White. Undsättningsplanen. Kapitel 35. Salomo

Undsättningsplanen

Kapitel 35
Salomo

Av: Ellen White

Folkets hjärtan vändes till Salomo, liksom de gjort till David, och de åtlydde honom i allt. Herren sände Sin ängel, för att instruera Salomo i en dröm nattetid. Han drömde, att Gud talade med honom. ”Salomo svarade: ’Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk som är så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?’” Första Konungaboken 3:6-9.

”Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. Gud sade till honom: ’Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv.’” Verserna 10-14.

Gud lovade, att liksom Han hade varit med David, skulle Han vara med Salomo. Om han ville vandra inför Herren i hjärtats renhet, och i uppriktighet, för att följa Guds vilja, och om han ville hålla Hans domslut och förordningar, lovade Han, att upprätta hans tron för evigt.  Salomo var medveten om det stora i, att bygga ett hus åt Gud. Han uttryckte sina tankar så här: ”Men vem kan bygga ett hus åt honom?  Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.” Andra Krönikeboken 2:6.

Herren gav Salomo den visdom, som han önskade framför jordiska rikedomar, ära och ett långt liv. Han var den visaste konung, som någonsin suttit på en tron. Gud gav honom ett förståndigt hjärta. Han skrev många ordspråk, och diktade många sånger. Och i många år utmärktes hans liv av helgelse till Gud, samt uppriktighet, principfasthet och sträng lydnad mot Guds bud. Han styrde alla viktiga verksamheter, och ansvarade för rikets affärsmässiga angelägenheter med största vishet. Han genomförde trofast anvisningarna för, att konstruera den mest storslagna byggnad, som världen någonsin har sett, varigenom hans rykte nådde alla nationer överallt. Han blev grundligt välsignad och ärad av Gud. Alla nationer erkände och beundrade hans överlägsna kunskap och visdom, hans framträdande karaktär och storheten hos hans kraft. Många kom till honom från alla delar av världen, för att beskåda hans obegränsade kraft, och bli undervisade om, hur de skulle göra, föra att klara av vanskliga saker. Tempelbyggnaden för Gud var oöverträffbar, vad gällde rikedom, skönhet och dyrbar formgivning.

Efter templets färdigställande, samlade Salomo hela Israel, och många från de andra folken kom också, för att bevittna Guds hus’ invigning. Det blev invigt med stor glans. Salomo talade till folket, och försökte att undanröja övertron i de närvarandes sinnen, som hade omtöcknat de hedniska folkens gudsförståelse. Han sade till dem, att Gud inte är som de hedniska gudarna, som är begränsade till de tempel, som uppförts åt dem; och att Israels Gud möter dem med Sin Ande, när folket samlas i det hus, som invigts till Hans tillbedjan.

Salomo föll på knä för Gud, inför den väldiga församlingen, och sände upp en bön till Gud. Han bad: ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt!” Första Konungaboken 8:27.

”När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet uppfyllde huset. Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. Då alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade Herren, därför att han är god och därför att hans nåd varar i evighet.” Andra Krönikeboken 7:1-3.

I sju dagar höll Salomo på med, att inviga Guds hus. Och efter det, att invigningsceremonierna för huset var till ända, sade Herren ”till honom: ’Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. Om du vandrar inför mig, så som din fader David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt vad jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, då skall jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din fader David, när jag sade: Aldrig skall det på Israels tron saknas en avkomling av dig. Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk.” Första Konungaboken 9:3-7.

Om Israel förblev trofasta och sanna inför Gud, skulle denna härliga byggnad stå för alltid, som ett evinnerligt tecken på Guds särskilda gunst mot Sitt utvalda folk. De kallades för speciella, eftersom de allena, ibland alla jordens folk, bevarade Guds sanna tillbedjan, genom att hålla Hans bud.

Då Salomo förblev ren, var Gud med honom. I och med templets invigning, upphöjde han Guds lag för folket. Under välsignelsen av folket upprepade han dessa ord: ”Må då Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss, utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit våra fäder.” Kapitel 8:57, 58.

I sin hjärtliga uppriktighet förmanade han Israels församling: ”Låt era hjärtan vara hängivna Herren, vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör.’” Vers 61. Så länge som Salomo fortsatte att lyda buden, var Gud med honom, så som han hade vädjat till Honom om, att Han också skulle vara, liksom Han var med David. ”’Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig.” Första Konungaboken 3:6.

De finns tillräckligt mycket i dessa ord till att avlägsna tanken, att Gud skulle ha haft fördrag med Davids och Salomos synder. Gud var barmhärtig mot dem i enlighet med deras vandring inför Honom i sanning, rättfärdighet och hjärtats uppriktighet. Gud behandlade dem efter deras trofasthet.

Salomo vandrade uppriktigt i många år inför Gud. Han fick visdom från Gud till, att döma folket opartiskt och nådigt. Likväl föll denne upphöjde, lärde och tidigare så gode man för frestelser i samband med sitt välstånd och sin ärade ställning. Han glömde Gud och de högtidliga betingelserna för hans framgång. Han lade sig till med andra kungars syndiga skick, att ha många hustrur, vilket gick emot Guds förordning. Gud befallde Mose, att varna folket för att ha mängder av hustrur. ”Han får inte heller skaffa sig många hustrur, för att hans hjärta inte skall avfalla, och han skall inte skaffa sig mycket silver och guld.” Femte Moseboken 17:17.

Sann godhet räknas i himmelen som sann storhet. Graden av moralisk halt avgör människans värde. En person kan äga många tillgångar och vara förståndig, och ändå vara värdelös, eftersom godhetens glödande eld aldrig har brunnit på hans altare. Hans samvete har nämligen varit uttorkat, ja, ödelagt genom själviskhet och synd. När köttets lusta kontrollerar personen, och den köttsliga naturens onda lidelser får lov till att härska, uppmuntras skepsis mot den kristna trons verkligheter, och då ges det uttryck för tvivel, som om det vore en stor dygd att tvivla.

Salomos liv kunde ha varit anmärkningsvärt ända till slutet, om hans dygder inte hade förvanskats. Men han övergav denna särskilda nådegåva till förmån för våldsamma lidelser. I ungdomen blickade han hän till Gud för vägledning. Han litade på Honom, och Gud hjälpte honom med hans val samt skänkte honom visdom – visdom, som förbluffade världen. Hans kraft och visdom höjdes till skyarna i hela landet. Hans kärlek till kvinnor utgjorde hans stora synd. Denna lidelse styrde han inte över i sin mandom. Detta visade sig att bli en snara för honom. Hans hustrur ledde honom till avgudadyrkan, och den visdom Gud hade gett honom försvann, då han började att stiga ned för livets sluttning; han miste sin karaktärsfasthet, och blev mera som lättsinniga unga, som svajar mellan rätt och fel. Han gav upp sina principer och dök ned i ondskans ström, samt skilde sig från Gud, källan till sin styrka. Han var en man, som hade rört sig bort ifrån principen. Visdom hade varit dyrbarare för honom, än Ofirs guld. Men ack!, liderligheten avgick med segern. Han blev bedragen och fördärvad genom kvinnor. Vilken läxa i vaksamhet! Vilket vittnesbörd för den, som behöver styrka från Gud in i det sista!

I kampen mellan inre fördärv och yttre frestelser besegrades till och med den kloke och kraftfulle Salomo. Det är icke säkert, att avvika det minsta från sträng renhet: ”håll er borta från allt slags ont.” Första Tessalonikerbrevet 5:22. Kom ihåg Salomo. Ibland folken fanns det ingen kung som han, älskad av sin Gud. Han föll. Han leddes bort från Gud och fördärvades, genom att ge efter för vällustens lidelser. Detta var den tidsålderns förhärskande synd, och dess frammarsch är förfärlig. Ingen annan, än den rene och beskedlige kan bo i Hans närhet. ”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt.” Psaltaren 24:3, 4.

Salomos hjärta vändes bort från Gud, då han mångdubblade sig hustrur från avgudadyrkande nationer. Gud hade uttryckligen förbjudit Sitt folk, att gifta in sig i avgudadyrkande nationer, ty Han hade valt ut dem som Sin särskilda egendom. ”När Salomo blev gammal, förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet Herren, sin Gud, som hans fader Davids hjärta hade varit.” Första Konungaboken 11:4. ”Herren blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom. Han hade givit honom befallning om denna sak: att han inte skulle följa efter andra gudar. Men han hade inte hållit vad Herren befallt. Därför sade Herren till Salomo: ’Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och ge det åt din tjänare.” Verserna 9-11. Herren informerade Salomon genom Sin profet om Sin avsikt med honom: Att Han tänkte låta hans framgång upphöra, och skulle resa upp fiender mot honom, samt att han ej längre skulle regera som universell monark på Israels tron. Hade Salomo dött före sitt avfall från Gud, skulle hans liv ha varit ett av de mest anmärkningsvärda, som fästs på papper. Men han lät sitt begär få fritt utlopp, och utgjorde ett slående exempel på den klokaste människas svaghet. Den största människa, och den klokaste, kommer förvisso att fela, med mindre hennes liv utmärks av tillit till Gud, och lydnad mot Hans lag.