Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 8: Finns det en Gud?

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 8: Finns det en Gud?

”… Teologerna har framfört talrika argument för Guds existens. Motståndarna har framfört motargument.

Jag vill inte döma i denna tvist. Ve den Gud som behöver en försvarare! Gud är allsmäktig, suverän. En Gud kan uppenbara sig. Man behöver inget bevis för att solen existerar – hur mycket mindre då för dess skapare. Det finns stunder då solen skyms av moln. De som vill se solen får ge sig till tåls och vänta tills molnen skingrats. Om Gud önskar dölja sig själv för att upptäckas endast av dem som nitiskt söker honom, så måste jag respektera hans vilja.

… Vi föds med lungor och vi finner luft. Vi behöver vatten och det finns vatten. Efter flera månader behöver vi den näring som finns i grönsaker och kött, och världen tillhandahåller detta.

Vi är mottagliga för sjukdomar. Men så har någon sörjt för att det finns mediciner från örter, svampar eller kristaller i jorden för oräkneliga sjukdomar. Vilken sällsam och underbar jord för den upptäckande människan.

Vilket högmod eller vilken okunnighet får oss att tro att ett mycket grundläggande behov, vår innersta längtan efter en Gud … inte skulle motsvaras av en verklighet?

… Den levande mänskliga själen förfryser till en istapp i en värld utan Gud. Du minns kanske Homunculus – den konstgjorda människan som frambragtes på magisk väg av alkemister i andra delen av Goethes Faust. Han frös alltid. Du fryser när du tänker på dig själv som blott en komplicerad produkt av kemiska ämnen och kemiska reaktioner: som en själlös varelse. Vi människor hör innerst inne till dem som ivrigt åstundar en Fader, källan till värme, kärlek, ljus. Som alla fundamentala mänskliga behov uppfylls i verkligheten, så har också själen sina behov. Vi kan finna Gud. Vi kan känna honom.” Samma, sid. 123-124.

Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 7: Romerska Författare om Kristendomen

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 7: Romerska Författare om Kristendomen

”Den store romerske historieskrivaren Tacitus, ryktbar för sin dystra misantropi och pessimism men även för sin knappa konstnärligt fulländade stil, levde sannolikt mellan åren 55 och 116 e Kr.

På tal om Roms brand, som inträffade år 64 under kejsar Neros regering, skriver han (Annalerna XV, 24):

Men ovilja vek icke undan för människors åtgärder, ej för kejsarens frikostighet, inte för försoningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden, och de för sina skändligheter hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade och grymma straff. Deras ledare Kristus, efter vilken de uppkallade sig, hade under Tiberius regering korsfästs av prokuratorn Pontius Pilatus och deras fördärvbringande vidskepelse som kvästs för tillfället bröt åter ut, icke blott i Judéen, där detta onda uppstod, utan även i staden, dit alla gräsligheter, all sedeslöshet strömmar samman från olika håll och vinner anhängare. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmän väl, utan för en enda mans vilda grymhet.

Det Ateistens handbok kallar ’absolut’ [att ’De grekiska, romerska och judiska författarna under första århundradet ger oss absolut ingen information om kristendomen.’ Anfört av Wurmbrand på s. 53] är sålunda inte absolut. Vi har alltså en vittnesutsaga om Kristi existens av [en] romersk historieskrivare från det första århundradet av vår tideräkning.

Vi kan stå till tjänst med ännu ett vittne från samma tid: Suetonius (ca 75-160). Han skriver i Vita Claudii (XXV, 4) i sin Kejsarbiografier:

’… Då judarna ständigt vållade oro på tillskyndan av Kristus, fördrev han (Claudius) dem från Rom…’

Så än en gång är Kristi existens fastställd: under kejsar Claudius hade denne Kristus redan mängder av lärjungar i Rom; år 64 utsattes de för svår förföljelse, vilket samme författare meddelar i Vita Neronis (XVI):

’Under hans (Neros) regeringstid straffades och undertrycktes hårt många missbruk och lika många lagar infördes; … straff pålades de kristna, en sekt som höll fast vid en ny och skadlig vidskepelse.’

Det finns en tredje romersk historieskrivare från första århundradet, Plinius d.y. (62-ca 113), som för övrigt även var ämbetsman, konsul och ståthållare i Bitynien (ett forntida landskap vid Svarta havets kust). Han skriver i ett brev till kejsar Trajanus:

’Det är min plikt som ståthållare att tillskriva Er i angelägenheter där jag själv är osäker. Ty vem kan bättre övervinna min tvekan och vägleda mig i min okunnighet? Jag var aldrig närvarande vid någon rättegång mot de kristna; därför vet jag inte vilka brukliga undersökningar som företas och vilka straff som utmäts mot dem. Jag har tvekat en hel del rörande frågan huruvida man bör förfara med personer av olika åldrar; huruvida de svaga och gamla skall behandlas på samma sätt som de friska och unga; huruvida de som återkallat vad som anförts mot dem bör förlåtas; huruvida en man som alltid varit kristen kan anses ha något att vinna på att upphöra att vara det; huruvida de oskyldigas namn skall offentliggöras eller endast namn på dem som begått brott.

Under tiden har jag handlat på följande sätt beträffande de kristna som man fört till mig. Jag frågar dem om de är kristna. Om de medger detta, upprepar jag frågan en andra och en tredje gång och hotar dem med dödsstraff. Om de framhärdar, dömer jag dem till döden’

Den kristne filosofen Aristides framlade år 125 en komplett kodex för kyrkans moraliska levnadsregler, som bygger på ett väl genomtänkt tankesystem.

Jag citerar:

De som förtrycker dem (de kristna), möter dessa med Ordet och gör till vänner. De gör gott åt sina fiender. Deras hustrur är rena som jungfrur och deras döttrar är anspråkslösa. Deras män avhåller sig från all otillbörlig sexuell kontakt och från okyskhet i hopp om gottgörelse i en annan värld.

Beträffande deras livegna och deras barn, därest sådana finns, övertalar de dem att bli kristna; och när så skett, kallar de dem bröder och systrar utan åtskillnad.

De vägrar dyrka främmande gudar; och de lever i stor ödmjukhet och i glädje. Falskhet finns ej bland dem. De älskar varandra; änkans behov åsidosätts ej, och de räddar den föräldralöse från den förmyndare som gör honom eller henne ont. Den som har ger åt dem som intet har och utan skryt eller förhävelser över egen frikostighet. När de kristna påträffar en främling inbjuder de denne och visar honom aktning och glädje. När ett barn föds bland dem prisar de Gud, och om barnet dör, tackar de Gud ännu mer, eftersom barnet är utan synd och kan komma till den andra världen. Men om en av dem dog i orättfärdighet eller med oförlåtna synder, beklagar de detta bittert och sörjer över en människa som skall möta yttersta domen.

Sådana är de kristnas bud, och sådant är deras uppförande. Såsom människor som känner Gud, anhåller de att av honom få veta vad som är lämpligt att ge och mottaga; och då de erkänner Guds allsmäktiga godhet mot dem, uppfattar de världens skönhet som en gåva från honom för deras räkning. Det goda de gör utbasunerar de inte på gator och torg, utan de döljer sin frikostighet och omtanke om andra så som den girige döljer sina skatter och ägodelar. De eftersträvar ett rätt leverne eftersom de önskar stå rena och obefläckade inför deras Messias och från honom få vad han lovat dem.

I sanning, detta folk är ett nytt slags folk, och det finns något gudomligt mitt ibland dem. Läs vad de skriver, och man kommer att finna att jag här talar sanning. Vad jag läst i deras skrifter tror jag fullt och fast, inte bara om nuet utan även om det tillkommande. Jag tvivlar inte i min själ om att jorden står och faller med det förnuft som de kristna frammanar med sina förböner. Deras lära är den strimma av ljus som vi bör ty oss till.

Låt oss då nalkas dem som inte tror på Gud och låt dem höra de ofördärvade orden från alla tider och från evigheten, så att de kan undslippa den fruktansvärda dom som genom Jesus Messias skall drabba hela det mänskliga släktet.

Vad har då blivit kvar av påståendet att det första århundradet givit oss absolut ingen information om kristendomen?” Samma, sid. 54-58.

Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 6: Det är svårt att vara Ateist

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 6: Det är svårt att vara Ateist

”… Vi känner också sympati och förståelse med de bördor som känns tunga för en ateist. Att vara ateist måste vara mycket svårare än att vara religiös. Ateister har en mycket sträng tro. De förebrår oss att tro utan bevis för vår tro. Vi skall senare i denna bok framlägga våra bevis. Men vem kan någonsin bevisa ateismens häpnadsväckande dogmer?

Dess första dogm eller trossats lyder: ’I evigheter har det funnits materia i ständig rörelse som har skapat liv.’

Hur vet ateisterna det? Den kände astronomen Fred Hoyle framlägger bevis på motsatsen. I sin bok Nature of the Universe skriver han:

Om skapelseakten inte godtas, måste universums materia och substans vara gränslöst gammal. Men av praktiska skäl är det omöjligt. Ty om det förhöll sig så, skulle det inte kunna finnas något väte kvar i universum. Som jag tror att jag visade när jag talade om stjärnornas inre, förvandlas väte oavbrutet till helium genom hela universum, och denna förvandling är en ensidig process, vilket innebär att väte inte kan framställas i några nämnvärda kvantiteter genom andra elements förstörelse. Hur kommer det sig då att universum består nästan uteslutande av väte? Om materian var gränslöst gammal, skulle detta vara helt omöjligt. Så vi ser att universum, sådant det nu är, inte kan friställas från skapelseakten.

Vi vet också att enligt termodynamikens andra lag blir en del energi mindre tillgänglig i universums alla iakttagbara fysiska processer. Universum förtärs. Därför måste den [det] ha haft en början.

Bibeln talar vetenskapligt när den säger: ’De ting som ses är tillfälliga.’

Vilka bevis har ateisterna för motsatsen? Vad får dem att tro att materia existerat för evigt? Vilka bevis finns att materia alltid har varit i rörelse? Som ateist måste du i varje fall tro det, och tro på det bergfast. Det är svårt att tro att det inte finns någon Gud, ingen älskande Fader, inget ändamål i tingen, inget hopp för vårt liv som snart går till ända och slocknar.

Är allt en slump sammanfogat av elementarpartiklar? …

Människorna är sällan ateister i tider av stora omvälvningar och djup kris, i stunder av kärlekens extas eller i hänförelse inför det sköna. Få är de ateister som ställer sig helt avvisande till Gud vid sin dödsbädd. Somliga fortsätter visserligen att spela sin roll ända till slutet; de skulle inte kunna förmå sig att bekänna ens i livets sista skälvande minut, eftersom de är så anfäktade av tvivel. Men så snart en väl skickad religiös personlighet är nära dödsbädden hos en tvivlare, lyckas han nästan alltid få honom att omvända sig.

En omskakande kris i livet kan också rubba en ateist i hans övertygelse.

Mao var inbiten ateist. Men 1836 [1936, väl?], då han var medlem av det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, blev han svårt sjuk och bad att bli döpt. En tillkallad nunna döpte honom. När Maos dåvarande hustru sköts av Chiang Kai-sheks nationalistkinesiska trupper, skrev han en religiös dikt ’De odödliga’. I en intervju med den engelska [engelske] journalisten Edgar Snow år 1971 yttrade Mao: ’Snart kommer jag att stå inför Gud’.

Sådana här händelser är mycket lärorika. Varje brobyggnadsingenjör inser att en bro inte håller måttet, bara för att en katt kan ta sig över den. Ett tungt lastat tåg måste också kunna passera över bron. Först då visar bron att den duger. Vi kan inte anse att den ateistiska doktrinen är hållbar när den endast tycks duga då människor inte utsätts för påfrestningar.

Zinovjev, president i Kommunistiska Internationalen (1919-1926), avrättades av Stalin under massutrensningarna 1936. Hans sista ord löd: ’Lyssna Israel, det finns en Gud: vår Gud.’ Jagoda, Lenins gamle bolsjevikkumpan och sedermera chef för Stalins fruktade hemliga polis GPU (1934-1936), avrättades också av Stalin, som ”trotskist” 1938. Han sade, sedan han fängslats: ’Det måste finnas en Gud, eftersom mina synder har nått mig.’ Jaroslavskij, president i De gudlösas förbund i Sovjetunionen på 30-talet, bad på sin dödsbädd själve Stalin: ’Bränn alla mina böcker! Se, han är här! Han väntade på mig! Bränn alla mina böcker!’

När jag suttit i kommunistiska fängelser tillsammans med fängslade kommunister, angivna av sina egna ideologiska fränder och partikamrater, har jag upplevt liknande händelser.

… Kommunisternas sanna inställning till kristendomen och till hela kristenheten framgår klart och osminkat av Ateismens handbok. Det är inte fråga om vänskap eller försoning, utan om fiendskap, oförsonlig kamp, strid.” Samma, sid. 40-42.

Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 5: Vilka är våra Motståndare

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 5: Vilka är våra Motståndare?

… De människor som lever i harmoni med naturen är troende. Ateismen började som ett fenomen i den artificiella eller förkonstlade sammangyttring som är stadslivet där de mänskliga sinnena som en reflex av miljön också blev artificiella, förkonstlade.

Hur skulle det vara om vi började lyssna på tystnaden och lärde oss att iaktta och samtidigt försjunka i naturens egna fenomen: att inte bara se utan även inåt lyssna till dalande snöflingor en vintermorgon, till prunkande blommor som brer ut sig i ängar och hagar om våren och sommaren? Då kanske vi också skulle kunna fatta, låt vara på ett intuitivt och icke förståndsmässigt sätt, den djupare innebörden i det underbara arrangemang som elementarpartiklarna beskriver i atomen.

Hur kommer det sig som Heisenberg och Schrödinger visade i kvantmekaniken att elektronerna inte rör sig i en fixerad, bestämd bana, utan ibland mycket nära atomkärnan och ibland mycket långt borta från den? Och hur kommer det sig att dessa elektroner, som är så svindlande små att vi knappt kan föreställa oss dem, än mindre se dem med våra synorgan, roterar i sin bana med den svindlande hastigheten av 21 800 km/sek?

Har du någonsin hört talas om en maskin med åttio miljoner biljoner elektroniska celler? En av dessa delar, som väger cirka 1,3 kg, är en mekanism som består av tio miljarder celler, som driver, mottar, samlar och överför energi. Den underbara maskinen är din kropp, och den nyss nämnda delmaskinen är din hjärna. Vi är stolta, ja, övermodiga över att i vår tid ha konstruerat ”fantastiska” maskiner, t ex bilar, flygmaskiner och t o m rymdfarkoster. Men faktum är att vi inte lyckats skapa en tillnärmelsevis lika sinnrik maskin som vår egen kropp. Den mest sofistikerade dator är endast något mycket klumpigt vid sidan av den mänskliga hjärnan. Ja, datorn kan inte tänka eller reflektera, endast programmeras av den mänskliga hjärnan. Datorn är sålunda inte bara klumpig utan ofullgången i jämförelse med den mänskliga hjärnan.

Hur kommer det sig att de kemiska förändringarna i hjärnans nervceller kan frambringa tankar som växlar från den ena stunden till den andra? Hur kommer det sig att en man som utandas giftiga [giftig] koldioxid kan ge uttryck för kärlek eller t.o.m. det eviga livets budskap?

Hur kommer det sig att när du vill utföra en ond handling, det plötsligt dyker upp en osynlig kraft som hejdar dig och får dig att ta ditt förnuft till fånga? Vems är denna osynliga kraft som leder dig till besinning? Även om samvetets röst inte är stark nog för att få dig att avstå från orätta avsikter, gör sig samvetet ändå påmint i form av ånger.

Vem är du som frågar om den yttersta verkligheten, om verklighetens förborgade avsikter och djupaste innebörd? Tänk om denna verklighet skulle svara: ’Eftersom du i ditt högmod själv vill göra dig till åklagare och domare, en högsta auktoritet, bör du först överväga vem du själv är, inte sant?’ Kan du verkligen svara på de oräkneliga frågor som berör verkligheten? Vetenskapens utveckling har inte ökat våra kunskaper om fakta så mycket som den har ökat antalet frågor som vi måste finna svar på.

… Till vem skall då verkligheten tala? Om du bara erkänner förnuftet i dess påtagliga begränsning, befinner du dig i svårigheter. Ändå är enligt den materialistiska doktrinen förnuftet den enda motor som driver den mänskliga hjärnan. Elefantens hjärna är annorlunda konstruerad. Den tänker eller reflekterar inte utan befaller instinktmässigt. Ändå insisterar materialisten på att både människans och elefantens hjärna är resultat av ”utvecklingen”, alltså den slumpmässiga anhopningen av atomer under en ändlös följd av år utan att någon intelligent skapare haft ett enda finger med i spelet.

… Einsteins tänkande förutsatte något bortom förnuftet.

Ateismen vilar också på tro. Också ateismen går bortom förnuftets gränser. Ateister utgår från känslan att det är värt att ägna ett liv åt att förneka det som inte existerar. Nietzsche … var hederlig nog att erkänna detta. Han skrev: ’Också vi, dagens kunskapsdyrkare, vi, som är gudlösa och antimetafysiker, hämtar också vår eld från en flamma som en tusenårig tro har gjort till ett hemtrevligt ljus: den kristna tro, som också var Platons tro, att Gud är sanningen, att sanningen är gudomlig.’ Nietzsche beklagade detta, men han ansåg sig själv vara ’fortfarande smittad av giftet’.

Lenin säger i sin Filosofiska skrivövningar att materien har förmåga till självreflexion. Materien reflekterar sig själv i tänkandet. Men i vems tänkande? I en persons tänkande. Men om vad vi än tänker är en reflexion eller återspegling av verkligheten och om alla våra tankar är så starkt personliga, måste den sanning som tankarna återspeglar vara en person som vi mer eller mindre klart kan fatta. Jesus sade att sanningen är en person, han själv.” Samma, sid. 29-31, 35.

Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 4: Moskva-Bibelns felaktiga Perspektiv

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 4: Moskva-Bibelns felaktiga Perspektiv

”… I ett roulettspel finns det möjligheterna att ett rött eller svart nummer kommer upp. Chansen för att ett tal i samma färg skall komma upp fyrtio gånger i rad är kanske en på etthundra miljoner. Och detta när det bara finns två möjligheter!

Hur stor är chansen att en så perfekt dator som den mänskliga hjärnan kommer till stånd efter en godtycklig förening av elektroner? Jag, författare till denna bok, talar många språk och kan ungefär en miljon ord, om jag räknar med verbens och substantivens alla böjningar. Liksom varje bildad människa så har jag miljontals små kunskapsbitar i matematik, geografi, fysik, konst till mitt förfogande. Ändå kan mitt sinne när som helst ta fram det rätta ordet, med exakt intonation och med stöd av det lämpligaste uttryckssättet för situationen. Möjligheten att detta enda fenomen – för att nu inte tala om universums uppbyggnad – skulle kunna vara resultetet [resultatet] av att elementarpartiklar som kommer ur ingenting råkar stöta samman är matematiskt otänkbart.

… Vi är oändligt små och vet lika mycket om universum som en myra om Marx när den gått över en bok av Marx.

Jag tycker om fåglarnas kvitter, men jag vet inte vilken av dem faller offer för falken idag. Jag kan höra hur vinden susar i träden, men jag vet inte vilket träd som är angripet av mask. Vi åstundar rykte, makt, pengar, nöjen och kunskaper. De som för ett par årtionden sedan hade samma åstundan är nu lera. …

Bucharin var en av den kommunistiska ateismens främsta teoretiker. I sin bok Dialektisk materialism börjar han med att prisa denna filosofi därför att den tillåter möjligheten att se in i framtiden. Vad den stackars mannen inte förutsåg var att hans egna kamrater skulle tortera och döda honom.

… Låt oss tänka oss att det på jorden funnes varelser som kunde utsända strålar utanför vår fattningsförmåga, och att de kunde ha kontakt med varandra på våglängder som vi inte kan uppfatta. De skulle då kunna observera oss och vi skulle aldrig veta att de fanns till, precis som vi har levat i årtusenden utan att känna till den inverkan som virus och mikrober har på vårt liv. Tänk om änglar verkligen finns och vi inte kan uppfatta dem?

… Vem har utforskat det oändliga universum och funnit att Gud inte finns? Hur kan ni ateistiske [ateistiska] författare vara säkra på det ni påstår?

Tills nyligen ansåg man det som säkert att enkla element är oföränderliga. Det var ett påstående som byggde på tusentals års erfarenhet. Inte desto mindre var det falskt. Människor med skarpa intellekt var säkra på att atomen var odelbar och att människan inte kunde flyga till månen. De hade mänsklighetens överväldigande erfarenheter på sin sida, men tog miste. Hur många möjligheter har ni, min ateistiske vän, att ha rätt?

… Vi är små och obetydliga. Vi har ingen kunskap. ’Om någon menar sig hava fått någon ’kunskap’, så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt, som han borde hava’ (1 Kor. 8:2).” Samma, sid. 24-27.

Är Du lycklig som Ateist? Avsnitt 3: Ateismens Oförnuft

Är Du lycklig som Ateist?

Avsnitt 3: Ateismens Oförnuft

”… Ateister har en materialistisk filosofi som delas av de kristna. Den bärande doktrinen i vår religion är att Gud har blivit kött, dvs materia, i Jesus Kristus. Den kristne Guden är sålunda inte en idé utan en person. Kristendomen är inte bara själarnas frälsning utan kroppens helade återuppståndelse.

Men vi stannar inte vid materialismen. Materialistiska ateister är ensidiga: de vet inget om Guds ledning, om kärlekens eviga ande och sanningen som härskar i denna världen.

Har någon någonsin sett ett mynt med bara en sida? Eller elektricitet med bara en pol? Kristendomen omfattar andens lika väl som materiens värld. Ateismen är ensidig, därför är den falsk.

En dåre sändes att köpa vetemjöl och salt. Han tog med sig en burk att bära det i. Man bad honom att inte blanda de båda ingredienserna utan ha dem åtskilda. Sedan butiksägaren hade fyllt burken med vetemjöl, erinrade sig dåren de instruktioner han fått, vände upp och ner på burken och bad att saltet skulle hällas ovanpå botten. Därmed försvann ju vetemjölet, men saltet var kvar. Han bar det till sin förman, som frågade: ’Var är mjölet?’ Dåren vände på burken, varpå saltet försvann.

Ateister beter sig ibland som denne dåraktige man. De framför allvarligt syftande och nyttig kritik mot religionen. De har saltet. Men mister de inte därmed också vetemjölet? Förkastar de inte argument för religionen som också bär i sak? Och måste de till sist inte också hälla ut ateismens salt i stunder av djup kris? Det är den äkta kristendomens tolthet [stolthet?] att ha både saltet och vetemjölet. Dess filosofi är vad Solovjev kallat ’theomaterialism’, som innefattar både materia och theos (grekiska för Gud), dess skapare. Kristendomen är i själva verket så säker på den sanning den besitter att den är öppen för all kritik, ja, t o m välkomnar sådan kritik som bara gör den ännu säkrare på dess inneboende sanning.

Tron lever av ett ständigt förkastande av misstag och ett ständigt accepterande av inspiration varifrån nya sanningar vaskats fram genom experiment och erfarenheter.

… För ateister är ateismen självklar. Men varför behöver de då propagera för det uppenbara, det självklara? De kristna anser inte att kristendomen är ett lika självklart faktum som att två gånger två är fyra. Om det vore så, skulle det inte finnas några ateister. Vi finner somliga attityder hos våra opponenter förnuftiga. Det finns utrymme för vår förståelse för dessa. Ateismen har emellertid bara ateismen och förnekar religionen dess rättighet att existera. Därför är inte ateismen som helhet förnuftig.

… Låt nu ateisterna tillsammans med oss söka finna ut vad som kan vara förnuftigt i religionen. Kanske vi skulle kunna komma till en gemensam ståndpunkt.” Samma, sid. 20-23.