en osynlig makt. Korna gick genast mot Bet-Semes till, lämnande sina kalvar, ehuru de älskade dem. Filistéernas herrar följde efter arken till Bet-Semes’ gräns. De vågade inte att anförtro den heliga kistan helt och hållet till korna. De fruktade, att i fall något ont skulle ske med den, skulle de själva drabbas av stora olyckor. De visste inte, att Guds änglar ledsagade arken, och förde korna till den plats, där den hörde hemma. Bet-Semes’ invånare höll på med skörden; och då de såg Guds ark på en kärra, dragen av kor, gladde de sig storligen. De visste, att det var Guds verk. Korna drog kärran med arken, tills de stannade vid en stor sten. Leviterna tog Herrens ark och filistéernas gåva, och de gav kärran och korna, som hade fraktat den heliga arken, samt filistéernas gåva, vidare till Gud, som brännoffer. Filistéernas herrar vände åter till Ekron, och plågan upphörde.

Bet-Semes’ invånare var nyfikna på, att få veta vilken stor kraft kunde vara i arken, som fick den till att uträtta så förunderliga ting. De betraktade arken som något mäktigt i sig, utan att tillskriva Gud kraften. Bara de heligt utvalda männen kunde betrakta arken, i öppnat tillstånd, utan att mista livet; ty det var som att se på Gud Själv. Och då folket tillfredsställde sin nyfikenhet, och öppnade arken för att se in i dess heliga utrymme, som de hedniska avgudadyrkarna inte vågat göra, dödade arkens beledsagande änglar drygt femtio tusen människor.

Och Bet-Semes’ folk blev rädda för arken; och de sade: ”’Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?’ De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: ’Filistéerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er.’” Verserna 20, 21. Kirjat-Jearims folk bragte Herrens ark till Abinadabs hus och hans son, till att ha vården om den. I tjugo år befann hebréerna sig i filistéernas våld, varvid de blev svårt förödmjukade, och ångrade sina synder; i tillägg gick Samuel i förbön för dem, och Gud var åter barmhärtig mot dem. Och filistéerna förde krig mot dem; och Herren verkade mirakulöst på nytt för Israel, och de övervann sina fiender.

Arken förblev i Abinadabs hus, tills David blev kung. Han samlade alla Israels utvalda män, trettio tusen, och gick för att hämta Guds ark. De satte arken på en ny kärra, och bragte den ut ur Abinadabs hus. Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde vagnen. David och hela Israels hus spelade för Herren med alla slags musikinstrument. ”Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade. Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse. Och han dog där vid Guds ark.” Andra Samuelsboken 6:6, 7. Ussa blev vred på oxarna, för att de snavade. Han visade klar misstro mot Gud, som om Han, som hade bringat arken från filistéernas land, inte skulle förmå att ta vara på den. Änglarna, som åtföljde arken, slog ned Ussa, för att denne förmätet i sin otålighet hade lagt handen på Guds ark.

”David greps av fruktan för Herren på den dagen och sade: ’Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?’ Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus.” Verserna 9, 10. David visste, att han var en syndig människa; och han var rädd för att han, liksom Ussa, skulle bli förmäten, och själv framkalla Guds vrede. ”Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.” Vers 11.

Gud ville lära Sitt folk, att medan Hans ark utgjorde en skräck och död för överträdarna av Hans bud, som fanns i den, var den också en välsignelse och styrka för dem, som var lydiga mot Hans bud. Då David hörde, att Obed-Edoms hus hade välsignats storligen, och att allt vad han ägde hade förmerats, på grund av Guds ark, blev han väldigt ivrig efter att bringa den till sin egen stad. Men innan David tordes röra vid den heliga arken, helgade han sig själv till Gud, och befallde dessutom alla manliga innehavare av den högsta myndigheten i riket, att avstå från all världslig verksamhet, och allt som skulle avleda deras sinnen från helig tillbedjan. Således skulle de helga sig själva, för att föra den heliga arken till Davids stad. ”Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv.” Verserna 12, 13.

David lade ifrån sig sin kungaskrud, och iförde sig kläder liknande prästernas, som inte hade burits tidigare, så att inte den minsta orenhet skulle vidlåda hans kläder. Efter vart sjätte steg reste de ett altare och offrade högtidligt till Gud. Herrens särskilda välsignelse vilade över kung David, som härvid visade sin upphöjda aktning för Guds lag inför sitt folk. ”Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte, och David var iförd en linne-efod. Så hämtade David och hela Israel Herrens ark dit upp under jubel och basuners ljud. När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte, föraktade hon honom i sitt hjärta.” Verserna 14-16.

Kung Sauls dotters värdighet och stolthet fick sig en knäck, då kung David lade åt sidan sina kungakläder, och sin kungaspira, och iförde sig enkla linnekläder burna av prästerna. Hon tyckte, att han var till stor vanära för sig själv och för Israels folk. Men Gud ärade David inför hela Israels åsyn, genom att låta Sin Ande förbli över honom. David ödmjukade sig själv, men Gud upphöjde honom. Han sjöng på ett inspirerat sätt, spelade på harpa, åstadkommande den mest förtrollande musik. I blygsam omfattning kände han den heliga glädje, som de heliga kommer att erfara genom Guds röst, när deras fångenskap vänds, och Gud ingår en fridspakt med alla, som har hållit Hans bud.

”När de hade fört in Herrens ark och ställt den på dess plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte.” Vers 17.

Efter det, att Salomo hade avslutat tempelbygget, samlade han Israels äldstebröder, och de inflytelserikaste männen ibland folket, för att bringa Herrens förbundsark ut ur Davids stad. Dessa män helgade sig själva till Gud, och ledsagade, med stor vördnad, de arkbärande prästerna. ”De hämtade Herrens ark och uppenbarelsetältet dit upp tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade småboskap och nötboskap i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.” Första Konungaboken 8:4, 5.

Salomo följde sin far Davids exempel. Han offrade efter vart sjätte steg. Med sång och med musik, samt stor ceremoni bar prästerna ”in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger täcktes av keruberna.” Verserna 6, 7.

Den mest praktfulla helgedom hade uppförts enligt det mönster Mose blivit visad på berget, och därefter framställts av Herren för David. Den jordiska helgedomen hade konstruerats som den himmelska. Utöver keruberna uppe på arken, gjorde Salomo två andra, större änglar, stående på var sida om arken, som en bild på de himmelska änglar, som alltid vakar över Guds lag. Det är omöjligt, att beskriva detta tabernakels skönhet och glans. Liksom i tabernaklet, blev den heliga arken framburen i högtidlig och vördnadsfull ordning, och satt ned på sin plats under de två ståtliga kerubernas vingar, som stod på golvet.

Den helga kören förenade sina röster med alla slags musikinstrument, i pris till Gud. Och medan deras stämmor, i samklang med musikinstrumenten, genljöd i templet, och ljöd i luften utöver Jerusalem, tog Guds härlighetssky huset i besittning, liksom den tidigare fyllde tabernaklet. ”Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet, så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.” Verserna 10, 11.

Kung Salomo stod bakom en talarstol av koppar, och välsignade folket. Han föll då på knä, och sträckte upp händerna, samt utgöt en allvarlig och högtidlig bön till Gud, medan församlingen stod böjd med ansiktena mot marken. Sedan Salomo hade avslutat sin bön, kom en mirakulös eld ned från himlen och förtärde offret.

På grund av Israels synder kom den olycka, som Gud sade skulle komma över templet, om Hans folk skulle överge Honom. Olyckan inträffade några hundra år efter tempelbygget. Gud lovade Salomo, att om han skulle förbli trofast, och Hans folk skulle lyda alla Hans bud, skulle det härliga templet stå för evigt i all sin glans, som ett bevis på välståndet och de upphöjda välsignelser, som vilade över Israel på grund av deras lydighet.

Eftersom Israel hade överträtt Guds bud, och på grund av deras onda gärningar, lät Gud dem hamna i fångenskap, för att ödmjuka och straffa dem. Före templets ödeläggande avslöjade Gud dess öde för några av Sina trofasta tjänare. Templet var Israels stolthet, och blev föremål för avguderi, samtidigt som de syndade mot Gud. Han uppenbarade också Israels fångenskap för dem. Dessa rättfärdiga män tog bort den heliga arken med stentavlorna strax före templets omstörtande, och dolde den under klagan och bedrövelse i en grotta, för att gömma den för Israels folk, på grund av deras synder, och den skulle inte längre återställas till dem. Den heliga arken är fortfarande gömd. Den har aldrig blivit rörd, sedan den blev dold.