Barnberättelser om Ellen White. 28 - Små Ljus runt omkring på Jorden

Berättelser för Barn om Ellen White

 

28 – Små Ljus runt omkring på Jorden

Hänvisningar: His Messenger, s. 129-136, Stories of Little Ellen and the Message, s. 87-92, Stories of my Grandmother, s. 165-167. Dagens text: Matteusevangeliet 28:19, 20:24,14.

1:a scenen: Ett kuvert leder en man över havet till Amerika

En dag år 1869 steg en man av tåget i Battle Creek, Michigan. Alla andra passagerare försvann snabbt, men främlingen stod kvar och såg sig omkring utan att säga något. Till slut gick han till biljettluckan och överlämnade till stationschefen ett kuvert där det stod skrivet: ”J. N. Andrews, Battle Creek, Michigan.”

”Vart skall Du?”, frågade stationschefen. Den långe främlingen bara log och pekade på kuvertet. Då förstod stationschefen att främlingen varken förstod eller talade engelska. Så han bad en vän att följa den främmande mannen till kontoret på ”Review and Herald”.

 
Främlingen fann inte John Andrews på kontoret, men han träffade James White, som tog emot honom på ett så vänligt sätt att det kunde förstås på alla språk. Främlingen hette Jacques Erzberger. Pastor White tog herr Erzberger med sig hem och skickade bud till en fransk broder, som kom och tolkade åt dem.

 
”Den här mannen”, sade tolken, ”har kommit hela vägen från Schweiz med detta kuvert för att vägleda honom. Han kommer med hälsningar från en grupp på omkring femtio Sabbatshållare i Schweiz. Han har kommit till Amerika för att lära sig mer om Sabbatsbudskapet.”

Det var goda nyheter för adventisterna i Battle Creek. De var glada att höra att Guds budskap spreds till andra länder långt borta.

 
Broder och syster White ville gärna undervisa honom mer om Bibeln, men herr Erzberger fick först lära sig engelska, så att han kunde prata med familjen. Pastor White bjöd John Kellogg, en anställd vid ”Review”-kontoret, att bo med dem och undervisa främlingen från Schweiz i engelska. Willie White som var femton år nu, ville också hjälpa till. Varje dag gick han runt omkring i huset med herr Erzberger, och pekade på olika saker och sade: ”Det här är ett bord, detta är en stol, det här är en bok, detta är Bibeln”, osv.

 
Denna metod var effektiv, och herr Erzberger lärde sig snabbt. Efter fem veckor kunde han tala engelska och förstås. Senare talade han också vid stämmor.

 
Herr Erzberger var i Amerika i ett och ett halvt år innan han återvände till Schweiz för att undervisa sitt folk om de underbara nya sanningar som han hade lärt sig. Innan han reste, vädjade han till församlingen om att skicka en missionär för att undervisa folket i Europa. Men församlingen hade inga pengar till att skicka en missionär med honom då, och han måste resa med löftet att de skulle skicka en lärare så snart som möjligt.

En missionär till ett främmande land! Det var en utmaning för adventistförsamlingen. Det skulle kosta mycket pengar att skicka en missionär över havet. Det verkade näst intill omöjligt. Men det som verkar omöjligt för människor, kan bli möjligt tillsammans med Gud. Markusevangeliet 10:27 säger: ”’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’”

 
Ett år gick, två år och tre år gick, och ännu hade inte någon missionär skickats för att uppfylla löftet till Jacques Erzberger. Slutligen år 1874, nästan fyra år efter det att Jacques Erzberger hade rest tillbaka till Schweiz, visade Generalkonferensen sitt intresse genom att se till att sända den förste missionären till ett främmande land. De kunde inte ignorera det bud som Jesus gav i Matteusevangeliet 28:19, 20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. . . och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

 
Vem var den förste missionären att skickas till ett främmande land? Det var John N. Andrews, samma namn som hade stått på kuvertet som ledde Jacques Erzberger från Schweiz till Amerika. Och Schweiz var precis det land som utvaldes till vårt första missionsfält.

Pastor Andrews’ hustru hade dött två år tidigare, men han var ändå villig att ta sina två barn, Charles och Mary, med sig på färden. De sade adjö till sina vänner, och reste med ett fartyg som hette Atlas, den 14. September, 1874.

Efter det att pastor Andrews hade inlett arbetet i Schweiz, skrev han och berättade för broder och syster White om det stora behovet av pengar för att hålla det nya missionsarbetet i Europa i gång. Många av medlemmarna var inte hugade att ge pengar för att skicka över havet för att hjälpa människor som de inte ens kände. Men broder och syster White var ivriga att hjälpa allt de förmådde.

 
Någon hade gett syster White en vacker sidenklänning, men hon sade att hon inte tyckte om att använda en sådan dyr klänning när hon visste om det stora behovet av pengar som de hade för den nya missionen eller uppdraget i Europa. Så syster White tog klänningen till en köpman och bad honom att sälja den för henne för så mycket som möjligt, ty pengarna skulle användas för att predika evangeliet på andra sidan havet. Han lyckades att sälja klänningen för femtio dollar, och syster White skickade pengarna till pastor Andrews till den nya missionen.

 
När andra hörde att syster White hade offrat en dyr sidenklänning för den nya missionen, ändrade de sin åsikt och gav de också. Så blev det möjligt för många människor i Europa att lära sig Guds sanningar.

 
2:a scenen – Små ljus i en mörk värld

Den 4. Januari, 1875 var ett viktigt datum i Battle Creek, Michigan. Denna dag blev den första sjundedags-adventistskolan i världen invigd. Men vissa människor klagade över den nya skolan. ”Varför skall vi lägga pengar på skolor?”, frågade de. ”Jesus kommer snart och det finns ingen tid till att utbilda predikanter.”

 
Just vid denna tid blev många, många människor överallt sjuka i influensa. Familjen White hade också varit sjuka. Syster White hade arbetat så hårt för att ta hand om de andra att hon var för trött, så hon blev också sjuk. Pastor White visste att hon hade några viktiga budskap att ge till predikanterna och kyrkoledarna som hade kommit till några särskilda möten, så han bad några av pastorerna att komma och be speciellt för henne, för att hon skulle bli frisk.

 
Syster White blev insvept i varma filtar och nedburen till vardagsrummet. Pastor White och två andra män bad enträget Gud om, att Han skulle hela henne på grund av mötena som skulle hållas. Så började syster White att be med hes, viskande stämma. Plötsligt blev rösten klar och stark, och så kände de igen orden. ”Ära vare Gud!” (Glory to God!)

 
(Ta bort 7, sätt upp 6.) De andra tittade upp och såg att hon hade en vision. Hennes ansikte bar ett bekymrat uttryck. Hon reste sig, kastade filtarna åt sidan och började att gå fram och tillbaka i rummet. Med utsträckta armar och ansiktet vänt uppåt, började hon att prata. ”Mörkt, mörkt, helt mörkt, åh, så mörkt”, ropade hon. Det rådde ett ögonblicks tystnad, sedan lyste hennes ansikte upp och hon utbrast: ”Ett ljus, ett litet ljus, mer ljus, massor av ljus!”

 
Hon berättade inte vad hon hade sett i sin syn just då. Men hon var botad som svar på särskild förbön. Den kvällen gick hon med pastor White genom snön till mötet. Nästa morgon berättade hon för människorna om den vision hon hade haft när hon blev frisk. Gud hade uppenbarat för henne andligt mörker i världen. Hon såg att adventisterna hade ett stort arbete att göra i de främmande länderna. Hon hade sett små grupper av Sabbatshållare i hela världen. Hon såg att församlingen måste skicka predikanter till dessa ställen och att de måste skapa förlag som kunde trycka böcker, skrifter och tidningar som berättade om Sabbaten och Jesu snara återkomst.

 
De som hade klagat på den nya skolan, blev förvånade över att höra syster White säga att de måste smida planer på att utbilda unga män till missionärer, både för inhemska och utländska behov.

 
Nu förstod predikanterna vad hon menade med de ”små lampor”, som började att skina över hela Jorden. Hon hade sett mörker överallt, men när predikanter, lärare, läkare, sjuksköterskor, kolportörer, boktryckare och andra arbetare skickades ut, började små sanningens ljus att lysa här och där. Förlagshus skulle bidra till att sprida sanningen, så att människor över hela världen kunde läsa det här budskapet på sitt eget språk.

 
Efter denna allvarliga syn, var Generalkonferensen glada över att de hade visat tro och skickat pastor J. N. Andrews som den förste missionären till ett främmande land några månader tidigare.

 
Adventisterna blev mer och mer intresserade av att arbeta med missionen. Syster White gav många budskap från Gud till församlingen om vikten av att förkunna sanningen till människor i andra länder. Men det starkaste budskapet kom från Jesus Själv när Han sade: ”Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” Matteusevangeliet 24:14.

 
Det första lilla ljuset tändes 1874 när pastor J. N. Andrews reste till Schweiz. Det andra ljuset tändes 1876 när broder Bordeau reste till Frankrike. Det tredje ljuset tändes 1877 när broder Matteson reste till Danmark. Det fjärde ljuset tändes när broder Haskell reste till Australien.