Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 1. Arvet från Fäderna. 4. Guds Ord är inspirerat

Sektion 1

Arvet från Fäderna

4. Guds Ord är inspirerat

Ett av de starkaste bevisen för, att Bibeln har blivit till under Guds ledning, är att den utgör en enhet. Fastän de 66 böckerna skiljer sig kraftigt åt, röjer de alla en iögonenfallande avsikt. De är både dikt och prosa. Det förekommer historiska och profetiska böcker. Det är berättelser om missionsresor, det är brev till församlingar, och det är personliga brev. Men de talar alla om samme Gud och hävdar alla samma höga principer för uppförandet. De berättar alla om samma frälsningsplan, och de vittnar alla om samma, kommande domedag och dess eviga belöning. Ingen av dem motsäger de övriga. Allt detta kan inte vara rena tillfälligheter.

Bibeln kunde heller inte ha skyddats mot sina många fiender, om inte Gud hade vakat över den med särskild omsorg. Eftersom den bara tolererar eller fördrar det verkligt goda, har den alltid hatats av onda människor. Eftersom den så klart hävdar de fattigas och förtrycktas rättigheter, har den alltid hånats av dem, som utnyttjar sina medmänniskor. Eftersom den värnar om personlig frihet och påvisar det värde, som även de nederst på samhällsstegen äger i Guds ögon, har den alltid varit ett horn i sidan på tyranner och diktatorer.

Från tid till annan har det genom århundradena gjorts försök, att utplåna Bibeln, men det har aldrig låtit sig genomföra. Den har klarat sig genom allvarliga förföljelser och de lömskaste angrepp och har fortsatt varit en välsignelse för människorna.

Då det stod klart för de romerska kejsarna, att Bibeln var ett verksamt medel till, att omvända människor från hedendomen till Kristi religion, bestämde de sig för ett aktivt ingripande. De gav befallning om, att både Bibeln och de kristna skulle utrotas. De bedrev klappjakt på de dyrbara avskrifterna och brände dem. Men det var alltid några, som de inte fann, några gömdes av trofasta, modiga själar.

Sedan uppstod det större prövningar inom själva församlingen. Den växande andliga slöheten medförde ett allvarligt avfall, och män levande stick i stäv mot Kristi lära fick ledande ställningar inom kyrkan. Följden blev bittert motstånd mot allt arbete med, att översätta och sprida Bibeln inom de breda folklagren. De fruktade, att människorna skulle bli varse deras skamliga avvikelse från sann kristendom. Historikerna förtäljer den förunderliga berättelsen om, hur präster, biskopar och rent av påvar fördömde dem, som var upptagna med Guds Ords översättande och utbredande.

Den engelske Bibelöversättaren Wyclifs öde är ett exempel på detta. Han hatades och förföljdes under sin livstid, och väl han hade dött, grävdes liket upp och brändes och askan ströddes i en älv. Men askan, som fördes ut av älven i havet och således spreds världen över, blev en symbol på, hur den bok han älskade, skulle bli utbredd jorden runt.

Det är faktiskt svårt att tro, men det är ett faktum, att Medeltiden igenom avrättades tusentals personer för att sin vägran, att ge avkall på att läsa Bibeln. Bara det, att äga ett exemplar av denna bok var tillräckligt för, att dömas till tortyr och döden på bålet. Trots all denna meningslösa förföljelse av människor och brännande av böcker, fortsatte Bibeln att finnas till. Den stod under Guds särskilda beskydd. Då boktryckarkonsten uppfanns, gjordes det efterhand flera exemplar, än både stat och kyrka kunde räkna med, att de skulle hinna med att förstöra. Faran tycktes vara över och vägen ligga öppen.

Då stötte Bibeln på en ny vansklighet. Så snart det stod klart, att man inte kunde hejda utbredningen av den Heliga Skrift genom ett direkt angrepp, försökte man att övertyga folk om innehållets värdelöshet. Vi fick Bibelkritiker, som hävdade, att de historiska avsnitten var opålitliga, att dess berättelser ur vetenskaplig synvinkel var skrattretande och att dess profetior var dumheter. Man hävdade, att Bibeln bara var en samling legender och folkliga sagor.

För en tid förde Bibelkritikerna befälet. Mose, sade de, kunde omöjligt ha skrivit de fem första böckerna i Bibeln, ty folk var inte skrivkunniga på den tiden. Människor, som levde 1 500 år före Kristus, kunde inte ha kommit mycket längre i sin utveckling, än att vara ovetande nomader och grottinvånare. En världsomfattande syndaflod, menade de, var en löjlig tanke. Och vad slutligen angick Moseböckernas berättelse om skapelsen, kunde omöjligen något så stort som jorden ha danats på så kort tid.

Även somliga av Bibelns mest trofasta anhängare blev bekymrade. De spekulerade faktiskt om, att Bibelkritikerna delvis kunde ha rätt i sina utsagor. Var det trots allt möjligt, att Bibeln inte var Guds Ord? Var den verkligen inexakt och opålitlig?

Så restes det ett antal hinder för Bibelns belackare. Arkeologerna tog sig nämligen för med, att gräva ut de gamla gravplatserna i Egypten och de bortglömda städerna i Palestina och Babylon. Det dröjde inte länge, förrän det kom fram de mest förbluffande bevis för, att även de minsta detaljer i de bibliska berättelserna var helt pålitliga.

Biologerna experimenterade länge, för att kunna motbevisa Bibelns enkla skapelseberättelse, men de har inte nått längre, än till att fastslå, att berättelsen är sann. Ur jorden har det framkommit levande väsen, vart och ett efter sitt slag.

Geologer och paleontologer har granskat de skilda lagren i jordytan, för att få inblickar i planetens äldsta historia. Fynd gjorda över stora områden visar med all önskvärd tydlighet, att Syndafloden på Noas tid inte är ett påhitt.

De vetenskapsmän, som sysslar med kärnfysik och granskar atomkraften, har dragit slutsatsen, att en plötslig skapelse eller upplösning av en så stor himlakropp som vår jord, inte på något vis är osannolik.

Astronomerna har med sina väldiga, moderna teleskop och radioskålar kommit fram till ett universum, som helt stämmer med det, som de gamla, bibliska profeterna berättade om för århundraden sedan.

En del av de arkeologiska upptäckterna är av särskilt intresse. Som då en grupp arkeologer under utgrävningen av en väldig jordhög i Babylonien fann ruinerna av den uråldriga staden Erek. Den omtalas nämligen i Första Moseboken 10:10 som en av Babylons grannstäder. Efter att ha grävt sig ned genom resterna av bostäder gjorda av säv och tegelsten till ett djup på omkring femton meter, kom de ned till ruinerna av ett stort tempel och fundamentet till ett väldigt torn. Sådana byggnader förutsätter en hög civilisation och tämligen avancerade kunskaper inom områden som konst, hantverk och religion, och det så långt bakåt i tiden som två tusen år före Kristus.

Av stort intresse har dessutom utgrävningarna ledda av Sir Charles Leonard i området vid Ur i Kaldéen varit. Här kan nu vår tids turister gå omkring på de utgrävda gatorna i den lastgamla staden och se, vilket slags hus folk bodde i på Abrahams tid, vilket slags köksutrustning de hade och hur de skrev sina brev. Vi känner också till gudarna de dyrkade.

I Fayum i Egypten har man funnit en kista full med kilskriftstavlor. Det visade sig vara en brevväxling, som hade skett mellan det egyptiska hovet och vissa av furstarna i Kanaan, och brevväxlingen skedde från början på fjortonde århundradet före Kristus. Denna samling kallas för Tel al-Amarnabreven, och den har gett oss en mängd upplysningar om förhållandena i Kanaan på den tiden. Många vetenskapsmän menar, att breven härrör från tiden för den judiska invasionen av Kanaan under ledning av Josua.

År 1929 började en grupp franska arkeologer, att gräva ut området vid Ras Shamra. Det visade sig vara platsen, där den gamla staden Ugarit hade legat vid den syriska kusten. I ett av templen fann de en del tavlor med kilskrift. Det var emellertid inte vanlig kilskrift, utan ett slags alfabetisk skrift, alltså något liknande det feniciska alfabetet, som ju utgör grundvalen åt alla västliga länders alfabet. Då tavlorna hade översatts, hade vi också fått en mängd nya upplysningar om religiöst liv i Kanaan i mitten av det andra årtusendet före Kristus. Dessa upplysningar stämmer i allt överens med det Bibeln berättar om förhållandena i landet på den tid, då israeliterna intog det.

Medan fransmännen undersökte området vid Ras Shamra, tog en grupp engelska arkeologer under ledning av J. L. Starkey sig an Tell ed-Duweir, som vi känner från Bibeln under namnet Lakis. I vaktpostens rum vid stadsporten fann de en del lertavlor. Tavlorna visade sig vara rester av en brevväxling mellan kommendanten i Lakis och en officer i en av grannstäderna. Breven sändes på den tid, då kung Nebukadnessar gjorde infall i Juda rike, alltså vid slutet på sjunde århundradet före Kristus. Språket de använde sig av, var hebréiska, och dessa brev från Jeremias livstid har gett oss många värdefulla upplysningar om tiden och förhållandena i länderna där.

Om dessa fynd skrev S. H. Hooke, professor emeritus vid London University, följande: ”Ett av de viktiga bidrag arkeologin har gett, är att den har gjort det lättare för oss, att förstå, hur förhållandena var, då de bibliska berättelserna skrevs. Den har kastat nytt ljus över skrivkonstens historia och utveckling i länderna omkring Medelhavet i gammal tid. Vi vet nu, att folk i allmänhet kunde skriva långt tidigare, än nittonde århundradets historiker trodde. Den välkända Gezertavlan, som gått under beteckningen bondens kalender, blir av arkeologerna tidsbestämd till Davids dagar. Den innehåller en översikt över de olika slags arbeten, som skulle utföras på en bondgård månad för månad. Detta visar alltså, att en vanlig bonde kunde läsa och skriva så tidigt som på tionde århundradet före Kristus. Det låter oss dra slutsatsen, att de bibliska berättelserna måste ha nedtecknats långt tidigare, än historiker allmänt har antagit… Det kunde sägas mycket mer om allt det nya arkeologerna har fört fram i ljuset från patriarkernas tid, men låt oss helt kort sammanfatta det med att säga, att det har bevisats att Första Moseboken ger en korrekt bild av folk och förhållanden under första hälften av andra årtusendet före Kristus.” - ”Bibelen i dag”, sid. 18-20.

Alltså har Bibeln åter igen besegrat sina fiender. Anklagelserna mot den har visat sig vara falska. Kritikerna har bringats till tystnad, och Bibeln lever fortsatt. Mer än någon gång förut kan vi vara säkra på, att den sannerligen är Guds Ord.

För många år sedan, långt innan vi kände till något av de fynd, som senare har gjorts, skrev H. L. Hastings: ”Bibeln är en bok, som har motbevisats, plockats sönder i sina delar och förlöjligats mer, än någon bok, som finns. Ständigt är det någon, som går lös på den, för att försöka att välta den över ända. Men det är, som att försöka att välta en stor, kubformad sten: Den är lika stor på alla sidor, och klarar man av, att vicka den runt, ser den likadan ut på den sida, som kom upp. Hur man än vrider och vänder på den, vänder den alltid rätta sidan upp. Alltid är det någon, som spränger Bibeln i luften, men den landar alltid på fötterna och löper fortare omkring i världen, än tidigare. De tog farväl av Bibeln för över hundra år sedan, på Voltaires tid. De hävdade, att den var meningslös. Om mindre, än hundra år, sade Voltaire, kommer kristendomen att ha spelat ut sin roll och tillhöra historien… Men ”Guds Ord står fast till evig tid”.”

För nitton hundra år sedan sade Jesus: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” {Matteusevangeliet 24:35.} Den gången tycktes det vara omöjligt, att Han skulle få rätt. Tiden har dock bevisat profetians sannhet. Synagogan Han så ofta predikade i, har förvandlats till damm efter alla dessa år. Det Jerusalem Han en gång vandrade omkring i, har också upplevt stora förändringar. Likväl är Hans ord ännu i denna dag den Heliga Skrift.

Om Du fortfarande, trots allt det här nämnda, skulle hysa det minsta tvivel om, att Bibeln är Guds Ord, överväg då noga mitt avslutande sakskäl. Den är den enda bok, som välkomnas av alla helhjärtat uppriktiga i alla delar av världen. Den passar överallt. Dess budskap gäller alla folk. Den talar lika bevekande till indiern, kinesen, afrikanen och ryssen, som till engelsmannen, australiern och amerikanen. Dess budskap rör vid allas hjärtan och tränger in överallt. Den talar till barn och till unga, till mogna och gamla människor.

Det är många böcker, som förlorar mycket på att bli översatta. Andemeningen försvinner ofta. Men så är det inte med Bibeln. Författarens budskap är alltid förståeligt på alla språk. Den mister aldrig sin livgivande kraft. Vart den än kommer, väller källor av livgivande vatten upp. Den äger ett märkvärdigt, förvandlande inflytande, den förbättrar människornas liv, ger dem nytt hopp och mod och hjälper dem, att leva rätt. Den uppenbarar Guds plan, Han som ”reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige för att sätta honom bland furstar.” Första Samuelsboken 2:8.

Vilken vidunderlig bok! Gud har inte bara hållit handen över den ned genom tiderna, men gör det också i dag. Gud lät Sina redskap skriva den för länge, länge sedan, och den har bevarats genom alla stormar - för Din skull.