Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 6. Ett Liv i Lycka och Framgång

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

6. Ett Liv i Lycka och Framgång

Gud vill, att Du skall vara lycklig och ha framgång i allt Du företar Dig, och Han kommer att välsigna Dig med ”all andlig välsignelse”. Men det ingår också i Hans stora plan för Dig, att Du varje dag skall leva ett segrande liv. Han kommer att sätta Dig i stånd till, att leva så, att Du alltid kan gå med högburet huvud som segerherre. Inte med hjärtat fullt av stolthet, naturligtvis, för Hans barn är alltid ödmjuka, men i djup och innerlig lycka över, att kunna tjäna en sådan Frälsare och för att Du litar fullt och fast på, att Han tänker lägga allt tillrätta i Ditt liv.

Vi får ett visst begrepp om Hans plan för oss i dag, genom att läsa Hans budskap till det gamla Israel. Ta nu Bibeln och slå upp till Femte Moseboken. Här finner Du några av Hans ljusa löften Han har gett angående detta.

”Ty om ni noga håller alla dessa bud som jag ger er att följa, så att ni älskar HERREN, er Gud, och vandrar på alla hans vägar och håller er till honom”, säger Han genom Mose, ”då skall HERREN driva bort alla dessa folk för er som är större och mäktigare än ni själva… Ingen skall kunna stå er emot.” Femte Moseboken 11:22-25.

”När dina fiender reser sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig.” Femte Moseboken 28:7.

”HERREN skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter HERRENS namn och de skall frukta för dig.” Verserna 9-10.

Lägg märke till, att det inte talas om framgång på grund av militär makt, men på grund av folkets helgelse till Herren. De skulle bli respekterade, därför att de ägde höga ideal och levde enligt dem. Ingen skulle våga sig på, att göra något ont mot dem, som så tydligt var ett Herrens folk.

Löftet hade också en andlig innebörd: ”HERREN skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till HERRENS, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och göra dem.” Vers 13.

Senare, då Israel skulle tåga in i det Utlovade Landet, sade Herren till deras nye ledare, Josua: ”Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går.” Josua 1:7.

Och vidare: ”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart du än går.’” Vers 9.

Josua trodde fullt och fast på de härliga löften, som Gud gav honom, och ledde folket från seger till seger, till dess han hade erövrat allt det land Herren hade sagt, att Han skulle ge Sitt folk. Då han kom till slutet på sitt liv, kunde han säga: ”Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan.” Josua 21:45.

Nå, gäller dessa löften oss i dag? Det gör de, och varför skulle de inte det? Gud har inte ändrat Sina planer för dem, som älskar Honom och håller Hans bud.

Då Josua var borta, hamnade Israels folk på avvägar. De svek Gud och tillbad avgudar, och det kostade dem dyrt. De välsignelser Gud hade lovat dem, kunde Han inte längre ge dem. Men löftet gällde fortfarande. Det skulle förvisso uppfyllas, då Herren en gång fick ett folk här på jorden, som skulle komma att uppfylla de av Honom ställda villkoren.

Ett sådant folk fick Han. Genom aposteln Petrus säger Herren till de nitiska, ivriga, helhjärtade Jesu efterföljare, som utgjorde den kristna menigheten under det första århundradet: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”. Första Petrusbrevet 2:9-10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Eftersom de var ”Guds folk” och gjorde det, som var Honom till behag, blev välsignelserna utgjutna över dem. Som en älv i fullt flöde, kom den Helige Ande över dem och de ”drog ut som segerherre, för att segra.” Uppenbarelseboken 6:2.

Varje enskild medlem trodde, som Josua fordom, att Herren var med honom, vart han än begav sig. Han drog sig till minnes Mästarens löfte: ”Se, jag har gett er makt… att stå emot fiendens hela välde.” Lukasevangeliet 10:19. De talade trosvisst och förväntade sig framgång, och följaktligen drog de fram som en oemotståndlig här och grundlade ett världsrike för sin käre Frälsare.

Detta mod och denna klippfasta tro framträdde särskilt i livet hos honom, som var den störste missionär världen någonsin har sett, aposteln Paulus. Ingenting tycktes kunna skrämma honom.

Han hade det inte lätt, sedan han hade blivit kristen. Han fick sannerligen gå igenom mycket. Han berättade en del härom för församlingen i Korint:

”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.” Andra Korintierbrevet 11:24-28.

Allt detta skulle ha varit mer, än nog, för att ta modet från en människa, men Paulus lät sig inte skrämmas. ”Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” Kapitel 12, vers 10.

”Vi är på allt sätt trängda”, sade han, ”men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna… Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.” Andra Korintierbrevet 4:8-9, 14.

”Därför tappar vi inte modet”, fortsatte han. ”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Verserna 16-18.

Vilken tro och vilket mod! En person med en dylik inställning låter sig inte skrämmas av något, och han låter sig heller inte hejdas av något i striden. Paulus ägde full tillit till, att Gud, som ledde och älskade honom, också skulle befria honom ur alla svårigheter. Paulus betraktade dagens prövningar och nederlag som en säker väg till slutlig seger.

Andra Korintierbrevet 2:14 lyder så här i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg”.

Han hade utan tvivel sett romerska general dra ut i spetsen för sina legioner till de otaliga krigen i gränstrakterna. Och han hade sett dem vända tillbaka med rikt byte, som de kunde lägga fram inför kejsarens fötter.

”Så är mitt liv”, sade han, ”ett ständigt triumftåg. Den enda skillnaden är, att jag inte tjänar kejsaren, utan konungarnas Konung.”

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?”, frågar han de kristna i Rom. ”Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?… Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Romarbrevet 8:35-39.

Han behöll sin kämpaglada inställning livet ut. I sitt sista brev, som han skrev strax före sin avrättning, säger han: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Andra Timoteusbrevet 4:7-8.

Hur klarade han av, att hålla kvar modet under alla dessa förfärliga prövningar? Vi får en glimt av hemligheten till hans segerrika liv i hans ord till korintierna: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.” {Andra Korintierbrevet 4:16.} För honom var varje dag ny. Han höll sig alltid nära Gud, som är källan till all andlig styrka. I stället för att låta sig knäckas av prövningar och oförskämdheter av varje slag, lade han fram dem inför Gud i bön. Då han blev hotad och förföljd, tänkte han på Guds vidsträckta plan för människornas frälsning, och då försvann hans rädsla.

Men det var till Efesus’ församling han talade tydligast om hemligheten till ett dylikt liv. Han ville, att de skulle vara lika ”starka i Herren och hans väldiga kraft”, som han själv var. Han önskade också, att de skulle leva ett liv i seger. Därför förmanade han dem så här:

”Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.” Efésierbrevet 6:10-17.

Lägg noga märke till denna rustning, ty även Du måste ha den på Dig, för att leva i seger.

Först och främst har Du sanningens bälte kring höfterna, därnäst rättfärdighetens pansar, så trons sköld, frälsningens hjälm och slutligen Andens svärd, som är Guds Ord.

Givetvis är denna rustning en andlig rustning. Den skyddar först och främst sinne och känslor. Men har Du väl fått på den, skyddar den hela människan mot den Ondes ”brinnande pilar”.

Sanningen skänker oss säkerhet och sätter oss i stånd till, att tänka klart och redigt.

Rättfärdigheten ger oss självtillit och friger oss från fruktan för kritik.

Friden gör oss milda och vänliga samt hjälper oss med, att överse varje förnärmelse och varje personligt angrepp på oss eller vår tro.

Tron ger oss ett mod och en kraft, som låter oss se alla vanskligheter och besvikelser ur rätt synvinkel.

Guds Ord ger oss alla vapen vi behöver i striden mot mörkrets makter. Liksom det flammande svärdet vid ingången till Edens Lustgård vänder det sig ”av och an” i kampen mot ondskan.

Lägg särskilt märke till den sista delen av rustningen, som aposteln kallar för ”Guds ord”, för det är ju den Heliga Skrift, Din egen Bibel.

Det betyder nämligen, att just denna bok, som Du har i Ditt hem, kan lotsa Dig tryggt ut ur varje bryderi i livet, varje sorg och varje motgång. Den är det effektiva hjälpmedlet till ett liv i seger både här och i evigheten.,

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 5. Välsignelser i rikt Mått

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

5. Välsignelser i rikt Mått

Du kan öppna Himmelens slussportar. Detta är ytterligare ett av Bibelns stora löften. Du finner det i Malaki 3:10. Gud valde tydligen detta starka uttryck, för att säga, hur villig Han är, att uträtta stordåd för dem, som älskar Honom.

”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.”

I svunnen tid hade man för sed, att vid högtider och vigslar öppnade de rika fönstren i övervåningen på sina hus och släppte ned silver- och guldmynt till dem, som gick förbi nere på gatan. Det kan gott vara så, att profeten hade något liknande i tankarna, då han skulle förmedla Guds löfte. Den avgörande skillnaden är dock, att Guds gåvor är så stora och omfattande, att ingen har tillräckligt stor plånbok, att rymma dem i.

Han ”öser ut” Sina välsignelser över dem, som är trogna mot Honom. Han är inställd på, att ge allt Han har. Han skulle faktiskt utgjuta hela Himmelens rika skattkammare vid behov, för att bistå Sina trofasta barn.

Nästa vers innehåller ett löfte om ändå flera välsignelser: ”Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot.”

De flesta av Malakis åhörare var bönder, och de förstod fullt ut, vad han menade. Hela deras intäkt berodde på en god, ofördärvad skörd. De hade säkert ofta drömt om ett medel mot de många skadedjur, som plågade dem och förstörde deras skördar. De måste säkert också ha önskat sig en jämn och säker pollinering av blommorna på sina vinträd, för att trygga en god skörd av vindruvor. Nu fick de veta, att de inte längre behövde bekymra sig för dessa orosmoln. Naturens Gud skulle gripa in och ta Sig an detta åt dem. Visserligen är Han osynlig för oss, men följderna av Hans nya omsorg om dem skulle bli synliga för alla. Han skulle påverka de olika insekternas verksamhet så, att den medförde bästa möjliga utfall både ute på fälten och i fruktträdgårdarna. Han skulle inskränka skadeinsekternas härjningar och maximera de nyttiga insekternas insatser.

Verkan av denna gudomliga hjälp åt Israels barn var, att deras land skulle bli rikt och fruktbart. Levnadsstandarden skulle stiga, så att grannfolken skulle vilja veta orsaken till framgången. ”Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” Vers 12.

Som med många andra löften från Gud, skulle välsignelserna gälla alla människor, men alla skulle inte komma att ta emot dem. De, som hatade Gud eller var likgiltiga inför Hans inbjudningar, skulle inte erfara någon framgång.

Det allvarliga fel, som Guds folk hade begått på Malakis tid, var att de inte hade erlagt den tiondel av sin intäkt, som Gud hade sagt skulle gå till Hans saks främjande i landet. De hade använt Guds pengar, tiondet, åt sig själva. Följden var, att prästerna och leviterna saknade nödvändiga medel till tjänsten i helgedomen. Det var därför, som profeten så enträget förmanade dem: ”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus.”

För alla dem, som gav akt på förmaningen och gjorde det i Herrens ögon rätta, genom att erlägga sitt tionde, skulle Himmelens slussportar öppnas. För alla andra skulle de förbli stängda.

De, som lydde Herren, skulle få otaliga välsignelser, de olydiga skulle inte få något. Ja, de skulle drabbas av ”förbannelse”. Se vers 9. Betyder då det, att en människa kan köpa sig Guds välvilja, genom att ge tio procent av sin inkomst till goda ändamål? Nej, inte alls. Det går inte, att köpa Guds välsignelser.

Varför fordrar Han då en tiondel av vår intäkt?

Det kan ej bero på, att Han behöver pengarna, ty: ”Mig tillhör silvret och mig tillhör guldet”, säger Han (Haggai 2:9), och: ”alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen.” Psaltaren 50:10. Hans rikedom går inte att mäta med mänskliga mått, och våra små gåvor ökar inte Hans välstånd.

Orsaken måste vara en annan. Gud vill, att vi erlägger en tiondel av vår inkomst till Honom som ett erkännande av, att allt det vi äger, egentligen tillhör Honom, och att vi bara förvaltar Hans egendom.

Tiondebetalningen finner vi tidigt i historien, länge innan det fanns någon israelit. Bibeln berättar, att Abraham betalade tionde till en präst åt ”Gud den Högste” (se Första Moseboken 14:18), och att Jakob gav ett löfte om, att göra det (Första Moseboken 28:22). Senare blev denna ordning en del av Moselagen, eftersom den utgjorde det bästa sättet, att samla in nödvändiga medel till underhållet av präster och leviter på. Sedan betraktades tiondet ned genom åldrarna som ”helgat åt Herren”.

Jesus nämnde bara en gång ordningen med tionde, men Hans ord är av särskilt intresse. På Hans tid erlade Israels religiösa ledare ett riktigt tionde, men de gjorde det på grund av lagens krav, inte av kärlek till Gud. De gjorde det, för att de ville samla på goda gärningar och för att vinna gott rykte ibland folket, samtidigt som de försummade det, vilket i Guds ögon vägde tyngre.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.” Matteusevangeliet 23:23-24.

Här visar Han oss, att det väsentliga i vårt förhållande till Gud är kärleken. Genom att nogsamt betala tionde, hade de ”silat mygg”, och med sin fullständiga avsaknad av kärlekens frukter, rätten, barmhärtigheten och troheten, hade de ”svalt kameler”.

Det är intressant att lägga märke till, att Jesus anbefaller tiondebetalning som något vi bör göra. Det här är också det bästa sätt man har kommit fram till, att hålla igång församlingsarbetet på. Men Han uppmärksammar samtidigt, att också denna Guds förordning kan missbrukas. Det nyttjar föga, att komma med pengar till Guds sak, i fall man är Honom otrogen och obarmhärtig mot medmänniskorna. Det är en av de värsta formerna av hyckleri. Då visar man tydligt, att man inte känner Gud, och att man saknar insikt om orsaken till införandet av ordningen med erläggande av tionde.

Det är bara när tionde erläggs av kärlek till Gud, som Hans utlovade välsignelser följer. Att betala tionde, därför att Gud har föranstaltat det, är värdelöst.

Skall vi som kristna betala tionde i dag? Det här spörsmålet har livligt diskuterats. Dock bör det betyda något för oss, att Kristus yttrade, att: ”Det ena borde ni göra”. Och Paulus betonar ju, att: ”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” Första Korintierbrevet 9:14.

Det finns tiotusentals kristna, som följer denna plan för understöd av Herrens sak i dag, och helt klart lider de ej ekonomisk skada därav. De tycks få ut mer av sina återstående nio tiondelar, än de, som använder samtliga tio tiondelar för eget bruk.

Det ligger en välsignelse i tiondegivning. En väldigt stor välsignelse kommer härav - precis som Gud lovade i Malaki. Himmelens slussportar öppnas, och Herrens välsignelser blir utösta långt över vår förväntan. Många välkända affärsmän menar, att deras betydande framgång beror på, att de har följt denna gudomliga ordning. Ibland dem kan vi nämna män som John D. Rockefeller, F. W. Woolworth, William Wrigley och William Colgate.

Emellanåt - när så är påkallat - uppfyller Gud Sitt löfte om, att ”näpsa gräshopporna” och på så sätt skydda skörden åt trofasta kristna.

För några år sedan besökte jag en jordbrukare i California, där detta faktiskt inträffade. Sådden artade sig väl, men så fick han en dag på ett gärde se den fruktade Coloradoskalbaggen. Han visste, att det bara skulle dröja några timmar, innan hela skörden hade blivit uppäten, och blev naturligtvis förtvivlad.

Men då hade hans lillgamla dotter något att framföra: ”Far”, sade hon, ”Du betalar tionde, inte sant? Borde vi då inte be Gud om, att hålla Sitt löfte och driva bort skalbaggarna?”

Tillsammans föll de på knä och bad innerligt till Gud om, att Han måtte hjälpa dem, och att Han måtte uppfylla det löfte, som Han hade gett i Malaki 3:10-11.

Då de reste sig upp igen, såg de en flock koltrastar slå sig ned på gärdet, som skalbaggarna hade uppsökt. Och det kom ständigt flera koltrastar. Det dröjde inte länge, sade bonden, förrän hela himlen vimlade av dem. De stannade där i några minuter, men då de flög sin kos igen, återstod det inte en enda skalbagge. Koltrastarna hade tagit dem alla, och skörden var räddad.

En missionär i Öst-Afrika, som är en personlig vän till mig, berättade en gång följande historia: Under den stora gräshoppsplåga, som drog fram över Kenya i Augusti 1931, slukades allt grönt, varför myndigheterna måste införa förhållningsregler, för att rädda befolkningen från hungersnöd. Då var det en inhemsk kristen, som bestämde sig för, att be om Guds särskilda beskydd. Han var en trofast tiondebetalare, som kunde löftet i Malaki utantill. Nu ville han pröva, om det skulle gå i uppfyllelse för honom också.

Hans grannar, som var hedningar, retades med honom och sade, att hans Gud säkert var lika hjälplös som deras i denna situation, men han fortsatte att be i tro.

Då gräshopporna så nådde deras distrikt, åt de upp all växtlighet. Det återstod inte så mycket som ett grässtrå, en vetestjälk eller ett grönt blad på ett träd. Men då de drog vidare, återstod det ändå något efter dem. Den lilla trädgården åt den ödmjukt troende kenyanen låg där grön och skön likt en oas i den allmänna förstörelsen. Folk kom långt ifrån, för att beskåda sällsamheten och kunde bara inte förstå, hur det här hade varit möjligt.

Liknande händelser har inträffat på de mest skilda platser världen över. Somliga gånger berättar tidningarna om dem, men vanligen tiger de. Men det råder inget tvivel om, att detta Guds löfte också uppfylls i vår tid. Hur Han åstadkommer detta, vet ingen. Nå, det som är ett mysterium för oss, är inget mysterium för Honom. Han har skapat allt och känner till lösningen på alla svårigheter.

Varför inte ställa Honom på prov? Han inbjuder Dig till, att göra det. Skulle Du bestämma Dig för, att ge Honom en tiondel av Din inkomst - antingen den är stor eller liten - öppnar Du Himmelens slussportar. In i Ditt liv kommer det att flyta välsignelser så stora och så talrika, att Du inte kommer att få plats för dem alla.

Det är faktiskt värt ett försök.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 4. Skattkammaren står öppen

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

4. Skattkammaren står öppen

Några av Guds löften kan rent av ta andan ur en. De är nästan för bra, för att vara sanna. Han säger oss faktiskt, att Han tänker göra vad som helst för dem, som älskar Honom.

Om Du önskar att veta, hur det känns att vara rik, slå då upp Psaltaren 84:12 i Bibeln: ”Han vägrar inte dem något gott som vandrar i fullkomlighet.”

Samma löfte ges i Psaltaren 34:10: ”de som fruktar honom lider ingen brist.”

Och betrakta nu detta i Psaltaren 37:4: ”Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.”

Slå sedan upp Femte Moseboken och läs, vad Gud var villig, att göra för Sitt folk på Mose tid: ”Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud… skall… alla dessa välsignelser… komma över dig och nå fram till dig… Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken… Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg. Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.” 28:1-6. Och: ”HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen”. Vers 12.

Det var, som om Gud skulle ha sagt till dem: ”Jag kommer att ge Er alla dessa välsignelser, och om Ni skulle behöva något ytterligare, säg bara till, kom och ta det Ni behöver. Min skattkammare och Mitt förrådshus står öppna för Er.”

Att dessa rent otroliga löften inte bara gällde Hans folk i svunnen tid, framgår av den Heliga Skrift. Igen och igen framhålls denna härliga sanning, att Gud så gärna vill vara lika givmild mot alla människor i alla tidsåldrar. ”Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.” Johannesevangeliet 14:13.

Lägg märke till detta uttryck: ”vad… än”. Det påminner om det vidunderliga ”den som” i Johannesevangeliet 3:16. Båda är lika omfattande. De berättar båda om en gränslös rikedom och om en gränslös villighet, att dela denna rikedom med andra.

För att försäkra Sig om, att ingen skulle missförstå Honom, eller undervärdera erbjudandet, tillade Jesus: ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” {Johannesevangeliet 14:14.} Kort tid senare upprepade Han löftet: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7.

Du har här läst några av de mest anmärkningsvärda löftena om hjälp och välsignelse, som någonsin har getts. Vi skall också citera deras ordalydelse i Norska Bibelsällskapets Nya Testamentet för Ungdom:

”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

”Om ni ber mig om något i mitt namn, skall jag göra det.”

”Om ni alltid förblir i mig och mina ord i er, kan ni be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Om ord betyder något, har Gud sett till, att alla våra goda och rena önskningar går att uppfylla. I fall vi är olyckliga och vårt andliga liv är tomt och fattigt, måste felet vara vårt och inte Hans. Han har gett oss Sina löften och öppnat de största möjligheter för oss. Han är beredd, att fylla våra liv med de största välsignelser. Om vi ”inte har”, är det för att vi ”inte ber”. Se Jakobsbrevet 4:2.

En av orsakerna till, att Jesus kom till vår jord och dog för oss på Golgata kors, var Hans önskan om rikedom åt dem, som tar emot och älskar Honom. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Andra Korintierbrevet 8:9.

Inte nödvändigtvis rika materiellt sett, ty den rikedomen äger föga värde hos Gud, men rika på Andens gåvor, och de är trots allt de enda bestående värdena. Genom Honom kan vi bli rika på visdom, kunskap, tro, vänlighet och kärlek. ”Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron  och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?” Jakobsbrevet 2:5.

”Om någon av er brister i visdom”, skrev Jakob, ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” {Jakobsbrevet 1:5.}

Detta Skriftställe framhäver också, att Gud är mer, än välvilligt inställd mot oss och alla våra behov och böner. Han vill så gärna hjälpa oss. Hans villighet går bara att jämföra med Hans kärlek, som ju är gränslös. Han är villig, att hjälpa Dig, eftersom Han älskar Dig.

Med samma sanning i tankarna, säger aposteln Paulus: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32.

Han såg alltså så här på det: Då Gud älskade oss tillräckligt högt, för att utge Sin ende Son som försoning för våra synder, skulle Han aldrig kunna vägra oss något av det, som tjänar till vårt bästa här i livet och i evigheten.

Han har naturligtvis rätt, och det han säger, hjälper oss till, att bättre förstå den verkliga innebörden hos Kristi löfte: ”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

Ordet ”allt” innesluter givetvis inte sådant, som är ont eller som kan skada oss eller andra. Men det innefattar å andra sidan allt, som är nyttigt för oss, som stämmer överens med Guds vilja, allt, som främjar Hans rike i oss och hos andra.

Och eftersom Han säger ”allt”, skall vi aldrig frukta för, att lägga fram inför Honom allt, stort och smått, i bön. Vi behöver aldrig vara ängsliga över, att vi ber om för mycket, eller kommer för ofta. Vi ärar Honom, genom att komma med allt till Honom. Vi visar på så sätt, att vi tror på Hans offer för oss och Hans kärlek till oss. Vi tror, att Han både kan och skall hjälpa oss.

Vissa tycks tro, att de bara får ta upp småsaker i bön till Gud, att det bara är meningsfullt, att påpeka dessa. De verkar vara rädda för, att öppna hjärtat på vid gavel och berätta för Honom om sina verkligt stora bekymmer och hjärtats sanna angelägenheter. Men Gud vill, att vi skall ta upp allting med Honom. Han gläder Sig mest, när Han tillåts att göra verkligt stora ting för Sina barn, ty Han ”förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

Lägg märke till, att Jesus inte säger: ”Om Ni ber i Mitt namn om något litet, skall Jag göra det”, utan Han säger: ”Allt Ni ber om”. Och det innefattar också de stora saker, som för oss ter sig orimliga, ja, inget för oss.

”Ropa till mig”, sade Herren genom profeten Jeremia, ”så vill jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting som du inte känner till.” Kapitel 33, vers 3.

Det är detta Han så gärna vill höra oss göra - att komma till Honom med våra böner i tro och förvänta oss stora ting tack vare vår bön.

Det är nämligen många, som har tagit Gud på orden, och de har upplevt, att Han har uträttat formliga under för dem.

I Bibeln läser vi om Elia, som nedkallade eld från himlen - inte till egen ära, men för att Gud skulle äras därigenom.

”’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, bad han, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.” Första Konungaboken 18:36.

Det här var en kort och enkel bön, men den visar, att profeten helhjärtat hade helgat sig till tjänst för Gud, och att han bara hade en önskan, att Guds heliga namn måtte bli ärat. Utfallet blev också, att: ”Då föll HERRENS eld ner”. {Vers 38.}

Det är dylika böner Gud besvarar. Som Johannes säger: ”om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” Första Johannesbrevet 5:14.

Kung Hiskia bad en liknande bön, sedan han hade mottagit ett brev från kungen i Assyrien, som krävde Jerusalems omedelbara kapitulation. Han tog brevet och ”gick… upp i HERRENS hus och bredde ut det inför HERRENS ansikte. Och Hiskia bad till HERREN och sade: ’HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himmelen och jorden. HERRE, böj ditt öra och hör. HERRE, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord, som han har talat för att håna den levande Guden. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla länder… Men nu, HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du.’” Jesaja 37:14-20.

Det låg Hiskia varmt om hjärtat, att Herrens namn skulle förhärligas. Svaret på hans bön blev, att den assyriska hären förintades på ett gåtfullt sätt, och att Sanherib måste återvända till Nineve med oförrättat ärende.

Men exempel på stora triumfer efter innerlig och allvarlig bön av troende män och kvinnor finner vi inte bara i Bibeln.

Alla har hört om George Müller och hans världsberömda barnhem i engelska Bristol. Då han inledde sitt arbete för de föräldralösa år 1836, bestämde han sig för, att han bara skulle lita på Gud. All hjälp skulle komma från Honom. Sedan dess och till 1959 års utgång hade barnhemmet mottagit drygt sextio millioner kronor i frivilliga gåvor. Medlen kom som svar på bön. Inga vädjanden till utomstående hade skickats. Tänk på detta böneämne, sextio millioner kronor! Det krävde tro. Men Gud sände alla dessa pengar, och hemmet har kunnat förbarma sig över mer, än sjutton tusen föräldralösa barn.

Müllers tro blev också nästan till ett ordstäv, och hans goda exempel inspirerade många andra till, att allvarligt söka Gud i bön. Han lade fram alla sina behov, små som stora, inför Gud, och gjorde det med tron hos den, som är säker på bönhörelse.

Då han en gång korsade Atlanten, kom hans skepp in i tät dimma. Han stegade fram till kaptenen och sade: ”Jag vill bara få sagt, att jag måste vara i Quebec före Lördag eftermiddag.”

”Det är alldeles omöjligt”, svarade kaptenen.

”Nåväl”, sade Müller, ”kan inte Ni och Ert skepp få dit mig i tid, kommer Gud på en annan utväg. Jag har inte brutit ett avtal på 57 år.”

”Jag skulle mer, än gärna hjälpa Er, om jag bara kunde”, sade kaptenen, ”men ingen kan betvinga dimman.”

”Låt oss gå in i kartrummet och be”, sade Müller.

”Har Ni någon aning om, hur tjock dimman är?”, frågade kaptenen.

”Nej”, svarade Müller, ”jag bryr mig inte om dimmans täthet. Det, som är intressant för mig, är vad Gud tänker göra. Han leder allt i mitt liv.”

Tillsammans gick de så till kartrummet, och Müller bad: ”Herre, om det är enligt Din nådiga vilja, låter Du denna dimma försvinna. Du känner ju till avtalet Du har ingått åt mig i Quebec på Lördag. Jag tror, att Du kommer att höra min bön.”

Då han hade slutat, skulle kaptenen till att be, men Müller klappade honom på axeln och sade, att det behövde han inte. ”För det första”, sade han, ”tror Ni inte, att Han kommer att göra något sådant, och för det andra tror jag, att Han redan har tagit bort dimman, så Ni behöver inte be om detta.”

Kaptenen såg högst förbluffad ut, och Müller fortsatte: ”Kapten, jag har känt Herren i 57 år, och det har inte gått en endaste dag under denna tid, utan att jag har sökt Honom i bön och blivit hörd. Stå upp och öppna dörren, så kommer Ni att se, att dimman är borta.”

Då kaptenen öppnade dörren, var dimman borta.

I boken ”Vi tyckte vi hörde Änglarna sjunga” berättar löjtnant James C. Whittaker om dagarna han tillbringade i en gummibåt, sedan hans flygmaskin hade störtat i havet. Hungriga, törstiga och svårt brända av den tropiska solen, fann han och hans kamrater så småningom vägen till Gud, för att söka hjälp där.

Den trettonde dagen av denna fruktansvärda upplevelse tycktes de få ett tillfälle till lindring. De fattade nytt mod, då den brännande solen äntligen gick i moln. Molnet verkade komma rakt emot dem, och uppenbarligen gav det ifrån sig kraftigt regn. Men plötsligt vände vinden, och molnet började att driva åt annat håll. Besvikelsen var förfärlig.

”Men av en eller annan orsak”, säger löjtnant Whittaker, ”bevarade jag tron. För första gången hände det, att jag ledde de andra i bön. Liksom så många av de andra visste jag inte, hur jag på rätt sätt skulle nalkas Gud i bön. Jag talade därför närmast till Honom som till en far eller till en vän.

’Gud’, sade jag i min bön, ’Du vet, vad det här färskvattnet skulle betyda för oss. Nu för vinden bort det. Det står i Din makt, Gud, att sända vattnet tillbaka till oss. Det skulle inte vara svårt för Dig, men för oss är det en fråga om liv eller död.’”

De stirrade spänt på skyn, väntade, hoppades. Då skedde miraklet. Löjtnant Whittaker säger:

”Det finns ting, som saknar naturlig förklaring. Vinden ändrade inte riktning, men regnbågen stannade, där den var. Och så började den långsamt, att röra sig bort mot oss, rakt emot vindriktningen.

Måhända en meteorolog skulle ge en förklaring, som skulle göra vissa nöjda. En av dem försökte, att göra det med Dig. Han talade om en tvärgående vind, som tryckte regnskuren motsatt väg mot vindriktningen. Ett sådant tryck kunde dock inte märkas av. Regnmolnet rörde sig åter mot oss med majestätiskt lugn. Det var, som om en allsmäktig hand ledde det över havet och emot oss.”

De fick massor av vatten, släckte törsten och tvättade saltet ur såren, som solen hade gett dem. De fick också nytt mod till, att möta resten av den ohyggliga upplevelsen med. Nu visste de, att Gud inte skulle svika dem.

Från det senaste världskriget har vi också en annan berättelse, nämligen om en flygande fästning, som störtade i havet på väg till Australien. De tio männen ombord kom i sina medhavda gummibåtar, och piloten, major Lindberg, berättar något om deras känslor och upplevelser:

”Till att börja med”, sade han, ”var mannarna ganska modlösa. De såg knappt några utsikter till, att vi skulle komma undan med livet i behåll. Men det fanns ett undantag, en ung man från Texas, som hette Fernandez. Så snart, som vi hade tagit oss upp på flottarna, började han att be, och strax därpå ruskade han om oss, genom att säga, att han visste att Gud hade hört hans bön, och att vi skulle bli räddade.”

En av manskapet, Percy Waxmann, berättade mera om den vidare händelseutvecklingen:

”De drev där på flottarna i det brännande solskenet, och de fick spruckna läppar och svullna tungor, så Fernandez fick sjunga sina lovsånger ensam. Dock bad de tillsammans med honom. Den tredje dagen strax före solnedgången såg de konturen av en liten ö, och strax efteråt såg de något otroligt, ty från ön kom det ut tre kanoter fulla av infödingar rätt emot dem. De visade sig vara australiska urinvånare, fiskare från fastlandet, som legat flera hundra sjömil borta. Personerna berättade senare för Lindberg, att de dagen förut hade varit på väg hem med fångsten, då de fick en underlig ingivelse. Det var något, som tvingade dem till att ändra kurs och bege sig till den lilla, obebodda korallön, där de inte hade något att göra. Och då de nådde fram till ön, fick de så se major Lindberg och de andra ute på flottarna.”

Men det är inte bara vid olyckor under krig, som Gud kommer nära, för att rädda dem, som söker Hans hjälp. Han vakar över Sina barn på alla ”olyckans dagar”.

För några år sedan berättade en dam för mig följande personliga erfarenhet. Hennes far, som var bonde i Canada och ett trofast Guds barn, råkade en gång i allvarliga ekonomiska svårigheter. Under loppet av vintern blev det riktigt illa för dem, och till slut hade de fem i familjen mat bara till en måltid. I sin förtvivlan samlade fadern dem alla till bön. Han såg ingen utväg. Nu hotades de av svält. Efter bönen, sände han i väg en av pojkarna till postkontoret, som låg flera kilometer bort. Pojken kom tillbaka med ett brev. I kuvertet låg det en check på fyra hundra kronor. Det var pengar bonden hade lånat ut till en man tretton år tidigare.

Önskar Du, att Gud skulle göra så också för Dig? Det kan Du få uppleva. Han älskar Dig och vill inte något hellre, än att bistå Dig i Dina vanskligheter. Han vill uträtta stora ting för Dig. Ge Honom bara ett tillfälle. Lägg fram för Honom Dina behov, Dina hopp, Din längtan. Be om bestämda ting och upplev detta, att få svar och böner uppfyllda.

”Kalla på Mig”, säger Han, ”så skall Jag svara.”

”Be om, vad Ni vill, så skall Ni få det.”