White. Undsättningsplanen. Kapitel 33. Samuel och Saul

Undsättningsplanen

Kapitel 33
Samuel och Saul

Av: Ellen White

Israels barn var ett storligen gynnat folk. Gud hade fört dem ut ur Egyptens träldom, och erkänt dem som Sin särskilda skatt. Mose sade: ”Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära det som Herren, vår Gud, är nära oss, så ofta vi åkallar honom?” Femte Moseboken 4:7.

Samuel hade dömt Israel sedan ungdomen. Han hade varit en rättfärdig och opartisk domare, trofast i allt sitt arbete. Han hade blivit gammal; och folket såg, att hans söner inte följde i hans fotspår. Ehuru de ej var lumpna, liksom Elis barn, var de oärliga och tvehågsna. Då de bistod sin far i hans hårda arbete, kom deras kärlek till belöning dem till, att gynna den orättfärdiges sak.

Hebréerna fordrade en kung av Samuel, lika som folken omkring dem hade. Då de föredrog en despotisk monark i stället för Guds egen visa och milda regering, genom Sina profeters domsmyndighet, visade de stor brist på tro på Gud, och tillit till att Han var förutseende nog till, att resa upp härskare, som förmådde att leda och styra dem. Israels barn var Guds egendomsfolk, deras styrelseform skilde sig från de omgivande folkens. Gud hade gett dem förordningar och lagar, och hade valt ut deras härskare åt dem, och dessa ledare skulle folket lyda i Herren. I alla vanskliga frågor och vid stor rådvillhet skulle Gud frågas. Deras krav på en kung var ett upproriskt svek mot Gud, deras särskilde ledare. Han visste, att en kung inte skulle vara det bästa för Hans utvalda folk. De skulle ge en jordisk monark den ära, som tillkom Gud allena. Och om de hade en kung med stolt hjärta och dåligt förhållande till Gud, skulle denne leda dem bort från Gud, och få dem till att göra uppror mot Honom. Herren visste, att ingen kunde få ställningen som kung, och den sedvanliga äran förknippad därmed, utan att personen blev upphöjd, och hans vilja tycktes riktig i hans egna ögon, medan han samtidigt syndade mot Gud. På kungens befallning fick oskyldiga personer ofta lida, samtidigt som de mest ovärdiga upphöjdes, såvida inte kungen hela tiden satte sin lit till Gud, och tog emot visdom från Honom.

Om hebréerna fortsatt hade lytt Gud, efter det att de hade lämnat Egypten, och hade hållit Hans rättfärdiga lag, skulle Han ha gått före dem och skänkt dem framgång, och ha gjort omgivningens hednafolk rädda för dem. Men de följde så ofta sina upproriska hjärtan, och övergav Gud, samt hängav sig åt avgudadyrkan, så Han lät dem bli övervunna av andra folk, för att ödmjuka och straffa dem. Då de i sina lidanden ropade till Gud, hörde Han dem alltid, och reste upp en härskare till att befria dem från deras fiender. De var så förblindade, att de inte medgav, att det var deras synder, som hade fått Gud till att överge dem, och lämna dem som svaga byten för fienderna; utan de trodde, att det var för att de saknade en kungs myndighet till, att befalla över Israels härar. De hade inte erinrat sig i tacksamhet de gånger Gud hade gett dem prov på Sin omsorg och stora kärlek, utan betvivlade ofta Hans godhet och barmhärtighet.

Gud hade rest upp Samuel till att döma över Israel. Han var ärad av folket. Gud skulle erkännas som deras stora överhuvud; dock pekade Han ut deras härskare, och genomsyrade dem med Sin Ande, och förmedlade till dem Sin vilja genom Sina änglar, så att de kunde instruera folket. Gud gav särskilda bevis till folket, genom Sina mäktiga gärningar utförda genom Sina utvalda härskare som redskap, för att de skulle få tillit till, att Han hade utrustat dem med myndighet, som inte bara kunde negligeras.

Gud blev förtörnad på Sitt folk, för att de krävde en kung. Han gav dem en kung i Sin vrede. Likväl bad Han Samuel, att för folket ingående berätta om kungarnas uppträdande mot de omkringboende folken: Att de inte skulle vara som en domare i kyrkans och statens angelägenheter, och undervisa dem om Herrens vägar, liksom deras förutvarande härskare. Nej, deras kung skulle bli upphöjd, och kräva konungslig ära, samt skulle driva in en tung skatt eller tribut; de skulle bli förtryckta; och Gud tänkte inte visa Sin mäktiga kraft till att befria dem, som Han hade gjort i Egypten, utan då de ropade till Honom i sina lidanden, skulle Han inte höra dem.

Men folket ville icke ta emot Samuels råd, utan fortsatte att kräva en kung. ”Då sade Herren till Samuel: ’Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” Första Samuelsboken 8:7. Här gav Gud det upproriska Israel det, som skulle visa sig vara en svår förbannelse för dem, eftersom de inte ville underordna sig Herren som härskare över sig. De tänkte, att det skulle vara hedersammare i andra nationers ögon, att de kunde säga: Hebréerna har en kung. Herren anvisade Samuel, att smörja Saul till kung över Israel. Han såg ädel ut, vilket passade Israels barns stolthet. Men Gud gav dem ett tillkännagivande av Sitt missnöje. Det var inte den tid på året, då de blev hemsökta med kraftigt regn åtföljt av tordön. ”Samuel ropade till Herren och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. Och allt folket sade till Samuel: ’Bed till Herren, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung.’” Kapitel 12:18, 19. Samuel försökte att uppmuntra folket, fastän de hade syndat, ty om de från och med då hade följt Herren, skulle Han inte ha övergett dem, för Sitt stora namns skull. ”Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er. Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås.’” Verserna 23-25.

Då filistéerna, med sin stora här stod redo för krig mot Israel, blev folket skrämt. De var inte lika säkra på, att Gud skulle visa Sig för dem, som innan de i sin elakhet krävde en kung. De visste, att de blott var en handfull, jämfört med filistéernas här, och att ge sig ut och kriga mot dem, skulle inbjuda en säker död. De kände sig inte lika trygga, som de trott att de skulle göra med sin kung. I sin rådvillhet tordes de inte kalla på Gud, som de hade svikit. Herren sade till Samuel: De har inte förkastat Dig, utan Mig, genom att önska sig en kung.

Nu hade dessa män, som varit tappra och utgjort en skräck för sina många fiender, blivit rädda för, att dra ut i strid mot filistéerna. De hade sin kung, men vågade inte lita på honom; och de menade sig ha valt honom framför Israels Styrka. Då de drabbades av detta rådvilla tillstånd, kände de vanmakt i hjärtat. I sin ångest skingrades folket, och dolde sig i hålor, samt i busksnår och på höga platser, liksom i gropar i marken, som om de flydde från fångenskap. De, som dristade sig till att förena sig med Saul, följde honom skälvande. Han blev svårt rådvill, då han såg att folket hade skingrat sig, övergett honom. Han väntade ängsligt på Samuels utlovade ankomst; men tiden gick och han kom inte. Gud hade hållit Samuel tillbaka, så att Hans folk kunde prövas, och måtte erkänna sin synd, och hur ringa deras kraft var, liksom hur svag deras omdömesgillhet och visdom var, Gud förutan.

I sitt bryderi ångrade de, att de hade valt en kung. De ägde större mod och tillit, då de hade gudfruktiga härskare som undervisare och ledare; för då fick de råd direkt från Gud, och det var, som om Gud Själv ledde dem. Nu medgav de, att de kommenderades av en felande kung, som inte kunde frälsa dem i deras lidanden. Saul hade ingen stor och upphöjd förnimmelse av Guds majestäts upphöjdhet och fruktansvärdhet. Han ägde ingen helgad aktning för Hans bestämda förordningar. Med framfusig anda, därför att Samuel inte visat sig på avtalad tidpunkt, hastade han förmätet åstad inför Gud, och tog på sig det heliga offerverket. Samtidigt som han var utrustad för krig, byggde han altaret och tjänstgjorde som präst för sig själv och folket. Detta arbete anförtroddes högtidligen till dem, som valts därtill. Handlingen var en brottslig handling från Saul, och ett sådant exempel skulle få folket till, att lågt värdesätta de religiösa ceremonier och förordningar, som helgats och bestämts av Gud, samt utgjorde bilder på Hans käre Sons syndfria offer. Gud önskade, att Hans folk skulle hysa helig aktning och helgad respekt för prästernas offerverksamhet, som pekade hän till Hans Sons offer.

Så snart, som Saul hade avslutat sitt förmätna verk, visade Samuel sig, och såg bevisen för Sauls synd, varpå han i sorg utropade till honom: ”’Vad har du gjort?’” Kapitel 13:11. Saul förklarade saken för Samuel, rättfärdiggjorde sig själv, och lade fram sin rådvillikhet och pina för Samuel, samt hans försening, som ursäkt. Samuel tillrättavisade Saul, och sade åt honom, att han hade handlat dåraktigt, genom att inte hålla Herrens bud. Om han hade åtlytt Herren, skulle riket ha blivit upprättat för evigt. ”Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig.’” Vers 14.

På grund av Sauls synd med sitt förmätna offer, ville Herren inte ge honom äran, att befalla över Israels härar i slaget mot filistéerna. Herren ville, att Hans namn allena skulle upphöjas, för att Israels härar inte skulle upphöja sig själva, som om det varit tack vare deras rättfärdighet, tapperhet eller visdom, som fienden besegrats. Han påverkade Jonatans hjärta, en rättfärdig man, och hans vapenbärare, till att gå över till filistéernas garnison. Jonatan trodde, att Gud kunde verka för dem, och frälsa genom många eller genom få. Han bar sig inte förmätet åt. Han frågade Gud till råds, och så gick han åstad utan fruktan i hjärtat och litade på Honom allena. Herren fullbordade Sitt underkuvande av filistéerna genom dessa två män. Han sände Sina änglar, för att beskydda Jonatan och hans vapenbärare, och för att värna dem mot dödens redskap i deras fienders händer.

Guds änglar stred på Jonatans sida, och filistéerna föll runt omkring honom. Stor fruktan grep den filistéiska hären på slagfältet och i garnisonen, och ödeläggarna, som varit indelade i olika grupper, och skickats ut i olika riktningar, redo att fullgöra sitt dödliga verk, blev fruktansvärt rädda. Jorden skälvde under deras fötter, som om en stor skara skickliga ryttare och hästanspända stridsvagnar anlänt på slagfältet, klara för strid. Jonatan och hans vapenbärare, liksom filistéernas här, insåg att Herren verkade, för att befria hebréerna. Filistéerna blev rådvilla. För dem tycktes det finnas män från Israel ibland dem, som stred mot varandra, och filistéerna kämpade mot varandra, och tillintetgjorde den egna hären.

Striden hade pågått ganska länge, innan Saul och hans män blev varse, att befrielse utverkats för Israel. Sauls vaktfolk insåg, att det rådde stor förvirring ibland filistéerna, och upptäckte att deras antal blivit mindre, och att det likväl inte fattades någon i Israels styrkor. Efter att ha räknat krigsmännen, inrapporterades det att Jonatan och hans vapenbärare saknades. Saul och folket blev rådvilla. Han lät hämta Guds ark; och då prästerna frågade Gud, tilltog skriken ibland filistéerna. Det lät som två stora härar i intensiv strid. Då Saul och Israels folk medgav, att Gud hade stridit för dem, förenade de, som hade flyktat och gömt sig i sin rädsla, och de, som hade förenat sig med filistéerna på grund av fruktan, sig med Saul och Jonatan, och förföljde filistéerna. Herren verkade för Israel, och befriade dem för Sitt namns ära, så att de hedniska härarna inte skulle besegra Hans folk, och upphöja sig själva stolt emot Gud.

På nytt felade Saul genom sitt överilade löfte om, att ingen skulle äta före kvällen. Sauls iver var behäftad med stor brist på visdom, då han avgav ett dylikt löfte. Det var en stor ansträngningarnas dag för folket, och de plågades svårt av hunger, och då tidpunkten för löftet löpte ut, var folket så hungriga, att de överträdde Herrens bud, och åt kött med blodet kvar, vilket Gud hade förbjudit. Saul beslutade sig för, att låta döda sin son Jonatan, för att han i sin utmattning hade smakat litet honung, och inte varit klar över sin fars löfte.

Här framträdde Sauls blinda iver tydligt, och oförmåga att döma rättvist och klokt i vanskliga saker. Han borde ha resonerat så här: Gud var tillfredsställd med, att verka på ett bestämt vis genom Jonatan, och därmed välja honom till Israels barns befriare; och det skulle ha varit ett brott, att släcka hans liv, som Gud på ett mirakulöst sätt hade bevarat. Han visste, att om han skonade sin sons liv, måste han erkänna sitt fel i, att avlägga ett sådant löfte. Det skulle förödmjuka den stolte kungen inför folket. Saul borde ha respekterat dem, som Gud hade ärat, genom att låta dem befria Israel. Genom att förpassa Jonatan till dödens rike, skulle han låta avliva en, som Gud älskade, medan han skulle låta dem leva, som inte hade det rätt ställt med Gud. Gud ville inte låta Jonatan dö, utan förmådde folket till, att motsätta sig Sauls dom, som om han var en hednisk monark, så att han kunde överbevisas om, att han syndat i och med sitt överilade löfte. ”Men folket sade till Saul: ’Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta.’ Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.” Kapitel 14:45, 46.

Saul var en impulsiv man, och Israels folk kom snart att bli varse sin synd i, att ha krävt en kung. Herren bjöd Samuel, att gå till Saul med en särskild befallning från Honom. Innan han meddelade honom Herrens ord, sade han till honom: ”’Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord.” Kapitel 15:1.

Samuel hade mist sin tilltro till Sauls religiösa omdöme, eftersom han varit så slarvig med, att följa Herrens ord. Han hade syndat genom sitt förmätna offer, och felat allvarligt genom sitt överilade offer. Därför gav Samuel honom en särskild förmaning om, att ge akt på Herrens ord. ”Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte”. Vers 3.

För många år sedan hade Gud dömt Amalek till fullständig utplåning. De hade lyft händerna mot Gud och Hans tron, och hade svurit vid sina gudar, att Israel helt skulle förtäras, och Israels Gud störtas över ända, så att Han inte skulle förmå, att rädda dem ur deras händer.

Amalek hade hånat sitt folks fruktan, och bespottat Guds förunderliga gärningar för Israels befrielse genom Mose inför egyptierna. De hade stoltserat över, att deras kloka män och trollkarlar var i stånd till, att utföra samma slags under; och att i fall Israels barn blivit deras fångar, och hamnat i deras händer såsom de gjorde i Faraos, skulle Israels Gud Själv inte kunna frigöra dem ur deras våld. De föraktade Israel, och lovade att plåga dem, tills de gjort slut på dem.

Gud noterade deras stoltserande emot Honom, och dömde dem till utplåning genom det folk, som de hade föraktat, så att alla nationer skulle lägga märke till slutet för det ack så stolta och mäktiga folket.

Gud satte Saul på prov, genom att instruera honom rörande den viktiga uppgiften, att fullborda Sin hotande vrede mot Amalek. Men han var olydig mot Gud, och skonade den onde och hädiske kung Agag, som Gud hade dömt till döden, och skonade de bästa av kreaturen. Han utrotade all skraltig boskap, som han hade saknat nytta av. Saul menade, att hans storhet skulle öka, genom att skona Agag, en ädel monark iförd vackra kläder, och faktumet att han skulle vända åter från slaget med honom som fånge, med ett stort spann oxar, får och en myckenhet boskap skulle göra honom namnkunnig, och komma alla nationer att frukta honom, och skälva inför honom. Och folket höll med honom om det. De ursäktade sin egen synd i, att inte utplåna boskapen, ty de kunde reservera den som offer till Gud, och behålla sina egna kreatur.

Samuel uppsökte Saul med en förbannelse från Herren för hans olydnad, varigenom han hade upphöjt sig inför Herren, och valt sitt eget tillvägagångssätt samt litat till det egna omdömet, i stället för att nogsamt följa Herren. Saul gick fram, för att möta Herren som en oskyldig man, samt hälsade honom med dessa ord: ”’Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning.’ Men Samuel sade: ’Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap som jag hör?’ Saul svarade: ’Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo.’” Verserna 13-15.

Samuel berättade för Saul, vad Gud hade sagt till honom föregående natt, den natt Samuel tillbringat i sorgesam bön på grund av Sauls synd. ”’Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel?” Vers 17. Han påminde Saul om Guds bud, som han ondsinnat hade överträtt, och frågade: ”Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?’” Vers 19.

”Saul svarade Samuel: ’Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg som Herren har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal.’” Verserna 20, 21.  

Här ljög Saul. Folket hade följt hans anvisningar; men för att skydda sig själv, var han villig till, att låta folket bära hans olydighetssynd.

”Då sade Samuel: ’Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung.’ Saul sade till Samuel: ’Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem.” Verserna 22-24.

Gud önskade inte, att Hans folk skulle äga något tillhörigt amalekiterna, ty Hans förbannelse vilade över dem och deras egendom. Han hade planlagt deras slut, och att Hans folk inte skulle bevara något åt sig själva, som Han hade förbannat. Han önskade också, att nationerna skulle få se slutet för det folk, som hade trotsat Honom, och notera deras undergång genom just det folk de hade föraktat. De skulle inte utplåna dem, för att öka den egna rikedomen, eller för att vinna ära, utan för uppfylla Herrens ord, som uttalats om Amalek.

”Herren sade till Mose: ’Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.’” Andra Moseboken 17:14. ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta!” Femte Moseboken 25:17-19.

Och ändå tordes Saul vara olydig mot Gud, och bevara åt sig själv det, som Han hade förbannat och bestämt skulle dö, samt ge Gud detta som syndoffer.

Samuel visade Saul hans onda uppförande, och sporde så: ”’Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst?” Första Samuelsboken 15:22. Det skulle ha varit bättre, att han hade åtlytt Gud, än att samla ihop så många djur till offer för deras olydnadssynder.

Gud var inte lika glad åt deras utgjutelse av djurens blod, som Han var åt deras lydnad mot Hans bud. Offren var gudomligt föranstaltade till, att påminna syndiga människor om, att synden medför död, och att blodet från oskyldiga djur endast kunde sona överträdarens skuld tack vare lydnaden genom det stora offer, som ännu låg i framtiden. Gud krävde lydnad från Sitt folk framför offer. Jordens samlade rikedomar var Hans. Boskapen på de tusen bergen tillhörde Honom. Han fordrade inte, att bytet från ett fördärvat folk, som Hans förbannelse vilade över, och som innefattade deras fullständiga utplåning, skulle bringas Honom som förebud om den helige Frälsaren, som ett lamm utan lyte.

Samuel upplyste Saul om, att hans uppror var rena trolldomssynden. Det förhåller sig nämligen så, att när man träder in på upprorets stig, låter man sig styras av ett inflytande, som går på tvärs mot Guds vilja. Satan kontrollerar det upproriska sinnet. De, som behärskas på detta vis, mister sin stilla förtröstan på Gud, och blir mindre och mindre benägna till, att älska lydnad mot Hans vilja. Satan blir allt mera förtrolig med dem, till dess de saknar all kraft till, att sluta med sitt uppror. I detta hänseende är uppror lika med trolldomssynd.

Sauls hårdnackade påstående inför Samuel, att han hade lytt Gud, var en synd och avgudadyrkan. Hans kärlek till, att få igenom sin egen vilja, låg honom varmare om hjärtat, än att vinna Guds gillande, eller ett ogrumlat samvetes samtycke. Och då hans synd lades i dagen framför honom, och hans fel noggrant pekades ut för honom, kom hans stolta åsikter, hans omfattande egenkärlek honom att rättfärdiggöra sitt felaktiga handlande, tvärt emot Samuels tillrättavisning, och Herrens ord genom Sin profets mun. Denna genstridighet rörande en känd överträdelse skilde honom för evigt från Gud.

Han visste, att han gått emot Guds uttryckliga befallning; fastän tillrättavisad av Gud genom Samuel, vägrade han att vidgå sin synd, utan uttryckte beslutsamt sin falskhet i sitt självrättfärdiggörande. Om han ödmjukt hade ångrat sig, och godtagit tillrättavisningen, skulle Herren ha varit barmhärtig och förlåtit Saul hans stora synd. Men Herren övergav Saul, därför att denne hårdnackat vägrade att låta sig föras tillrätta, och för att ha yttrat lögner inför Samuel, Guds budbärare. Samuel berättade för Saul, att eftersom han hade förkastat Herrens ord, hade Gud förkastat honom som kung.

Denna sista omskakande anklagelse från Samuel gav Saul en förnimmelse av hans sanna tillstånd, och i skräck erkände han, att han hade syndat, och hade överträtt Herrens bud, som han tidigare så ivrigt hade förnekat. Han bad Samuel enträget om tillgivelse för sin synd, och om gemensam bön inför Herren. Samuel vägrade, och sade till Saul, att Gud hade ryckt bort riket från honom, och för att han inte skulle låta sig bedras, sade han åt honom, att Israels styrka inte skulle ljuga, eller vara så ombytlig, som han var.

Igen bad Saul enträget Samuel, att ära honom en gång till med sin närvaro inför Israels äldstebröder och hela folk. Samuel gav efter för denna anmodan, och kallade på den fruktansvärde Agag. Denne trädde lydigt fram inför honom. ”Men Samuel sade: ’Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor.’ Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.” Verserna 33, 34.

Och Herren kommunicerade inte längre med Saul, eller instruerade honom genom Samuel. Han hade valt, att följa sin egen vilja, och hade förkastat Herrens ord. Gud lät honom styras av sitt eget omdöme, som han hade valt att följa, i stället för att lyda Gud. Saul kände inte sann ånger. Han var upphöjd i egenskap av kung. Han var mera nitisk, för att bli ärad av Samuel inför folket, än för att få förlåtelse och gudsfruktan.

Samuel kom inte längre till Saul med anvisningar från Gud. Herren kunde inte använda honom, för att genomföra Sina avsikter. Men Han sände Samuel till Isais hus, för att smörja David, som Han hade utvalt till att vara härskare i stället för Saul, som Han hade förkastat.

I det, att Isais söner trädde fram inför Samuel, tänkte han välja Eliab, som var högrest och av ädelt utseende, men Guds ängel stod vid hans sida, för att vägleda honom i det viktiga beslutet, och instruerade honom, att han inte skulle döma efter utseendet. Eliab fruktade inte Herren; han var ej helhjärtat Hans. Han skulle ha blivit en stolt och fordrande härskare. Ingen annan gick att finna ibland Isais söner, än David, den yngste, vars enkla värv var, att sköta får. Han hade utfört herdens ämbete med sådan trofasthet och mod, att Gud valde honom till härförare åt Sitt folk. Under tidens gång skulle han komma att byta ut herdestaven mot spiran.

David var ej reslig till formatet, men hans anlete var vackert, uttryckte ödmjukhet, ärlighet och sant mod. Guds ängel tillkännagav för Samuel, att David var den, han skulle smörja, ty han var Guds utvalde. Från den dagen gav Herren David ett klokt och förståndigt hjärta.

Då Saul såg, att Samuel inte längre kom, för att undervisa honom, förstod han att Herren hade förkastat honom på grund av hans dåliga uppträdande, och hans karaktär försämrades stadigt därefter. Sina tjänare, som han ledde gällande rikets skötsel, vågade stundom inte att närma sig honom, ty han tedde sig som en sinnessjuk person, våldsam och grov. Han blev ofta uppfylld av samvetsförebråelser. Han var melankolisk, och ofta rädd, då ingen fara förelåg. Detta gjorde honom olämplig som härskare. Han var alltid full av oro; och i sin tungsinthet ville han inte bli störd, och stundom vågad ingen kontakta honom. Han brukade tala profetiskt om sin detronisering, och att andra ville inta hans ställning som härskare, samt att hans efterkommande aldrig skulle komma att upphöjas till tronen, och erhålla kunglig ära, utan att de skulle gå under på grund av hans synder. Han brukade profetiskt upprepa uttalanden mot sig själv med förryckt kraft, till och med i sina styresmäns och folkets närvaro.

De, som hörde dessa besynnerliga utlåtanden från Saul, anbefallde honom musik, som troddes kunna utöva ett lugnande inflytande på hans sinne vid dessa anfall. Genom Guds försyn blev han gjord uppmärksam på David som duktig musiker. Han förordades också som varande en tapper krigare, klok och trofast i alla saker och ting, eftersom han blev särskilt ledd av Herren. Bitvis kände Saul sig liten till sinnes, och var rent av angelägen om, att någon skulle ta regeringsansvaret för riket. Denne skulle av Herren ha lärt sig, hur han skulle handla i överensstämmelse med Hans vilja. En gång, då han mådde väl psykiskt, sände han budbärare efter David. Han kom snart att älska honom och gav honom ställningen som vapenbärare, och gjorde honom till sitt biträde. Han menade, att om David var gynnad av Gud, skulle han utgöra en garant för honom, och kanhända rädda hans liv, då han skulle komma att hemsökas av sina fiender. Davids skickliga harpospel stillade Sauls anfäktade ande. I det, att han lyssnade till den bedårande strängamusiken, jagade denna de mörka skyarna från honom, och lämnade hans upprivna sinne i ett mera förnuftigt och lyckligt tillstånd.

Jonatans hjärta var starkt knutet till Davids, och det fanns ett starkt band mellan dem, som höll i sig till Sauls och Jonatans död. Det var Herrens gärning, att Jonatan skulle komma att bli ett medel, för att bevara Davids liv, då Saul sökte att dräpa honom. Guds försyn knöt David till Saul, så att han genom sitt kloka uppförande vann folkets tillit, och genom en lång räcka vanskligheter och skiften ledas till, att sätta hela sin lit till Gud, medan Han förberedde honom för, att bli Sitt folks härskare.

Då filistéerna återupptog kriget mot Israel, fick David lov till, att besöka sin fars hus, för att återuppta det herdearbete, som han älskade. Filistéerna tordes inte sätta sin stora här på spel mot Israel, som de dittills hade gjort. De fruktade, att de skulle bli besegrade, och falla för Israels styrka. De kände dock inte till Israels svaghet. De var omedvetna om, att Saul och hans folk var allvarligt bekymrade, och de vågade inte inleda strid mot dem, ty de var alltså rädda för, att Israel skulle vinna. Men filistéerna föreslog sin egen krigföring, genom att välja ut en man med stor kroppsstorlek och styrka, vars längd var omkring tre och en halv meter, och de sände fram denne sin favorit, för att egga upp till strid mot Israel, och be dem om, att skicka fram en man att kämpa mot honom. Han hade ett fruktansvärt utseende, och talade stolt, samt trotsade Israels härar och deras Gud.

I fyrtio dagar fyllde denne skrytmåns Israel med skräck, och gjorde Saul väldigt rädd, ty ingen tordes att strida mot den mäktige jätten. På grund av sina överträdelser saknade Israel den heliga förtröstan på Gud, som eljest skulle ha fört ut dem till strid i Hans namn. Men Gud tänkte inte låta en avgudadyrkande nation lyfta sin hand mot universums Härskare. Han räddade Israel, inte genom Sauls hand, utan med Davids hjälp, som Han hade rest upp till, att härska över Sitt folk med.

Saul visste ej, vad han skulle ta sig till. Han föreställde sig Israel som filistéernas slavar. Han skönjde ingen utväg. I sitt bryderi lovade han ut stor lön till var och en, som kunde slå ihjäl den stolte skrytmånsen. Dock var alla medvetna om sin svaghet. De hade en kung, som Gud inte gav några råd, som inte vågade ge sig i kast med faror, ty han väntade sig inget särskilt ingripande från Gud till skydd för det egna livet. Eftersom Israel deltagit med honom i överträdelsen, saknade han allt hopp om, att Gud skulle verka särskilt för dem, och befria dem ur filistéernas händer. Israels härar verkade vara lamslagna av skräck. De kunde inte lita på sin kung, som de hade krävt av Gud. Sauls sinne var ombytligt. För en kort tid ledde han härarna, varpå fruktan och modlösheten grep honom, och då återkallade han sina order.

Då David utförde ett enkelt ärende för sin far åt sina bröder, hörde han den stolte skrytmånsen trotsa Israel, och blev upprörd i sitt innersta. Han var nitisk för den levande Gudens härar, som denne hädande skrytmåns trotsade. Han uttryckte sin harm över, att en hedning, som inte fruktade Gud, och inte erhöll sin kraft från Honom, på detta vis skulle hålla hela Israel i fruktan, och segra över dem.

Davids äldste bror, Eliab, som Gud inte hade valt ut till kung, var avundsjuk på David, eftersom denne hade blivit ärad på hans bekostnad. Han föraktade David, och betraktade honom som ringare, än sig själv. Han anklagade honom inför andra, att smyga sig undan till pappan, för att se på striden. Han hånade honom för det lilla uppdrag han hade, nämligen att passa några får i ödemarken. David avvisade det orättvisa påståendet, och sade: ”’Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga.’” Kapitel 17:29. David brydde sig inte om, att förklara för sin bror, att han kommit till Israels hjälp, att Gud hade sänt dit honom, för att slå ihjäl Goliat. Gud hade valt ut honom till, att vara härskare över Israel; och eftersom den levande Gudens härar befann sig i sådan fara, hade han styrts av Guds ängel till, att frälsa Israel.

David fördes fram inför Saul, och berättade, att Israel inte behövde frukta: ”Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté.’” Vers 32. Saul kom med invändningar, på grund av hans unga ålder. David refererade till de faror han hade utstått i ödemarken, för att rädda de får han skött om. Han tillskrev ödmjukt Gud sin befrielse. ”’Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen.’” Vers 37. Saul gav David lov till att gå. Han satte sin egen kungliga rustning på David, men denne tog av sig den, och valde bara fem släta stenar från bäcken, en slunga och en stav. Då Israels stolte utmanare såg den unge mannen med fagert utseende nalkas med denna utrustning, frågade han: ”’Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?’” Vers 43. Han förbannade David vid sina gudar, och inbjöd honom skrytsamt till, att komma fram till honom, så att han kunde ge hans kropp åt luftens fåglar och markens djur. ”David svarade filisteen: ’Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans”, men jag kommer mot dig, icke i vapenrustning, inte med kraftfulla vapen, ”jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” Vers 45. David skröt inte över sin egen, överdådiga förmåga. Han stoltserade med Herren. ”Herren skall denna dag överlämna dig i min hand . . . . hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand.’” Verserna 46, 47. ”När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.” Verserna 48, 49.

David skar av den stolte skrytmånsens huvud med hans eget mäktiga svärd, som han hade prålat över. Och då filistéerna såg, att deras förkämpe var död, blev de förvirrade och flydde åt alla håll, med Israel hack i häl.

Då Saul och David återvände från nedslaktandet av filistéerna, kom städernas kvinnor ut, för att möta dem med glädjeyttringar, och med sång. En grupp sjöng: ”’Saul har slagit sina tusen”. En annan grupp svarade den första: ”David sina tiotusen.’” Kapitel 18:7. Detta gjorde Saul ursinnig. I stället för att vara ödmjukt tacksam mot Gud för, att Israel räddats undan fiendens händer genom Davids ingripande, sköljde en gruvlig svartsjuka genom honom, och liksom tidigare, lät han sig styras av den. ”Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ’Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom.’” Vers 8. Hans fruktan väcktes för, att detta i själva verket var den man, som skulle ta hans plats som härskare. Dock satte folket värde på David och älskade honom, och Saul blev rädd för, att öppet skada honom.

På grund av folkets inflytande, uppmuntrades David till, att överta ansvaret för krigföringen. Han blev ledare för alla deras viktiga verksamheter. Då Saul såg, att David hade vunnit folkets kärlek och tillit, hatade han honom; ty han menade, att han favoriserats före honom. Han sökte efter en orsak till, att ha ihjäl honom; och då den onde anden låg på honom, och David som vanligt spelade för honom, för att lugna hans oroliga sinne, försökte han att döda honom, genom att slunga ett skarpt spjut med kraft i hans hjärta. Guds änglar bevarade Davids liv. De fick honom att förstå, vilka Sauls avsikter var; och då spjutet slungades mot honom, hoppade han åt sidan, utan att komma till skada, samtidigt som spjutet borrade sig djupt in i väggen, framför vilken David hade suttit.

Israels folk blev nu varse sin farliga belägenhet. Dagligen fick de belägg för, att Gud hade överlämnat Saul till hans egen villas väg, och att de stod under kommando av en härskare, som inte drog sig för mord, genom att döda en rättfärdig person, som Herren hade valt ut till att rädda dem. Och genom Sauls förfärliga handlingar fick de levande bevis för, vilken ytterlig skuld och kriminalitet en kung kan göra sig skyldig till, när han gör uppror mot Gud, och styrs av sina egna lidanden.

David hade lytt Saul som tjänare, och hans uppträdande hade varit ödmjukt. Hans leverne var fläckfritt. Hans trofasta utförande av Guds vilja var en stående tillrättavisning av Sauls orimliga och upproriska kurs. Saul beslöt sig för, att inga medel skulle skys, för att bringa David om livet. Så länge som Saul levde, var detta det stora målet för hans tillvaro, trots att han måste tillskriva Davids flykt ur hans händer Guds förutseende. Hans hjärta var helt tomt på Guds kärlek, och han förvandlades till avgudadyrkare. Sann ära, rättfärdighet och ödmjukhet offrades för hans stolthet och äregirighet. Han jagade David som ett vilt djur. David hade ofta Saul i sitt våld, och manades av underlydande till, att döda honom. Fastän David visste, att han var Guds utvalde som härskare i Israel, ville han dock inte lyfta sin hand mot Saul, som Gud hade smort. Han sökte en fristad hos filistéerna. Genom sitt kloka och ödmjuka uppträdande ingick han fredsförbund även med sina fiender, hos vilka han förblev till Sauls död.

Då filistéerna åter bekrigade Israel, blev Saul bangen. Han fann ingen vila under denna farliga tid, och folket var splittrat. Somliga anslöt sig till Saul i all hans ondska. Andra litade inte på hans omdöme, och önskade sig en rättfärdig härskare. Sauls senaste handlingar hade varit så gruvliga, förmätna och fräcka, att han plågats svårt av samvetet, som hela tiden förebrått honom. Ändå ångrade han inte sin ondska, utan följde sin obarmhärtiga kurs med förtvivlad desperation, och inför tanken på strid blev han tankspridd och melankolisk. Med sin stora skuld vilande över sig, dristade han sig till, att be till Gud; men Gud besvarade inte hans böner. Han hade barbariskt massakrerat Herrens präster, eftersom de lät David fly. Han ödelade staden, där prästerna bodde, och mängder av rättfärdiga personer dog, för att tillfredsställa hans missunnsamma raseri. I sin fara tordes han likväl inte närma sig Gud, för att fråga, om han borde föra krig mot filistéerna. Men då Gud hade lämnat honom, uppsökte han en kvinna med demonande, som stod i förbund med Satan. Han hade lämnat Gud, och till sist sökte han en, som ingått pakt med döden och avtal med helvetet, för att vinna kunskap. En-Dors andebesvärjerska hade ett avtal med Satan om, att följa hans anvisningar i allt; i gengäld skulle han utföra under och mirakel för henne, och skulle uppenbara för henne de djupast fördolda ting, bara hon ville ge sig förbehållslöst åt hans sataniska majestäts kontroll. Detta hade hon gjort.

Då Saul frågade efter Samuel, lät Herren inte Samuel visa sig för Saul. Han såg ingenting. Satan fick inte lov till, att störa Samuels vila i graven, och verkligen föra fram honom inför häxan i En-Dor. Gud ger icke Satan makt till, att resa upp de döda. Men Satans änglar iför sig våra döda vänners gestalt, och talar och handlar som de. Genom förmodat kära, döda vänner åstadkommer han sitt bedrägliga verk. Satan kände väl till Samuel, och han visste, hur han skulle framställa honom för en spåkärring, och korrekt påtala Sauls och hans söners öde.

Satan kommer till dem han lyckas att bedra på ett ytterst försåtligt sätt, och antyder för dem sin välvilja, samt leder dem nästan omärkligt från Gud. Han får dem under sitt herravälde, först försiktigt, tills deras omdöme förlamats. Sedan kommer han med sina frimodigare antydningar, tills han förmår att leda dem till, att begå nästan varje slags brott. När han har dem helt i sitt garn, vill han att de skall bli medvetna om sin belägenhet, varpå han jublar åt deras förvirring, liksom i fallet med Saul. Han hade låtit sig ledas av Satan som en villig fånge, och nu gav Satan Saul en riktig beskrivning av hans öde. Genom att ge Saul ett korrekt budskap om hans slut, genom kvinnan i En-Dor, banade Satan vägen för Israel, att instrueras av hans djävulska list, så att de, i sitt uppror mot Gud, skulle lära sig av honom, och därmed bryta det sista bandet, som höll dem till Gud.

Saul visste, att han genom denna sista handling, att rådfråga spåkvinnan i En-Dor, skar av den sista, tunna tråd, som höll honom vid Gud. Han visste, att han om inte redan hade skiljt sig från Gud, skulle denna handling besegla skilsmässan, och göra den oåterkallelig. Han ingick avtal med döden, och pakt med helvetet. Hans vredesbägare var full.