Bibelläsningar för Familjekretsen. 89. De sju Inseglen

Bibelläsningar för Familjekretsen

89. De sju Inseglen

1. Beskriv, vad profeten såg, då det första inseglet eller sigillet bröts.

”Och jag såg när Lammet bröt det första av de sju sigillen,… och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra.” Uppenbarelseboken 6:1, 2.

Anm.: Talet sju i Skriften betecknar fulländning och fullkomlighet. Man antar alltså, att de sju sigillen betecknar en serie händelser, som når till prövningstidens slut. De sju basunerna betecknar stora politiska omvälvningar, men de sju inseglen eller sigillen betecknar händelser av religiöst slag och återger församlingens historia från den kristna tidsålderns början till Kristi andra ankomst. Den vita hästen med sin ryttare är en passande sinnebild på evangelii segrar i det första århundradet efter Kristus.

2. Vad syntes, då det andra inseglet bröts?

”Och när Lammet bröt det andra sigillet,… Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom.” Verserna 3, 4.

Anm.: ”Om den första hästens vita färg betecknar evangelii renhet under den period, som var innefattad i den första symbolen, måste den andra hästens röda färg beteckna, att den ursprungliga renheten började att fördärvas under den period, som framställdes genom denna. Laglöshetens hemlighet var redan verksam på Paulii tid och det verkar som om den s.k. kristna kyrkan nu redan var så fördärvad, att en förändring nödvändigtvis måste ske i symbolens färg. Villfarelser och världslighet började att smygas in i församlingen; den andliga makten sökte att ingå förbund med den världsliga, och följden av allt detta blev förvirring och stridigheter. Denna tidsperiods anda visade sig måhända starkast på Konstantins tid.” Denna sinnebild når troligen till tiden, då Konstantin blev omvänd, år 323, då kyrkan och staten blev fullkomligt förenade.

3. Vilken färg hade den sinnebild, som framkom vid brytningen av det tredje inseglet?

”När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag det tredje väsendet säga: ’Kom!’ Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen.” Vers 5.

Anm.: Tiden från Konstantin till år 538, då påvedömet hade blivit fullständigt upprättat, kan passande betecknas med en ”svart häst”, när vi betraktar de villfarelser och den vidskepelse, som kom in i församlingen på den tiden. Härom säger Mosheim: ”Redan före Konstantins tid var de flesta kyrkolärare undfallna mot Platons lära och andra hedniska meningar, och de fåfänga irrläror, som uppstod under detta inflytande, blev nu bekräftade, förstorade och förskönade på olika sätt. Här finner vi källan till den svärmiska vördnaden för avlidna heliga och till den orimliga föreställningen om en skärseld, som var avsedd att rena vissa själar; en lära, som nu härskade, och av vilken man kunde finna spår överallt i det offentliga livet.” – Ecclesiastical History, Århundrade 4, Del 2, kapitel 3, stycke 1.

4. Vilken förändring såg man under det fjärde inseglet?

”När Lammet bröt det fjärde sigillet,… se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.” Verserna 7, 8.

Anm.: Denna färg är onaturlig. Ordet i grundtexten betecknar en black {grådaskig} eller gulaktig färg, som man kan se i av rost förstörda eller sjukliga växter. Denna sinnebild har tvivelsutan avseende på den förföljelse och död, som förorsakades av den romerska kyrkan allestädes {överallt} ibland folket. ”{O}ch det fick makt”. Denna makt innehades från år 538 till den tid Reformationen tog sin början, då påvedömets verkliga karaktär blev lagd i dagen.

5. Vad såg Johannes under altaret, då det femte inseglet bröts?

”När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörd som de hade.” Vers 9. Med andra ord: Då reformatorerna påvisade påvedömets verk i dess sanna ljus, då fick man se, hur många hade fått lida martyrdöden för sin tros skull.

6. Vad säger profeten om dessa martyrer?

”De ropade med hög röst: ’Herre, du som är helig och sannfärdig, hur länge skall det dröja, innan du dömer jordens invånare och utkräver hämnd för vårt blod?’” Vers 10. De ropade om hämnd på samma sätt, som Abels blod ropade från marken. Första Moseboken 4:10. Härmed menas inte, att de var i himmelen med dessa hämndgiriga känslor, utan de var under det altare, varpå de marterats till döds. Angående denna punkt säger dr. Clarke: ”Altaret är på jorden, inte i himmelen.” Altaret är förstås en symbol; martyrerna ”offrades” på ondskans ”altare”. Min anm.

7. Vad gavs till dessa martyrer, eftersom de ropade så här?

”Och åt var och en av dem gavs en vit klädnad, och de blev uppmanade att vara stilla ännu en liten tid, tills antalet av deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fullt.” Vers 11.

Anm.: Dessa hade blivit dödade under de många århundraden, som omfattades av det föregående inseglet. De flesta, om inte alla, av deras förföljare var nu avlidna. Och om dessa hade vid sin död gått till sin vila, vilket många tror, varför skulle då de, som hade lidit martyrdöden, anhålla om deras straffande? Men här, såsom på många andra ställen i Bibeln, brukas symbolen personifikation. Genom denna framställs ting, som inte finns till, som om de existerade. Se Romarbrevet 4:17. Dessa martyrer hade gått ned i sina gravar under det föregående inseglets mörker och vidskepelse, betraktade som kättare, vilka höljdes med skam och vanära. Men nu får man i Reformationens ljus skåda dem som rättfärdiga, och följaktligen sägs de få vita kläder. Dessa är de heligas rättfärdighet. Uppenbarelseboken 19:8. Rättfärdighet tillskrivs dem, och när de har vilat sig litet längre, där de nu är – under altaret – tills alla andra, vilka måste lida döden för sin tros skull, har fogats till deras antal, då skall de alla få uppstå till odödlighet och evig härlighet.

8. Vad var det första Johannes såg vid det sjätte inseglets brytande?

”Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning.” Vers 12, första delen.

Anm.: Som det mest trovärdiga uppfyllandet av denna förutsägelse hänvisar vi till jordbävningen den 1. November, 1755, känd som Lissabons Jordbävning. Sears säger i sin bok ”Wonders of the World”, sid. 50, 58, 318, om denna jordbävning följande: ”Den stora jordbävningen den 1. November, 1755 sträckte sig över en jordyta av åtminstone 4 000 000 kvadratmil [6 500 000 kvadratkilometer]. Dess verkningar utsträcktes även till vattnen på många platser, där jordstötarna inte var märkbara. Den gick över större delen av Europa, Afrika och Amerika; men dess högsta våldsamhet märktes i sydvästra delen av den förstnämnda kontinenten. Före jordbävningen innehöll Lissabon i Portugal 150 000 invånare, av vilka, enligt hr. Barretts uppgift, 90 000 lär ha gått förlorade den ödesdigra dagen.” ”Folkets förskräckelse trotsar all beskrivning. Ingen grät; jämmern kunde inte uttryckas med tårar. De sprang hit och dit, vansinniga av förskräckelse och bestörtning, slående sig i ansiktet och på armarna, i det att de ropade. ’Misericordia – världens ände är här!’ Mödrar glömde sina barn och sprang omkring bärande på krucifix. Olyckligtvis sprang många till kyrkorna, för att finna skydd; men förgäves visades sakramentet; förgäves grep de stackars varelserna tag i altaren; bilder, präster och folk begravdes under samma ruiner.” Encyclopedia Americana uppger, att ”stöten följdes ögonblickligen av omstörtandet av samtliga kyrkor och kloster, nästan alla stora och offentliga byggnader och över en fjärdedel av husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika stadsdelar och rasade med sådan häftighet under en tidsrymd av nästan tre dagar, att staden blev fullkomligt ödelagd. Jordbävningen inträffade på en helgdag, då kyrkorna och klostren var fulla av folk, av vilka väldigt få undkom.”

9. Vad skulle inträffa efter den stora jordbävningen?

”Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod.” Vers 12, sista delen. Detta åsyftar den mörka dagen och natten, vilka inträffade den 19. Maj, 1780, varvid mörkret var sådant, att man i allmänhet fick den föreställningen, att domens dag var för handen. Se Bibelläsningen ”Vår Frälsares sista Profetia”.

10. Vad var nästa händelse, som inträffade under detta insegel?

”Och himlens stjärnor föll ner till jorden, som när ett fikonträd fäller sina omogna fikon, när det skakas av en stark vind.” Vers 13, Reformations-Bibeln. Denna förutsägelse blev uppfylld genom det stora stjärnfallet den 13. November, 1833. En åskådare vid Niagara säger: ”Inget så storartat och härligt skådespel har någonsin bevittnats av en människa, som då himlavalvet utgöt sig i en eldström över det mörka och brusande vattenfallet.” – Our First Century, s. 330.

Anm.: Henry Dana Ward beskriver denna företeelse, som följer i Journal of Commerce för den 15. November, 1833. Han säger: ”Skulle jag genomsöka naturen efter en liknelse, kunde jag inte finna en mera passande för att framställa himlens utseende än den, som Johannes brukar i den förut citerade profetian: ’himlens stjärnor föll ner till jorden’. De var inga skivor eller flingor eller droppar av eld; utan de var, vad världen förstår med fallande stjärnor; och många åskådare kunde gärna ha ropat till en annan: ’Se, hur stjärnorna faller!’ Och den tillropade skulle inte ha sökt, att rätta till talarens astronomi något mera, än han skulle ha svarat: ’Solen rör sig inte!’, till den, som sagt: ’Solen går upp!’ Stjärnorna föll, ’som när ett fikonträd fäller sina omogna fikon, när det skakas av en stark vind.’ Här visar sig profetens noggrannhet. Stjärnorna föll inte ned på jorden, som om de hade blivit nedskakade från flera träd, utan som blott från ett enda. De, vilka visade sig i öster, föll mot öster; de i norr mot norr; de i väster mot väster, och de, som syntes i söder, föll mot söder, vilket jag tydligt såg, eftersom jag hade lämnat min bostad och gått ut i parken. Och de föll inte, som den mogna frukten faller ned från trädet, utan de flög eller kastades som omogen frukt, vilken i början vägrar att lämna grenen, men som sedan, när den med häftighet rycks av från fästet, skyndsamt och i rak riktning faller ned. När frukten faller i stor mängd, händer det, att några korsar andras banor, eftersom de slungas ned med större eller mindre kraft; men likväl faller de i allmänhet på den sidan av trädet, där de hänger.”

11. Vad skulle följa efter stjärnfallet?

”Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop, och alla berg och öar flyttades från sin plats.” Vers 14. Vi befinner oss nu emellan dessa två händelser – det sista tecknet i himlarymden samt himlens och delar av jordens försvinnande från sina platser. De tecken, vilka utmärker slutet för alla jordiska ting och vår Frälsares återkomst, är nu alla i det förflutna, och världen väntar nu på den sista basunens ljud som den avslutande akten i tidens stora drama. Då skall de ogudaktiga fly till jordens hålor och bergsskrevor och förgäves söka, att skyla sin orättfärdighet från Honom, som sitter på tronen.

12. Efter förseglingen av Guds tjänare, vilken äger rum under det sjätte inseglet (Uppenbarelseboken 7), hur införs därpå det sjunde inseglet?

”När Lammet bröt det sjunde sigillet, blev det tyst i himlen omkring en halv timme.” Uppenbarelseboken 8:1.

Anm.: Det sjätte inseglet omtalar de händelser, vilka står i förbindelse med Kristi andra ankomst. Det sjunde inseglet måste alltså angå denna händelse med åtföljande verkan. När Kristus kommer, skall alla de heliga änglarna komma med Honom. Matteusevangeliet 25:31. Om alla dessa harpospelare lämnar de himmelska boningarna, är det klart, att en djup tystnad kommer att råda under deras frånvaro. En halv profetisk timme skulle utgöra omkring sju dagar. Se Bibelläsningen ”En märkvärdig Symbol”.

De sju inseglen

E.Kr. 31	Första inseglet. Den vita hästen föreställer trons renhet i det första århundradet. Den krönte ryttaren, som gick ut för att segra, är en passande bild på det nit och den framgång, som utmärkte Kristi första sändebud.	69 år
100	Andra inseglet. Den röda hästen betecknar, att trons ursprungliga renhet hade fördärvats. Ogudaktighetens hemlighet hade börjat att verka (Andra Tessalonikerbrevet 2:7); villfarelser uppkom; världslighet smög sig in i församlingen; kyrkan sökte statens beskydd och hjälp; och som en följd uppkom strider och besvärligheter. Tiden för detta insegel nådde till Konstantins omvändelse.	223 år
323	Tredje inseglet. Detta tidevarvs fördärv betecknas genom en svart häst. Mellan åren 323 och 538 uppkom de värsta villfarelserna inom församlingen, och den största världslighet blev rådande. Prästernas celibat, belätens och relikers tillbedjan samt långa räcka av vidskepelser inkom i stället för den sanna religionen och den verkliga gudsfruktan.	215 år
538	Fjärde inseglet. En black häst, eller en, som hade en gulaktig, sjuklig färg, är en passande symbol på församlingens tillstånd från år 538 till Reformationens början. Ryttarens namn var döden, och han hade makt att döda, m.m. Detta var just, vad påvedömet gjorde under sitt långvariga herradöme, vilket åskådliggörs av mer, än 50 000 000 martyrer.	979 år
1517	Femte inseglet. Detta omfattar Reformationens tidevarv. De själar, vilka dödades under det föregående tidevarvet, ropar nu på hämnd över sina förföljare. Vita kläder gavs dem, dvs. rättfärdighet (Uppenbarelseboken 19:8) tillskrevs dem, och man sade till dem, att vila sig litet längre.	238 år
1755	Sjätte inseglet. Under detta inträffade den stora jordbävningen år 1755 samt den mörka dagen och natten den 19. Maj, 1780. Sedan ägde det stora stjärnfallet rum den 13. November, 1833 – det sista tecken, som sker under detta insegel före himlens försvinnande, såsom en bok rullas ihop.	Obestämd tidslängd
Änden	Sjunde inseglet. Under detta inträffar Kristi andra ankomst, och evighetstillståndet tar sin början.