Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 1. Arvet från Fäderna. 3. Vad är Bibeln?

Sektion 1

Arvet från Fäderna

3. Vad är Bibeln?

Det kan gott hända, när Du tar fram Bibeln och betraktar den, att Du frågar Dig, vad det är, som gör den så olik alla andra böcker Du har läst.

För den är ju annorlunda. Det tar en stund, innan man inser, att den är en enda sammanhängande berättelse. Dess många korta kapitel och numrerade verser gör den inte särskilt inbjudande. De flesta lär också finna språket litet gammaldags, och det kan göra många saker svårare att förstå, även om enskilda av de vackra berättelserna är väl kända.

Det kan tänkas, att Du har andra frågor Du önskar besvarade, till exempel, varför Bibeln är indelad i två stora delar, som heter Gamla, respektive Nya, Testamentet. Det var för inte så länge sedan, som jag träffade en framstående affärsman, som var helt ställd inför detta spörsmål. ”Varför kallas somligt i den för ”gammalt” och annat för ”nytt”, sade han, ”när allt faktiskt är rejält gammalt?”

Kanhända Du har undrat över, vem som skrev Bibeln och när, och var de då befann sig. Har den nedpräntats av en enda författare, eller utfördes arbetet av flera? Är den en självständig produkt, eller har stoffet lånats från andra källor?

Men det är en fråga, som är ändå viktigare. De flesta människor betraktar Bibeln som en helig eller okränkbar bok. De kallar den för Guds Bok och Guds Ord. Varför gör de det? Finns det någon särskild orsak till detta? Och har de rätt i sitt antagande?

Låt oss nu först betrakta boken något i dess helhet. I grund och botten är den inte en enda bok, utan en samling böcker. Den har ofta kallats för ett bibliotek, och på sätt och vis är den också det.

I de flesta Biblar finns det en förteckning över dessa böcker. Vanligtvis uppträder förteckningen på en av de första sidorna. Går Du igenom listan, finner Du, att Gamla Testamentet består av 39 böcker, och Nya Testamentet av 27 böcker, eller inalles 66 böcker.

Många av dessa ”böcker” är inte böcker i vanlig mening. Några av dem är bara brev, medan andra är budskap så korta, att de skulle utgöra högst två eller tre maskinskrivna sidor.

Vad skillnaden mellan Gamla och Nya Testamentet angår, skrevs Gamla före och Nya efter Kristus. Det gick omkring fyra hundra år från den sista boken i Gamla Testamentet, Malaki, tills den första boken i Nya Testamentet, Matteus, skrevs. Dessutom författades Gamla Testamentet på hebréiska och ett fåtal verser på araméiska, medan Nya Testamentet skrevs på grekiska.

Arbetet med denna boksamling tog lång tid. Under hela 1 600 år skrevs det på den. Man antar, att den först skrivna boken, Job, skrevs av Mose omkring år 1500 före Kristus, medan Johannes skrev det sista av sina bidrag vid slutet på första århundradet efter Kristus.

De 66 olika bidragen till Bibeln skrevs av 35 författare. De två flitigaste skribenterna var Mose i Gamla och Paulus i Nya Testamentet. Mose skrev de fem första stora böckerna, och Paulus skrev sammantaget 13 brev. Antagligen åstadkom han också Hebréerbrevet.

Ibland de mer framträdande författarna finner vi David, som skrev många av psalmerna, Salomo, som man menar skrev Ordspråksboken, Predikaren och Höga Visan, Lukas, upphovsmannen till både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna, och slutligen Johannes, som förutom evangeliet med sitt namn, också skrev tre brev och Uppenbarelseboken.

De många författarna utgjorde ingen enhetlig grupp, utan kom från alla samhällsgrupper och vann många slags erfarenheter.

Vi har Mose, som blev ”undervisad i egyptiernas hela visdom” {Apostlagärningarna 7:22} - denne framstående, gamle man var en av de första i historien att leda ett helt folk till nationell frihet.

Vi har Josua, härföraren, som genomförde erövringen av Palestina.

Vi har David, fåraherden, som blev kung, han som genomgick så många svåra erfarenheter och måste fly, först för att kung Saul ville döda honom, och sedan för att hans son Absalom gjorde uppror.

Så var det Salomo, och under hans kloka ledning nådde Israel längst både i utsträckning och välstånd. Daniel var i många år statsminister i Babylon. Amos var fåraherde, Matteus var tullindrivare, Lukas var läkare, Petrus var fiskare, Paulus var farisé, med många andra.

Det var en mångskiftande skara personer, som skrev boken. Och det är ett märkvärdigt faktum, att orden de skrev, passar så väl ihop, att de efter två tusen år fortfarande utgör en helhet.

Tänk så på, hur Bibeln blev skriven. Det var litet, om än något, som nedtecknades i ett behagligt och varmt arbetsrum, som en nutida författare skulle ha önskat sig. Delar av den skrevs i Sinaiöknen, några i Jerusalem och några i Babylon under judarnas fångenskap där. En del av böckerna författades rent av i en fängelsecell i Rom, och en av dem på ön Patmos i Medelhavet.

Det mesta av Bibeln skrevs under väldigt svåra omständigheter. Författarna hade varken skrivmaskiner, reservoarpennor eller fint, vitt papper. De skrev antingen med fjäderpennor eller med benpennor, och de skrev på pergament eller papyrus. De hade ofta inget annat ljus, än en enkel oljelampa eller ett vaxljus.

Det är anmärkningsvärt, att ett verk skrivet av så många olika personer, som bodde så långt från varandra, som levde under så primitiva förhållanden och skilda från varandra i tid genom hundratals år, då verket sammanställdes, blev den största, den bäst kända och den mest avhållna boken i världen.

Existerar någon av de ursprungliga böckerna i dag? Nej, inte en enda. Alla dessa värdefulla dokument gick förlorade för flera hundra år sedan. De har troligen förmultnat för länge sedan.

Det var lyckligtvis så i dessa fjärran tider, då de ursprungliga dokumenten ännu fanns, att det förekom personer, som insåg deras värde och därför gjorde avskrifter av dem. Det gjordes faktiskt under århundradenas gång så många avskrifter, att somliga fortfarande existerar. Vi kan därför i dag finna hela böcker eller delar av dem i de stora museerna och biblioteken i världens storstäder.

Dylika avskrifter blev så omsorgsfullt gjorda, att när vi i dag går igenom dem, finner vi få fel i dem, och de förekommande felen inverkar sällan menligt på textens innebörd.

Det är värt att notera, att det omkring år 700 var en grupp judiska lärde, kallade för masoreter, som påtog sig arbetet med, att sörja för, att Gamla Testamentet skulle säkras felfritt till kommande släktled. De fastslog stränga regler för alla, som betroddes med avskriftsarbetet. Dessa tilläts inte, att nedteckna ett ord eller en bokstav ur minnet. Avskrivaren skulle noggrant titta på varje ord och läsa det högt, innan han skrev ned det. Varje ord och alla bokstäver i ett avsnitt räknades, och i fall dessa inte stämde med befintliga avskrifter, revs den nya avskriften i bitar och så måste arbetet göras om.

Vetenskapsmän är nu ivrigt upptagna med, att fastställa den i allt riktiga texten - den, som mest liknar den ursprungliga - så varje nyfunnet manuskript genomforskas tålmodigt och ingående.

Det väckte därför stor uppmärksamhet och intresse, då det 1948 blev känt, att ett större antal väldigt gamla avskrifter hade hittats i en håla i närheten av Döda Havet. Intresset blev ändå större, då vetenskaparna satta att undersöka manuskripten, tillkännagav att rullarna med Jesaja och andra gammaltestamentliga författare var flera hundra år äldre, än några tidigare funna manuskript. Det är möjligt, att dessa härrör från andra århundradet före Kristus.

Tio års intensivt studium av de mest dugliga judiska vetenskapsmän har visat, att det är väldigt liten skillnad på den masoretiska texten och de avskrifter, som blev funna vid Döda Havet. Det visar oss, hur omsorgsfullt och troget dessa texter har skrivits av.

De ursprungligen hebréiska manuskripten skrevs inte bara av, utan översattes också. Den tidigaste och viktigaste av dessa översättningar var den grekiska. Den fick namnet Septuaginta, eftersom det enligt traditionen var 72 judiska skriftlärde, som utförde den. Översättningen gjordes i den egyptiska staden Alexandria under andra och tredje århundradet före Kristus.

Den första kristna församlingen var till stor del grekisktalande, och Septuaginta blev därför deras Gamla Testamente, eftersom det var på deras eget språk, även om det däri förekommer enskilda små avvikelser från den ursprungliga hebréiska texten.

Nya Testamentet nedtecknades på det slags grekiska, som kallades för koine, gemensam grekiska. Denna hade varit officiellt språk i de hellenistiska rikena och fick samma ställning i Romarriket. Det här var inget dött skriftspråk, utan talades av folkets breda massor på apostlarnas tid. Det har på senare tid hittats en mängd brev, räkenskaper och offentliga inskrifter, som visar att detta stämmer med de faktiska förhållandena.

Förmodligen talade apostlarna och Jesus själva araméiska, men då deras talade ord skulle skrivas ned, gjordes det på det då gängse språket.

Liksom i fallet med Gamla Testamentet, finns det inga spår efter Nya Testamentets ursprungliga manuskript. Det Johannes’ Evangelium, som Johannes själv skrev ned, skulle i dag ej kunna köpas för pengar, men ingen vet, var det är. Antagligen brändes det under en av de svåra förföljelser, som den första kristna menigheten utsattes för. Men av böckerna i Nya Testamentet gjordes det många avskrifter, och det finns i dag omkring 4 500 av dem runt omkring på museer och bibliotek.

Codex Vaticanus är förmodligen det äldsta existerande Bibelmanuskriptet, och det innehåller nästan hela Bibeln. Det har fått sitt namn efter Vatikanen i Rom, där det hamnade 1481 och fortfarande förvaras. Föga känns till om dess tidigare år, men man menar, att det härstammar från första hälften av fjärde århundradet. Det är skrivet på fint pergament, arken är fyrkantiga och sidorna är indelade i tre spalter.

Ett annat värdefullt manuskript är Codex Sinaiticus, som hittades av den tyske vetenskapsmannen Tischendorf år 1844 och 1859 i St. Katarinaklostret i närheten av Sinaiberget. Det hamnade senare hos den ryske tsaren. Manuskriptet självt förblev i Ryssland till 1933, då det köptes av British Museum för två millioner kronor. Dessa pengar hade införskaffats genom offentliga insamlingar över hela landet, och återstoden sköt staten till. Detta manuskript är också författat på fint pergament, men sidorna har här för det mesta fyra spalter. Man räknar med, att det skrevs någon gång under fjärde århundradet, antagligen något senare, än Codex Vaticanus.

Codex Alexandria kallas ett tredje viktigt manuskript för. Det förvaras också på British Museum och skrevs någon gång under första halvan av femte århundradet. Ursprungligen omfattade det hela Bibeln, men i dag saknas nästan hela Matteusevangeliet, många av psalmerna och mycket av Andra Korintierbrevet.

Förutom dessa tre stora manuskript, som stammar från de första århundradena av den kristna församlingens historia, finns det många mindre, men högst väsentliga, delar av Nya Testamentet. Många av dessa har hittats på senare år. Varenda en av dem gås nogsamt igenom av specialister inom det nytestamentliga området. Målet är, att nå fram till en grekisk text, vilken är så lik det ursprungliga manuskriptet som möjligt.

Om vi i dag således saknar de handskrivna exemplaren av de böcker, som Mose, David, Jesaja, Matteus, Markus, Lukas, Johannes och Paulus skrev, är den hebréiska texten i Gamla Testamentet och den grekiska texten i Nya Testamentet snarlika originalen. De är så exakta, som duktiga, hederliga och Gudhängivna personer har kunnat gestalta dem.

Vad har nu allt detta med Dig och Bibeln att göra? Bara det, att Du inte behöver betvivla grundtexternas vederhäftighet eller pålitlighet. Eller som Sir Frederic Kenyon, förutvarande direktör på British Museum och auktoritet på bibliska manuskript, säger: ”Den kristne kan tryggt hålla hela Bibeln i handen och säga utan fruktan för överdrift, att han här håller i Guds sanna Ord, som har överförts från släktled till släktled ned genom århundradena, utan att något betydande har gått förlorat.”