Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 4. Skattkammaren står öppen

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

4. Skattkammaren står öppen

Några av Guds löften kan rent av ta andan ur en. De är nästan för bra, för att vara sanna. Han säger oss faktiskt, att Han tänker göra vad som helst för dem, som älskar Honom.

Om Du önskar att veta, hur det känns att vara rik, slå då upp Psaltaren 84:12 i Bibeln: ”Han vägrar inte dem något gott som vandrar i fullkomlighet.”

Samma löfte ges i Psaltaren 34:10: ”de som fruktar honom lider ingen brist.”

Och betrakta nu detta i Psaltaren 37:4: ”Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.”

Slå sedan upp Femte Moseboken och läs, vad Gud var villig, att göra för Sitt folk på Mose tid: ”Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud… skall… alla dessa välsignelser… komma över dig och nå fram till dig… Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken… Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg. Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.” 28:1-6. Och: ”HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen”. Vers 12.

Det var, som om Gud skulle ha sagt till dem: ”Jag kommer att ge Er alla dessa välsignelser, och om Ni skulle behöva något ytterligare, säg bara till, kom och ta det Ni behöver. Min skattkammare och Mitt förrådshus står öppna för Er.”

Att dessa rent otroliga löften inte bara gällde Hans folk i svunnen tid, framgår av den Heliga Skrift. Igen och igen framhålls denna härliga sanning, att Gud så gärna vill vara lika givmild mot alla människor i alla tidsåldrar. ”Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.” Johannesevangeliet 14:13.

Lägg märke till detta uttryck: ”vad… än”. Det påminner om det vidunderliga ”den som” i Johannesevangeliet 3:16. Båda är lika omfattande. De berättar båda om en gränslös rikedom och om en gränslös villighet, att dela denna rikedom med andra.

För att försäkra Sig om, att ingen skulle missförstå Honom, eller undervärdera erbjudandet, tillade Jesus: ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” {Johannesevangeliet 14:14.} Kort tid senare upprepade Han löftet: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7.

Du har här läst några av de mest anmärkningsvärda löftena om hjälp och välsignelse, som någonsin har getts. Vi skall också citera deras ordalydelse i Norska Bibelsällskapets Nya Testamentet för Ungdom:

”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

”Om ni ber mig om något i mitt namn, skall jag göra det.”

”Om ni alltid förblir i mig och mina ord i er, kan ni be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Om ord betyder något, har Gud sett till, att alla våra goda och rena önskningar går att uppfylla. I fall vi är olyckliga och vårt andliga liv är tomt och fattigt, måste felet vara vårt och inte Hans. Han har gett oss Sina löften och öppnat de största möjligheter för oss. Han är beredd, att fylla våra liv med de största välsignelser. Om vi ”inte har”, är det för att vi ”inte ber”. Se Jakobsbrevet 4:2.

En av orsakerna till, att Jesus kom till vår jord och dog för oss på Golgata kors, var Hans önskan om rikedom åt dem, som tar emot och älskar Honom. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Andra Korintierbrevet 8:9.

Inte nödvändigtvis rika materiellt sett, ty den rikedomen äger föga värde hos Gud, men rika på Andens gåvor, och de är trots allt de enda bestående värdena. Genom Honom kan vi bli rika på visdom, kunskap, tro, vänlighet och kärlek. ”Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron  och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?” Jakobsbrevet 2:5.

”Om någon av er brister i visdom”, skrev Jakob, ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” {Jakobsbrevet 1:5.}

Detta Skriftställe framhäver också, att Gud är mer, än välvilligt inställd mot oss och alla våra behov och böner. Han vill så gärna hjälpa oss. Hans villighet går bara att jämföra med Hans kärlek, som ju är gränslös. Han är villig, att hjälpa Dig, eftersom Han älskar Dig.

Med samma sanning i tankarna, säger aposteln Paulus: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32.

Han såg alltså så här på det: Då Gud älskade oss tillräckligt högt, för att utge Sin ende Son som försoning för våra synder, skulle Han aldrig kunna vägra oss något av det, som tjänar till vårt bästa här i livet och i evigheten.

Han har naturligtvis rätt, och det han säger, hjälper oss till, att bättre förstå den verkliga innebörden hos Kristi löfte: ”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

Ordet ”allt” innesluter givetvis inte sådant, som är ont eller som kan skada oss eller andra. Men det innefattar å andra sidan allt, som är nyttigt för oss, som stämmer överens med Guds vilja, allt, som främjar Hans rike i oss och hos andra.

Och eftersom Han säger ”allt”, skall vi aldrig frukta för, att lägga fram inför Honom allt, stort och smått, i bön. Vi behöver aldrig vara ängsliga över, att vi ber om för mycket, eller kommer för ofta. Vi ärar Honom, genom att komma med allt till Honom. Vi visar på så sätt, att vi tror på Hans offer för oss och Hans kärlek till oss. Vi tror, att Han både kan och skall hjälpa oss.

Vissa tycks tro, att de bara får ta upp småsaker i bön till Gud, att det bara är meningsfullt, att påpeka dessa. De verkar vara rädda för, att öppna hjärtat på vid gavel och berätta för Honom om sina verkligt stora bekymmer och hjärtats sanna angelägenheter. Men Gud vill, att vi skall ta upp allting med Honom. Han gläder Sig mest, när Han tillåts att göra verkligt stora ting för Sina barn, ty Han ”förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

Lägg märke till, att Jesus inte säger: ”Om Ni ber i Mitt namn om något litet, skall Jag göra det”, utan Han säger: ”Allt Ni ber om”. Och det innefattar också de stora saker, som för oss ter sig orimliga, ja, inget för oss.

”Ropa till mig”, sade Herren genom profeten Jeremia, ”så vill jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting som du inte känner till.” Kapitel 33, vers 3.

Det är detta Han så gärna vill höra oss göra - att komma till Honom med våra böner i tro och förvänta oss stora ting tack vare vår bön.

Det är nämligen många, som har tagit Gud på orden, och de har upplevt, att Han har uträttat formliga under för dem.

I Bibeln läser vi om Elia, som nedkallade eld från himlen - inte till egen ära, men för att Gud skulle äras därigenom.

”’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, bad han, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.” Första Konungaboken 18:36.

Det här var en kort och enkel bön, men den visar, att profeten helhjärtat hade helgat sig till tjänst för Gud, och att han bara hade en önskan, att Guds heliga namn måtte bli ärat. Utfallet blev också, att: ”Då föll HERRENS eld ner”. {Vers 38.}

Det är dylika böner Gud besvarar. Som Johannes säger: ”om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” Första Johannesbrevet 5:14.

Kung Hiskia bad en liknande bön, sedan han hade mottagit ett brev från kungen i Assyrien, som krävde Jerusalems omedelbara kapitulation. Han tog brevet och ”gick… upp i HERRENS hus och bredde ut det inför HERRENS ansikte. Och Hiskia bad till HERREN och sade: ’HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himmelen och jorden. HERRE, böj ditt öra och hör. HERRE, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord, som han har talat för att håna den levande Guden. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla länder… Men nu, HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du.’” Jesaja 37:14-20.

Det låg Hiskia varmt om hjärtat, att Herrens namn skulle förhärligas. Svaret på hans bön blev, att den assyriska hären förintades på ett gåtfullt sätt, och att Sanherib måste återvända till Nineve med oförrättat ärende.

Men exempel på stora triumfer efter innerlig och allvarlig bön av troende män och kvinnor finner vi inte bara i Bibeln.

Alla har hört om George Müller och hans världsberömda barnhem i engelska Bristol. Då han inledde sitt arbete för de föräldralösa år 1836, bestämde han sig för, att han bara skulle lita på Gud. All hjälp skulle komma från Honom. Sedan dess och till 1959 års utgång hade barnhemmet mottagit drygt sextio millioner kronor i frivilliga gåvor. Medlen kom som svar på bön. Inga vädjanden till utomstående hade skickats. Tänk på detta böneämne, sextio millioner kronor! Det krävde tro. Men Gud sände alla dessa pengar, och hemmet har kunnat förbarma sig över mer, än sjutton tusen föräldralösa barn.

Müllers tro blev också nästan till ett ordstäv, och hans goda exempel inspirerade många andra till, att allvarligt söka Gud i bön. Han lade fram alla sina behov, små som stora, inför Gud, och gjorde det med tron hos den, som är säker på bönhörelse.

Då han en gång korsade Atlanten, kom hans skepp in i tät dimma. Han stegade fram till kaptenen och sade: ”Jag vill bara få sagt, att jag måste vara i Quebec före Lördag eftermiddag.”

”Det är alldeles omöjligt”, svarade kaptenen.

”Nåväl”, sade Müller, ”kan inte Ni och Ert skepp få dit mig i tid, kommer Gud på en annan utväg. Jag har inte brutit ett avtal på 57 år.”

”Jag skulle mer, än gärna hjälpa Er, om jag bara kunde”, sade kaptenen, ”men ingen kan betvinga dimman.”

”Låt oss gå in i kartrummet och be”, sade Müller.

”Har Ni någon aning om, hur tjock dimman är?”, frågade kaptenen.

”Nej”, svarade Müller, ”jag bryr mig inte om dimmans täthet. Det, som är intressant för mig, är vad Gud tänker göra. Han leder allt i mitt liv.”

Tillsammans gick de så till kartrummet, och Müller bad: ”Herre, om det är enligt Din nådiga vilja, låter Du denna dimma försvinna. Du känner ju till avtalet Du har ingått åt mig i Quebec på Lördag. Jag tror, att Du kommer att höra min bön.”

Då han hade slutat, skulle kaptenen till att be, men Müller klappade honom på axeln och sade, att det behövde han inte. ”För det första”, sade han, ”tror Ni inte, att Han kommer att göra något sådant, och för det andra tror jag, att Han redan har tagit bort dimman, så Ni behöver inte be om detta.”

Kaptenen såg högst förbluffad ut, och Müller fortsatte: ”Kapten, jag har känt Herren i 57 år, och det har inte gått en endaste dag under denna tid, utan att jag har sökt Honom i bön och blivit hörd. Stå upp och öppna dörren, så kommer Ni att se, att dimman är borta.”

Då kaptenen öppnade dörren, var dimman borta.

I boken ”Vi tyckte vi hörde Änglarna sjunga” berättar löjtnant James C. Whittaker om dagarna han tillbringade i en gummibåt, sedan hans flygmaskin hade störtat i havet. Hungriga, törstiga och svårt brända av den tropiska solen, fann han och hans kamrater så småningom vägen till Gud, för att söka hjälp där.

Den trettonde dagen av denna fruktansvärda upplevelse tycktes de få ett tillfälle till lindring. De fattade nytt mod, då den brännande solen äntligen gick i moln. Molnet verkade komma rakt emot dem, och uppenbarligen gav det ifrån sig kraftigt regn. Men plötsligt vände vinden, och molnet började att driva åt annat håll. Besvikelsen var förfärlig.

”Men av en eller annan orsak”, säger löjtnant Whittaker, ”bevarade jag tron. För första gången hände det, att jag ledde de andra i bön. Liksom så många av de andra visste jag inte, hur jag på rätt sätt skulle nalkas Gud i bön. Jag talade därför närmast till Honom som till en far eller till en vän.

’Gud’, sade jag i min bön, ’Du vet, vad det här färskvattnet skulle betyda för oss. Nu för vinden bort det. Det står i Din makt, Gud, att sända vattnet tillbaka till oss. Det skulle inte vara svårt för Dig, men för oss är det en fråga om liv eller död.’”

De stirrade spänt på skyn, väntade, hoppades. Då skedde miraklet. Löjtnant Whittaker säger:

”Det finns ting, som saknar naturlig förklaring. Vinden ändrade inte riktning, men regnbågen stannade, där den var. Och så började den långsamt, att röra sig bort mot oss, rakt emot vindriktningen.

Måhända en meteorolog skulle ge en förklaring, som skulle göra vissa nöjda. En av dem försökte, att göra det med Dig. Han talade om en tvärgående vind, som tryckte regnskuren motsatt väg mot vindriktningen. Ett sådant tryck kunde dock inte märkas av. Regnmolnet rörde sig åter mot oss med majestätiskt lugn. Det var, som om en allsmäktig hand ledde det över havet och emot oss.”

De fick massor av vatten, släckte törsten och tvättade saltet ur såren, som solen hade gett dem. De fick också nytt mod till, att möta resten av den ohyggliga upplevelsen med. Nu visste de, att Gud inte skulle svika dem.

Från det senaste världskriget har vi också en annan berättelse, nämligen om en flygande fästning, som störtade i havet på väg till Australien. De tio männen ombord kom i sina medhavda gummibåtar, och piloten, major Lindberg, berättar något om deras känslor och upplevelser:

”Till att börja med”, sade han, ”var mannarna ganska modlösa. De såg knappt några utsikter till, att vi skulle komma undan med livet i behåll. Men det fanns ett undantag, en ung man från Texas, som hette Fernandez. Så snart, som vi hade tagit oss upp på flottarna, började han att be, och strax därpå ruskade han om oss, genom att säga, att han visste att Gud hade hört hans bön, och att vi skulle bli räddade.”

En av manskapet, Percy Waxmann, berättade mera om den vidare händelseutvecklingen:

”De drev där på flottarna i det brännande solskenet, och de fick spruckna läppar och svullna tungor, så Fernandez fick sjunga sina lovsånger ensam. Dock bad de tillsammans med honom. Den tredje dagen strax före solnedgången såg de konturen av en liten ö, och strax efteråt såg de något otroligt, ty från ön kom det ut tre kanoter fulla av infödingar rätt emot dem. De visade sig vara australiska urinvånare, fiskare från fastlandet, som legat flera hundra sjömil borta. Personerna berättade senare för Lindberg, att de dagen förut hade varit på väg hem med fångsten, då de fick en underlig ingivelse. Det var något, som tvingade dem till att ändra kurs och bege sig till den lilla, obebodda korallön, där de inte hade något att göra. Och då de nådde fram till ön, fick de så se major Lindberg och de andra ute på flottarna.”

Men det är inte bara vid olyckor under krig, som Gud kommer nära, för att rädda dem, som söker Hans hjälp. Han vakar över Sina barn på alla ”olyckans dagar”.

För några år sedan berättade en dam för mig följande personliga erfarenhet. Hennes far, som var bonde i Canada och ett trofast Guds barn, råkade en gång i allvarliga ekonomiska svårigheter. Under loppet av vintern blev det riktigt illa för dem, och till slut hade de fem i familjen mat bara till en måltid. I sin förtvivlan samlade fadern dem alla till bön. Han såg ingen utväg. Nu hotades de av svält. Efter bönen, sände han i väg en av pojkarna till postkontoret, som låg flera kilometer bort. Pojken kom tillbaka med ett brev. I kuvertet låg det en check på fyra hundra kronor. Det var pengar bonden hade lånat ut till en man tretton år tidigare.

Önskar Du, att Gud skulle göra så också för Dig? Det kan Du få uppleva. Han älskar Dig och vill inte något hellre, än att bistå Dig i Dina vanskligheter. Han vill uträtta stora ting för Dig. Ge Honom bara ett tillfälle. Lägg fram för Honom Dina behov, Dina hopp, Din längtan. Be om bestämda ting och upplev detta, att få svar och böner uppfyllda.

”Kalla på Mig”, säger Han, ”så skall Jag svara.”

”Be om, vad Ni vill, så skall Ni få det.”