Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 7: Romerska Författare om Kristendomen

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 7: Romerska Författare om Kristendomen

”Den store romerske historieskrivaren Tacitus, ryktbar för sin dystra misantropi och pessimism men även för sin knappa konstnärligt fulländade stil, levde sannolikt mellan åren 55 och 116 e Kr.

På tal om Roms brand, som inträffade år 64 under kejsar Neros regering, skriver han (Annalerna XV, 24):

Men ovilja vek icke undan för människors åtgärder, ej för kejsarens frikostighet, inte för försoningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden, och de för sina skändligheter hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade och grymma straff. Deras ledare Kristus, efter vilken de uppkallade sig, hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus och deras fördärvbringande vidskepelse som kvästs för tillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden, dit alla gräsligheter, all sedeslöshet strömmar samman från olika håll och vinner anhängare. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmän väl, utan för en enda mans vilda grymhet.

Det Ateistens handbok kallar ’absolut’ [att ’De grekiska, romerska och judiska författarna under första århundradet ger oss absolut ingen information om kristendomen.’ Anfört av Wurmbrand på s. 53] är sålunda inte absolut. Vi har alltså en vittnesutsaga om Kristi existens av [en] romersk historieskrivare från det första århundradet av vår tideräkning.

Vi kan stå till tjänst med ännu ett vittne från samma tid: Suetonius (ca 75-160). Han skriver i Vita Claudii (XXV, 4) i sin Kejsarbiografier:

’… Då judarna ständigt vållade oro på tillskyndan av Kristus, fördrev han (Claudius) dem från Rom…’

Så än en gång är Kristi existens fastställd: under kejsar Claudius hade denne Kristus redan mängder av lärjungar i Rom; år 64 utsattes de för svår förföljelse, vilket samme författare meddelar i Vita Neronis (XVI):

’Under hans (Neros) regeringstid straffades och undertrycktes hårt många missbruk och lika många lagar infördes; … straff pålades de kristna, en sekt som höll fast vid en ny och skadlig vidskepelse.’

Det finns en tredje romersk historieskrivare från första århundradet, Plinius d.y. (62-ca 113), som för övrigt även var ämbetsman, konsul och ståthållare i Bitynien (ett forntida landskap vid Svarta havets kust). Han skriver i ett brev till kejsar Trajanus:

’Det är min plikt som ståthållare att tillskriva Er i angelägenheter där jag själv är osäker. Ty vem kan bättre övervinna min tvekan och vägleda mig i min okunnighet? Jag var aldrig närvarande vid någon rättegång mot de kristna; därför vet jag inte vilka brukliga undersökningar som företas och vilka straff som utmäts mot dem. Jag har tvekat en hel del rörande frågan huruvida man bör förfara med personer av olika åldrar; huruvida de svaga och gamla skall behandlas på samma sätt som de friska och unga; huruvida de som återkallat vad som anförts mot dem bör förlåtas; huruvida en man som alltid varit kristen kan anses ha något att vinna på att upphöra att vara det; huruvida de oskyldigas namn skall offentliggöras eller endast namn på dem som begått brott.

Under tiden har jag handlat på följande sätt beträffande de kristna som man fört till mig. Jag frågar dem om de är kristna. Om de medger detta, upprepar jag frågan en andra och en tredje gång och hotar dem med dödsstraff. Om de framhärdar, dömer jag dem till döden’

Den kristne filosofen Aristides framlade år 125 en komplett kodex för kyrkans moraliska levnadsregler, som bygger på ett väl genomtänkt tankesystem.

Jag citerar:

De som förtrycker dem (de kristna), möter dessa med Ordet och gör till vänner. De gör gott åt sina fiender. Deras hustrur är rena som jungfrur och deras döttrar är anspråkslösa. Deras män avhåller sig från all otillbörlig sexuell kontakt och från okyskhet i hopp om gottgörelse i en annan värld.

Beträffande deras livegna och deras barn, därest sådana finns, övertalar de dem att bli kristna; och när så skett, kallar de dem bröder och systrar utan åtskillnad.

De vägrar dyrka främmande gudar; och de lever i stor ödmjukhet och i glädje. Falskhet finns ej bland dem. De älskar varandra; änkans behov åsidosätts ej, och de räddar den föräldralöse från den förmyndare som gör honom eller henne ont. Den som har ger åt dem som intet har och utan skryt eller förhävelser över egen frikostighet. När de kristna påträffar en främling inbjuder de denne och visar honom aktning och glädje. När ett barn föds bland dem prisar de Gud, och om barnet dör, tackar de Gud ännu mer, eftersom barnet är utan synd och kan komma till den andra världen. Men om en av dem dog i orättfärdighet eller med oförlåtna synder, beklagar de detta bittert och sörjer över en människa som skall möta yttersta domen.

Sådana är de kristnas bud, och sådant är deras uppförande. Såsom människor som känner Gud, anhåller de att av honom få veta vad som är lämpligt att ge och mottaga; och då de erkänner Guds allsmäktiga godhet mot dem, uppfattar de världens skönhet som en gåva från honom för deras räkning. Det goda de gör utbasunerar de inte på gator och torg, utan de döljer sin frikostighet och omtanke om andra så som den girige döljer sina skatter och ägodelar. De eftersträvar ett rätt leverne eftersom de önskar stå rena och obefläckade inför deras Messias och från honom få vad han lovat dem.

I sanning, detta folk är ett nytt slags folk, och det finns något gudomligt mitt ibland dem. Läs vad de skriver, och man kommer att finna att jag här talar sanning. Vad jag läst i deras skrifter tror jag fullt och fast, inte bara om nuet utan även om det tillkommande. Jag tvivlar inte i min själ om att jorden står och faller med det förnuft som de kristna frammanar med sina förböner. Deras lära är den strimma av ljus som vi bör ty oss till.

Låt oss då nalkas dem som inte tror på Gud och låt dem höra de ofördärvade orden från alla tider och från evigheten, så att de kan undslippa den fruktansvärda dom som genom Jesus Messias skall drabba hela det mänskliga släktet.

Vad har då blivit kvar av påståendet att det första århundradet givit oss absolut ingen information om kristendomen?” Samma, sid. 54-58.