White. Undsättningsplanen. Kapitel 36. Guds Ark

Undsättningsplanen

Kapitel 36
Guds Ark

Av: Ellen White

Guds ark var en helig kista, utformad till att härbärgera de Tio Buden, vilken lag var en framställning av Gud Själv. Arken betraktades som Israels härlighet och styrka. Tecknet på den gudomliga närvaron fanns över den dag och natt. Prästerna, som tjänade framför den, var särskilt invigda till det heliga ämbetet. De bar en bröstsköld med dyrbara stenar av olika material av samma slag, som utgör de tolv grundstenarna i Guds stad. Inuti skölden var namnen på Israels tolv stammar ingraverade på ädelstenar innefattade i guld. Detta var ett dyrbart och vackert föremål, som hängde från prästernas skuldror, och täckte bröstet.

På höger och vänster sida på bröstskölden satt det varsin större sten, som sken med stor klarhet. Då svåra avgöranden bringades till domarna, som var dem övermäktiga, hänvisades man till prästerna, och de frågade Gud, som gav svar. Om Han svarade ja, och ville att saken skulle ha framgång, vilade det ett härligt ljus på den högra ädelstenen. Om Han svarade nej, verkade det vila en dimma eller skugga över ädelstenen på höger hand. Då de sporde Gud om, att dra ut i strid, innebar ljus omkring den högra ädelstenen: Dra ut och vinn seger. Då stenen till vänster var omgiven av en sky, innebar det: Ni skall inte dra ut, Ni kommer inte att vinna seger.

Då översteprästen trädde in i det allra heligaste, en gång om år, och visade sig framför arken i Guds vördnadsbjudande närvaro, ställde han frågor, och Gud svarade honom ofta med ljudlig stämma. Då Herrens stämma ej svarade, lät Han de heliga ljus- och härlighetsstrålarna vila på keruberna på arkens högra sida, som gillande eller gynnande. I fall deras spörsmål blev avvisade, vilade det en skugga över den vänstra keruben.

Fyra himmelska änglar ledsagade alltid Guds ark på alla dess resor, för att skydda den från all fara, och förverkliga varje nödvändig åtgärd begärd av dem i samband med arkens hanterande. Jesus, Guds Son, åtföljd av himmelska änglar, gick framför arken, då den kom till Jordanfloden, och vattnet delades i Hans närvaro. Kristus och änglarna stod bredvid arken och prästerna på älvbottnen, tills hela Israel hade tagit sig över Jordan. Kristus och änglarna deltog under arkens framförande runt om Jeriko, och stötte till sist omkull stadens massiva murar, samt lämnade Jeriko i Israels händer.

Då Eli var överstepräst, upphöjde han sina söner till prästrollen. Blott Eli fick lov till, att gå in i det allra heligaste en gång om år. Hans söner tjänade vid tabernakeldörren, och fullgjorde sitt ämbete, genom att döda djuren, och vid offeraltaret. De missbrukade sitt heliga ämbete. De var själviska, äregiriga, glupska och sedeslösa. Gud tillrättavisade Eli för hans brottsliga försummelse i barnuppfostran. Eli tillrättavisade sina söner, men satte inga gränser för dem. Och efter det, att de blivit insatta i prästens heliga ämbete, hörde Eli talas om deras uppförande: Att de svindlade Israels barn på deras offer, liksom om deras övriga överträdelser av Guds lag, och deras våldsamma uppträdande, som kom Israel att synda.

Deras förbrytelser blev kända för hela Israel. Eli tillrättavisade dem. Han visade dem omfattningen av deras synd. Det var inte tal om inbördes synder, som de offrande prästerna kunde sona för. Men om prästerna själva syndade mot Gud, och visade öppet förakt för Hans myndighet, vem skulle då sona för dem? De visade ingen hänsyn till sin fars råd. Eli var både domare och överstepräst i Israel, och han var ansvarig för sina söners uppförande. Han borde genast ha avskedat dem från prästsysslan, och dömt dem så, som deras sak förtjänade. Han visste, att om han gjorde det, måste de lida döden för sitt avskyvärda exempel för Israel. Genom att låta dem, trots deras skuld, fortsatt verka som präster i Israel, skulle det komma folket att ta lätt på överträdelser, och förakta slaktoffren.

Herren sände en tillrättavisning till Eli, genom Sin profet: ”Varför föraktar ni då mina slaktoffer och mina matoffer som jag har befallt i min boning? Hur kan du ära dina söner mer än mig, så att ni göder er själva med det bästa av varje offergåva från mitt folk Israel? Därför säger Herren, Israels Gud: Visserligen har jag sagt att ditt och din faders hus skulle få vandra inför mig för all framtid, men nu säger Herren: Det skall inte ske! Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall komma på skam.” Första Samuelsboken 2:29, 30.

Elis opassande hängivenhet för sina söner gjorde honom till en partisk domare. Han ursäktade synder hos dem, som han skulle ha fördömt hos andra. Herren upplyste Eli om, genom Sin profet, att eftersom han därmed lät sina söner stanna kvar i det heliga ämbetet, fastän de tvingade Israel till synd, och på grund av deras överträdelser av Hans lag, skulle Han avlägsna bägge hans söner en dag. Då Eli hade försummat sin heliga plikt, skulle Gud straffa dem och de skulle båda två gå förtappade.

Här är en stående tillrättavisning till föräldrar, som är Kristi bekännande efterföljare, men som vägrar att sätta gränser för sina barn, och bara vädjar till dem, liksom Eli gjorde, och säger: ”Varför handlar Ni så ont?”, men inte beslutsamt hindrar dem. Sådana låter Guds sak bli vanärad, eftersom de inte utövar den myndighet, som är deras, för att tygla ondskan.

Herren gjorde barnet Samuel medvetet om de domar Han skulle föra över Elis hus, på grund av hans försumlighet. ”Då sade Herren till Samuel: ’Se, jag skall i Israel göra något som kommer att ge eko i båda öronen på var och en som får höra det. På den dagen skall jag låta komma över Eli allt vad jag har talat mot hans hus, från det första till det sista. Jag har kungjort för honom att jag skall döma hans hus till evig tid på grund av den synd han kände till, nämligen att hans söner drog förbannelse över sig, utan att han tillrättavisade dem. Därför har jag också med ed betygat om Elis hus att dess missgärning aldrig någonsin skall försonas, vare sig med slaktoffer eller med någon annan offergåva.’” Kapitel 3:11-14.

Överträdelserna från Elis söner var så djärva och förhånande för en helig Gud, att intet offer kunde försona så medvetna brott. De syndiga prästerna vanhelgade offren, som avbildade Guds Son. Och genom sitt hädiska uppträdande trampade de på försoningens blod, varifrån kom värdet hos alla offer.

Samuel delgav Eli Herrens ord. ”Eli sade: ’Han är Herren. Han må göra det som är gott i hans ögon.’” Vers 18. Eli visste, att Gud hade blivit vanärad, och han förnam, att han hade syndat. Han medgav, att Gud var rättvis i, att på detta sätt straffa en sådan försumlighet. Herrens ord till Samuel tillkännagavs av Eli för hela Israel. Och då han gjorde detta, menade han sig kunna rätta till sin tidigare syndiga försummelse till viss del. Det onda, som uttalats över Eli, sköts inte upp särskilt länge.

Israeliterna förde krig mot filistéerna, och blev besegrade, varvid fyra tusen av dem blev dödade. Hebréerna blev rädda. De visste, att i fall andra folk hörde talas om deras nederlag, skulle det uppmuntra dem till, att föra krig mot Israel. Israels äldstebröder drog slutsatsen, att nederlaget berodde på, att Guds ark inte fanns hos dem. De sände bud till Silo efter förbundsarken. De tänkte på övergången av Jordan, och den enkla segern över Jeriko, då de bar arken, och de slöt sig till, att allt som fattades, var att få arken till sig, sedan skulle de besegra sina fiender. De medgav ej, att deras styrka låg i deras lydnad mot den lag, som förvarades i arken och som var en bild på Gud Själv. De orena prästerna Hofni och Pinehas hade den heliga arken hos sig, och ändå överträdde de Guds lag. Dessa syndare ledsagade arken till Israels läger. Tilltron till soldaterna återupprättades, och så trodde de på ny framgång.

”Då Herrens förbundsark kom in i lägret, brast hela Israel ut i ett så högt jubelrop att marken skakade. Filisteerna hörde jubelropet och sade: ’Vad betyder detta höga jubelrop i hebreernas läger?’ När filisteerna fick veta att Herrens ark hade kommit in i lägret blev de rädda ty de tänkte: ’Gud har kommit in i lägret.’ De sade: ’Ve oss! Något sådant har inte hänt förut. Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Guds hand? Det var denne Gud som slog egyptierna med alla slags plågor i öknen. Men fatta mod och var män, ni filisteer, så att ni inte blir slavar åt hebreerna, som de har varit slavar åt er. Ja, var män och kämpa!’ Så stred filisteerna, och israeliterna blev slagna och flydde var och en till sitt tält. Nederlaget blev mycket stort, och Israel förlorade trettiotusen man av fotfolket. Dessutom blev Guds ark erövrad, och Elis båda söner Hofni och Pinehas miste livet.” Kapitel 4:5-11.

Filistéerna menade, att arken var israeliternas gud. De visste inte, att den levande Guden, som skapat himlarna och jorden, och förkunnade Sin lag på Sinai, sände välstånd eller olycka i enlighet med lydnad eller överträdelse av Hans lag, som låg i den heliga kistan.

Det inträffade stor blodspillan i Israel. Eli satt ute vid vägen, och väntade med skälvande hjärta på nyheter från hären. Han var rädd för, att Guds ark skulle bli rövad, och besmittad av filistéernas här. En budbärare från hären sprang från Silo och underrättade Eli om, att hans två söner dödats. Till en del förmådde han, att ta detta med ro, ty han hade orsak till, att förvänta sig det. Men då budbäraren tillfogade: ”och Guds ark har blivit erövrad’”, darrade Eli av smärta på sin stol, och föll bakåt samt dog. Vers 17. Han fick del av Guds vrede, som drabbade hans söner. Han var i hög grad skyldig till deras överträdelser, eftersom han på kriminellt sätt försummat att hejda dem. Filistéernas erövrande av Guds ark betraktades som den största katastrof, som kunde ramma Israel. Pinehas’ hustru kallade sitt barn för I-Kabod, då hon var nära döden och sade: ”’Härligheten är borta från Israel, för Guds ark är bortrövad.’” Vers 22.

Gud lät Sin ark erövras av deras fiender, och visade Israel, hur gagnlöst det var att lita på arken, sinnebilden på Hans närvaro, samtidigt som de vanhelgade buden, som fanns inne i arken. Gud ville ödmjuka dem, genom att ta bort den heliga arken, deras prålande makt och självsäkerhet från dem.

Filistéerna jublade, eftersom de lagt beslag på, som de trodde, israeliternas berömda ark. Denna hade utfört de här undren för dem, och hade räddat dem undan deras fiender. De tog med sig Guds ark till Asdod, och satte den i ett praktfullt tempel, gjort för att ära deras mest omtyckte gud, Dagon, och placerade den vid sidan av sin gud. Då de här gudarnas präster gick in i templet på morgonen, blev de skräckslagna av att upptäcka, att Dagon hade fallit på ansiktet till marken, framför Herrens ark. De lyfte upp Dagon och satte honom på hans tidigare plats. De menade, att han hade trillat genom en tillfällighet. Men nästa morgon fann de honom fallen, liksom förr, på ansiktet till jorden, och Dagons huvud jämte hans händer hade kapats. Guds änglar, som alltid ledsagade arken, omstörtade den omedvetne guden, och misshandlade den därefter, för att visa att Gud, den levande Guden, stod över alla gudar, och att envar hednisk gud är ingenting för Honom. Hedningarna hyste stor vördnad för sin gud; och då de fann den ack så lemlästad, och liggande på ansiktet framför Guds ark, blev de bedrövade, och betraktade det som ett väldigt dåligt varsel för filistéerna. De tolkade det som, att filistéerna och alla deras gudar skulle komma att betvingas och förintas av hebréerna, och hebréernas Gud skulle visa Sig vara större och mäktigare, än alla gudar. De avlägsnade Guds ark från sitt avgudatempel, och placerade den för sig själv.

Människorna i Asdod drabbades svårt av plågor. Herren utplånade dem; och de erinrade sig de plågor, som åsamkades Egypten, och sin lemlästade Gud, och blev överbevisade om, att detta berodde på, att de hade haft Guds ark hos sig, härav dessa fruktansvärda plågor över dem. Gud ville bevisa för de avgudadyrkande filistéerna, liksom för Sitt folk, att arken innebar styrka och kraft för dem, som var lydiga mot Hans lag; och att straff och död väntade den olydige och onde.

Då invånarna i Asdod blivit överbevisade om, att hebréernas Gud orsakat deras plågor, för Sin arks skull, beslutade de sig för, att göra sig av med Guds ark. De sade: ”’Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon.’” Kapitel 5:7. Stormännen och härskarna rådslog sinsemellan om, vad de skulle göra med Israels Guds ark. De hade tagit den som segerbyte, men visste inte, vad de skulle göra med den heliga kistan; ty i stället för att bli en kraft och styrka för dem, var den en stor börda och en tung förbannelse. De beslutade, att sända den till Gat. Men de ödeläggande änglarna fortsatte sitt utrotningsverk också på den platsen. Väldigt många av Gats invånare dog; och de tordes inte behålla arken längre; för att Israels Guds inte skulle förtära dem alla genom Sin förbannelse.

De i Gat beslutade, att sända arken till Ekron. Och då avgudaprästerna bar Guds ark till Ekron, blev folket där allvarligt oroliga, och ropade: ”’De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk.’” Vers 10. Ekroniterna blev också plågade, och ett stort antal av dem dog. De tydde sig till sina gudar för hjälp, liksom Asdods och Gats städer hade gjort, men de erhöll ingen hjälp. De ödmjukade sig och ropade till Israels Gud, som arken tillhörde, för att slippa fortsatta plågor. ”De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: ’Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk.’ Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. De av invånarna som inte dog blev slagna av bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen.” Verserna 11, 12.

Guds ark var i filistéernas händer i sju månader. De hade besegrat israeliterna, och erövrat Guds ark, där de menade att deras makt låg, och trodde att de alltid skulle vara trygga, samt fruktade inte längre Israels härar. Men mitt uppe i deras glädje för framgången hördes det gråt runt om i landet och orsaken var Guds ark. Den blev buren från samhälle till samhälle i skräck, och utrotandet från Guds sida följde i dess spår, tills filistéerna blev helt rådvilla om, vad de skulle göra med den. De änglar, som ledsagade arken, skyddade den från all skada. Och filistéerna vågade inte att öppna kistan; ty deras gud Dagon hade drabbats av ett sådant öde, att de inte tordes röra den, eller ha den i närheten. De kallade på prästerna och spåmännen, och frågade dem, vad de skulle göra med Guds ark. De rådde dem till, att sända den åter till det folk, som den tillhörde, och bifoga ett kostbart slaktoffer, för då skulle de bli helade, om Gud godtoge offret. De skulle också förstå, att Guds hand vilade på dem, eftersom de hade tagit Hans ark, som tillhörde Israel allena.

Somliga blev inte begeistrade över detta. Det var för förödmjukande, att föra arken tillbaka; och de betonade att ingen av filistéerna tänkte sätta livet på spel, och bära Israels Guds ark, som hade orsakat dem så mycken död. Deras rådgivare bad folket inträngande, att inte förhärda sina hjärtan, liksom egyptierna och Farao hade gjort, och drabbas av ändå värre plågor. Och då de alla var rädda för, att ta Guds ark, rådde de dem och sade: ”Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en ren slump.’ Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma.” ”Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster.” Kapitel 6:7-10, 12.

Filistéerna visste, att korna inte kunde förmås till att lämna sina unga kalvar där hemma, med mindre de sporrades till det av en osynlig makt. Korna gick genast mot Bet-Semes till, lämnande sina kalvar, ehuru de älskade dem. Filistéernas herrar följde efter arken till Bet-Semes’ gräns. De vågade inte att anförtro den heliga kistan helt och hållet till korna. De fruktade, att i fall något ont skulle ske med den, skulle de själva drabbas av stora olyckor. De visste inte, att Guds änglar ledsagade arken, och förde korna till den plats, där den hörde hemma. Bet-Semes’ invånare höll på med skörden; och då de såg Guds ark på en kärra, dragen av kor, gladde de sig storligen. De visste, att det var Guds verk. Korna drog kärran med arken, tills de stannade vid en stor sten. Leviterna tog Herrens ark och filistéernas gåva, och de gav kärran och korna, som hade fraktat den heliga arken, samt filistéernas gåva, vidare till Gud, som brännoffer. Filistéernas herrar vände åter till Ekron, och plågan upphörde.

Bet-Semes’ invånare var nyfikna på, att få veta vilken stor kraft kunde vara i arken, som fick den till att uträtta så förunderliga ting. De betraktade arken som något mäktigt i sig, utan att tillskriva Gud kraften. Bara de heligt utvalda männen kunde betrakta arken, i öppnat tillstånd, utan att mista livet; ty det var som att se på Gud Själv. Och då folket tillfredsställde sin nyfikenhet, och öppnade arken för att se in i dess heliga utrymme, som de hedniska avgudadyrkarna inte vågat göra, dödade arkens beledsagande änglar drygt femtio tusen människor.

Och Bet-Semes’ folk blev rädda för arken; och de sade: ”’Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?’ De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: ’Filistéerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er.’” Verserna 20, 21. Kirjat-Jearims folk bragte Herrens ark till Abinadabs hus och hans son, till att ha vården om den. I tjugo år befann hebréerna sig i filistéernas våld, varvid de blev svårt förödmjukade, och ångrade sina synder; i tillägg gick Samuel i förbön för dem, och Gud var åter barmhärtig mot dem. Och filistéerna förde krig mot dem; och Herren verkade mirakulöst på nytt för Israel, och de övervann sina fiender.

Arken förblev i Abinadabs hus, tills David blev kung. Han samlade alla Israels utvalda män, trettio tusen, och gick för att hämta Guds ark. De satte arken på en ny kärra, och bragte den ut ur Abinadabs hus. Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde vagnen. David och hela Israels hus spelade för Herren med alla slags musikinstrument. ”Men när de kom till Nakons tröskplats, räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, ty oxarna snavade. Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och Gud slog honom där för hans försyndelse. Och han dog där vid Guds ark.” Andra Samuelsboken 6:6, 7. Ussa blev vred på oxarna, för att de snavade. Han visade klar misstro mot Gud, som om Han, som hade bringat arken från filistéernas land, inte skulle förmå att ta vara på den. Änglarna, som åtföljde arken, slog ned Ussa, för att denne förmätet i sin otålighet hade lagt handen på Guds ark.

”David greps av fruktan för Herren på den dagen och sade: ’Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?’ Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan lät ställa den i gatiten Obed-Edoms hus.” Verserna 9, 10. David visste, att han var en syndig människa; och han var rädd för att han, liksom Ussa, skulle bli förmäten, och själv framkalla Guds vrede. ”Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.” Vers 11.

Gud ville lära Sitt folk, att medan Hans ark utgjorde en skräck och död för överträdarna av Hans bud, som fanns i den, var den också en välsignelse och styrka för dem, som var lydiga mot Hans bud. Då David hörde, att Obed-Edoms hus hade välsignats storligen, och att allt vad han ägde hade förmerats, på grund av Guds ark, blev han väldigt ivrig efter att bringa den till sin egen stad. Men innan David tordes röra vid den heliga arken, helgade han sig själv till Gud, och befallde dessutom alla manliga innehavare av den högsta myndigheten i riket, att avstå från all världslig verksamhet, och allt som skulle avleda deras sinnen från helig tillbedjan. Således skulle de helga sig själva, för att föra den heliga arken till Davids stad. ”Då gick David och förde Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt, offrade han en tjur och en gödkalv.” Verserna 12, 13.

David lade ifrån sig sin kungaskrud, och iförde sig kläder liknande prästernas, som inte hade burits tidigare, så att inte den minsta orenhet skulle vidlåda hans kläder. Efter vart sjätte steg reste de ett altare och offrade högtidligt till Gud. Herrens särskilda välsignelse vilade över kung David, som härvid visade sin upphöjda aktning för Guds lag inför sitt folk. ”Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte, och David var iförd en linne-efod. Så hämtade David och hela Israel Herrens ark dit upp under jubel och basuners ljud. När Herrens ark kom in i Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte, föraktade hon honom i sitt hjärta.” Verserna 14-16.

Kung Sauls dotters värdighet och stolthet fick sig en knäck, då kung David lade åt sidan sina kungakläder, och sin kungaspira, och iförde sig enkla linnekläder burna av prästerna. Hon tyckte, att han var till stor vanära för sig själv och för Israels folk. Men Gud ärade David inför hela Israels åsyn, genom att låta Sin Ande förbli över honom. David ödmjukade sig själv, men Gud upphöjde honom. Han sjöng på ett inspirerat sätt, spelade på harpa, åstadkommande den mest förtrollande musik. I blygsam omfattning kände han den heliga glädje, som de heliga kommer att erfara genom Guds röst, när deras fångenskap vänds, och Gud ingår en fridspakt med alla, som har hållit Hans bud.

”När de hade fört in Herrens ark och ställt den på dess plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte.” Vers 17.

Efter det, att Salomo hade avslutat tempelbygget, samlade han Israels äldstebröder, och de inflytelserikaste männen ibland folket, för att bringa Herrens förbundsark ut ur Davids stad. Dessa män helgade sig själva till Gud, och ledsagade, med stor vördnad, de arkbärande prästerna. ”De hämtade Herrens ark och uppenbarelsetältet dit upp tillsammans med alla heliga föremål som fanns i tältet. Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela menighet som hade samlats hos honom. Man offrade småboskap och nötboskap i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.” Första Konungaboken 8:4, 5.

Salomo följde sin far Davids exempel. Han offrade efter vart sjätte steg. Med sång och med musik, samt stor ceremoni bar prästerna ”in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. Ty keruberna bredde ut sina vingar över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger täcktes av keruberna.” Verserna 6, 7.

Den mest praktfulla helgedom hade uppförts enligt det mönster Mose blivit visad på berget, och därefter framställts av Herren för David. Den jordiska helgedomen hade konstruerats som den himmelska. Utöver keruberna uppe på arken, gjorde Salomo två andra, större änglar, stående på var sida om arken, som en bild på de himmelska änglar, som alltid vakar över Guds lag. Det är omöjligt, att beskriva detta tabernakels skönhet och glans. Liksom i tabernaklet, blev den heliga arken framburen i högtidlig och vördnadsfull ordning, och satt ned på sin plats under de två ståtliga kerubernas vingar, som stod på golvet.

Den helga kören förenade sina röster med alla slags musikinstrument, i pris till Gud. Och medan deras stämmor, i samklang med musikinstrumenten, genljöd i templet, och ljöd i luften utöver Jerusalem, tog Guds härlighetssky huset i besittning, liksom den tidigare fyllde tabernaklet. ”Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet, så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.” Verserna 10, 11.

Kung Salomo stod bakom en talarstol av koppar, och välsignade folket. Han föll då på knä, och sträckte upp händerna, samt utgöt en allvarlig och högtidlig bön till Gud, medan församlingen stod böjd med ansiktena mot marken. Sedan Salomo hade avslutat sin bön, kom en mirakulös eld ned från himlen och förtärde offret.

På grund av Israels synder kom den olycka, som Gud sade skulle komma över templet, om Hans folk skulle överge Honom. Olyckan inträffade några hundra år efter tempelbygget. Gud lovade Salomo, att om han skulle förbli trofast, och Hans folk skulle lyda alla Hans bud, skulle det härliga templet stå för evigt i all sin glans, som ett bevis på välståndet och de upphöjda välsignelser, som vilade över Israel på grund av deras lydighet.

Eftersom Israel hade överträtt Guds bud, och på grund av deras onda gärningar, lät Gud dem hamna i fångenskap, för att ödmjuka och straffa dem. Före templets ödeläggande avslöjade Gud dess öde för några av Sina trofasta tjänare. Templet var Israels stolthet, och blev föremål för avguderi, samtidigt som de syndade mot Gud. Han uppenbarade också Israels fångenskap för dem. Dessa rättfärdiga män tog bort den heliga arken med stentavlorna strax före templets omstörtande, och dolde den under klagan och bedrövelse i en grotta, för att gömma den för Israels folk, på grund av deras synder, och den skulle inte längre återställas till dem. Den heliga arken är fortfarande gömd. Den har aldrig blivit rörd, sedan den blev dold.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 35. Salomo

Undsättningsplanen

Kapitel 35
Salomo

Av: Ellen White

Folkets hjärtan vändes till Salomo, liksom de gjort till David, och de åtlydde honom i allt. Herren sände Sin ängel, för att instruera Salomo i en dröm nattetid. Han drömde, att Gud talade med honom. ”Salomo svarade: ’Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung efter min fader David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk som är så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. För vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?’” Första Konungaboken 3:6-9.

”Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. Gud sade till honom: ’Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like. Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din fader David gjorde, då skall jag ge dig ett långt liv.’” Verserna 10-14.

Gud lovade, att liksom Han hade varit med David, skulle Han vara med Salomo. Om han ville vandra inför Herren i hjärtats renhet, och i uppriktighet, för att följa Guds vilja, och om han ville hålla Hans domslut och förordningar, lovade Han, att upprätta hans tron för evigt.  Salomo var medveten om det stora i, att bygga ett hus åt Gud. Han uttryckte sina tankar så här: ”Men vem kan bygga ett hus åt honom?  Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.” Andra Krönikeboken 2:6.

Herren gav Salomo den visdom, som han önskade framför jordiska rikedomar, ära och ett långt liv. Han var den visaste konung, som någonsin suttit på en tron. Gud gav honom ett förståndigt hjärta. Han skrev många ordspråk, och diktade många sånger. Och i många år utmärktes hans liv av helgelse till Gud, samt uppriktighet, principfasthet och sträng lydnad mot Guds bud. Han styrde alla viktiga verksamheter, och ansvarade för rikets affärsmässiga angelägenheter med största vishet. Han genomförde trofast anvisningarna för, att konstruera den mest storslagna byggnad, som världen någonsin har sett, varigenom hans rykte nådde alla nationer överallt. Han blev grundligt välsignad och ärad av Gud. Alla nationer erkände och beundrade hans överlägsna kunskap och visdom, hans framträdande karaktär och storheten hos hans kraft. Många kom till honom från alla delar av världen, för att beskåda hans obegränsade kraft, och bli undervisade om, hur de skulle göra, föra att klara av vanskliga saker. Tempelbyggnaden för Gud var oöverträffbar, vad gällde rikedom, skönhet och dyrbar formgivning.

Efter templets färdigställande, samlade Salomo hela Israel, och många från de andra folken kom också, för att bevittna Guds hus’ invigning. Det blev invigt med stor glans. Salomo talade till folket, och försökte att undanröja övertron i de närvarandes sinnen, som hade omtöcknat de hedniska folkens gudsförståelse. Han sade till dem, att Gud inte är som de hedniska gudarna, som är begränsade till de tempel, som uppförts åt dem; och att Israels Gud möter dem med Sin Ande, när folket samlas i det hus, som invigts till Hans tillbedjan.

Salomo föll på knä för Gud, inför den väldiga församlingen, och sände upp en bön till Gud. Han bad: ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt!” Första Konungaboken 8:27.

”När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet uppfyllde huset. Prästerna kunde inte gå in i Herrens hus, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus. Då alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade Herren, därför att han är god och därför att hans nåd varar i evighet.” Andra Krönikeboken 7:1-3.

I sju dagar höll Salomo på med, att inviga Guds hus. Och efter det, att invigningsceremonierna för huset var till ända, sade Herren ”till honom: ’Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. Om du vandrar inför mig, så som din fader David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt vad jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, då skall jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din fader David, när jag sade: Aldrig skall det på Israels tron saknas en avkomling av dig. Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk.” Första Konungaboken 9:3-7.

Om Israel förblev trofasta och sanna inför Gud, skulle denna härliga byggnad stå för alltid, som ett evinnerligt tecken på Guds särskilda gunst mot Sitt utvalda folk. De kallades för speciella, eftersom de allena, ibland alla jordens folk, bevarade Guds sanna tillbedjan, genom att hålla Hans bud.

Då Salomo förblev ren, var Gud med honom. I och med templets invigning, upphöjde han Guds lag för folket. Under välsignelsen av folket upprepade han dessa ord: ”Må då Herren, vår Gud, vara med oss, så som han har varit med våra fäder. Må han inte överge oss eller lämna oss, utan vända våra hjärtan till sig, så att vi alltid går på hans vägar och håller fast vid de bud och stadgar och föreskrifter som han har givit våra fäder.” Kapitel 8:57, 58.

I sin hjärtliga uppriktighet förmanade han Israels församling: ”Låt era hjärtan vara hängivna Herren, vår Gud, så att ni alltid lever efter hans stadgar och håller hans bud, så som ni nu gör.’” Vers 61. Så länge som Salomo fortsatte att lyda buden, var Gud med honom, så som han hade vädjat till Honom om, att Han också skulle vara, liksom Han var med David. ”’Du har visat stor nåd mot din tjänare, min fader David, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig.” Första Konungaboken 3:6.

De finns tillräckligt mycket i dessa ord till att avlägsna tanken, att Gud skulle ha haft fördrag med Davids och Salomos synder. Gud var barmhärtig mot dem i enlighet med deras vandring inför Honom i sanning, rättfärdighet och hjärtats uppriktighet. Gud behandlade dem efter deras trofasthet.

Salomo vandrade uppriktigt i många år inför Gud. Han fick visdom från Gud till, att döma folket opartiskt och nådigt. Likväl föll denne upphöjde, lärde och tidigare så gode man för frestelser i samband med sitt välstånd och sin ärade ställning. Han glömde Gud och de högtidliga betingelserna för hans framgång. Han lade sig till med andra kungars syndiga skick, att ha många hustrur, vilket gick emot Guds förordning. Gud befallde Mose, att varna folket för att ha mängder av hustrur. ”Han får inte heller skaffa sig många hustrur, för att hans hjärta inte skall avfalla, och han skall inte skaffa sig mycket silver och guld.” Femte Moseboken 17:17.

Sann godhet räknas i himmelen som sann storhet. Graden av moralisk halt avgör människans värde. En person kan äga många tillgångar och vara förståndig, och ändå vara värdelös, eftersom godhetens glödande eld aldrig har brunnit på hans altare. Hans samvete har nämligen varit uttorkat, ja, ödelagt genom själviskhet och synd. När köttets lusta kontrollerar personen, och den köttsliga naturens onda lidelser får lov till att härska, uppmuntras skepsis mot den kristna trons verkligheter, och då ges det uttryck för tvivel, som om det vore en stor dygd att tvivla.

Salomos liv kunde ha varit anmärkningsvärt ända till slutet, om hans dygder inte hade förvanskats. Men han övergav denna särskilda nådegåva till förmån för våldsamma lidelser. I ungdomen blickade han hän till Gud för vägledning. Han litade på Honom, och Gud hjälpte honom med hans val samt skänkte honom visdom – visdom, som förbluffade världen. Hans kraft och visdom höjdes till skyarna i hela landet. Hans kärlek till kvinnor utgjorde hans stora synd. Denna lidelse styrde han inte över i sin mandom. Detta visade sig att bli en snara för honom. Hans hustrur ledde honom till avgudadyrkan, och den visdom Gud hade gett honom försvann, då han började att stiga ned för livets sluttning; han miste sin karaktärsfasthet, och blev mera som lättsinniga unga, som svajar mellan rätt och fel. Han gav upp sina principer och dök ned i ondskans ström, samt skilde sig från Gud, källan till sin styrka. Han var en man, som hade rört sig bort ifrån principen. Visdom hade varit dyrbarare för honom, än Ofirs guld. Men ack!, liderligheten avgick med segern. Han blev bedragen och fördärvad genom kvinnor. Vilken läxa i vaksamhet! Vilket vittnesbörd för den, som behöver styrka från Gud in i det sista!

I kampen mellan inre fördärv och yttre frestelser besegrades till och med den kloke och kraftfulle Salomo. Det är icke säkert, att avvika det minsta från sträng renhet: ”håll er borta från allt slags ont.” Första Tessalonikerbrevet 5:22. Kom ihåg Salomo. Ibland folken fanns det ingen kung som han, älskad av sin Gud. Han föll. Han leddes bort från Gud och fördärvades, genom att ge efter för vällustens lidelser. Detta var den tidsålderns förhärskande synd, och dess frammarsch är förfärlig. Ingen annan, än den rene och beskedlige kan bo i Hans närhet. ”Vem får gå upp på Herrens berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt.” Psaltaren 24:3, 4.

Salomos hjärta vändes bort från Gud, då han mångdubblade sig hustrur från avgudadyrkande nationer. Gud hade uttryckligen förbjudit Sitt folk, att gifta in sig i avgudadyrkande nationer, ty Han hade valt ut dem som Sin särskilda egendom. ”När Salomo blev gammal, förledde kvinnorna honom att följa andra gudar, så att hans hjärta inte förblev hängivet Herren, sin Gud, som hans fader Davids hjärta hade varit.” Första Konungaboken 11:4. ”Herren blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom. Han hade givit honom befallning om denna sak: att han inte skulle följa efter andra gudar. Men han hade inte hållit vad Herren befallt. Därför sade Herren till Salomo: ’Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och ge det åt din tjänare.” Verserna 9-11. Herren informerade Salomon genom Sin profet om Sin avsikt med honom: Att Han tänkte låta hans framgång upphöra, och skulle resa upp fiender mot honom, samt att han ej längre skulle regera som universell monark på Israels tron. Hade Salomo dött före sitt avfall från Gud, skulle hans liv ha varit ett av de mest anmärkningsvärda, som fästs på papper. Men han lät sitt begär få fritt utlopp, och utgjorde ett slående exempel på den klokaste människas svaghet. Den största människa, och den klokaste, kommer förvisso att fela, med mindre hennes liv utmärks av tillit till Gud, och lydnad mot Hans lag.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 34. David

Undsättningsplanen

Kapitel 34
David

Av: Ellen White

Gud valde ut David, en ödmjuk herde, till att leda Sitt folk. Han var noga med alla ceremonier knutna till den judiska religionen, och han utmärkte sig genom sin frimodighet och orubbliga förtröstan på Gud. Man lade märke till hans trofasthet och vördnad. Hans fasthet, ödmjukhet och kärlek till rättfärdighet samt beslutsamma karaktär gjorde honom duglig till, att främja Guds höga målsättning, och undervisa Israel till uppoffring, samt att leda dem som en ädelhjärtad och klok monark.

Hans religiösa sida var uppriktig och brinnande. Det var de gånger, som David var helt ärlig mot Gud, och ägde dessa förfinade karaktärsdrag, som Gud kallade honom för en man efter Sitt eget hjärta. Då han blev upphöjd till tronen, stod hans allmänna uppförande i bjärt kontrast till andra nationers kungars. Han avstod från avgudadyrkan, och verkade nitiskt, för att Israels folk inte skulle förledas av de omkringboende folkslagen. Han var starkt älskad och ärad av sitt folk.

Ofta vann han seger, och triumferade. Han ökade sin rikedom och storhet. Men hans ägodelar ägde ett inflytande, som ledde honom bort från Gud. Hans frestelser var många och starka. Till sist föll han till föga för de omkringboende kungarnas sedvanliga bruk, att ta sig flera hustrur, och han vigde sitt liv åt flergiftets onda utfall. Hans första fel var, att ta sig mer, än en hustru, och därigenom överge Guds kloka förordning. Efter att ha övergett det riktiga, röjdes vägen för större fel. De kungliga, avgudadyrkande nationerna betraktade det som en större ära och värdighet, att få många hustrur, och David betraktade det som en ära för sin tron, att ha flera hustrur. Men han fick uppleva den olycka, som denna ondska leder till, i form av den betungande disharmonin, rivaliteten och svartsjukan ibland sina talrika hustrur och barn.

I fallet med Uria och Batseba, var hans förbrytelse avskyvärd i Guds ögon. En rättvis och opartisk Gud varken tålde eller ursäktade dessa synder hos David, utan sände honom en tillrättavisning och allvarlig anklagelse genom Natan, Sin profet, som med levande färger tecknade och skildrade hans stora överträdelse. David hade blivit förblindad under sitt förunderliga avfall från Gud. Han hade ursäktat sitt eget syndiga handlande inför sig själv, tills hans uppförande tycktes godtagbart i hans egna ögon. Ett galet steg hade banat väg för ett annat, till dess hans synder fordrade en tillrättavisning från Herren, genom Natan. David vaknade upp som ur en dröm. Han märkte en förnimmelse av sin synd. Han sökte inte, att ursäkta sitt uppförande, eller dölja sin synd, liksom Saul gjorde; utan med ånger och uppriktig sorg böjde han huvudet inför Guds profet, och erkände sin skuld. Natan berättade för David, att Gud skulle tillge hans synd, på grund av hans ånger och ödmjuka bekännelse, och avvända en del av de hotande katastroferna, samt skona hans liv; likväl skulle han straffas, därför att han hade gett Herrens fiender tillfälle till bespottelse. Tillfället har gripits av Guds fiender, från Davids tid till vår egen. Skepticism har härjat inom kristenheten, och förlöjligat Bibeln på grund av Davids handlande. De icke troende påtalar saken med David för kristna, hans synd i fallet med Uria och Batseba, hans månggifte, och påstår, att David kallades för en person enligt Guds eget hjärta, och om Bibelns uppteckning är korrekt, har Gud rättfärdiggjort David för hans förbrytelser.

Jag blev visad, att det var då, som David var ren och vandrade efter Guds råd, som Gud kallade honom för en människa efter Sitt eget hjärta. Sedan David hade övergett Gud, och fläckat ned sin dygdiga karaktär med sina förbrytelser, var han inte längre en man enligt Guds hjärta. Gud rättfärdiggjorde inte i minsta grad hans synder, utan sände Natan, Sin profet, med ödesdigra fördömanden till David, därför att han hade överträtt Herrens bud. Gud visade Sitt misshag över Davids många hustrur, genom att hemsöka honom med straffdomar, och låta ondska resa sig upp emot honom från hans eget hus. Den fruktansvärda katastrof, som Gud på grund av Davids syndighet lät drabba honom - som tidigare blivit kallad för en man efter Guds hjärta - är ett bevis för alla generationer, att Gud inte rättfärdiggör någon överträdare av Hans bud; utan att Han förvisso straffar den skyldige, oavsett hur rättfärdig och gynnad vederbörande en gång varit, då personen följt Herren i hjärtats renhet. När den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör ont, räddar hans tidigare rättfärdighet honom inte undan en helig och rättvis Guds vrede.

Bibelhistoriens ledande män har syndat allvarligt. Deras synder är inte dolda, utan noggrant nedskrivna i Guds menighets historia, med straff från Gud, som följer på kränkningarna. Dessa saker har lämnats kvar i uppteckningen till gagn för efterföljande släkter, och bör ingjuta tro på Guds Ord som en exakt historia. Människor, som önskar att betvivla Gud, kristendomen och Guds Ord, vägrar att döma oväldigt och opartiskt, utan skärskådar liv och karaktär, för att finna fel i deras leverne, som har varit Israels mest framträdande ledare. Gud har i den inspirerade historien ordnat med en noggrann skildring av karaktären hos dåtidens bästa och största personer. Dessa män var dödliga, föremål för en frestande Djävul. Skriften skyler inte över deras svaghet och synder, utan lägger fram dem i klar dager, jämte tillhörande tillrättavisningar och straff. Dessa ting ”skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss.” Första Korintierbrevet 10:11.

Gud har inte låtit mycket yttras i Sitt Ord till rosar över de bästa människors dygder, som har levat på jorden. Alla deras segrar, samt stora och goda gärningar, har tillskrivits Gud. Han allena kan ta åt Sig äran, Han allena skall upphöjas. Han har varit allt och i alla. Människor har blott varit redskap, svaga hjälpmedel, i Hans händer. All kraft och förträfflighet har kommit från Gud. I människor har Gud sett en ständig böjelse för, att överge och glömma bort Honom, samt för att dyrka skapelsen i stället för Skaparen. Därför har Gud inte tillåtit, att det efterlämnats värst mycken ros till människor på den heliga historiens blad.

David ångrade sin synd i stoft och aska. Han bad innerligt om Guds förlåtelse, och dolde inte sin ånger för sitt rikes stormän, nej, inte ens för dess tjänare. Han författade en ångerfull psalm, som talade om hans synd och ånger, vilken psalm han visste skulle bli sjungen släkte efter släkte. Han önskade, att andra skulle undervisas av hans livs tråkiga historia. De sånger, som David författade, sjöngs av hela Israel, i synnerhet i det samlade hovets närvaro, samt inför prästerna, äldstebröderna och styresmännen. Han visste, att hans syndabekännelse skulle göra kommande släkter uppmärksamma på hans överträdelser. Han förde fram sin sak och visade dem, vilken han hoppades på förlåtelse från: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd.” Psaltaren 51:3. ”Rädda mig från blodskulder, Gud, du min frälsnings Gud”. Vers 16.

David visade inte upp en oomvänd människas anda. Om han hade haft den anda, som folkens härskare omkring honom ägde, skulle han inte ha funnit sig i bilden av sin förbrytelse från Natan i dess sanna, avskyvärda färger, utan skulle ha tagit livet av den trofaste tillrättavisaren. Men till trots för sin upphöjda tron, och sin obegränsade kraft, var hans ödmjuka erkännande inför alla, som han bar ansvar för, ett bevis på, att han fortsatt fruktade och darrade inför Herrens ord.

David skördade bittert sina felaktiga gärningars frukter. Hans söner handlade utifrån de synder, som han gjort sig skyldig till. Amnon begick ett allvarligt brott; Absalom hämnades det, genom att slå ihjäl honom. Således dök Davids synd hela tiden upp i hans tankar, och kom honom att känna hela tyngden från orättfärdigheten mot Uria och Batseba.

Absalom, hans egen son, som han älskade framför alla sina barn, gjorde uppror mot honom. Genom sin anmärkningsvärda skönhet, vinnande sätt och föregivna vänlighet stal han listigt folkets hjärtan. Han ägde inte godhet mot andra i hjärtat, utan var äregirig och, såsom framgår av hans handlande, tillgrep han intriger och brott, för att säkra sig riket. Han skulle ha återgäldat sin fars kärlek och vänlighet, genom att ha tagit hans liv. Han utropades till kung av sina efterföljare i Hebron, och anförde dem i jakten på sin far. Han besegrades och dödades.

David pinades svårt av upproret. Det liknade ej något krig, som han varit inblandad i. Hans visdom från Gud, jämte hans egen kraft och duglighet i krig, gjorde att han framgångsrikt stod emot sina fienders angrepp. Men detta onaturliga krig, som uppstod i hans eget hus, och att den ansvarige var hans egen son, ledde till att hans lugna och klara omdöme blev omtöcknat och försvagat. Och insikten om, att detta onda hade förutskickats av profeten, och att det drabbat honom på grund av överträdelse av Guds bud, tillintetgjorde hans skicklighet och tidigare oförlikneliga mod.

David blev förödmjukad och drabbad av stor sorg. Han flydde från Jerusalem, för att rädda sitt liv. Han gick inte fram i självtillit och kunglig ära, förtröstande på Gud, så som han hade gjort vid tidigare slag; utan i det, att han gick upp på toppen av Oljeberget, omgiven av sitt folk, och sina mäktiga män, dolde han huvudet i sin ödmjukhet, och gick barfota samt grät. Hans folk tog efter detta exempel på djup ödmjukhet, som deras kung gav prov på under sin flykt från Absalom.

Simei, en släkting till Saul, som alltid hade varit missunnsam mot David, eftersom han fick tronen och kunglig ära, som tidigare varit Sauls, använde tillfället till att släppa lös sitt upproriska hat mot David, under hans olycka. Han förbannade kungen, och kastade sten och jord på honom och hans tjänare, samt anklagade David för att vara en blodbesudlad och gemen man. Davids anhängare bad om lov till, att gå fram och ta hans liv; men David tillrättavisade dem, och sade till dem, att: ”Må han förbanna. Ty om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?’” ”’Se, min son som har utgått från mitt eget liv söker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det.” Andra Moseboken 16:10, 11.

Alltså erkände han för sitt folk och sina främsta män, att detta var det straff Gud bragt över honom på grund av hans synd, som hade gett Herrens fiender orsak till bespottelse; att den upphetsade benjaminiten måtte uträtta sin del av det föreskrivna straffet, och om han bar dessa ting med ödmjukhet, skulle Herren mildra hans plåga, och vända Simeis förbannelse till välsignelse. David uppvisade inte en oomvänd människas anda. Han visade sig ha erfarenhet av Guds angelägenheter. Han uppvisade en natur mottaglig för tillrättavisning från Gud, och han vände sig i tillit till Honom som den ende han trodde på. Gud belönade Davids tillit till Honom, genom att förkasta Ahitofels råd, och bevarade hans liv.

David var inte det slags person, som Simei ville utmåla honom som. Då Saul vid upprepade tillfällen hade fallit i hans våld, och hans efterföljare kunde ha dödat honom, vägrade David att låta dem göra det, fastän han hela tiden fruktade för sitt liv, och blev jagad av Saul som ett djur. En gång, då Saul var i hans våld, skar han av ett stycke av hans klädedräkt, så att han kunde överbevisa Saul om, att han inte tänkte göra honom något, även om han kunde ha tagit hans liv, om han hade velat. Ändå ångrade David detta, eftersom Saul var Herrens smorde.

Då David var törstig, och ville ha vatten från Betlehems källa, bröt sig tre man, utan hans vetskap, igenom filistéernas här, och hämtade upp vatten ur Betlehems brunn, och förde det till David. Han menade, att det var för heligt att dricka, för att släcka sin törst, därför att tre man, på grund av sin kärlek till honom, hade satt sina liv på spel, för att få tag i det. Han tog inte lätt på livet. För honom syntes det, att dricka deras blod, om han skulle dricka vattnet dessa modiga män hade satt livet på spel för att få tag i. Han utgöt högtidligt vattnet som ett heligt offer till Gud.

Efter Absaloms död vände Gud Israels hjärtan, som en mans hjärta, till David. Simei, som hade förbannat David i hans ödmjukhet, i fruktan för sitt liv, var ibland de första upprorsmännen, som mötte David vid hans återvändande till Jerusalem. Han skapade förvirring genom sitt upproriska uppträdande mot David. De, som varit vittnen till hans oförskämda uppträdande, uppmanade David till, att inte skona hans liv, eftersom han förbannat Herrens smorde. Men David tillrättavisade dem. Han inte bara skonade Simeis liv, utan förlät honom allra nådigast. Hade David varit hämndgirig, kunde han genast ha stillat sitt begär, genom att slunga förbrytaren  i döden.

Israel uppnådde välstånd och dess folkmängd ökade under Davids herravälde; och då de blev starka, med ökat välstånd och storhet, blev de upphöjda och stolta. De glömde alla sina nådegåvors Skänkare, och miste snabbt sin särskilda och heliga egenart, som skilde dem åt från folken ibland dem.

I sitt välstånd bevarade inte David den karaktärens ödmjukhet och tillit till Gud, som utmärkte den tidigare delen av hans liv. Han betraktade vinnandet av riket med stolthet, och kontrasterade deras dåvarande välmående med deras fåtalighet och ringa kraft, då han tillträdde tronen, varvid han tog till sig hela äran. Han tillfredsställde sina äregiriga känslor, genom att ge efter för Djävulens frestelse, att räkna Israels folk, så att han kunde jämföra deras tidigare svaghet med deras framgångssaga under hans regering. Detta misshagade Gud, och gick emot Hans uttryckliga befallning. Det skulle leda Israel till, att förlita sig till sin styrka i antal, i stället för på den levande Guden.

Arbetet med, att räkna Israel var inte helt till ända, förrän David kände sig överbevisad om, att han hade begått en stor synd mot Gud. Han insåg sitt fel, och ödmjukade sig inför Gud, bekände sin stora synd i, att dåraktigt räkna folket. Men hans ånger kom för sent. Ordet hade redan gått ut från Herren till Hans trofaste profet, att bära fram budskapet till David, och ge honom hans val av straff för hans överträdelse. David visade fortsatt tillit till Gud. Han valde, att falla i en nådig Guds händer, hellre än att överlämnas på nåd och onåd till onda människors gruvlighet.

En snabb förintelse följde därefter. Sjuttio tusen utplånades av pesten. David och Israels äldstebröder visade den djupaste ödmjukhet och sorg inför Herren. Då Herrens ängel var på väg, för att utrota Jerusalem, bad Gud honom att avbryta sitt förintelseverk. En medömkande Gud älskade stadigt Sitt folk, oavsett deras uppror. Ängeln, som var iförd krigsliknande kläder, med draget svärd i handen, utsträckt över Jerusalem, uppenbarade sig för David, och för dem, som var hos honom. David blev ytterligt rädd, och ropade högt i sitt lidande, och i sitt lidande för Israel. Han bad Gud, att rädda fåren. I sitt lidande bekände han: ”’Det är jag som har syndat, det är jag som har handlat orätt. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Låt din hand drabba mig och min fars hus.’” Andra Samuelsboken 24:17. Gud talade till David, genom sin profet, och bjöd honom, att sona sin synd. David ångrade sig helhjärtat, och hans ånger togs emot. Araunas tröskplats erbjöds honom utan kostnad, att uppföra ett altare på; likaså boskapen, och allt annat nödvändigt för ett offer. Men David sade till honom, som ville skänka honom denna givmilda gåva, att Herren var villig att ta emot offret, som han var beredd att göra, men att han inte tänkte komma fram inför Herren med ett offer, som inte kostat honom något. Han ville köpa det till fullt pris. Där offrade han bränn- och fredsoffer. Gud godtog offren och svarade David med, att sända eld från himlen till att förtära offret. Herrens ängel blev befalld, att sticka svärdet i skidan, och upphöra med sitt utplåningsverk.

David diktade många av psalmerna i ödemarken, dit han måste fly, för att finna trygghet. Även där förföljde Saul honom; och David blev flera gånger bevarad från, att falla i Sauls händer, genom försynens särskilda ingripande. Då David gick igenom sina hårda prövningar, uppvisade han orubblig tillit till Gud, och blev särskilt genomsyrad av Hans Ande, då han tonsatte sina sånger, som berättar om hans faror och befrielser. Likaså tillskrev han Gud, sin barmhärtige beskyddare, pris och ära. I dessa psalmer märks det innerlighet, hängivenhet och helighet. Han sjöng dessa sånger, som uttryckte hans tankar och begrundanden om gudomliga ting, ackompanjerade av skön musik på harpa och andra instrument. Psalmen i Andra Samuelsboken 22 tonsattes, då Saul jagade honom, för att ta hans liv. Nästan alla Davids heliga sånger arrangerades under den tidigare perioden av hans liv, då han tjänade Herren med hjärtats redbarhet och renhet.

David ville bygga ett hus till Gud, vari han kunde sätta den heliga arken, och dit hela Israel kunde komma och tillbe. Herren upplyste David om, genom Sin profet, att han inte skulle komma att bygga huset, utan att han skulle få en son, som skulle bygga ett hus åt Gud. ”Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig.” Kapitel 7:14. Gud uppvisade medömkan och medkänsla för felande människors svagheter, och lovade, att om han överträdde, skulle Han straffa honom; och om han ångrade sig, skulle Han tillge honom.

De sista åren i Davids liv kännetecknades av trofast helgelse till Gud. Han sörjde över sina synder och över, att han hade övergett Guds rättfärdiga föreskrifter, vilket hade förmörkat hans sinnelag, och gett Herrens fiender orsak till bespottelse. Herren instruerade David genom Sin ängel, och gav honom en mönsterbild över det hus, som Salomo skulle bygga åt Honom. En ängel gavs i uppdrag, att stå hos David, då han nedtecknade de viktiga anvisningarna till Salomo om husets arrangemang. Davids hjärta var med i arbetet. Han visade ett allvar och en helgelse, genom att vidta omfattande förberedelser för byggningen, och sparade varken på arbete eller omkostnader, utan lämnade stora donationer från sin egen skattkammare, varvid han satte ett ädel exempel för sitt folk, som de inte dröjde med att följa med villiga hjärtan.

David närde den största omsorg för Salomo. Han fruktade, att han skulle följa hans exempel i, att göra något galet. Med den djupaste sorg såg han fläckar och skavanker, som denne ådragit sin karaktär, genom att falla i fatala synder, och han ville rädda sin son från det onda, i fall han kunde. Han hade lärt sig av erfarenhet, att Herren aldrig någonsin fördrog galna gärningar, oavsett om de utfördes av den mest upphöjde furste, eller den enklaste medborgare, utan hemsökte Sitt folks ledare med desto hårdare straff, eftersom furstens ställning var viktigare, än den enklaste medborgares. De synder Israels ledare begick, skulle minska kriminalitetens avskyvärdhet i folks sinnen och samveten, och göra andra folkslag, som inte fruktade Gud, utan trotsade Hans myndighet, uppmärksamma på det, och de skulle ledas till, att bespotta Israels Gud.

David ålade sin son högtidligt, att noga följa Guds lagar, och uppfylla alla Hans krav. Han återgav till Salomo Herrens ord, som sagts honom själv genom Hans profeter: ”Jag skall befästa hans kungamakt för evigt, om han står fast vid att följa mina bud och föreskrifter, som han nu gör. Nu säger jag inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som hör det: Håll fast vid alla Herrens, er Guds, bud, och iaktta dem noga så att ni får besitta det goda landet och lämna det som arv till era barn till evig tid. Du, min son Salomo, må lära känna din fars Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ, ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, låter han sig finnas av dig, men om du överger honom, då förkastar han dig för evigt. Var nu uppmärksam, ty Herren har utvalt dig till att bygga ett hus till helgedom. Var stark och gå till verket.’” Första Krönikeboken 28:7-10.

Efter att ha gett denna uppgift till sin son hörbart för folket, och i Guds närvaro, yttrade han stora tacksägelser till Gud, för att Han påverkat hans eget hjärta, och folkets hjärtan, till att ge villigt för det stora byggnadsarbetet. Han bad också Herren ihärdigt om, att göra Salomos hjärta hörsamt för Hans bud. Han sade: ”Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad som är rätt. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag också sett med glädje hur ditt folk som står här har burit fram åt dig sina frivilliga gåvor. Herre, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders Gud, låt ditt folks hjärtas håg och tankar för evigt vara redo till sådant och vänd deras hjärtan till dig. Ge min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar och utför allt detta och bygger detta tempel, som jag har skaffat förråd till.’” Kapitel 29:17-19.

Davids offentliga arbete närmade sig sitt slut. Han visste, att han snart skulle dö, och han lämnade inte ifrån sig sina uppgifter i förvirrat tillstånd, för att betunga sin sons själ, utan så länge som han ägde tillräcklig kroppslig och mental styrka, ordnade han med sitt rikes angelägenheter, även i de minsta saker, och glömde inte bort, att varsko Salomo om ärendet med Simei. Han visste, att den sistnämnde skulle orsaka bekymmer i riket. Denne var en farlig man, med våldsamt temperament, och gick endast att hållas i schack med hot. Närhelst han vågade, skulle han starta uppror, eljest skulle han inte tveka inför att ta Salomos liv, om han fann lägligt tillfälle.

Då David uträttade sina uppgifter, föregick han med gott exempel för alla, som kommit till ålder, att ordna med sina angelägenheter, så länge som de är i stånd därtill. När döden nalkas, och deras mentala förmågor försvagas, skall de nämligen inte tyngas av något av världslig art, som distraherar deras tankar från Gud.

White. Undsättningsplanen. Kapitel 33. Samuel och Saul

Undsättningsplanen

Kapitel 33
Samuel och Saul

Av: Ellen White

Israels barn var ett storligen gynnat folk. Gud hade fört dem ut ur Egyptens träldom, och erkänt dem som Sin särskilda skatt. Mose sade: ”Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära det som Herren, vår Gud, är nära oss, så ofta vi åkallar honom?” Femte Moseboken 4:7.

Samuel hade dömt Israel sedan ungdomen. Han hade varit en rättfärdig och opartisk domare, trofast i allt sitt arbete. Han hade blivit gammal; och folket såg, att hans söner inte följde i hans fotspår. Ehuru de ej var lumpna, liksom Elis barn, var de oärliga och tvehågsna. Då de bistod sin far i hans hårda arbete, kom deras kärlek till belöning dem till, att gynna den orättfärdiges sak.

Hebréerna fordrade en kung av Samuel, lika som folken omkring dem hade. Då de föredrog en despotisk monark i stället för Guds egen visa och milda regering, genom Sina profeters domsmyndighet, visade de stor brist på tro på Gud, och tillit till att Han var förutseende nog till, att resa upp härskare, som förmådde att leda och styra dem. Israels barn var Guds egendomsfolk, deras styrelseform skilde sig från de omgivande folkens. Gud hade gett dem förordningar och lagar, och hade valt ut deras härskare åt dem, och dessa ledare skulle folket lyda i Herren. I alla vanskliga frågor och vid stor rådvillhet skulle Gud frågas. Deras krav på en kung var ett upproriskt svek mot Gud, deras särskilde ledare. Han visste, att en kung inte skulle vara det bästa för Hans utvalda folk. De skulle ge en jordisk monark den ära, som tillkom Gud allena. Och om de hade en kung med stolt hjärta och dåligt förhållande till Gud, skulle denne leda dem bort från Gud, och få dem till att göra uppror mot Honom. Herren visste, att ingen kunde få ställningen som kung, och den sedvanliga äran förknippad därmed, utan att personen blev upphöjd, och hans vilja tycktes riktig i hans egna ögon, medan han samtidigt syndade mot Gud. På kungens befallning fick oskyldiga personer ofta lida, samtidigt som de mest ovärdiga upphöjdes, såvida inte kungen hela tiden satte sin lit till Gud, och tog emot visdom från Honom.

Om hebréerna fortsatt hade lytt Gud, efter det att de hade lämnat Egypten, och hade hållit Hans rättfärdiga lag, skulle Han ha gått före dem och skänkt dem framgång, och ha gjort omgivningens hednafolk rädda för dem. Men de följde så ofta sina upproriska hjärtan, och övergav Gud, samt hängav sig åt avgudadyrkan, så Han lät dem bli övervunna av andra folk, för att ödmjuka och straffa dem. Då de i sina lidanden ropade till Gud, hörde Han dem alltid, och reste upp en härskare till att befria dem från deras fiender. De var så förblindade, att de inte medgav, att det var deras synder, som hade fått Gud till att överge dem, och lämna dem som svaga byten för fienderna; utan de trodde, att det var för att de saknade en kungs myndighet till, att befalla över Israels härar. De hade inte erinrat sig i tacksamhet de gånger Gud hade gett dem prov på Sin omsorg och stora kärlek, utan betvivlade ofta Hans godhet och barmhärtighet.

Gud hade rest upp Samuel till att döma över Israel. Han var ärad av folket. Gud skulle erkännas som deras stora överhuvud; dock pekade Han ut deras härskare, och genomsyrade dem med Sin Ande, och förmedlade till dem Sin vilja genom Sina änglar, så att de kunde instruera folket. Gud gav särskilda bevis till folket, genom Sina mäktiga gärningar utförda genom Sina utvalda härskare som redskap, för att de skulle få tillit till, att Han hade utrustat dem med myndighet, som inte bara kunde negligeras.

Gud blev förtörnad på Sitt folk, för att de krävde en kung. Han gav dem en kung i Sin vrede. Likväl bad Han Samuel, att för folket ingående berätta om kungarnas uppträdande mot de omkringboende folken: Att de inte skulle vara som en domare i kyrkans och statens angelägenheter, och undervisa dem om Herrens vägar, liksom deras förutvarande härskare. Nej, deras kung skulle bli upphöjd, och kräva konungslig ära, samt skulle driva in en tung skatt eller tribut; de skulle bli förtryckta; och Gud tänkte inte visa Sin mäktiga kraft till att befria dem, som Han hade gjort i Egypten, utan då de ropade till Honom i sina lidanden, skulle Han inte höra dem.

Men folket ville icke ta emot Samuels råd, utan fortsatte att kräva en kung. ”Då sade Herren till Samuel: ’Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem.” Första Samuelsboken 8:7. Här gav Gud det upproriska Israel det, som skulle visa sig vara en svår förbannelse för dem, eftersom de inte ville underordna sig Herren som härskare över sig. De tänkte, att det skulle vara hedersammare i andra nationers ögon, att de kunde säga: Hebréerna har en kung. Herren anvisade Samuel, att smörja Saul till kung över Israel. Han såg ädel ut, vilket passade Israels barns stolthet. Men Gud gav dem ett tillkännagivande av Sitt missnöje. Det var inte den tid på året, då de blev hemsökta med kraftigt regn åtföljt av tordön. ”Samuel ropade till Herren och Herren lät det åska och regna den dagen. Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel. Och allt folket sade till Samuel: ’Bed till Herren, din Gud, för dina tjänare, så att vi inte dör, eftersom vi till alla våra andra synder lagt det onda att vi har begärt att få en kung.’” Kapitel 12:18, 19. Samuel försökte att uppmuntra folket, fastän de hade syndat, ty om de från och med då hade följt Herren, skulle Han inte ha övergett dem, för Sitt stora namns skull. ”Det vare också fjärran från mig att jag skulle synda så mot Herren att jag slutade be för er. Jag vill i stället lära er den goda och rätta vägen. Se bara till att ni fruktar Herren och tjänar honom troget av hela ert hjärta. Ty se, han har gjort stora ting med er. Men om ni gör det som är ont, skall både ni och er kung förgås.’” Verserna 23-25.

Då filistéerna, med sin stora här stod redo för krig mot Israel, blev folket skrämt. De var inte lika säkra på, att Gud skulle visa Sig för dem, som innan de i sin elakhet krävde en kung. De visste, att de blott var en handfull, jämfört med filistéernas här, och att ge sig ut och kriga mot dem, skulle inbjuda en säker död. De kände sig inte lika trygga, som de trott att de skulle göra med sin kung. I sin rådvillhet tordes de inte kalla på Gud, som de hade svikit. Herren sade till Samuel: De har inte förkastat Dig, utan Mig, genom att önska sig en kung.

Nu hade dessa män, som varit tappra och utgjort en skräck för sina många fiender, blivit rädda för, att dra ut i strid mot filistéerna. De hade sin kung, men vågade inte lita på honom; och de menade sig ha valt honom framför Israels Styrka. Då de drabbades av detta rådvilla tillstånd, kände de vanmakt i hjärtat. I sin ångest skingrades folket, och dolde sig i hålor, samt i busksnår och på höga platser, liksom i gropar i marken, som om de flydde från fångenskap. De, som dristade sig till att förena sig med Saul, följde honom skälvande. Han blev svårt rådvill, då han såg att folket hade skingrat sig, övergett honom. Han väntade ängsligt på Samuels utlovade ankomst; men tiden gick och han kom inte. Gud hade hållit Samuel tillbaka, så att Hans folk kunde prövas, och måtte erkänna sin synd, och hur ringa deras kraft var, liksom hur svag deras omdömesgillhet och visdom var, Gud förutan.

I sitt bryderi ångrade de, att de hade valt en kung. De ägde större mod och tillit, då de hade gudfruktiga härskare som undervisare och ledare; för då fick de råd direkt från Gud, och det var, som om Gud Själv ledde dem. Nu medgav de, att de kommenderades av en felande kung, som inte kunde frälsa dem i deras lidanden. Saul hade ingen stor och upphöjd förnimmelse av Guds majestäts upphöjdhet och fruktansvärdhet. Han ägde ingen helgad aktning för Hans bestämda förordningar. Med framfusig anda, därför att Samuel inte visat sig på avtalad tidpunkt, hastade han förmätet åstad inför Gud, och tog på sig det heliga offerverket. Samtidigt som han var utrustad för krig, byggde han altaret och tjänstgjorde som präst för sig själv och folket. Detta arbete anförtroddes högtidligen till dem, som valts därtill. Handlingen var en brottslig handling från Saul, och ett sådant exempel skulle få folket till, att lågt värdesätta de religiösa ceremonier och förordningar, som helgats och bestämts av Gud, samt utgjorde bilder på Hans käre Sons syndfria offer. Gud önskade, att Hans folk skulle hysa helig aktning och helgad respekt för prästernas offerverksamhet, som pekade hän till Hans Sons offer.

Så snart, som Saul hade avslutat sitt förmätna verk, visade Samuel sig, och såg bevisen för Sauls synd, varpå han i sorg utropade till honom: ”’Vad har du gjort?’” Kapitel 13:11. Saul förklarade saken för Samuel, rättfärdiggjorde sig själv, och lade fram sin rådvillikhet och pina för Samuel, samt hans försening, som ursäkt. Samuel tillrättavisade Saul, och sade åt honom, att han hade handlat dåraktigt, genom att inte hålla Herrens bud. Om han hade åtlytt Herren, skulle riket ha blivit upprättat för evigt. ”Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig.’” Vers 14.

På grund av Sauls synd med sitt förmätna offer, ville Herren inte ge honom äran, att befalla över Israels härar i slaget mot filistéerna. Herren ville, att Hans namn allena skulle upphöjas, för att Israels härar inte skulle upphöja sig själva, som om det varit tack vare deras rättfärdighet, tapperhet eller visdom, som fienden besegrats. Han påverkade Jonatans hjärta, en rättfärdig man, och hans vapenbärare, till att gå över till filistéernas garnison. Jonatan trodde, att Gud kunde verka för dem, och frälsa genom många eller genom få. Han bar sig inte förmätet åt. Han frågade Gud till råds, och så gick han åstad utan fruktan i hjärtat och litade på Honom allena. Herren fullbordade Sitt underkuvande av filistéerna genom dessa två män. Han sände Sina änglar, för att beskydda Jonatan och hans vapenbärare, och för att värna dem mot dödens redskap i deras fienders händer.

Guds änglar stred på Jonatans sida, och filistéerna föll runt omkring honom. Stor fruktan grep den filistéiska hären på slagfältet och i garnisonen, och ödeläggarna, som varit indelade i olika grupper, och skickats ut i olika riktningar, redo att fullgöra sitt dödliga verk, blev fruktansvärt rädda. Jorden skälvde under deras fötter, som om en stor skara skickliga ryttare och hästanspända stridsvagnar anlänt på slagfältet, klara för strid. Jonatan och hans vapenbärare, liksom filistéernas här, insåg att Herren verkade, för att befria hebréerna. Filistéerna blev rådvilla. För dem tycktes det finnas män från Israel ibland dem, som stred mot varandra, och filistéerna kämpade mot varandra, och tillintetgjorde den egna hären.

Striden hade pågått ganska länge, innan Saul och hans män blev varse, att befrielse utverkats för Israel. Sauls vaktfolk insåg, att det rådde stor förvirring ibland filistéerna, och upptäckte att deras antal blivit mindre, och att det likväl inte fattades någon i Israels styrkor. Efter att ha räknat krigsmännen, inrapporterades det att Jonatan och hans vapenbärare saknades. Saul och folket blev rådvilla. Han lät hämta Guds ark; och då prästerna frågade Gud, tilltog skriken ibland filistéerna. Det lät som två stora härar i intensiv strid. Då Saul och Israels folk medgav, att Gud hade stridit för dem, förenade de, som hade flyktat och gömt sig i sin rädsla, och de, som hade förenat sig med filistéerna på grund av fruktan, sig med Saul och Jonatan, och förföljde filistéerna. Herren verkade för Israel, och befriade dem för Sitt namns ära, så att de hedniska härarna inte skulle besegra Hans folk, och upphöja sig själva stolt emot Gud.

På nytt felade Saul genom sitt överilade löfte om, att ingen skulle äta före kvällen. Sauls iver var behäftad med stor brist på visdom, då han avgav ett dylikt löfte. Det var en stor ansträngningarnas dag för folket, och de plågades svårt av hunger, och då tidpunkten för löftet löpte ut, var folket så hungriga, att de överträdde Herrens bud, och åt kött med blodet kvar, vilket Gud hade förbjudit. Saul beslutade sig för, att låta döda sin son Jonatan, för att han i sin utmattning hade smakat litet honung, och inte varit klar över sin fars löfte.

Här framträdde Sauls blinda iver tydligt, och oförmåga att döma rättvist och klokt i vanskliga saker. Han borde ha resonerat så här: Gud var tillfredsställd med, att verka på ett bestämt vis genom Jonatan, och därmed välja honom till Israels barns befriare; och det skulle ha varit ett brott, att släcka hans liv, som Gud på ett mirakulöst sätt hade bevarat. Han visste, att om han skonade sin sons liv, måste han erkänna sitt fel i, att avlägga ett sådant löfte. Det skulle förödmjuka den stolte kungen inför folket. Saul borde ha respekterat dem, som Gud hade ärat, genom att låta dem befria Israel. Genom att förpassa Jonatan till dödens rike, skulle han låta avliva en, som Gud älskade, medan han skulle låta dem leva, som inte hade det rätt ställt med Gud. Gud ville inte låta Jonatan dö, utan förmådde folket till, att motsätta sig Sauls dom, som om han var en hednisk monark, så att han kunde överbevisas om, att han syndat i och med sitt överilade löfte. ”Men folket sade till Saul: ’Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta.’ Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.” Kapitel 14:45, 46.

Saul var en impulsiv man, och Israels folk kom snart att bli varse sin synd i, att ha krävt en kung. Herren bjöd Samuel, att gå till Saul med en särskild befallning från Honom. Innan han meddelade honom Herrens ord, sade han till honom: ”’Det var mig Herren sände att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Hör nu Herrens ord.” Kapitel 15:1.

Samuel hade mist sin tilltro till Sauls religiösa omdöme, eftersom han varit så slarvig med, att följa Herrens ord. Han hade syndat genom sitt förmätna offer, och felat allvarligt genom sitt överilade offer. Därför gav Samuel honom en särskild förmaning om, att ge akt på Herrens ord. ”Drag ut och slå amalekiterna och utplåna allt de har. Skona dem inte”. Vers 3.

För många år sedan hade Gud dömt Amalek till fullständig utplåning. De hade lyft händerna mot Gud och Hans tron, och hade svurit vid sina gudar, att Israel helt skulle förtäras, och Israels Gud störtas över ända, så att Han inte skulle förmå, att rädda dem ur deras händer.

Amalek hade hånat sitt folks fruktan, och bespottat Guds förunderliga gärningar för Israels befrielse genom Mose inför egyptierna. De hade stoltserat över, att deras kloka män och trollkarlar var i stånd till, att utföra samma slags under; och att i fall Israels barn blivit deras fångar, och hamnat i deras händer såsom de gjorde i Faraos, skulle Israels Gud Själv inte kunna frigöra dem ur deras våld. De föraktade Israel, och lovade att plåga dem, tills de gjort slut på dem.

Gud noterade deras stoltserande emot Honom, och dömde dem till utplåning genom det folk, som de hade föraktat, så att alla nationer skulle lägga märke till slutet för det ack så stolta och mäktiga folket.

Gud satte Saul på prov, genom att instruera honom rörande den viktiga uppgiften, att fullborda Sin hotande vrede mot Amalek. Men han var olydig mot Gud, och skonade den onde och hädiske kung Agag, som Gud hade dömt till döden, och skonade de bästa av kreaturen. Han utrotade all skraltig boskap, som han hade saknat nytta av. Saul menade, att hans storhet skulle öka, genom att skona Agag, en ädel monark iförd vackra kläder, och faktumet att han skulle vända åter från slaget med honom som fånge, med ett stort spann oxar, får och en myckenhet boskap skulle göra honom namnkunnig, och komma alla nationer att frukta honom, och skälva inför honom. Och folket höll med honom om det. De ursäktade sin egen synd i, att inte utplåna boskapen, ty de kunde reservera den som offer till Gud, och behålla sina egna kreatur.

Samuel uppsökte Saul med en förbannelse från Herren för hans olydnad, varigenom han hade upphöjt sig inför Herren, och valt sitt eget tillvägagångssätt samt litat till det egna omdömet, i stället för att nogsamt följa Herren. Saul gick fram, för att möta Herren som en oskyldig man, samt hälsade honom med dessa ord: ”’Herren välsigne dig! Jag har nu utfört Herrens befallning.’ Men Samuel sade: ’Vad är det då för ett läte av får som ljuder i mina öron, och vad är det för ett läte av nötboskap som jag hör?’ Saul svarade: ’Från amalekiterna har de fört dem med sig. Folket skonade det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, din Gud. Men det övriga har vi gett till spillo.’” Verserna 13-15.

Samuel berättade för Saul, vad Gud hade sagt till honom föregående natt, den natt Samuel tillbringat i sorgesam bön på grund av Sauls synd. ”’Var det inte när du var liten i dina egna ögon som du blev ett huvud för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel?” Vers 17. Han påminde Saul om Guds bud, som han ondsinnat hade överträtt, och frågade: ”Varför har du då inte hört Herrens röst utan kastat dig över bytet och gjort det som är ont i Herrens ögon?’” Vers 19.

”Saul svarade Samuel: ’Jag har ju hört Herrens röst och gått den väg som Herren har anvisat mig. Jag har fört hit Agag, Amaleks kung, och gett amalekiterna till spillo. Men folket tog av bytet får och nötboskap, det bästa av det som skulle ges till spillo, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal.’” Verserna 20, 21.  

Här ljög Saul. Folket hade följt hans anvisningar; men för att skydda sig själv, var han villig till, att låta folket bära hans olydighetssynd.

”Då sade Samuel: ’Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar. Ty upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han också förkastat dig, så att du inte längre får vara kung.’ Saul sade till Samuel: ’Jag har syndat genom att inte lyda Herrens befallning och dina ord. Jag fruktade för folket och lyssnade till dem.” Verserna 22-24.

Gud önskade inte, att Hans folk skulle äga något tillhörigt amalekiterna, ty Hans förbannelse vilade över dem och deras egendom. Han hade planlagt deras slut, och att Hans folk inte skulle bevara något åt sig själva, som Han hade förbannat. Han önskade också, att nationerna skulle få se slutet för det folk, som hade trotsat Honom, och notera deras undergång genom just det folk de hade föraktat. De skulle inte utplåna dem, för att öka den egna rikedomen, eller för att vinna ära, utan för uppfylla Herrens ord, som uttalats om Amalek.

”Herren sade till Mose: ’Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen.’” Andra Moseboken 17:14. ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta!” Femte Moseboken 25:17-19.

Och ändå tordes Saul vara olydig mot Gud, och bevara åt sig själv det, som Han hade förbannat och bestämt skulle dö, samt ge Gud detta som syndoffer.

Samuel visade Saul hans onda uppförande, och sporde så: ”’Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst?” Första Samuelsboken 15:22. Det skulle ha varit bättre, att han hade åtlytt Gud, än att samla ihop så många djur till offer för deras olydnadssynder.

Gud var inte lika glad åt deras utgjutelse av djurens blod, som Han var åt deras lydnad mot Hans bud. Offren var gudomligt föranstaltade till, att påminna syndiga människor om, att synden medför död, och att blodet från oskyldiga djur endast kunde sona överträdarens skuld tack vare lydnaden genom det stora offer, som ännu låg i framtiden. Gud krävde lydnad från Sitt folk framför offer. Jordens samlade rikedomar var Hans. Boskapen på de tusen bergen tillhörde Honom. Han fordrade inte, att bytet från ett fördärvat folk, som Hans förbannelse vilade över, och som innefattade deras fullständiga utplåning, skulle bringas Honom som förebud om den helige Frälsaren, som ett lamm utan lyte.

Samuel upplyste Saul om, att hans uppror var rena trolldomssynden. Det förhåller sig nämligen så, att när man träder in på upprorets stig, låter man sig styras av ett inflytande, som går på tvärs mot Guds vilja. Satan kontrollerar det upproriska sinnet. De, som behärskas på detta vis, mister sin stilla förtröstan på Gud, och blir mindre och mindre benägna till, att älska lydnad mot Hans vilja. Satan blir allt mera förtrolig med dem, till dess de saknar all kraft till, att sluta med sitt uppror. I detta hänseende är uppror lika med trolldomssynd.

Sauls hårdnackade påstående inför Samuel, att han hade lytt Gud, var en synd och avgudadyrkan. Hans kärlek till, att få igenom sin egen vilja, låg honom varmare om hjärtat, än att vinna Guds gillande, eller ett ogrumlat samvetes samtycke. Och då hans synd lades i dagen framför honom, och hans fel noggrant pekades ut för honom, kom hans stolta åsikter, hans omfattande egenkärlek honom att rättfärdiggöra sitt felaktiga handlande, tvärt emot Samuels tillrättavisning, och Herrens ord genom Sin profets mun. Denna genstridighet rörande en känd överträdelse skilde honom för evigt från Gud.

Han visste, att han gått emot Guds uttryckliga befallning; fastän tillrättavisad av Gud genom Samuel, vägrade han att vidgå sin synd, utan uttryckte beslutsamt sin falskhet i sitt självrättfärdiggörande. Om han ödmjukt hade ångrat sig, och godtagit tillrättavisningen, skulle Herren ha varit barmhärtig och förlåtit Saul hans stora synd. Men Herren övergav Saul, därför att denne hårdnackat vägrade att låta sig föras tillrätta, och för att ha yttrat lögner inför Samuel, Guds budbärare. Samuel berättade för Saul, att eftersom han hade förkastat Herrens ord, hade Gud förkastat honom som kung.

Denna sista omskakande anklagelse från Samuel gav Saul en förnimmelse av hans sanna tillstånd, och i skräck erkände han, att han hade syndat, och hade överträtt Herrens bud, som han tidigare så ivrigt hade förnekat. Han bad Samuel enträget om tillgivelse för sin synd, och om gemensam bön inför Herren. Samuel vägrade, och sade till Saul, att Gud hade ryckt bort riket från honom, och för att han inte skulle låta sig bedras, sade han åt honom, att Israels styrka inte skulle ljuga, eller vara så ombytlig, som han var.

Igen bad Saul enträget Samuel, att ära honom en gång till med sin närvaro inför Israels äldstebröder och hela folk. Samuel gav efter för denna anmodan, och kallade på den fruktansvärde Agag. Denne trädde lydigt fram inför honom. ”Men Samuel sade: ’Så som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, så skall din mor bli barnlös bland kvinnor.’ Därpå högg Samuel Agag i stycken inför Herren i Gilgal. Sedan begav sig Samuel till Rama och Saul drog upp till sitt hem i Sauls Gibea.” Verserna 33, 34.

Och Herren kommunicerade inte längre med Saul, eller instruerade honom genom Samuel. Han hade valt, att följa sin egen vilja, och hade förkastat Herrens ord. Gud lät honom styras av sitt eget omdöme, som han hade valt att följa, i stället för att lyda Gud. Saul kände inte sann ånger. Han var upphöjd i egenskap av kung. Han var mera nitisk, för att bli ärad av Samuel inför folket, än för att få förlåtelse och gudsfruktan.

Samuel kom inte längre till Saul med anvisningar från Gud. Herren kunde inte använda honom, för att genomföra Sina avsikter. Men Han sände Samuel till Isais hus, för att smörja David, som Han hade utvalt till att vara härskare i stället för Saul, som Han hade förkastat.

I det, att Isais söner trädde fram inför Samuel, tänkte han välja Eliab, som var högrest och av ädelt utseende, men Guds ängel stod vid hans sida, för att vägleda honom i det viktiga beslutet, och instruerade honom, att han inte skulle döma efter utseendet. Eliab fruktade inte Herren; han var ej helhjärtat Hans. Han skulle ha blivit en stolt och fordrande härskare. Ingen annan gick att finna ibland Isais söner, än David, den yngste, vars enkla värv var, att sköta får. Han hade utfört herdens ämbete med sådan trofasthet och mod, att Gud valde honom till härförare åt Sitt folk. Under tidens gång skulle han komma att byta ut herdestaven mot spiran.

David var ej reslig till formatet, men hans anlete var vackert, uttryckte ödmjukhet, ärlighet och sant mod. Guds ängel tillkännagav för Samuel, att David var den, han skulle smörja, ty han var Guds utvalde. Från den dagen gav Herren David ett klokt och förståndigt hjärta.

Då Saul såg, att Samuel inte längre kom, för att undervisa honom, förstod han att Herren hade förkastat honom på grund av hans dåliga uppträdande, och hans karaktär försämrades stadigt därefter. Sina tjänare, som han ledde gällande rikets skötsel, vågade stundom inte att närma sig honom, ty han tedde sig som en sinnessjuk person, våldsam och grov. Han blev ofta uppfylld av samvetsförebråelser. Han var melankolisk, och ofta rädd, då ingen fara förelåg. Detta gjorde honom olämplig som härskare. Han var alltid full av oro; och i sin tungsinthet ville han inte bli störd, och stundom vågad ingen kontakta honom. Han brukade tala profetiskt om sin detronisering, och att andra ville inta hans ställning som härskare, samt att hans efterkommande aldrig skulle komma att upphöjas till tronen, och erhålla kunglig ära, utan att de skulle gå under på grund av hans synder. Han brukade profetiskt upprepa uttalanden mot sig själv med förryckt kraft, till och med i sina styresmäns och folkets närvaro.

De, som hörde dessa besynnerliga utlåtanden från Saul, anbefallde honom musik, som troddes kunna utöva ett lugnande inflytande på hans sinne vid dessa anfall. Genom Guds försyn blev han gjord uppmärksam på David som duktig musiker. Han förordades också som varande en tapper krigare, klok och trofast i alla saker och ting, eftersom han blev särskilt ledd av Herren. Bitvis kände Saul sig liten till sinnes, och var rent av angelägen om, att någon skulle ta regeringsansvaret för riket. Denne skulle av Herren ha lärt sig, hur han skulle handla i överensstämmelse med Hans vilja. En gång, då han mådde väl psykiskt, sände han budbärare efter David. Han kom snart att älska honom och gav honom ställningen som vapenbärare, och gjorde honom till sitt biträde. Han menade, att om David var gynnad av Gud, skulle han utgöra en garant för honom, och kanhända rädda hans liv, då han skulle komma att hemsökas av sina fiender. Davids skickliga harpospel stillade Sauls anfäktade ande. I det, att han lyssnade till den bedårande strängamusiken, jagade denna de mörka skyarna från honom, och lämnade hans upprivna sinne i ett mera förnuftigt och lyckligt tillstånd.

Jonatans hjärta var starkt knutet till Davids, och det fanns ett starkt band mellan dem, som höll i sig till Sauls och Jonatans död. Det var Herrens gärning, att Jonatan skulle komma att bli ett medel, för att bevara Davids liv, då Saul sökte att dräpa honom. Guds försyn knöt David till Saul, så att han genom sitt kloka uppförande vann folkets tillit, och genom en lång räcka vanskligheter och skiften ledas till, att sätta hela sin lit till Gud, medan Han förberedde honom för, att bli Sitt folks härskare.

Då filistéerna återupptog kriget mot Israel, fick David lov till, att besöka sin fars hus, för att återuppta det herdearbete, som han älskade. Filistéerna tordes inte sätta sin stora här på spel mot Israel, som de dittills hade gjort. De fruktade, att de skulle bli besegrade, och falla för Israels styrka. De kände dock inte till Israels svaghet. De var omedvetna om, att Saul och hans folk var allvarligt bekymrade, och de vågade inte inleda strid mot dem, ty de var alltså rädda för, att Israel skulle vinna. Men filistéerna föreslog sin egen krigföring, genom att välja ut en man med stor kroppsstorlek och styrka, vars längd var omkring tre och en halv meter, och de sände fram denne sin favorit, för att egga upp till strid mot Israel, och be dem om, att skicka fram en man att kämpa mot honom. Han hade ett fruktansvärt utseende, och talade stolt, samt trotsade Israels härar och deras Gud.

I fyrtio dagar fyllde denne skrytmåns Israel med skräck, och gjorde Saul väldigt rädd, ty ingen tordes att strida mot den mäktige jätten. På grund av sina överträdelser saknade Israel den heliga förtröstan på Gud, som eljest skulle ha fört ut dem till strid i Hans namn. Men Gud tänkte inte låta en avgudadyrkande nation lyfta sin hand mot universums Härskare. Han räddade Israel, inte genom Sauls hand, utan med Davids hjälp, som Han hade rest upp till, att härska över Sitt folk med.

Saul visste ej, vad han skulle ta sig till. Han föreställde sig Israel som filistéernas slavar. Han skönjde ingen utväg. I sitt bryderi lovade han ut stor lön till var och en, som kunde slå ihjäl den stolte skrytmånsen. Dock var alla medvetna om sin svaghet. De hade en kung, som Gud inte gav några råd, som inte vågade ge sig i kast med faror, ty han väntade sig inget särskilt ingripande från Gud till skydd för det egna livet. Eftersom Israel deltagit med honom i överträdelsen, saknade han allt hopp om, att Gud skulle verka särskilt för dem, och befria dem ur filistéernas händer. Israels härar verkade vara lamslagna av skräck. De kunde inte lita på sin kung, som de hade krävt av Gud. Sauls sinne var ombytligt. För en kort tid ledde han härarna, varpå fruktan och modlösheten grep honom, och då återkallade han sina order.

Då David utförde ett enkelt ärende för sin far åt sina bröder, hörde han den stolte skrytmånsen trotsa Israel, och blev upprörd i sitt innersta. Han var nitisk för den levande Gudens härar, som denne hädande skrytmåns trotsade. Han uttryckte sin harm över, att en hedning, som inte fruktade Gud, och inte erhöll sin kraft från Honom, på detta vis skulle hålla hela Israel i fruktan, och segra över dem.

Davids äldste bror, Eliab, som Gud inte hade valt ut till kung, var avundsjuk på David, eftersom denne hade blivit ärad på hans bekostnad. Han föraktade David, och betraktade honom som ringare, än sig själv. Han anklagade honom inför andra, att smyga sig undan till pappan, för att se på striden. Han hånade honom för det lilla uppdrag han hade, nämligen att passa några får i ödemarken. David avvisade det orättvisa påståendet, och sade: ”’Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga.’” Kapitel 17:29. David brydde sig inte om, att förklara för sin bror, att han kommit till Israels hjälp, att Gud hade sänt dit honom, för att slå ihjäl Goliat. Gud hade valt ut honom till, att vara härskare över Israel; och eftersom den levande Gudens härar befann sig i sådan fara, hade han styrts av Guds ängel till, att frälsa Israel.

David fördes fram inför Saul, och berättade, att Israel inte behövde frukta: ”Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté.’” Vers 32. Saul kom med invändningar, på grund av hans unga ålder. David refererade till de faror han hade utstått i ödemarken, för att rädda de får han skött om. Han tillskrev ödmjukt Gud sin befrielse. ”’Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen.’” Vers 37. Saul gav David lov till att gå. Han satte sin egen kungliga rustning på David, men denne tog av sig den, och valde bara fem släta stenar från bäcken, en slunga och en stav. Då Israels stolte utmanare såg den unge mannen med fagert utseende nalkas med denna utrustning, frågade han: ”’Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?’” Vers 43. Han förbannade David vid sina gudar, och inbjöd honom skrytsamt till, att komma fram till honom, så att han kunde ge hans kropp åt luftens fåglar och markens djur. ”David svarade filisteen: ’Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans”, men jag kommer mot dig, icke i vapenrustning, inte med kraftfulla vapen, ”jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat.” Vers 45. David skröt inte över sin egen, överdådiga förmåga. Han stoltserade med Herren. ”Herren skall denna dag överlämna dig i min hand . . . . hela världen skall förstå att Israel har en Gud. Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand.’” Verserna 46, 47. ”När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.” Verserna 48, 49.

David skar av den stolte skrytmånsens huvud med hans eget mäktiga svärd, som han hade prålat över. Och då filistéerna såg, att deras förkämpe var död, blev de förvirrade och flydde åt alla håll, med Israel hack i häl.

Då Saul och David återvände från nedslaktandet av filistéerna, kom städernas kvinnor ut, för att möta dem med glädjeyttringar, och med sång. En grupp sjöng: ”’Saul har slagit sina tusen”. En annan grupp svarade den första: ”David sina tiotusen.’” Kapitel 18:7. Detta gjorde Saul ursinnig. I stället för att vara ödmjukt tacksam mot Gud för, att Israel räddats undan fiendens händer genom Davids ingripande, sköljde en gruvlig svartsjuka genom honom, och liksom tidigare, lät han sig styras av den. ”Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ’Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom.’” Vers 8. Hans fruktan väcktes för, att detta i själva verket var den man, som skulle ta hans plats som härskare. Dock satte folket värde på David och älskade honom, och Saul blev rädd för, att öppet skada honom.

På grund av folkets inflytande, uppmuntrades David till, att överta ansvaret för krigföringen. Han blev ledare för alla deras viktiga verksamheter. Då Saul såg, att David hade vunnit folkets kärlek och tillit, hatade han honom; ty han menade, att han favoriserats före honom. Han sökte efter en orsak till, att ha ihjäl honom; och då den onde anden låg på honom, och David som vanligt spelade för honom, för att lugna hans oroliga sinne, försökte han att döda honom, genom att slunga ett skarpt spjut med kraft i hans hjärta. Guds änglar bevarade Davids liv. De fick honom att förstå, vilka Sauls avsikter var; och då spjutet slungades mot honom, hoppade han åt sidan, utan att komma till skada, samtidigt som spjutet borrade sig djupt in i väggen, framför vilken David hade suttit.

Israels folk blev nu varse sin farliga belägenhet. Dagligen fick de belägg för, att Gud hade överlämnat Saul till hans egen villas väg, och att de stod under kommando av en härskare, som inte drog sig för mord, genom att döda en rättfärdig person, som Herren hade valt ut till att rädda dem. Och genom Sauls förfärliga handlingar fick de levande bevis för, vilken ytterlig skuld och kriminalitet en kung kan göra sig skyldig till, när han gör uppror mot Gud, och styrs av sina egna lidanden.

David hade lytt Saul som tjänare, och hans uppträdande hade varit ödmjukt. Hans leverne var fläckfritt. Hans trofasta utförande av Guds vilja var en stående tillrättavisning av Sauls orimliga och upproriska kurs. Saul beslöt sig för, att inga medel skulle skys, för att bringa David om livet. Så länge som Saul levde, var detta det stora målet för hans tillvaro, trots att han måste tillskriva Davids flykt ur hans händer Guds förutseende. Hans hjärta var helt tomt på Guds kärlek, och han förvandlades till avgudadyrkare. Sann ära, rättfärdighet och ödmjukhet offrades för hans stolthet och äregirighet. Han jagade David som ett vilt djur. David hade ofta Saul i sitt våld, och manades av underlydande till, att döda honom. Fastän David visste, att han var Guds utvalde som härskare i Israel, ville han dock inte lyfta sin hand mot Saul, som Gud hade smort. Han sökte en fristad hos filistéerna. Genom sitt kloka och ödmjuka uppträdande ingick han fredsförbund även med sina fiender, hos vilka han förblev till Sauls död.

Då filistéerna åter bekrigade Israel, blev Saul bangen. Han fann ingen vila under denna farliga tid, och folket var splittrat. Somliga anslöt sig till Saul i all hans ondska. Andra litade inte på hans omdöme, och önskade sig en rättfärdig härskare. Sauls senaste handlingar hade varit så gruvliga, förmätna och fräcka, att han plågats svårt av samvetet, som hela tiden förebrått honom. Ändå ångrade han inte sin ondska, utan följde sin obarmhärtiga kurs med förtvivlad desperation, och inför tanken på strid blev han tankspridd och melankolisk. Med sin stora skuld vilande över sig, dristade han sig till, att be till Gud; men Gud besvarade inte hans böner. Han hade barbariskt massakrerat Herrens präster, eftersom de lät David fly. Han ödelade staden, där prästerna bodde, och mängder av rättfärdiga personer dog, för att tillfredsställa hans missunnsamma raseri. I sin fara tordes han likväl inte närma sig Gud, för att fråga, om han borde föra krig mot filistéerna. Men då Gud hade lämnat honom, uppsökte han en kvinna med demonande, som stod i förbund med Satan. Han hade lämnat Gud, och till sist sökte han en, som ingått pakt med döden och avtal med helvetet, för att vinna kunskap. En-Dors andebesvärjerska hade ett avtal med Satan om, att följa hans anvisningar i allt; i gengäld skulle han utföra under och mirakel för henne, och skulle uppenbara för henne de djupast fördolda ting, bara hon ville ge sig förbehållslöst åt hans sataniska majestäts kontroll. Detta hade hon gjort.

Då Saul frågade efter Samuel, lät Herren inte Samuel visa sig för Saul. Han såg ingenting. Satan fick inte lov till, att störa Samuels vila i graven, och verkligen föra fram honom inför häxan i En-Dor. Gud ger icke Satan makt till, att resa upp de döda. Men Satans änglar iför sig våra döda vänners gestalt, och talar och handlar som de. Genom förmodat kära, döda vänner åstadkommer han sitt bedrägliga verk. Satan kände väl till Samuel, och han visste, hur han skulle framställa honom för en spåkärring, och korrekt påtala Sauls och hans söners öde.

Satan kommer till dem han lyckas att bedra på ett ytterst försåtligt sätt, och antyder för dem sin välvilja, samt leder dem nästan omärkligt från Gud. Han får dem under sitt herravälde, först försiktigt, tills deras omdöme förlamats. Sedan kommer han med sina frimodigare antydningar, tills han förmår att leda dem till, att begå nästan varje slags brott. När han har dem helt i sitt garn, vill han att de skall bli medvetna om sin belägenhet, varpå han jublar åt deras förvirring, liksom i fallet med Saul. Han hade låtit sig ledas av Satan som en villig fånge, och nu gav Satan Saul en riktig beskrivning av hans öde. Genom att ge Saul ett korrekt budskap om hans slut, genom kvinnan i En-Dor, banade Satan vägen för Israel, att instrueras av hans djävulska list, så att de, i sitt uppror mot Gud, skulle lära sig av honom, och därmed bryta det sista bandet, som höll dem till Gud.

Saul visste, att han genom denna sista handling, att rådfråga spåkvinnan i En-Dor, skar av den sista, tunna tråd, som höll honom vid Gud. Han visste, att han om inte redan hade skiljt sig från Gud, skulle denna handling besegla skilsmässan, och göra den oåterkallelig. Han ingick avtal med döden, och pakt med helvetet. Hans vredesbägare var full.