Sektion 2
Bibelns Gud
4. Gud är Kärlek
Bibeln berättar
så mycket för oss om Gud, men allt det Han har berättat och uppenbarat om Sig
Själv, sammanfattas i en vidunderlig, kort vers: ”Gud är kärlek.” Första
Johannesbrevet 4:8.
Denna
sanning är det viktigaste av allt, som har uppenbarats för oss om Honom. Gud
har all makt och all visdom, Han är upphovet till all godhet och sanning, och
Han är också själva källan till all verklig kärlek.
Godet säger
i sin kommentar om Johannesevangeliet: ”Genom denna sanning blir vi människor
invigda i himmelens djupaste hemlighet. Gud är från all evighet Fader - det
vill säga, kärlek.”
Eftersom
Gud är kärlek, fattade Han beslutet, att bli människa som vi andra. Genom Sin
Son ville Han leva på jorden under samma villkor som andra människor.
Som Bibeln
uttrycker det: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för
att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”
Johannesevangeliet 3:16.
Varför
gjorde Gud då detta? Det finns bara ett svar: Av kärlek. Han såg, att detta var
enda sättet Han kunde frälsa människorna på. Dessa befann sig i träldom under
synden på grund av fallet, som Första Moseboken berättar för oss om. Eftersom människorna
var väsen Han Själv hade skapat, älskade Han dem och led med dem i allt det
lidande och den sorg synden hade fört med sig. Han ville så gärna föra dem åter
till umgänget med Honom, tillbaka till den samvaro Han hade haft med Adam och
Eva i Edens Lustgård.
Människorna
kunde inte i egen kraft finna tillbaka till samröret med Gud. De hade gått för
långt. De hade sjunkit för djupt. De var moraliskt försvagade och dessutom dömda
av Gud till att dö på grund av sin synd. Se Första Moseboken 2:17.
Det fanns
ingen annan utväg för Gud, än att Själv lida straffet Han hade måst döma överträdaren
till. Visst kunde Han ha åsidosatt Sin egen lag och sagt, att den inte betydde
så mycket. Men hade Han gjort det, hade Han äventyrat Sitt rikes själva
grundval. Ty Hans lag utgör grunden till Hans styre i världsalltet. Straffet för
överträdelse är döden, och straffet måste drabba antingen syndaren, eller
Skaparen Själv.
Eftersom
Gud är kärlek, kom Han, för att bo ibland människorna. Gud Själv bosatte Sig
ibland oss, ty: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Andra
Korintierbrevet 5:19.
Det var ett
förhållandevis kort besök Han avlade hos oss, men det var fullt av kärlek. Hela
vägen från Nasaret till Golgata försökte Han att överbevisa människorna om, att
Han älskade dem. Från Hans ömsinta hjärta flödade det strömmar av kärlek. Han
hade alltid ett vänligt ord till övers, Han var alltid redo att hjälpa till.
Han var Själv
som den barmhärtige samariten, som Han förtäljde om i en av Sina berättelser.
Han band om Sina fienders sår. Han var de fattigas, de sjukas och de utstöttas
vän. Han älskade dem alla, barnen, de unga och de gamla.
Då Han
kallade ett litet barn till Sig, sade Han till Sina lärjungar: ”Så är det inte
heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.”
Matteusevangeliet 18:14.
”’Låt
barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana’”,
sade Han vid ett annat tillfälle. {Matteusevangeliet 19:14.} Bara en med ett hjärta
fullt av kärlek kunde uttala sådana ord.
Då Han mötte
den rike, unge mannen, står det i Bibeln, att ”Jesus såg på honom och fick kärlek
till honom”. Markusevangeliet 10:21.
”’Se, hur
han älskade honom!’”, sade de omkringstående, då Jesus grät, medan Han försökte,
att trösta Marta och Maria, sedan deras bror hade dött. {Johannesevangeliet
11:36.}
Kärleken
var det bärande elementet i all Hans undervisning. Hans lärjungar, sade Han,
skulle inte bara älska sina vänner, utan också sina fiender. De skulle göra
gott mot dem, som hatade dem och be för dem, som förföljde dem. Se
Matteusevangeliet 5:44.
De skulle älska
Gud av hela sitt hjärta, sin själ och sitt sinne och av all sin makt, samt sin
nästa eller medmänniska som sig själva. Se Matteusevangeliet 22:37-39.
”Den som älskar
mig”, sade Han, ”skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom”.
{Johannesevangeliet 14:21.}
”Fadern själv
älskar er”, försäkrade Han Sina lärjungar, ”eftersom ni har älskat mig”.
Johannesevangeliet 16:27.
Han lärde människorna,
att de skulle kalla Gud för sin Fader, och det var för de flesta en ny tanke.
De hade avlägsnat sig så från Gud, att den bild de hade skapat sig av Honom,
var att Han var sträng, hård och omöjlig att närma sig. Så är Gud verkligen
inte, sade Jesus. Han är tvärt om full av vänlighet, kärlek och medlidande. När
Ni ber, sade Han till dem, skall Ni säga: ”Fader vår, som är i himmelen”.
{Matteusevangeliet 6:9, 1917 Års Översättning.}
Han
erinrade dem om, att många personer är som den förlorade sonen. De lämnar
hemmet, stolta och fulla av självtillit, för att fara åstad och pröva lyckan.
Den naturliga följden blir en skörd av mycken sorg och lidande. Men om de omvänder
sig och återvänder till Gud, kommer de att finna en himmelsk Fader, som med
utsträckta armar hälsar dem välkomna hem igen.
På korset
fullbordade Jesus den uppenbarelse av Guds kärlek Han hade kommit, för att ge.
Där led Han syndarens straff, samtidigt som Han var Guds Son och den enda
syndfria människa, som någon gång har levat. Han var sann Gud och sann människa,
då Han en gång för alla fullständigt sonade alla människors synd.
Sålunda
sonades överträdelsen, och: ”Liksom de många stod som syndare på grund av en
enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund
av den endes lydnad.” Romarbrevet 5:19.
Detta offer
gjordes inte i den förståelsen, att det skulle blidka en vred Gud. Det var
snarare Gud, som offrade Sig Själv. Som vi läste tidigare: ”Ty så älskade Gud…
att han utgav”. Och vi läser i Bibeln om, hur alla tre personerna i Gudomen var
delaktiga i offret: ”Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som
ett felfritt offer åt Gud.” Hebréerbrevet 9:14.
Här har vi
den fullkomliga kärleken, och Han uppenbarade den i det, att Han fullständigt
underkastade Sig Guds vilja och ledning, och genom att Han så villigt gav Sitt
liv, för att vi skulle leva.
Vad frälsningen
har kostat Gud, kommer vi aldrig att kunna fatta. Omfattningen av det offer,
som Gud bar fram, då Han utgav Sin enfödde Son för vår räddning, lär för alltid
förbli ett mysterium för oss. Det övergår vårt förstånd och våra känslor. Inte
ens änglarna kan greppa det, och det kommer att vara ett ämne, som vi förundras
över och samtalar om genom evigheten. Se Första Petrusbrevet 1:11-12.
Men
frukterna av offret är fullt tydliga.
”Den som
inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i
honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” Andra Korintierbrevet 5:21.
”Kristus
friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe.
Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.”
Galaterbrevet 3:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.
”Han var
genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars
skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår
är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all
vår skuld lade HERREN på honom.” Jesaja 53:5-6. Han ”blev räknad bland förbrytare,
han som bar de mångas synd”. Vers 12.
Vilket fruktansvärt
lidande, att bära människornas synd var för Kristus, kommer vi aldrig att förstå.
Lidandet blev så stort beroende på Jesu fullkomlighet. Som biskop B. F.
Westcott säger: ”Människorna kan aldrig fatta, vad döden egentligen är, men den
syndfrie Kristus gjorde det. I detta faktum ligger den enorma skillnaden mellan
Kristi död, bara som död betraktad, och den död, som den mest hängivne martyr
lider.”
Han, som
kom från Gud, som var ett med Fadern, som var helt ren även i Sina känslor, som
ägde en fläckfri karaktär, Han måste bära all vår synd och orenhet. Det är därför
inte så märkligt, att vi läser i Skriften, att vi har ”blivit köpta och priset är
betalt.” {Första Korintierbrevet 6:20.} Vilket pris erlades inte!
Det var
bara den fullkomliga kärleken i ett hjärta, som älskar över allt förstånd, som
kunde ha lagt en sådan plan. Bara Han kunde förmå, att tänka ut ett dylikt
offer och förverkliga det.
Då aposteln
Paulus försökte, att förklara för folket i Filippi det oändliga offer, som hade
framburits, skrev han dessa sköna ord: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus
var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom
segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.
Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända
till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting
och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja
sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud,
Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.” Filipperbrevet 2:5-11.
Således försökte
Gud, att återställa den förbindelse, som hade avbrutits mellan Honom och människorna.
Petrus skriver om detta: ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig
led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” Första Petrusbrevet
3:18.
Låt oss för
detta vidunderliga offers skull och för den stora kärleks skull, som uttrycktes
härigenom, åter betrakta Frälsaren på korset. Se Honom, som är vägen, sanningen
och livet, dö för förtappade syndare. Se Honom, som skapade ljuset, dö för dem,
som satt i dödens mörker. Se Honom, som är visdomen förkroppsligad, dö för de
ovetande och dåraktiga. Se Honom, från vilken allt liv utgår, ge Sig Själv för
dem, som är döda i sina synder. Se Honom, som är helig, rättfärdig och ren, dö
för dem, som är oheliga, orena och fördärvade. Se Honom, som har all makt, utstå
hån och bespottelse, för att frälsa de avfallna och svaga. Se Honom, som är kärlek,
bära fram sin pinade och sargade kropp som ett offer på detta föraktade och förbannade
altare, korset. De naglade fast själva kärleken vid ett kors och där dog Han hånad
och bespottad, för att drinkaren, tjuven och den orene skulle kunna bli frälsta.
Vill inte
Du också, käre läsare, innan Du går vidare i läsandet, tacka Gud för denna
vidunderliga gåva? Vill Du inte nu ge Ditt hjärta till Honom, som älskade Dig så
högt, att Han för Din skull steg ned från himmelen? Han gick den tunga och långa
vägen till Golgata, för att frälsa Dig från evig död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.