Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 2. Kraft ifrån Höjden

Sektion 3
Bibeln i Vardagen

2. Kraft ifrån Höjden
Ett Guds barn behöver aldrig vara svagt. Bibeln uppenbarar nämligen en obegränsad kraftkälla, och den är alltid öppen för alla, som vill ta emot.

Kristi evangelium, säger Paulus, är ”en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Romarbrevet 1:16. Evangeliet är en sådan kraft, eftersom det är det medel, som sätter oss i förbindelse med Gud, allmaktens och livets källa.

Hur kommer då denna kraft till oss? Jo, genom den Helige Ande. Jesus säger: ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?’” Lukasevangeliet 11:13.

Då Han sade till Nikodemus, att det var nödvändigt att bli född på nytt, att uppleva en andlig födsel, för att bli delaktig av Guds rike, förklarade Han för honom så enkelt som möjligt, hur denna förbindelse mellan oss människor och den himmelska kraftkällan kommer till stånd.

”Vinden blåser vart den vill”, sade Han, ”och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.’” Johannesevangeliet 3:8.

Det kan gott ha varit så, att vinden just då, i nattmörkret, ven över bergen kring Jerusalem, rusade genom de trånga gatorna och ruskade om lövverket på de många träden. Människorna, som var ute, märkte också av den väldiga kraften. De såg inte vinden, men de kände den, och de hörde, hur den slog och drog i fönsterluckor, och hur dörrarna small igen inne i husen. Verkningarna var högst märkbara.

”Så är det”, sade Jesus, ”med var och en som är född av Anden.’”

När en person öppnar hjärtats dörr för Gud, blåser vinden från himmelen in i hjärtats samtliga lönnkamrar. Den sopar undan allt damm och all orenhet från varje hörn och skrymsle och fyller livet med all andlig välsignelse.

Jesus kallade denna mäktiga, osynliga kraft för ”Hjälparen”, och förmanade lärjungarna, att be om den.

”Men Hjälparen, den helige Ande”, förklarade Han för dem, ”som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” Johannesevangeliet 14:26.

”Det är bäst för er att jag går bort”, tillade Han. ”Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er.” Kapitel 16, vers 7. ”Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.” Vers 13.

Efter Sin uppståndelse från de döda påminde Han dem om löftena Han hade gett dem: ”Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.’” Lukasevangeliet 24:49.

Det här är det sista vi läser, att Han ålade lärjungarna före Sin himmelsfärd. Du finner berättelsen om detta också i Apostlagärningarna.

”Vid en måltid tillsammans med apostlarna”, läser vi, ”befallde han dem: ’Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.’… Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.’” Apostlagärningarna 1:4-8.

Lärjungarna lydde Honom villigt och väntade spänt, medan alla ”höll endräktigt ut i bön” i tio dagar. {Vers 14.} De funderade på, hur Faderns löfte skulle bli uppfyllt och vad det skulle komma att betyda för dem, att få kraft från Gud.

Så kom Pingstdagen, och: ”Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” Kapitel 2, verserna 2-4.

Så här uppfylldes Kristi löfte. In i hjärtan öppna för och överlämnade till Gud flöt Guds Andes väldiga kraft som en mäktig ström.

Kraftens första inverkan var, att göra dem redo, att verka som Kristi sändebud. De upptäckte nu, att de ägde frimodighet, att vittna inför tusentals besökare, som hade kommit till Jerusalem från alla delar av det romerska världsväldet, för att fira Pingst. Och de hade en vidunderlig berättelse att bringa dessa personer om sin älskade Herre och Mästares liv, död och uppståndelse. Den Helige Ande påminde dem om händelser och ord, som de annars knappast hade kommit ihåg eller förstått. Nu både mindes och formulerade de allt korrekt.

Petrus hade förvandlats från, att ha varit en okänd, missmodig fiskare till, att vara en glödande förkunnare. Den dagen talade han så mäktigt, att tre tusen personer tog emot Jesus Kristus som Guds Son och blev döpta - och det som följd av hans tal.

De första händelserika veckorna gick med vittnesbörd, som utmynnade i rik själavinning, och så länge som lärjungarna var ödmjuka och bar fram allt i bön till Gud, förblev den mäktiga kraften i dem. Det skedde helanden, som var mäktiga underverk. En tiggare sittande vid tempelporten, som kallades för Sköna Porten, och som varit vanför eller handikappad från moderlivet, blev fullständigt frisk, varpå han ”gick och hoppade och prisade Gud.” Apostlagärningarna 3:2-11. Och de, som stod där, fylldes av förundran och förskräckelse över det inträffade.

I Samaria väckte Filippus’ förkunnande stor uppståndelse: ”Ty under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta botades. Och det blev stor glädje i den staden.” Kapitel 8, verserna 7-8.

I Joppe, där Tabita bodde, hon som var så rik på goda gärningar mot andra, men som insjuknade och dog, bad Petrus till Gud om, att Han måtte väcka upp henne. Så vände han sig till liket och sade: ”’Tabita, stå upp!’ Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp.” Apostlagärningarna 9:40.

I Troas fanns det en ung man, som hette Eutykus, som föll i sömn under ett av Paulus’ långa tal och föll från fönstret han satt i, och slog ihjäl sig. Han blev också uppväckt från de döda.

Men den Helige Andes kraft gav inte bara utslag i form av helande och i människors uppväckande ur döden. Den märktes i allt, som den nyfödda församlingen företog sig.

Då menigheten växte så raskt, blev det nödvändigt, att välja några män, som skulle ta sig an församlingens löpande förpliktelser. De sju församlingstjänarna, som valdes ut, var män ”uppfyllda av Ande och vishet”. Kapitel 6, vers 3. Deras ledare, Stefanus, utförde nästan lika stora bedrifter, som apostlarna själva. ”… fylld av nåd och kraft… gjorde stora tecken och under bland folket.” Vers 8.

Senare, då gemenskapen blev kringspridd på grund av förföljelse, gick de berörda ”omkring och predikade evangeliet.” Kapitel 8, vers 4. I denna första, stora tid var alla medlemmar av menigheten fulla av iver och begeistring. De fick liv och kraft av den Helige Ande och uträttade stora ting för Guds sak.

Och Anden drog fram med den segerrika församlingen. Nya skaror av troende anslöt sig i de olika delarna av Främre Asien, Grekland, Italien och ändå längre bort. Och Anden fyllde dem alla med kraft och utdelade också ibland dem Sina särskilda gåvor. Om dessa gåvor, säger Bibeln, gav Han oss ”några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp”. Efésierbrevet 4:11-12.

Är denna kraft tillgänglig i dag? Det är den. Andens gåvor, säger aposteln Paulus, skall finnas kvar i församlingen, ”tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Vers 13.

Aposteln Petrus säger: ”er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.’” Apostlagärningarna 2:39.

Detta löfte är lika omfattande som det stora ”den som”, vilket vi har berört tidigare. Det innefattar alla i varenda generation ända till tidens slut. Det betyder, att Andens kraft är något, som just Du kan få i dag. Om Du har hört och tagit emot kallet från Gud, gäller löftet om Andens gåvor också Dig. Du kan inte vänta Dig, att Du skall få dem alla, utan sådana Du har förmågor och förutsättningar för, så att Du med deras hjälp kan göra nytta i Herrens verk.

Vi har alla förmågor, som vi föga eller inte alls använder. Den Helige Ande önskar, att få ta tag i dessa och utveckla alla Dina dolda förmågor och anlag fullt ut. Han vill också göra Dig till ett framgångsrikt vittne för Gud. Han skulle vilja göra Dig till ett mäktigt redskap åt Herren.

Som den nu avlidne F. B. Meyer en gång skrev: ”Det finns inga gränser för de möjligheter den människa har, som har överlämnat sig helt åt Gud. Om hon är ett villigt Guds redskap, kommer Han att visa Sin kärlek och godhet genom henne.”

Sådana möjligheter ligger inom räckvidd för Dig. Du behöver bara be till Gud, för att uppleva detta. Den Helige Ande väntar bara på, att Du skall bjuda in Honom. Vill Du nu öppna hjärtat och låta Guds ljuvliga vind blåsa in?

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 1. En ljus Syn på Livet

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

1. En ljus Syn på Livet

När Du läser Bibeln, blir Du snart varse, att den har mycket att säga om Ditt personliga liv. Den är full av goda råd om, hur Du skall få ut mesta möjliga av det. Det är tydligt, att Författaren är angelägen om, att Du skall ha det gott, vara tillfreds och lycklig samt ha en ljus syn på livet, så att Du kan vara till andlig hjälp åt Din familj och andra Du kommer i beröring med.

Låt oss först ta upp sinnesron. Det är ett högst aktuellt ämne för alltför många i vår svåra tid. Milliontals personer med trassliga nerver söker hjälp hos psykiatriker och lägger ned förmögenheter på lugnande medel, samtidigt som Bibeln anbefaller ett sunt läkemedel, som inte kostar något.

Det är många i vår tid, som kedjeröker, för att ”lugna nerverna”, och så tar de piller, för att stärka sig inför arbete och nöjen. Men den frid de söker, finner de inte. De har ingen verklig ro, är aldrig verkligt lyckliga. Ett sådant liv är en dålig ersättning för det goda liv, som Guds Ord berättar om och anger vägen till.

Bibeln fastslår den sanning vi alla erfar: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga”. Se Jesaja 57:21. Dock säger den lika entydigt, att vänder man sig till Herren, erfar man fullständig sinnesfrid.

Samme profet berättar för oss också om den sidan av saken: ”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, ty på dig förtröstar han. Förtrösta på HERREN till evig tid, ty HERREN HERREN är en evig klippa.” Kapitel 26, verserna 3-4.

Vi kan finna frid hos Gud, eftersom Han är stadigare, än bergen. Han föregick dem, och om de förgår, förblir Han. Det innebär tillit, att ha en sådan vän att förtrösta på. Han är alltid densamme. Andra kan förändras, men Honom går det alltid att lita på. Tiden för inte med sig någon förändring hos Honom. Han är densamme ”i går och i dag och i evighet.” {Hebréerbrevet 13:8.} Han äger all makt i himmelen och på jorden.

Det för frid med sig, att lita på en sådan Gud, att ha en vän, som alltid är densamme och att veta, att man aldrig förlorar Hans kärlek. Själva tanken på detta fyller hjärtat med en sällsam frid.

Den tid kommer aldrig, när Gud är mindre intresserad av Dig, än Han är i dag. Du kommer aldrig att uppleva, att Gud struntar i Dina böner samt i Dig och Dina nära och kära. Han kommer alltid att vara vår tillflykt och styrka. Hans visdom och kraft kommer aldrig att svikta. När svårigheterna tornar upp sig omkring oss, finner Han en utväg.

Bibeln säger, att Gud är en ”Fridens Gud”. {Hebréerbrevet 13:20.} Ingenting kan skrämma Honom. Hos Honom råder det alltid frid. Han ser slutet, där vi bara skönjer början. Han förhastar Sig aldrig, när det är något Han vill, men Han låter heller inte något försinka Hans planer.

Vi kan aldrig tänka oss, att Gud skall hamna i vanskligheter. Man kommer aldrig att kunna lägga fram en frågeställning eller ett bekymmer, som Han inte känner till lösningen på. Du kommer heller aldrig att hamna i bryderier, som Han inte kan hjälpa Dig ur. ”För dig är ingenting omöjligt.” Jeremia 32:17.

Guds Son kallas för ”Fridsfursten”, och det sägs om Honom, att ”friden {skall bli} utan slut över Davids tron och hans kungarike.” Jesaja 9:7. Detta beror på, att Han känner till fridens hemlighet. Han har bott hos Sin Fader sedan ”före tiden, från evighetens dagar.” Mika 5:2. Han vet därför, som ingen annan kan, vad fullkomlig frid är och hur den skall bevaras.

Då Han kom till denna jord och levde här som vanlig människa, var det en egenskap hos Honom, som gjorde ett väldigt intryck på både vän och fiende, nämligen att Han var så i balans. Hån, spott och motsägelse rörde Honom inte i ryggen. Han blev heller inte upprörd över oförskämdheter. Då människorna förkastade Hans nådiga inbjudan, blev Han djupt bedrövad, men Han blev aldrig rasande eller hämndlysten. Till och med på korset bad Han för dem, som spikat fast Honom där.

Om och om igen inbjöd Han de ängsliga och bekymrade människor, som följde Honom, att få del av den frid, som fyllde Hans eget hjärta. ”Kom till Mig”, sade Han till dem på Sitt kärleksfulla och insiktsfulla sätt. Kom och lär känna Min hemlighet. ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.’” Matteusevangeliet 11:28-30.

Lantbrukande personer, som hörde detta, förstod fullt ut, vad Han menade. De visste, att ett ”ok” är det redskap, som binder samman djuren, när de skall dra plogen. Alltså begrep de, att Han bjöd in dem till, att dela alla sina sorger och bekymmer med Honom, att Han erbjöd Sig, att bära den tyngsta delen av deras börda.

Det var många, som tog emot det erbjudna ”oket” och fick uppleva, att bördan inte bara blev lättare, utan att den bara försvann. Trötta mödrar och ängsliga fäder fann frid hos Jesus. De lärde sig stillhet inför Herren och väntan på Honom. Se Psaltaren 37:7. Nu förstod de innebörden av psalmistens ord, då han sade: ”Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig.” Psaltaren 55:23.

Jesus var särskilt angelägen om, att Hans lärjungar skulle få denna frid i hjärtat, och Han sade därför många gånger och på olika sätt: ”Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” Johannesevangeliet 14:27. Han fruktade ej framtiden, fastän Han såg vägen ledande till Golgata, och Han ville göra dem delaktiga i den frid, som härskade i Hans eget hjärta. ”Frid lämnar jag efter mig åt er”, sade Han, ”Min frid ger jag er.” {Samma.}

En tid senare var de åter bekymrade, den här gången för att Han hade sagt, att Han skulle lämna dem och återvända till Sin himmelske Fader. Då uppmuntrade Han dem med dessa ord: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.’” Kapitel 16, vers 33.

Deras bekymmer saknade grund. Hans seger över världen, över köttet och över det onda säkrade utgången i striden. Rättfärdigheten måste segra till sist. Hans seger var också deras seger. De skulle i det eviga riket komma att få dela Hans uppnådda utfall.

Således må inga prövningar eller besvikelser beröva oss hjärtats frid, eller få oss att betvivla hållbarheten hos Guds löften.

Kanhända Du menar Dig ha all orsak till, att känna bekymmer. Det kan vara gammal synd, som plågar Dig. Du har kanske både bekänt den och bett om förlåtelse för den, men Du törs inte lita på, att Gud kan förlåta något sådant.

Om så är fallet, lider Du utan orsak. Om Du har bekänt Din synd och vänt den ryggen, då kan Du tryggt räkna Dig som färdig med den saken. Bibeln säger: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Första Johannesbrevet 1:9. Och tack vare den erfarenheten ”har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” Romarbrevet 5:1.

Till varje ångerfull syndare säger Gud: ”Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig.” Jesaja 44:22.

Han vill, att vi skall glädja oss över den frälsning Han har åstadkommit åt oss. Och om Han har utplånat våra synder, varför skulle vi då fortsatt låta dem plåga oss?

Han försäkrar ju oss, att: ”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.” Psaltaren 103:12. Tala om långt avstånd! Ja, det är ett så oändligt avstånd, att vi människor inte ens kan räkna ut det.

Genom profeten Hesekiel kommer detta budskap till oss: När ”den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fått och ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö. Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått.” Kapitel 33, verserna 15-16.

”Vem är en Gud som du”, utbrister Mika, ”som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelser för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd. Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup.” Kapitel 7, verserna 18-19.

Det är först i vår tid, som hela innebörden av detta löfte har börjat att gå upp för Guds barn. Djupmätningar företagna på senare år har nämligen lett till, att man har upptäckt, hur djupt havet egentligen är på sina håll. I Stilla Havet finns det sänkor med ett djup på drygt elva tusen meter. Från det djupet kan inget skepp bärgas, och ingen dykare når ned så långt på egen hand. Det oerhörda trycket där nere gör, att allt förblir begravt för alltid.

Det är så Gud gör med den synd Du bekänner och ber om förlåtelse för. Han kastar den i havets djup, och därifrån kommer den aldrig mera upp.

Och när nu Gud önskar detta, varför skulle vi då låta dessa synder plåga oss mer?

Varför inte låta våra synder ligga, där Gud har placerat dem, och finna vila för våra själar i Honom?

Nå, det kan förstås vara så, att Din brist på frid inte beror på synd Du har begått, utan de frestelser Du dagligen möter. Du kanske är rädd för, att Du inte skall få kraft till, att stå emot frestelserna. Men det behöver Du inte vara. Gud har också sörjt för hjälp åt oss i den belägenheten.

”Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen”, säger aposteln Petrus i sitt andra brev. {Kapitel 2, vers 9.} Det har han rätt i. Gud vet, hur det skall göras. Judas säger, att Han ”förmår bevara er från fall och ställa er inför sin härlighet, fläckfria och jublande”. {Judasbrevet} vers 24.

Men, säger Du, jag kan ju komma att synda igen. Det kan Du, men det kommer inte att överraska Gud. Han har vidtagit säkerhetsåtgärder också för en sådan eventualitet. Skulle samvetet åter igen anklaga Dig för synd Du har begått mot Honom, kom då ihåg, att Du tryggt törs komma till Honom och bekänna den, ty vi har en ”som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig.” Första Johannesbrevet 2:1. Han, som på Golgata dog för våra synder, sitter nu ”på Guds högra sida” och ”ber för oss.” Romarbrevet 8:34.

”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord”. Vers 26.

Vår hjälp finns således i himmelen. Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör tillsammans kärlekens heliga treenighet, och de vill så gärna bistå oss i den fruktansvärda striden mot synden. De vill, att vi skall segra i denna kamp. Alla Deras heliga änglar är ”andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen”. Hebréerbrevet 1:14.

Det är ingenting Gud hellre vill, än att hjälpa dem, som överlämnar sig åt Honom. Och varför skulle vi, som äger sådana löften, låta oss plågas av bekymmer?

Denna Guds omsorg om oss gäller oss också i vår strävan efter vårt dagliga bröd. Som Guds barn bör vi aldrig bekymra oss för det, som vi och våra kära behöver från dag till dag. Jesus framhöll det klart och tydligt i Bergspredikan.

Han pekade på blommorna omkring Sig och sade: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med?… er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Matteusevangeliet 6:30-33.

Vilken frid skulle vi inte kunna äga i våra sinnen, om vi följde detta goda råd! Han menar naturligtvis inte, att vi skall vara likgiltiga i vårt arbete, eller låta bli, att lägga förnuftiga planer. Bibeln använder starka uttryck, när det gäller lata och liknöjda individer. Men uppenbarligen vill Han helst få bort oss från alla de bekymmer vi känner för våra dagliga behov. Han vill så gärna, att vi skall lära oss, att lita mera på Guds innerliga kärlek till oss.

Till Marta, som var så strängt upptagen, sade Jesus: ”’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.’” Lukasevangeliet 10:41-42.

Med detta menade Han naturligtvis inte, att hushållsarbetet är oviktigt. Han visste, att sådant arbete måste göras. Men Han såg, att Marta var mera upptagen av detta slags arbete, än av Guds rike. Hon slet och släpade och var bekymrad, ja, hon menade sig inte ha tid för Jesus. Hade hon bara ägnat några minuter åt Honom, skulle hon ha fått ro i själen. Det här handlade om, att ge plats åt det väsentligaste, och hon hade gett det sista platsen.

Att ta sig tid till för Gud, i tanke och samtal, är det säkraste sättet, att bevara sinnesfriden på.

I fall Du upptäcker, att Du är överansträngd, nervös, lätt brusar upp, eller plågas av bekymmer, kan det gott bero på, att Du ber för litet. Umgänge med Gud är de bästa nervtabletterna. Det avlägsnar Dig för en stund från det jäkt och jagande, som det nutida livet kännetecknas av, och för Dig i beröring med den upphöjda och heliga ro, som finns hos Gud. Därmed ser Du allt och alla ur rätt synvinkel. Framför allt bidrar det till Din insikt om, att ”det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Andra Korintierbrevet 4:18.

Vi behöver förstås inte överbevisas om vår brist på tid för bön. Vårt rastlösa, moderna liv är fyllt av en räcka ting som radio, TV, dagstidningar, veckotidningar och en massa annat, som bara måste tas hänsyn till. Men ju mera rastlöst vårt liv blir, ju flera plikter och ju större ansvar vi får, desto mera behöver vi umgänget med Gud. Konsten är, att lära sig att bringa allt till Honom i bön. Som aposteln Paulus skrev till församlingen i Filippi: ”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön och tacksägelse.” Filipperbrevet 4:6.

Vad utmynnar det i? Jo: ”Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Vers 7.

Alltså går det, att få sinnesfrid. Gud har gjort det möjligt för oss. Det är en av Hans goda kärleksgåvor till oss.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 6. En Vän för Tid och Evighet

Sektion 2

Bibelns Gud

6. En Vän för Tid och Evighet

När Du tar emot Jesus som Din Frälsare, kan det vara början till en vänskap, som varar i all evighet.

”Ni är mina vänner”, sade Han till lärjungarna. Han betonade, att de var vänner och inte tjänare. Se Johannesevangeliet 15:14. Det är en otrolig tanke, när vi erinrar oss, att Han var himmelens Herre, som uppträdde där i mänsklig gestalt, och att de bara var fiskare, tullare och liknande. Trots att Han var Gud och de bara var människor, ja, enkla människor, gillade Han att vara tillsammans med dem, och Han litade på dem. Och ”Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.” Kapitel 13, vers 1.

Denna nära, varaktiga vänskap erbjuder Han alla, som tror på Honom. Det är detta Han erbjuder Dig. Han vill så gärna också vara Din vän.

Han lovar till och med, att: ”Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig.” Hebréerbrevet 13:5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Och det finns ingen orsak till, att Du skulle förkasta detta erbjudande om evig vänskap och ständig omsorg.

Jakob var den förste, som fick höra detta löfte, då han i bitter ensamhet och med tungt hjärta lade sig till vila efter en ansträngande dag. Detta skedde under hans flykt hemifrån, sedan han hade bedragit sin bror Esau så skamligt. Han hade all orsak till, att tro att Gud också skulle ge honom kalla handen och inte vilja ha med honom att göra. Men just den natten fick han se en stege, som nådde från jorden ända upp i himmelen, och änglar, som ”steg upp och ner på den.” {Första Moseboken 28:12.} Det var på så sätt, som Gud sade till honom, att kontakten inte var bruten. Vägen tillbaka var fortfarande öppen, och den började precis, där han låg. Hans omvändelse och Guds kärlek skulle komma att lösa upp den knut, som synden hade orsakat.

Det var då, som Gud sade till honom: ”Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går… Jag skall inte överge dig”. Första Moseboken 28:15.

Flera tusen år senare upprepade Jesus löftet, då Han liknade Sig Själv vid en fåraherde, som vaktar sina djur.

”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Johannesevangeliet 10:27-28.

Så länge som herden är hos dem, är det omöjligt för både rovdjur och rovfåglar, att skada fåren. På samma sätt vaktar Jesus Sina barn. Ingenting kan skada ens den minste ibland dem, så länge som Han är till städes - och den tid kommer aldrig, när Han aldrig är hos dem.

Löftet om evig vänskap är lika verkligt och värdefullt, fastän Jesus inte längre personligen är här på jorden, såsom Han var det för nitton hundra år sedan. Även om Han nu är i himmelen, ”på Guds högra sida” {Hebréerbrevet 10:12}, vet Han alltid allt om alla här på jorden. Han vet allt om alla, som tillhör Honom. Han vet allt om Dig. Och eftersom Han vet allt och älskar Dig och ”lever för evigt”, kan Han också ”helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” Hebréerbrevet 7:24-25.

Här kallas Jesus för präst, för överstepräst, och det sägs oss, att Han tjänstgör i den himmelska helgedomen, och Hebréerbrevets författare säger: ”Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.” Kapitel 2, verserna 17-18.

Då Jesus återvände till himmelen, ansåg Han Sig ej ha hjälpt människorna tillräckligt mycket med deras svårigheter. Tvärt om, Han är i dag bättre i stånd till, att hjälpa oss, än någon gång förut. Eftersom Han Själv har lidit, kan vi vara säkra på, att Han förstår oss, när vi lider. Eftersom Han blev utsatt för så stora frestelser, vet vi, att Han kan hjälpa oss, när vi frestas.

”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” Hebréerbrevet 4:14-16.

Jesus kan därför nu vara en verklig vän åt oss, och det vill Han så gärna. Han är i dag densamme, som Han var då. Han har inte förändrats med åren. Hans kärlek är lika stor, Hans medkänsla lika djup, och Han förstår oss människor lika väl nu, som Han gjorde då. Han är lika redo, att hjälpa i dag, som någonsin förr.

I Ordspråksboken läser vi: ”En väns kärlek består alltid, en broder föds för att hjälpa i nöd.” Kapitel 17, vers 17. Och hur sant är inte detta om Jesus! Han älskar alltid, och Han är verkligen född, för att hjälpa i nöd. Denna härliga sannhet upprepas ofta i Bibeln.

”Sex gånger räddar han dig ur nöden, och den sjunde gången skall det onda inte drabba dig.” Job 5:19.

”HERREN är en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.” Psaltaren 9:10.

”De rättfärdigas frälsning kommer från HERREN, han är deras värn i nödens tid.” Psaltaren 37:39.

”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga… Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus. Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig… Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda. Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.” Psaltaren 91:1-11.

Härliga löften! Och de är lika pålitliga som Han, som gav dem, för att de skulle vara till tröst och uppmuntran för Hans barn under alla tider.

Om Du i detta ögonblick befinner Dig i svårigheter och ser ingen utväg, eller om Du är rädd, kan det bero på, att Du glömt bort, att Du har en sådan vän. Han är i bättre stånd till, att hjälpa, än någon annan.

Bibeln säger oss om Gud, att Han är ”vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden”. Psaltaren 46:2. Varför skulle vi då inte ta Honom på orden och med frimodighet träda fram inför nådens tron och ösa ut våra hjärtebekymmer för Honom?

Stundtals måste Guds barn gå igenom stora prövningar och vanskligheter, såsom Bibeln berättar för oss beträffande patriarken Job. Mörkret kan sänka sig över oss, så att vi bara ser svårigheter framför oss. Det är då, som vår trofasthet och tro prövas till det yttersta. Men Gud överger oss aldrig. Han må dölja Sig för oss, men Han vakar alltid över Sina barn. Honom kan man alltid lita på. Han inväntar bara det rätta ögonblicket, för att hjälpa en.

Kanhända Du just nu går igenom en ordentlig utmaning, men förlora inte modet, eller tron på Din Gud. Säg i stället med Job: ”Jag väntar på honom.” {Job 13:15, norska Bibeln.}

Natten kommer inte att vara för alltid. Det kommer en ny dag.

När just Din Jordanflod svämmar över bräddarna, och den inte går att ta sig över, det inte går att komma längre, eller undgå hemskheterna, då kommer Han att öppna en utväg för Dig. ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig”. Jesaja 41:10.

En bekant berättade för mig en gång om en upplevelse han hade haft. Han hade varit sjuk och arbetslös under längre tid, och familjen var utan pengar. Till slut randades även dagen, då de stod utan mat. Deras lilla dotter måste gå till skolan, utan att ha ätit och det fanns ingen mat åt henne, då hon kom hem heller. Föräldrarna brast ut i gråt, då den lilla sade till sin mor: ”Jag är helt säker på, att Jesus inte vill, att vi skall svälta så här.”

”Jag tror heller inte, att det är Hans vilja, att vi skall svälta”, sade modern, ”men jag skulle önska, att Han snart skulle göra något, för att hjälpa oss.”

Då hon sagt det, fick hon nytt mod. Hon gick fram till det gamla pianot i vardagsrummet och började att spela ”Vår Gud är oss en väldig Borg”.

”Låt oss be igen”, sade hon, ”jag kan inte tänka mig, att Jesus har glömt bort oss i vår nöd.”

Så föll alla tre på knä och bad innerligt om, att Gud måtte befria dem ur deras nöd.

Då de reste sig upp igen, sade mamman med full förtröstan i stämman: ”Jag tror, att när brevbäraren kommer, har han med sig ett brev med pengar i till oss.”

Den lilla grep genast tag om tanken och sprang ut, för att möta brevbäraren, då han kom.

Han hade fullt riktigt med sig ett brev till dem, och då mamman öppnade kuvertet, låg det pengar i det, men det var bara en femkrona.

Bara en femkrona. Men både föräldrar och barn tog emot den som ett bönesvar från Gud, och de var säkra på, att Han fortsatt skulle hjälpa dem och finna en utväg åt dem.

Och märkligt nog, dagen efter kom det hem till dem en person, som sade att han hade en anställning till mannen. Det var deras vändpunkt. Sedan dess har de aldrig saknat något.

Visst kan Du säga, att det här var en tillfällighet. Fast det var det nog ändå inte. Ingenting i den troendes liv sker av en tillfällighet. Den troende är Guds vän, och Han sörjer för vederbörande. Han tänker aldrig överge eller svika honom eller henne.

Mängder av liknande berättelser kunde återges. Det sker ständigt mirakel i form av helande, beskydd och ledning.

Och allt detta sker, därför att vår vidunderlige Skapare, som är kärleken och vår Frälsare, också är en trofast vän. Han är min vän, liksom Din, i dag, i morgon och till tidens slut.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 5. En härlig Frälsare

Sektion 2

Bibelns Gud

5. En härlig Frälsare

Härlig är sannerligen den förlossning Bibeln erbjuder oss. I den förekommer det glada budskapet om frälsning inte bara från syndens straff, utan även från syndens makt. Och detta goda budskap gäller alla, överallt och under all tid.

Stöt bort varje tanke på, att denna frälsning inte skulle omfatta Dig, eller sakna betydelse för Dig!

Bibeln säger: ”Sådant är rätt och behagar Gud vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe.” Första Timoteusbrevet 2:3-6.

Om och om igen upprepas denna stora sanning.

Aposteln Paulus säger till Titus: ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor.” Titusbrevet 2:11.

”Men Jesus, som för en liten tid gjordes ringare än änglarna, honom ser vi”, säger Hebréerbrevets författare, ”nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe.” Hebréerbrevet 2:9.

I sitt budskap till romarna säger Paulus: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32. Och: ”Det är ingen skillnad mellan jude och grek. Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” Romarbrevet 10:12-13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Då Jesus dog på Golgata, försonade Han världen med Gud. Se Andra Korintierbrevet 5:19. Han tog emot syndens lön för oss, alltså å våra vägnar. Han avskaffade den skiljevägg, som synden hade skapat. Ingen har någon orsak till, att leva åtskild från Gud.

Han gjorde det möjligt för syndiga människor, att åter njuta fullständig gemenskap med sin Danare. Som Guds Son och Människosonen blev Han vägen, sanningen och livet - Han blev själva vägen till fadershuset, och den vägen ligger öppen för alla människor under alla tider.

Den vidunderliga utväg Gud fann, att frälsa de förlorade på, sammanfattas i den vackraste av alla Bibelverser: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:16.

Här har vi det vidunderliga igen - den som.

Hur skall inte detta ha tilltalat lärjungarnas hjärtan! Ty detta ”den som” gällde fattiga, olärda fiskare lika väl som för skriftlärde, för tullare som för präster, för fattiga från Galiléen lika väl som för de mäktiga ledarna inom Sanhedrin, eller Stora Rådet. Häri innefattades till och med den blinde, krymplingen och den spetälske. Häri omfattades alla, om de bara själva ville.

På Pingstdagen, då Petrus samlade runt sig människor från alla folkslag under himlen, kom han ihåg detta vackra uttryck, och ivrigt ropade han ut: ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” Apostlagärningarna 2:21, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Och då Petrus besökte Kornelius, den romerske officeren, erinrade han sig denna underbara sanning. Då han talade till de församlade, sade han: ”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.’” Apostlagärningarna 10:43.

I det sista budskap, som vi finner från Jesus i Bibeln, använde Han samma allomfattande uttryck: ”Jag, Jesus, har sänt min ängel för att vittna för er om allt detta i församlingarna… Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga: ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet.” Uppenbarelseboken 22:16-17.

Det finns inte vackrare och mera inneslutande ord, än ”den som”. De gör Jesu frälsningsplan till något personligt. De säger oss, att varenda människa på denna jord är innefattad. De gäller alla, stor som liten.

Varhelst Du stöter på det bibliska uttrycket ”den som”, kan Du byta ut det mot Ditt eget namn. Det är nämligen meningen. Det inbegriper således alla, fattiga och rika, sjuka och friska, diversearbetare, affärsmän, gruvarbetare, guldsmeder, snickare, kontorsfolk, sjömän, skeppsredare, skådespelare, författare, professorer, präster - alla.

Vad Du än är, var Du än bor, vem Du än är, gäller erbjudandet om frälsning Dig.

Det spelar ingen roll, hur stor syndare Du är eller har varit, Gud tar ändå emot Dig.

I fall Du menar, att Ditt liv har varit för ogudaktigt, för att erbjudandet skall kunna hjälpa Dig, slå då upp Bibeln till Romarbrevet, kapitel 5, vers 6 och läs dessa välsignade ord: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.”

Om Du tycker, att Ditt liv har varit för syndigt, kom då ihåg, att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.” Vers 8.

Skulle Du anse Dig ha varit så orättfärdig, kärlekslös och elak, att Gud omöjligen törs ta emot Dig i Sitt rike, ge då inte upp, ty: ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” Första Petrusbrevet 3:18.

Därest Du tror Dig vara så djupt sjunken, att inte ens Jesu kärlek är stor nog för Dig, då tar Du fel, ty Han kan ”också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem.” Hebréerbrevet 7:25.

John Bunyan skrev en gång: ”I fall Gud hade skrivit med sin egen hand: ”Om John Bunyan kommer till mig, skall jag frälsa honom”, då skulle jag ha tvivlat starkt, ty jag skulle ha tänkt som så, att det här gäller inte mig, en försupen plåtslagare. Det måste gälla en annan John Bunyan, som levde för flera hundra år sedan, eller en John Bunyan, som ännu inte är född, eller det handlar om en John Bunyan, som bor någon annanstans i vår värld. För det är helt säkert, att erbjudandet inte gäller en människa som mig. Men när Gud så säger ”den som”, vet jag, att det också gäller mig.”

Detta stämmer! Där synden är stor, säger Paulus, är nåden ändå större. Det finns med andra ord ingen syndare, som Kristus inte kan frälsa. Ingen är så sjunken i last, att Jesus inte kan rädda honom. Hans nåd är tillräcklig för varje nöd och i varje läge.

”Jag läste en gång”, skrev Charles H. Spurgeon, ”om en, som hade en dröm, då han befann sig i syndanöd. Han tyckte sig stå vid himmelens port, och där såg han en härlig här, som marscherade fram, medan de sjöng vackra psalmer och bar segerbanér. De drog förbi honom, där han stod vid porten, och han hörde i fjärran en ack så vacker sång.

”Vilka är de?”, frågade han en ängel.

”Det är de heliga profeternas skara”, löd svaret.

Då suckade stackaren djupt och sade: ”Ack, jag är knappast en av dem och blir det heller inte. Jag kommer nog inte in där.”

Efter en stund kom det en ny flock. De såg lika sköna och strålande ut som de första. De sjöng också segersånger, och det var klädda i vita, fotsida dräkter. De tågade in genom porten, och på nytt hörde han välkomstropen där inifrån.

”Vilka är då dessa?”, undrade han.

”Det är apostlarnas heliga skara”, svarade ängeln.

”Ack”, sade han, ”jag hör näppeligen heller till den skaran, jag.”

Dock ville han så gärna följa med in, att han blev stående där vid porten. De nästa han såg, var en skara ädla martyrer, och i deras sällskap kunde han heller inte beträda himmelriket. Han kunde inte svänga deras segerkrans.

Till slut såg han en skara, som var mycket större, än alla de andra sammantagna. Den gruppen tågade också fram under jubelsånger. I spetsen gick en kvinna, som hade varit en synderska, och vid hennes sida rövaren, som hade dött på korset. Och vid närmare betraktelse såg han Manasse och många av hans sort. Då de kom närmare porten och han tydligt såg, vilka de var, tänkte han: ”Här ljuder det nog inga välkomstrop.”

Men till sin förvåning hörde han ett välkomstrop, som fick marken att stå på att skälva, då denna skara drog in genom himlaporten. Och ängeln sade till honom: ”Dessa är de stora syndare, som är frälsta genom Guds oändliga nåd.”

”Gud vare lovad”, utropade han, ”tillsammans med dem kan även jag gå in genom porten.””

Det kan Du också, likaså jag, det kan alla göra, som tar emot Guds nådiga inbjudan om frälsning genom Jesus Kristus.

Och inget skall betalas för denna frälsning. Den är helt gratis. Denna himmelens största gåva får Du ”utan pengar och för intet” {Jesaja 55:1.}

Vi tackar Gud, för att vi blir ”rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Romarbrevet 3:24), och att vi blir Hans barn genom ”den Älskade… I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd”. Efésierbrevet 1:6-7.

Paulus säger också: ”Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta… för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Efésierbrevet 2:4-8.

De, som tror att det är något de själva måste göra, för att få del i frälsningen och erhålla Hans kraft i sina liv, lever i en förfärlig villfarelse. Frälsningen går ej att köpa med gåvor, med långa pilgrimsresor, med botövningar eller med offer, ja, inte ens genom att samvetsenligt försöka, att hålla Hans bud {i egen kraft}. Vår del i erhållandet av frälsningen är, att ta emot den.

Det berättas om en rik, ung man, att han en dag ingick ett vad, och så spatserade han nedför huvudgatan i staden han bodde i och erbjöd dem han mötte sedlar av höga valörer. Ingen tog dock emot dem, för de trodde inte, att pengarna var äkta. De kunde annars ha fått dem utan motprestation. De var övertygade om, att ingen skulle ge bort riktiga pengar på det sättet. Men sedlarna var äkta, och dessa personer fick ett gyllene tillfälle, som de inte grep tag i.

Guds erbjudande är också tvättäkta - det är det bästa Du kan få i Ditt liv - så låt oss akta oss noga för, att vi avvisar det, därför att vi blir erbjudna det fritt och utan vederlag eller betalning.

Nå, kanske Du är osäker på, vad Du skall göra med erbjudandet, hur Du skall hantera det. Måhända Du upprepar fångvaktaren i Filippis fråga: ”vad skall jag göra för att bli frälst?’” Apostlagärningarna 16:30.

Det finns bara ett svar, nämligen det, som Paulus och Silas gav de stackars, förtvivlade personerna, medan fängelset ännu kände av jordbävningen: ”’Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.’” Vers 31.

Så enkelt är det! Tro. Tro på Gud och Hans Ord. Ta emot det Han erbjuder Dig.

Petrus säger: ”Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd.’” Apostlagärningarna 15:11.

Då hovmannen från Etiopien bad om dop, sade Filippus: ”’Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske.’” Då svarade han och sade: ”’Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.’” Kapitel 8, vers 37.

Och här har vi något viktigt, som vi bör lägga märke till. Det räcker inte med att säga: ”Jag tror, att Jesus Kristus verkligen har levt”, eller: ”Jag tror, att Jesus Kristus var en god människa”, eller rent av: ”Jag tror, att Jesus Kristus levde, dog och uppstod igen.” Det krävs mer, än detta. Du måste tro, att ”Jesus Kristus är Guds Son”.

Betingelsen för, att bli medlem av den tidiga kristna församlingen var, att de sade sig tro på Jesus som sann Gud. Det var en nödvändig trosbekännelse. Detta betydde, att de insåg, vad som gällde, och att de tog emot Guds frälsning och Guds gåva.

Att komma till insikt om, att Kristus är sann Gud från evigheten i det förgångna, är den största upptäckt någon kan göra. Det är den enda framkomliga vägen till frälsning. Det är det enda sättet, som man kan få Guds välsignelse och kraft in i livet på.

Ta emot Kristus Jesus som Guds Son, godta sanningen, att Hans liv och död var det stora offer Gud bragte, för att frälsa människorna. Härigenom kommer Du att glädja Gud, att Du har hittat fram till Honom. Han vill så gärna ta emot Dig som Sitt barn, vill så gärna bo i Ditt hjärta genom den Helige Ande. Se Johannesevangeliet 14:23.

I tredje kapitlet i Uppenbarelseboken finner vi denna vidunderliga sanning uttryckt i en vacker vers. Det berättas i vers 20 om Jesus, att Han står utanför en människas hjärtedörr och knackar på.

”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

Det här är en obeskrivligt skön bild. Guds egen Son, himmelens och jordens Skapare, den store lagstiftaren, kallar milt och innerligt på en, som behöver frälsning. Han knackar, Han ropar, Han lyssnar efter svar, och Han hoppas.

Hans hjärta rymmer idel kärlek. Han har med Sig himmelens rikaste gåvor, frälsning, förlåtelse för all synd, kraft till att leva rätt och gott, löfte om evigt liv.

”Öppna dörren”, säger Han, ”och släpp in Mig.”

Vid vilken hjärteport står Han och knackar på?

Han knackar på hos varje människa.

Han knackar på hos Dig.

Vad tänker Du göra?

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 4. Gud är Kärlek

Sektion 2

Bibelns Gud

4. Gud är Kärlek

Bibeln berättar så mycket för oss om Gud, men allt det Han har berättat och uppenbarat om Sig Själv, sammanfattas i en vidunderlig, kort vers: ”Gud är kärlek.” Första Johannesbrevet 4:8.

Denna sanning är det viktigaste av allt, som har uppenbarats för oss om Honom. Gud har all makt och all visdom, Han är upphovet till all godhet och sanning, och Han är också själva källan till all verklig kärlek.

Godet säger i sin kommentar om Johannesevangeliet: ”Genom denna sanning blir vi människor invigda i himmelens djupaste hemlighet. Gud är från all evighet Fader - det vill säga, kärlek.”

Eftersom Gud är kärlek, fattade Han beslutet, att bli människa som vi andra. Genom Sin Son ville Han leva på jorden under samma villkor som andra människor.

Som Bibeln uttrycker det: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:16.

Varför gjorde Gud då detta? Det finns bara ett svar: Av kärlek. Han såg, att detta var enda sättet Han kunde frälsa människorna på. Dessa befann sig i träldom under synden på grund av fallet, som Första Moseboken berättar för oss om. Eftersom människorna var väsen Han Själv hade skapat, älskade Han dem och led med dem i allt det lidande och den sorg synden hade fört med sig. Han ville så gärna föra dem åter till umgänget med Honom, tillbaka till den samvaro Han hade haft med Adam och Eva i Edens Lustgård.

Människorna kunde inte i egen kraft finna tillbaka till samröret med Gud. De hade gått för långt. De hade sjunkit för djupt. De var moraliskt försvagade och dessutom dömda av Gud till att dö på grund av sin synd. Se Första Moseboken 2:17.

Det fanns ingen annan utväg för Gud, än att Själv lida straffet Han hade måst döma överträdaren till. Visst kunde Han ha åsidosatt Sin egen lag och sagt, att den inte betydde så mycket. Men hade Han gjort det, hade Han äventyrat Sitt rikes själva grundval. Ty Hans lag utgör grunden till Hans styre i världsalltet. Straffet för överträdelse är döden, och straffet måste drabba antingen syndaren, eller Skaparen Själv.

Eftersom Gud är kärlek, kom Han, för att bo ibland människorna. Gud Själv bosatte Sig ibland oss, ty: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Andra Korintierbrevet 5:19.

Det var ett förhållandevis kort besök Han avlade hos oss, men det var fullt av kärlek. Hela vägen från Nasaret till Golgata försökte Han att överbevisa människorna om, att Han älskade dem. Från Hans ömsinta hjärta flödade det strömmar av kärlek. Han hade alltid ett vänligt ord till övers, Han var alltid redo att hjälpa till.

Han var Själv som den barmhärtige samariten, som Han förtäljde om i en av Sina berättelser. Han band om Sina fienders sår. Han var de fattigas, de sjukas och de utstöttas vän. Han älskade dem alla, barnen, de unga och de gamla.

Då Han kallade ett litet barn till Sig, sade Han till Sina lärjungar: ”Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.” Matteusevangeliet 18:14.

”’Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty himmelriket tillhör sådana’”, sade Han vid ett annat tillfälle. {Matteusevangeliet 19:14.} Bara en med ett hjärta fullt av kärlek kunde uttala sådana ord.

Då Han mötte den rike, unge mannen, står det i Bibeln, att ”Jesus såg på honom och fick kärlek till honom”. Markusevangeliet 10:21.

”’Se, hur han älskade honom!’”, sade de omkringstående, då Jesus grät, medan Han försökte, att trösta Marta och Maria, sedan deras bror hade dött. {Johannesevangeliet 11:36.}

Kärleken var det bärande elementet i all Hans undervisning. Hans lärjungar, sade Han, skulle inte bara älska sina vänner, utan också sina fiender. De skulle göra gott mot dem, som hatade dem och be för dem, som förföljde dem. Se Matteusevangeliet 5:44.

De skulle älska Gud av hela sitt hjärta, sin själ och sitt sinne och av all sin makt, samt sin nästa eller medmänniska som sig själva. Se Matteusevangeliet 22:37-39.

”Den som älskar mig”, sade Han, ”skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom”. {Johannesevangeliet 14:21.}

”Fadern själv älskar er”, försäkrade Han Sina lärjungar, ”eftersom ni har älskat mig”. Johannesevangeliet 16:27.

Han lärde människorna, att de skulle kalla Gud för sin Fader, och det var för de flesta en ny tanke. De hade avlägsnat sig så från Gud, att den bild de hade skapat sig av Honom, var att Han var sträng, hård och omöjlig att närma sig. Så är Gud verkligen inte, sade Jesus. Han är tvärt om full av vänlighet, kärlek och medlidande. När Ni ber, sade Han till dem, skall Ni säga: ”Fader vår, som är i himmelen”. {Matteusevangeliet 6:9, 1917 Års Översättning.}

Han erinrade dem om, att många personer är som den förlorade sonen. De lämnar hemmet, stolta och fulla av självtillit, för att fara åstad och pröva lyckan. Den naturliga följden blir en skörd av mycken sorg och lidande. Men om de omvänder sig och återvänder till Gud, kommer de att finna en himmelsk Fader, som med utsträckta armar hälsar dem välkomna hem igen.

På korset fullbordade Jesus den uppenbarelse av Guds kärlek Han hade kommit, för att ge. Där led Han syndarens straff, samtidigt som Han var Guds Son och den enda syndfria människa, som någon gång har levat. Han var sann Gud och sann människa, då Han en gång för alla fullständigt sonade alla människors synd.

Sålunda sonades överträdelsen, och: ”Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.” Romarbrevet 5:19.

Detta offer gjordes inte i den förståelsen, att det skulle blidka en vred Gud. Det var snarare Gud, som offrade Sig Själv. Som vi läste tidigare: ”Ty så älskade Gud… att han utgav”. Och vi läser i Bibeln om, hur alla tre personerna i Gudomen var delaktiga i offret: ”Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.” Hebréerbrevet 9:14.

Här har vi den fullkomliga kärleken, och Han uppenbarade den i det, att Han fullständigt underkastade Sig Guds vilja och ledning, och genom att Han så villigt gav Sitt liv, för att vi skulle leva.

Vad frälsningen har kostat Gud, kommer vi aldrig att kunna fatta. Omfattningen av det offer, som Gud bar fram, då Han utgav Sin enfödde Son för vår räddning, lär för alltid förbli ett mysterium för oss. Det övergår vårt förstånd och våra känslor. Inte ens änglarna kan greppa det, och det kommer att vara ett ämne, som vi förundras över och samtalar om genom evigheten. Se Första Petrusbrevet 1:11-12.

Men frukterna av offret är fullt tydliga.

”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” Andra Korintierbrevet 5:21.

”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.” Galaterbrevet 3:13, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” Jesaja 53:5-6. Han ”blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd”. Vers 12.

Vilket fruktansvärt lidande, att bära människornas synd var för Kristus, kommer vi aldrig att förstå. Lidandet blev så stort beroende på Jesu fullkomlighet. Som biskop B. F. Westcott säger: ”Människorna kan aldrig fatta, vad döden egentligen är, men den syndfrie Kristus gjorde det. I detta faktum ligger den enorma skillnaden mellan Kristi död, bara som död betraktad, och den död, som den mest hängivne martyr lider.”

Han, som kom från Gud, som var ett med Fadern, som var helt ren även i Sina känslor, som ägde en fläckfri karaktär, Han måste bära all vår synd och orenhet. Det är därför inte så märkligt, att vi läser i Skriften, att vi har ”blivit köpta och priset är betalt.” {Första Korintierbrevet 6:20.} Vilket pris erlades inte!

Det var bara den fullkomliga kärleken i ett hjärta, som älskar över allt förstånd, som kunde ha lagt en sådan plan. Bara Han kunde förmå, att tänka ut ett dylikt offer och förverkliga det.

Då aposteln Paulus försökte, att förklara för folket i Filippi det oändliga offer, som hade framburits, skrev han dessa sköna ord: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.” Filipperbrevet 2:5-11.

Således försökte Gud, att återställa den förbindelse, som hade avbrutits mellan Honom och människorna. Petrus skriver om detta: ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” Första Petrusbrevet 3:18.

Låt oss för detta vidunderliga offers skull och för den stora kärleks skull, som uttrycktes härigenom, åter betrakta Frälsaren på korset. Se Honom, som är vägen, sanningen och livet, dö för förtappade syndare. Se Honom, som skapade ljuset, dö för dem, som satt i dödens mörker. Se Honom, som är visdomen förkroppsligad, dö för de ovetande och dåraktiga. Se Honom, från vilken allt liv utgår, ge Sig Själv för dem, som är döda i sina synder. Se Honom, som är helig, rättfärdig och ren, dö för dem, som är oheliga, orena och fördärvade. Se Honom, som har all makt, utstå hån och bespottelse, för att frälsa de avfallna och svaga. Se Honom, som är kärlek, bära fram sin pinade och sargade kropp som ett offer på detta föraktade och förbannade altare, korset. De naglade fast själva kärleken vid ett kors och där dog Han hånad och bespottad, för att drinkaren, tjuven och den orene skulle kunna bli frälsta.

Vill inte Du också, käre läsare, innan Du går vidare i läsandet, tacka Gud för denna vidunderliga gåva? Vill Du inte nu ge Ditt hjärta till Honom, som älskade Dig så högt, att Han för Din skull steg ned från himmelen? Han gick den tunga och långa vägen till Golgata, för att frälsa Dig från evig död.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 3. Den store Lagstiftaren

Sektion 2

Bibelns Gud

3. Den store Lagstiftaren

Då Gud skapade universum, måste Han också ha lagar, som styrde över alla förhållanden i det väldiga området. Utan bestämda och precisa lagar, som höll de otaliga solarna och planeterna Han hade skapat i fasta banor, skulle allt för länge sedan ha störtat samman i ett allomfattande kaos.

En del av dessa lagar känner vi till. De är vanligen uppkallade efter de män, som upptäckte dem. Vi har således Newtons tyngdlag, Keplers lagar om planeternas rörelser, Snells lag om ljusets brytning i atmosfären, Ohms lag om förhållandet mellan strömstyrka och spänning, Boyles lag om tillståndsförändringar i gaser, Mendels lag om ärftlighet, Fechners experimentella metoder i psykologi och Einsteins relativitetsteori. Men alla dessa lagar är det Gud, som har stiftat. Vetenskapsmän inom de mest skilda områden har bara upptäckt, vad Gud bestämde, då himlakropparna skapades.

Bibeln fastslår den stora sanningen, att: ”Det finns bara en lagstiftare”, Jakobsbrevet 4:12, och den tillkännager också, att denne lagstiftare är Herren: ”Ty HERREN är vår domare. HERREN är vår lagstiftare. HERREN är vår konung. Han är den som frälsar {frälser} oss.” Jesaja 33:22.

”Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Första Korintierbrevet 14:33. Det är därför högst rimligt, att Han, som stiftade så precisa lagar, från stjärnornas banor till molekyler och atomer i materien, också skulle reglera alla förhållanden i vår värld, då Han skapade oss. Han har genom Sina lagar fastställt förhållandena för alla levande väsen på vår jord.

Då Han sade: ”’Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden’” (Första Moseboken 1:11), var detta inte en önskan Han uttryckte, utan en lag Han stiftade. Trädgårdsodlare känner till, att denna lag gäller utan inskränkningar.

Detsamma stämmer om Hans tillkännagivande: ”’Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.’” {Kapitel 1, vers 24.} Han bestämde här en lag om ärftlighet, som har fått vår tids biologer att spärra upp ögonen.

Och då Gud sade till Adam om trädet med kunskap om gott och ont: ”den dag du äter av det skall du döden dö’” (Första Moseboken 2:17), nämnde Han för Adam en annan grundläggande lag, nämligen den, att olydnad medför död, eller som Paulus så koncist uttrycker det: ”syndens lön är döden”. Romarbrevet 6:23.

De lagar, som styrde över allt liv på denna planet, ägde också en gång fullständig giltighet, även om de då varken var skrivna på papper eller pergament eller var huggna i sten. Adam var det yppersta, som Gud hade skapat och den ende, som förstod det, som Gud förklarade för honom. Det finns all grund till att anta, att Gud omsorgsfullt undervisade honom om själva grundvalen för hans existens, det, som vi nu kallar för de Tio Buden. Abraham, som levde fyra hundra år före Sinai, kände i vart fall till dem, för Herren säger om honom: ”Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.’” Första Moseboken 26:5.

Israeliternas hårda träldom i Egypten medförde svårt moraliskt förfall. De kände inte längre klart till Guds vilja och hur de skulle leva rätt. Gud måste därför ge en ny uppenbarelse av Sin vilja för dem. På grund av det stora förfallet räckte det inte med bara en muntlig förkunnelse av de Tio Buden. Han måste se till, att de blev rätt bevarade för alla kommande släktled. Därför har vi den överväldigande händelsen på Sinaiberget, där Lagstiftaren Själv steg ned och talade med Mose och gav honom ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger.” Andra Moseboken 31:18.

På de två stentavlorna stod de Tio Buden skrivna. De skulle bevara människorna från det onda och leda dem på rättfärdighetens stigar.

Du finner dessa Tio Bud i Andra Mosebokens tjugonde kapitel. Lär dem utantill. Gud gav dem, för att de skulle vara till hjälp för Dig. Här är de:

1. ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” Gud måste alltid vara den främste i våra tankar.

2. ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.” Gud vill inte dela vår kärlek med någon annan. Vi måste därför sky avgudadyrkan i varje form. Vi skall icke böja oss ned, för att ära eller tillbe bilder, statyer, människor, pengar, eller något annat i denna värld. Vi skall endast tillbe Gud.

3. ”Du skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” Vi skall respektera Gud. Att använda Hans namn på ett tanklöst, likgiltigt sätt, är synd.

4. ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Detta är det längsta av buden, och det påminner oss om den dag, som Gud instiftade för vila och gudsdyrkan. Den sjunde dagen har varit människornas vilodag ända sedan begynnelsen. En hel dag av veckans sju kallar Han oss till, att idka särskilt umgänge med Honom. Guds egen välsignelse vilar över Sabbatsdagen.

5. ”Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig.” Vi skall vara lydiga mot våra föräldrar, så att ro och ordning präglar våra hem.

6. ”Du skall inte mörda.” Vi skall värdesätta andras liv lika högt som vårt eget. Vi har inte ens lov till, att tänka en ond och hatisk tanke mot någon. Mord får inte förekomma i våra hjärtan och sinnen.

7. ”Du skall inte begå äktenskapsbrott.” Vi skall vara helt rena, både i våra tankar och i vårt liv. Vi skall inte ge den minsta anledning till, att folk skall kunna tänka något ont om oss.

8. ”Du skall inte stjäla.” Vi skall vara helt ärliga i all vår handel och vandel, i vårt arbete, i ekonomiska förehavanden, i allt vårt umgänge med våra medmänniskor.

9. ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” Vi skall vara i allt sanningsenliga under livets alla förhållanden. Vi skall ”i kärlek hålla fast vid sanningen”. Efésierbrevet 4:15.

10. ”Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Vi skall hela tiden vara nöjda med det, som Gud har gett oss. Vi skall aldrig vara avundsjuka mot dem, som har det bättre ställt, än vi själva. Vi skall vara givmilda och inte sjuka av begär, hänsynsfulla och inte egenkära.

Så är Guds lag, som Du finner den i Bibeln. Buden är enkla, och de är lätta att förstå. Men de går likväl så djupt, att de ”är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.” Hebréerbrevet 4:12. C. A. Spurgeon skriver om denna lag: ”Det är inte ett bud för mycket, men det är heller inte ett för mycket. Dess fullkomlighet är ett bevis för dess gudomlighet.”

David säger: ”HERRENS lag är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa.” Psaltaren 19:7, King James Version; vers 7 i Svenska Folk-Bibeln 98. Och han utbrister: ”Hur kär har jag inte din lag! Hela dagen begrundar jag den.” Psaltaren 119:97, King James Version. Och hans ständiga bön var: ”Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din lag.” Vers 18, King James Version.

Paulus säger om lagen, att den är ”helig och budordet heligt, rätt och gott.” Romarbrevet 7:12. Och Jakob kallar den för ”frihetens fullkomliga lag”. Jakobsbrevet 1:25.

Den är allt detta och mycket mer, och det är inte att undra över, ty den har ju instiftats av Gud Själv, för att möta behoven hos dem, som Han hade skapat och som Han älskade innerligt. Vi kan inte upphöja de Tio Buden tillräckligt mycket. De har varit försummade alltför länge av alltför många.

”Vad vi behöver i dag”, säger J. Edgar Hoover, ”är att inpränta de lärosatser vi finner i de Tio Buden och i Bergspredikan. Det är det säkraste medlet, att motarbeta det ständigt ökande antalet brott med.”

Denne man och många med honom håller på att upptäcka Guds ursprungliga avsikt med tiobudslagen. De håller på att återvända till den sanning Mose gav uttryck för: ”HERREN befallde oss att följa alla dessa stadgar och att frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl och för att bevara oss vid liv”. Femte Moseboken 6:24.

Gud gav oss Sin lag, för att vi skulle kunna ha ett lyckligt och framgångsrikt liv. David gjorde denna erfarenhet: ”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS lag och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl.” Psaltaren 1:1-3, King James Version. Min anm.: Svenska Folk-Bibeln 98 brukar använda ”undervisning”, där King James Version har ”lag”. Folk-Bibeln förklarar sitt ordval så här, i en fotnot till Psaltaren 1:2: ”Det hebreiska ordet ”tora” (”lära”, ”undervisning”) betyder allt det som Gud lär och undervisar om i sitt ord.” Lagen är en del av denna undervisning, härav troligen King James’ ordval.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 2. Bibelns Gud. 2. En förunderlig Skapare

Sektion 2

Bibelns Gud

2. En förunderlig Skapare

När Du studerar Bibeln, kommer Du att finna att den tar för givet, att det finns ett allsmäktigt väsen, som också är allvetande och evigt, och att Han är upphovet till världsalltet.

Denne Härskare över allting, som Bibeln kallar för Gud, är alltings Skapare. Han har planlagt och tänkt ut, hur allting skulle vara, ända från de stora solsystemen till den minsta insekt. Han placerade de väldiga solarna och planeterna i världsrymden, och Han målade det vackra mönstret på fjärilens vingar. Han, som skapade de väldiga fjällen, danade också atomen.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” {Första Moseboken 1:1.} Så lyder Bibelns första vers, och denna stora sanning upprepas fortlöpande genom hela boken.

Nehemja uttrycker det så här: ”Du ensam är HERREN. Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt som är på den, haven och allt som är i dem. Himlens härskara tillber dig.” Nehemja 9:6.

Psalmisten uttrycker sig tillitsfullt: ”För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk.” Psaltaren 102:26.

Profeten Jesaja uppmuntrar oss till, att lyfta våra ”ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror? Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn - ingen enda uteblir… Vet du inte, har du inte hört att HERREN är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.” Jesaja 40:26-28.

Då de hedniska prästerna i Lystra ville falla ned och tillbe Paulus, sade han till dem: ”Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem.” Apostlagärningarna 14:15.

Till atenarna yttrade han: ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i dem. Han som är Herre över himmel och jord… han som åt alla ger liv och anda och allt.” Apostlagärningarna 17:24-25.

Och Johannes förmanar oss alla: ”’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit. Tillbe honom har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna.’” Uppenbarelseboken 14:7.

Har Du någon gång undrat över, hur Gud skapade universum? Bibeln ger denna enkla förklaring: ”Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.” Hebréerbrevet 11:3.

Hur lång tid använde Gud till vart och ett av dessa mäktiga mirakler? Bara så lång tid, som det tog att uttala ordet.

”Himlen är skapad genom HERRENS ord, alla dess härskaror genom hans muns ande… Ty han sade och det blev till, han befallde och det stod där.” Psaltaren 33:6-9.

”Prisa honom, ni himlars himmel och ni vatten ovan himlen. Ja, de skall prisa HERRENS namn, ty han befallde och de blev skapade.” Psaltaren 148:4-5.

Detta betyder inte, att Gud skapade allt i universum på en gång. Det förklarar bara, vilket tillvägagångssätt Han använde Sig av, då Han skapade. Gud behöver bara tala, ge uttryck åt en önskan, och så lyder atomerna Hans vilja.

Han behöver följaktligen inga långa tidsperioder, för att uppnå det resultat Han önskar. Han kan utföra allt väldigt snabbt.

Det finns de, som hävdar att det krävs långa tidsperioder av utveckling, för att uppnå jordens och allt levandes nuvarande tillstånd. Men det är, att begränsa Guds makt på ett helt orimligt sätt. Han kan använda lång tid, om Han vill det, men Han kan också låta det ske på ett ögonblick.

Med sina nya, fantastiska teleskop kan astronomerna fotografera ljuset från en stjärna, som har existerat i tusen millioner år. Men den stjärnan kan gott ha skapats på ett ögonblick av en allsmäktig, evig Gud ”genom hans muns ande”.

Då Gud skapade denna värld, valde Han att lägga ned sex dagar på det. Han var i Sin fulla rätt, att göra så. Han behövde inte ta sex dagar på Sig, Han kunde ha gjort det på sex dagar, eller rent av på sex sekunder.

Varför brukade Han sex dagar och inte sex år eller sex millioner år? Han hade en helt särskild orsak, och den framgår klart, när vi läser berättelsen om skapelsen i de två första kapitlen av Första Moseboken.

Den första dagen sade Han: ”’Varde ljus!’ Och det blev ljus.” Första Moseboken 1:3. På detta vis började räckan av aftnar och morgnar, nätter och dagar.

Den andra dagen sade Han: ”’Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer från vatten från vatten!’”, och så blev det en skiljelinje mellan hav och skyar. Vers 6.

Den tredje dagen framträdde själva jorden, och den täcktes ögonblickligen av gräs, växter och träd. Verserna 9-12.

Den fjärde dagen sade Gud: ”’Varde på himlavalvet ljus”, varvid solen och månen framträdde på himlen. Vers 14.

Den femte dagen sade Gud: ”’Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet.” Plötsligt började fåglarna att sjunga, och havet var fullt av fisk. Verserna 20-21.

Den sjätte dagen sade Gud: ”’Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag.’” Vers 24. De vackra skogarna och ängarna fylldes således plötsligt med alla slags djur, vart och ett på rätt plats.

Det var en vacker värld Gud skapade. Den var full av rikedomar som guld, silver och ädelstenar. Den var också försedd med allt, som tjänade som näring för alla levande väsen, av säd, nötter och frukt samt av rent, blänkande vatten. Den var full av fågel och fisk samt av djur i olika storlekar och färger.

Och så, fortfarande på den sjätte veckodagen, då allt var redo för själva kronan på skapelseverket, sade Gud: ”’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss… Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Verserna 26-27.

Då Han sade det, fullföljde Han Sin egentliga avsikt med denna värld. Det berättar profeten Jesaja för oss: ”Ty så säger HERREN, han som har skapat himlen, han som ensam är Gud, som har format jorden och gjort den. Han som har berett den har inte skapat den till att vara öde utan format den till att bebos. Jag är HERREN, och det finns ingen annan.” Jesaja 45:18.

De, som skulle bo på jorden, hade nu också fått livets gåva på ett ögonblick, och de var väl utrustade för sin uppgift: ”Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!’” Första Moseboken 1:28. Då Gud hade danat dem av markens stoft och blåst in livsande i deras näsborrar, var de fullkomliga väsen, och därför säger Bibeln om människan: ”En liten tid gjorde du honom ringare än änglarna, och du krönte honom med härlighet och ära.” Hebréerbrevet 2:7, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Gud hade gett dem förmågorna till, att se och höra, till att lukta och känna, till att tänka och fatta beslut, till att välja och minnas, till att förstå och till att älska. De var i sanning skapade i Guds avbild. De var i allra högsta grad Hans son och dotter, och därför höll Han av dem så mycket.

Med detta i sina tankar säger David: ”Besinna att HERREN är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord.” Psaltaren 100:3.

Och Malaki hävdar: ”Har vi inte alla en enda Fader? Har inte en enda Gud skapat oss?” Malaki 2:10.

Men varför använde Gud just sex dagar, för att skapa denna värld?

Bibeln ger svaret: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” Andra Moseboken 20:11.

Hela berättelsen om detta finner vi i Första Mosebokens andra kapitel: ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk… Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” {Verserna 1-3.}

Således lade Gud grundvalen för veckan, inte för Sin egen skull, utan för människans. Han hyste så stor omsorg om dessa två härliga väsen Han hade skapat, att Han bestämde att för dem skulle var sjunde dag hela livet igenom vara en helig dag. Han gav Själv denna dag namnet Sabbat, och den skulle för dem vara både till fysisk vila och andlig förnyelse. Det var den dagen, som de särskilt skulle tänka på Honom. Då var de fria från sina vanliga plikter och kunde vandra med Honom och umgås med Honom samt fundera på Hans godhet och kärlek.

Avsikten med denna dag var, att den för alltid skulle bevara människan som Guds barn. Hade Adam och Eva samt deras efterkommande följt denna Guds plan, skulle de ha bevarats från mycket ont och mycken sorg. Guds välsignelse skulle alltid ha vilat över dem.

Lyckligtvis gällde dessa löften om välsignelse inte bara Adam och Eva. Gud har för alltid knutit dem till sitt eviga och enastående minnesmärke över skapelsen. Var sjunde dag har de varit giltiga i alla dessa århundraden. De gäller i dag. Du kan själv få del av dem. Var sjunde dag kan Du säga, om Du vill: ”Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för HERREN, vår skapare.” Psaltaren 95:6.

Är detta ett uttryck för det, som verkligen bor i Ditt hjärta, då blir Sabbatens välsignelser Dina. Gud har nämligen lovat oss detta: ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.” Jesaja 58:13-14.