White. Undsättningsplanen. Kapitel 32. Josua

Undsättningsplanen

Kapitel 32
Josua

Av: Ellen White

Efter Mose död skulle Josua vara Israels ledare, som förde dem till det utlovade landet. Han hade varit premiärminister åt Mose under större delen av tiden, då israeliterna vandrat omkring i ödemarken. Han hade sett Guds förunderliga verk, som Han utfört genom Mose, och förstod gott folkets natur. Han var en av de tolv spejare, som sändes ut, för att undersöka det utlovade landet, och en av de två, som gav en sann redogörelse om dess rikedomar, och som uppmuntrade folket till, att gå fram i Guds kraft och ta det i besittning. Han var väl ägnad åt detta viktiga arbete. Herren lovade Josua, att Han skulle vara med honom, liksom Han varit med Mose, och göra Kanaans erövring till en enkel seger för honom, under förutsättning att han skulle trofast hålla alla Hans bud. Han var brydd över, hur han skulle utföra sin uppgift, att leda folket till Kanaans land, men denna uppmuntran avlägsnade hans fruktan.

Josua befallde Israels barn, att förbereda sig för en tre dagars resa, och att alla krigsmän skulle dra ut i strid. ”De svarade Josua: ’Allt som du har befallt oss skall vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. Som vi har lytt Mose i allt, skall vi också lyda dig. Må endast Herren, din Gud, vara med dig, så som han var med Mose. Var och en som trotsar dina befallningar och inte lyder dina ord, vad du än befaller honom, han skall dödas. Var stark och frimodig.’” Josua 1:16-18.

Israeliternas övergång över Jordan skulle visa sig bli mirakulös. ”Och Josua sade till folket: ’Helga er, för i morgon skall Herren göra under bland er.’ Därefter sade Josua till prästerna: ’Tag förbundsarken och gå framför folket.’ Då tog de förbundsarken och gick framför folket. Herren sade till Josua: ’I dag skall jag börja göra dig stor i hela Israels ögon, så att de märker att jag är med dig, så som jag har varit med Mose.” Kapitel 3:5-7.

Prästerna skulle gå framför folket bärande arken innehållande Guds lag. Och då deras fötter beträdde Jordans älvstrand, delade vattnet på sig uppströms, och prästerna fortsatte, samtidigt som de bar på arken, vilken var en bild på Guds närhet; och den hebréiska hären följde efter. Då prästerna var halvvägs över Jordan, ställde de sig att vänta på älvbottnen, tills hela Israels här hade gått över. Här blev den aktuella generationen av israeliter överbevisad om, att Jordans vatten var föremål för samma kraft, som deras fäder hade sett vid Röda Havet, fyrtio år tidigare. Många av dessa gick igenom Röda Havet som barn. Nu korsade de Jordan, som soldater, fullt utrustade för strid. Efter det, att hela Israels här hade gått över Jordan, befallde Josua prästerna att stiga upp ur älven. Så snart som prästerna med paktens ark kommit upp ur floden, och stod på torrt land, återvände Jordans vattenmassor, och svämmade över alla sina bräddar. Detta förunderliga mirakel för israeliternas skull stärkte deras tro. För att detta fantastiska underverk aldrig skulle bli glömt, påbjöd Herren Josua att befalla de framträdande männen, en från var stam, att ta upp stenar ur älvens djup, från den punkt, där prästerna stått under den hebréiska härens passage, och bära dem på sina skuldror, samt resa ett minnesmärke  i Gilgal, för att påminna om, att Israel hade korsat Jordan på torr mark. Sedan prästerna kommit upp ur Jordan, drog Gud undan Sin mäktiga hand, och vattnet störtade, likt ett mäktigt vattenfall, ned i sin egen kanal.

Då alle amoréernas och kananéernas kungar hörde, att Herren hade hållit Jordans vatten tillbaka för Israels barn, mjuknade deras hjärtan av bävan. Israeliterna hade slagit ihjäl två av Moabs kungar; och deras mirakulösa korsande av den svällande och våldsamma Jordan fyllde dem med den största rädsla. Josua omskar då allt det folk, som hade fötts i ödemarken. Efter ceremonin höll de Påsk på Jerikos slätter. ”Och Herren sade till Josua: ’I dag har jag vältrat av Egyptens vanära från er.’” Kapitel 5:9.

Hednafolk hade hånat Herren och Hans folk hebréerna, därför att de inte hade övertagit Kanaans land, som de väntat sig att ärva kort efter uttåget ur Egypten. Deras fiender hade triumferat, eftersom de så länge hade vandrat omkring i öknen; och de förhävde sig själva stolt mot Gud, och tillkännagav, att Han inte skulle komma att leda dem in i Kanaans land. De hade nu korsat Jordan på torr mark, och deras fiender kunde inte längre tala illa om dem.

Mannat hade fallit ända dittills; men nu, då israeliterna stod i begrepp att ta Kanaan i besittning, och äta av landets frukter, hade de inte längre användning för det, och det upphörde.

Då Josua drog sig undan från Israels härar, för att utföra medling och be om, att Guds särskilda närvaro skulle följa med honom, såg han en man med rak hållning, iförd kläder som för krig, med svärdet i hand. Josua kände inte igen honom som en i Israels härar, och ändå såg han heller inte ut som en fiende. I sin iver tilltalade han honom och sade: ”’Tillhör du oss eller våra fiender?’ Han svarade: ’Nej, jag är befälhavare över Herrens här och jag har nu kommit hit.’ Då föll Josua ner till jorden på sitt ansikte, tillbad och sade till honom: ’Vad har min herre för budskap till sin tjänare?’ Befälhavaren över Herrens här sade då till Josua: ’Tag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig.’ Och Josua gjorde så.” Verserna 13-15.

Detta var ingen vanlig ängel. Det var Herren Jesus Kristus, Han som hade lett hebréerna genom öknen, omgiven av eldstoden på natten, och av en molnstod på dagen. Platsen gjordes helig av Hans närvaro, därför ombads Josua, att ta av sig skorna.

Den brinnande busken, som Mose såg, var också ett tecken på gudomlig närvaro; och då han nalkades, för att se den förunderliga synen, talade samma stämma, som talade till Josua, och sade till Mose: ”’Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.’” Andra Moseboken 3:5.

Guds härlighet helgade helgedomen; och på grund härav fick prästerna aldrig beträda den plats, som gjorts helig av Guds närvaro, med skor på fötterna. Dammpartiklar kunde ha fastnat på deras skor, vilket skulle ha vanhelgat helgedomen; därför ålades prästerna, att lämna sina skor på förgården, innan de beträdde helgedomen. På förgården, vid sidan av ingången till tabernaklet, stod vattenbäckenet av koppar, vari prästerna tvättade händer och fötter, innan de gick i tabernaklet, så att all orenhet avlägsnades, ”för att inte dö.” Andra Moseboken 20:31. Alla med sysslor i helgedomen var ålagda av Gud, att förbereda sig på ett särskilt sätt, innan de trädde in där Guds härlighet uppenbarades.

För att Josua skulle förstå, att Han inte var någon mindre än Kristus, den upphöjde, sade Han: ”’Tag skorna av dina fötter”. Herren förklarade, hur han skulle inta Jeriko. Alla soldater skulle befallas, att gå en gång runt om staden var dag i sex dagar, och på den sjunde dagen skulle de gå runt om Jeriko sju gånger.

”Josua, Nuns son, kallade till sig prästerna och sade till dem: ’Tag förbundsarken och låt sju präster bära sju basuner gjorda av bagghorn framför Herrens ark.’ Till folket sade han: ’Drag ut och tåga omkring staden. Och den beväpnade styrkan skall gå framför Herrens ark.’ När Josua hade sagt detta till folket, gick de sju präster som bar de sju basunerna av bagghorn framför Herren i väg och blåste i hornen, medan Herrens förbundsark följde efter dem. Och den beväpnade styrkan gick framför prästerna som blåste i hornen och det övriga folket följde arken, allt under det att de blåste i hornen. Men Josua hade sagt till folket: ’Ni skall inte ge upp något härskri, inte låta er röst höras eller ens säga ett ord, förrän den dag jag säger till er att ni skall ge upp ett härskri. Då skall ni göra det.’ När han hade låtit Herrens ark föras runt staden, runt omkring den en gång, gick de in i lägret och stannade där över natten.” Josua 6:6-11.

Den hebréiska hären marscherade i fullkomlig ordning. Först gick en utvald här av beväpnade män, iförda stridsmundering, inte för att nu bevisa sin duglighet som krigare, utan bara för att tro på och lyda de anvisningar de fått. Därnäst följde sju präster med basuner. Så kom Guds ark, glittrande av guld, och med en härlighetsglans svävande över sig, buren av präster i sina praktfulla och särskilda dräkter, som betecknade deras heliga ämbete. Resten av Israels här följde efter i fullkomlig ordning, med var stam under sitt respektive standar. På detta sätt gick de omkring staden med Guds ark. Inget annat ljud hördes, än trampet från en mäktig här, och det högtidliga ljudet från basunerna, som genljöd i nejden och ut över staden Jeriko. Den dömda stadens väktare lade märke till varje rörelse med undran och oro. De förstod inte, vad all denna uppvisning skulle kunna betyda. Somliga log åt tanken på, att staden skulle intas på detta vis, medan andra kände djup aktning, då de skådade arkens glans, och prästernas högtidliga och upphöjda utseende samt Israels här, som följde efter, med Josua som överhuvud. De erinrade sig Röda Havet, för fyrtio år sedan, som delade på sig, och att fri passage nyligen bereddes åt dem genom Jordanfloden. De var helt lamslagna. De var noga med, att hålla stadsportarna väl stängda, och mäktiga krigare höll vakt vid varje port. I sex dagar vandrade Israels härar runt staden. På den sjunde dagen gick de runt Jeriko sju gånger. Folket befalldes som vanligt, att vara tysta. Blott ljudet från basunerna gick att höra. Folket skulle vara på vakt, och då basunerna åstadkom en längre fanfar, än vanligt, skulle alla ropa med hög röst, för Gud hade gett dem staden. ”Men på sjunde dagen steg de upp tidigt, i gryningen, och tågade då runt staden sju gånger på samma sätt. Bara den dagen gick de sju gånger runt staden. Den sjunde gången, när prästerna blåste i hornen, sade Josua till folket: ’Ge upp ett härskri, ty Herren har gett er staden.” ”Då upphävde folket ett härskri och man blåste i hornen. Ja, när folket hörde ljudet från hornen, upphävde de ett kraftigt härskri. Då störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den.” Verserna 15, 16, 20.

Gud ville visa israeliterna, att erövringen av Kanaan inte skulle tillskrivas dem. Härföraren för Herrens armé besegrade Jeriko. Han och Hans änglar var engagerade vid segern. Kristus befallde himmelens härar, att trampa ned Jerikos murar, och bereda väg för Josua och Israels härar. Genom detta förunderliga mirakel stärkte Gud inte blott Sitt folks tro på Hans kraft till, att betvinga deras fiender, utan tillrättavisade dem för deras tidigare otro.

Jeriko hade trotsat Israels härar och himmelens Gud, och i det att de såg Israels här tåga omkring deras stad en gång om dag, blev de oroliga; men de betraktade sina starka försvarsverk, sina fasta och höga murar, och kände sig säkra på, att de skulle stå emot varje angrepp. Men då deras fasta murar plötsligt vacklade och föll, med ett stort brak, som de ljudligaste åskknallar, blev de lamslagna av rädsla, och förmådde inte att bjuda motstånd.

Josuas helgade karaktär var fläckfri. Han var en klok ledare. Hans liv var helt helgat åt Gud. Före sin död samlade han den hebréiska hären, och i likhet med Mose relaterade han åter deras resor i ödemarken, liksom Guds nådiga handlingssätt mot dem, då Bileam kallades att förbanna dem; men Gud ”ville inte höra på Bileam, utan han måste välsigna er”. Kapitel 24:10. Så sade han till dem: ”Men om ni inte vill tjäna Herren, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.’ Då svarade folket: ’Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! Ty Herren är vår Gud, han själv är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som har gjort dessa under inför våra ögon och bevarat oss hela den väg vi har vandrat och bland alla de folk, vilkas land vi har dragit igenom.” Verserna 15-17.  

Folket förnyade sin pakt med Josua. De sade till honom: ”’Herren, vår Gud, vill vi tjäna och hans röst vill vi lyda.’” Vers 24.  Josua skrev ned orden från deras pakt i boken med de lagar och förordningar Mose fick. Josua blev älskad och respekterad av hela Israel, och de begrät hans död mycket.