Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 3: Ateismens Oförnuft

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 3: Ateismens Oförnuft

”… Ateister har en materialistisk filosofi som delas av de kristna. Den bärande doktrinen i vår religion är att Gud har blivit kött, dvs materia, i Jesus Kristus. Den kristne Guden är sålunda inte en idé utan en person. Kristendomen är inte bara själarnas frälsning utan kroppens helade återuppståndelse.

Men vi stannar inte vid materialismen. Materialistiska ateister är ensidiga: de vet inget om Guds ledning, om kärlekens eviga ande och sanningen som härskar i denna världen.

Har någon någonsin sett ett mynt med bara en sida? Eller elektricitet med bara en pol? Kristendomen omfattar andens lika väl som materiens värld. Ateismen är ensidig, därför är den falsk.

En dåre sändes att köpa vetemjöl och salt. Han tog med sig en burk att bära det i. Man bad honom att inte blanda de båda ingredienserna utan ha dem åtskilda. Sedan butiksägaren hade fyllt burken med vetemjöl, erinrade sig dåren de instruktioner han fått, vände upp och ner på burken och bad att saltet skulle hällas ovanpå botten. Därmed försvann ju vetemjölet, men saltet var kvar. Han bar det till sin förman, som frågade: ’Var är mjölet?’ Dåren vände på burken, varpå saltet försvann.

Ateister beter sig ibland som denne dåraktige man. De framför allvarligt syftande och nyttig kritik mot religionen. De har saltet. Men mister de inte därmed också vetemjölet? Förkastar de inte argument för religionen som också bär i sak? Och måste de till sist inte också hälla ut ateismens salt i stunder av djup kris? Det är den äkta kristendomens tolthet [stolthet?] att ha både saltet och vetemjölet. Dess filosofi är vad Solovjev kallat ’theomaterialism’, som innefattar både materia och theos (grekiska för Gud), dess skapare. Kristendomen är i själva verket så säker på den sanning den besitter att den är öppen för all kritik, ja, t o m välkomnar sådan kritik som bara gör den ännu säkrare på dess inneboende sanning.

Tron lever av ett ständigt förkastande av misstag och ett ständigt accepterande av inspiration varifrån nya sanningar vaskats fram genom experiment och erfarenheter.

… För ateister är ateismen självklar. Men varför behöver de då propagera för det uppenbara, det självklara? De kristna anser inte att kristendomen är ett lika självklart faktum som att två gånger två är fyra. Om det vore så, skulle det inte finnas några ateister. Vi finner somliga attityder hos våra opponenter förnuftiga. Det finns utrymme för vår förståelse för dessa. Ateismen har emellertid bara ateismen och förnekar religionen dess rättighet att existera. Därför är inte ateismen som helhet förnuftig.

… Låt nu ateisterna tillsammans med oss söka finna ut vad som kan vara förnuftigt i religionen. Kanske vi skulle kunna komma till en gemensam ståndpunkt.” Samma, sid. 20-23.