Barnberättelser om Ellen White. 35 - Resa på smal Väg

Berättelser för Barn om Ellen White

 

35 – Resa på smal Väg

 

Hänvisningar: Christian Experience and Teachings of Ellen G. White, s. 179-184, His Messenger, s. 117-121. Dagens text: Lukasevangeliet 18:8.

1:a scenen – Vad skall vi ta med oss?

År 1844, när Ellen Harmon fick sin första syn, såg hon en smal stig som ledde till himmelen. Endast de som hade sina ögon fästade på Jesus var säkra. En del blev trötta och klagade över att staden var så långt borta, så de blev missmodiga och gav upp. En del hade glömt bort Jesus, och sade att det inte var Gud som hade lett dem.

 
År 1868 fick syster White en dröm som gjorde ett starkt intryck på henne. Det var inte en vision denna gång, utan en dröm. Hon drömde att hon var med en stor grupp människor. En del av denna grupp hade förberett sig för att inleda en resa. De hade tungt lastade vagnar. Låt oss tänka på vad vi skulle ha haft i vår vagn. Skulle vi packa ned TV:n eller stereoanläggningen och luftkonditioneringen och plattor, fina kläder, popmusik, vin och cigaretter? Matteusevangeliet 6:21 säger: ”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Skulle Du vara säker på att Du fått med Din Bibel och Sabbatsskolläxan?

 
Så reste de, och det såg ut som om vägen steg. På en sida av vägen var det ett stup, på andra sidan var det en jämn, vit vägg.

 
När de reste, blev vägen smalare och brantare. På vissa ställen var den så smal att de fann att de inte längre kunde få vagnarna med sig. Alltså flyttade de en del av bagaget över på hästarna, lossade vagnen och fortsatte till häst.

 
Leden blev stadigt smalare. De fick gå tätt intill väggen så att de inte skulle falla av den smala stigen och utför stupet. När de gjorde det, trycktes bagaget ut från väggen, och de svajade mot stupet. De var rädda för att falla och krossas mot klipporna. Sedan skar de loss bagaget och lät det falla utför stupet. Hur blir det med oss, när vi måste lämna allt bakom oss? Vi måste ha Bibeln gömd i våra hjärtan när det är dags. De fortsatte till häst, men när de kom till de smalare passagerna under resan, höll de på att förlora balansen och falla. Då såg det ut som om en hand grep tag i tygeln och ledde dem förbi den farliga platsen.

 
I takt med att leden blev än smalare, så att de inte kunde sitta tryggt på hästryggen, lät de hästarna vara kvar och gick till fots, på led, varvid den ene följde i fotspåren efter den andre. Nu upptäckte de rep som hängde ned från toppen av den rena, vita väggen. Dessa fattade de med iver och repen hjälpte dem att hålla balansen på stigen. Repen flyttade på sig tillsammans med dem när de gick. Stigen var så smal att de gick säkrare utan skor, så de tog av dem och gick långt utan dem. Snart såg de att de gick säkrare utan strumpor, och de tog också av sig dem och fortsatte barfota. De tänkte på dem som inte hade vant sig vid prövningar och vedermödor. Prövningar och vedermödor på vägen gjorde dessa bara mer beslutsamma att fortsätta till slutet.

 
Faran för att falla från stigen ökade. De tryckte sig emot den vita väggen, men de kunde inte sätta ned fötterna riktigt på stigen, eftersom den var för smal. De måste vila sin fulla tyngd på repen och de ropade: ”Vi har stöd från ovan, vi har stöd från ovan.” Samma ord sades av hela gruppen på den trånga stigen.

 
De ryste när de hörde ljudet av skratt och spritfester som kom från avgrunden under dem. De hörde svordomar och råa skämt samt simpla sånger. De hörde krigssånger och dansvisor. De hörde musik och högljudda skratt blandade med förbannelser samt rop av smärta och bitter gråt. Nu var de mer beslutsamma än någonsin att stanna på den smala, svåra stigen. För det mesta måste de vila med all sin vikt på repen, som ökade i tjocklek gradvis.

 
Syster White märkte att den vackra, vita väggen var insmord med blod. De kände sorg över att se den på det sättet. Men den känslan varade bara ett ögonblick, för snart visades de att det var som det skulle vara. De som följde skulle se att andra hade gått igenom samma lidande.

 
2:a scenen – Trons rep

Till slut kom de till en stor klyfta, där stigen slutade. Det fanns inget att vila fötterna på. Det enda de hade att förlita sig på var repen, som hade blivit lika tjocka som de själva. Nu blev de osäkra och olyckliga ett tag. De viskade i skräck: ”Vad är repen knutna till?” Pastor White gick strax före syster White. Stora svettdroppar föll från hans panna, och blodkärlen i tinningen var dubbelt så stora som vanligt, och han stönade i själsångest. Svett droppade även från syster Whites ansikte och hon kände sådan ångest som aldrig tidigare. En fruktansvärd kamp väntade henne. Skulle de svikta nu, skulle alla svårigheter de hade gått igenom innan vara förgäves.

 
Framför dem, på andra sidan av klyftan, låg det en vacker slätt med ca 20 cm högt gräs. De kunde inte se Solen, men mjuka strålar av ljus som påminde om guld och silver vilade över marken. Inget de hade sett på Jorden skulle kunna jämföras med skönheten och glansen på den andra sidan. Men skulle de klara av att ta sig över? Det var den stora frågan. Om repet brast, skulle de gå under. Igen viskade de i skräck: ”Vem håller i repet?”

 
För ett ögonblick tvekade de att gå vidare. Men så utropade de: ”Vårt enda hopp är att helt förlita oss på repet. Det är vad vi har förlitat oss på hela den svåra vägen.” Det skulle inte svika dem nu. Men ändå tvekade de och var ängsliga. Då hörde de dessa ord sägas: ”Gud är repet.” De behövde inte vara rädda. Orden upprepades av dem som kom efter. ”Han kommer inte att svika oss nu, Han har lett oss tryggt ända hit.”

 
Pastor White svingade sig över den skrämmande avgrunden och över till den vackra slätten på andra sidan. Syster White följde snart efter. Åh, vilken lättnad och tacksamhet till Gud som de kände! Syster White hörde röster höjas i triumferande lovprisning till Gud. Hon var lycklig, fullkomligt lycklig.

 
Syster White vaknade och kände att på grund av den ångest hon upplevde när hon gick längs den svåra stigen, var varje nerv i kroppen spänd. Drömmen gjorde ett sådant intryck på hennes sinne att hon sade att varje detalj i den skulle förbli levande för henne så länge hon kunde minnas.

 
Vad var det som bar dessa människor säkert till det utlovade landet? Det var bara deras tro. Innan Jesus återvände till himlen, ställde Han en fråga: ”. . . . Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?’” Finner vi många människor som tror på Gud i dag? Nej, inte många. Många säger att Gud är död eller att det inte finns någon Gud. De tror inte att Jesus skall komma tillbaka. Men vi vet att Jesus kommer igen, för vi läser i hans löfte i Johannesevangeliet 14:2, sista delen och 3: ”. . . att jag går för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Ja, Jesus skall komma och ta oss till staden som broder och syster White var på väg till i den allvarliga dröm, som hon hade.