Bibelläsningar för Familjekretsen. 119. Bönens stora Betydelse

Bibelläsningar för Familjekretsen

119. Bönens stora Betydelse

1. Var, säger aposteln, att vi skall be?

”Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande.” Första Timoteusbrevet 2:8.

2. Vad lovar Herren dem, som ber för och söker efter, vad de behöver?

”Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Matteusevangeliet 7:8.

3. Hur belyser Frälsaren Sin beredvillighet, att skänka goda gåvor till dem, som ber Honom därom?

”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.” Vers 11.

4. Varför är det nödvändigt, att be Gud om allt detta?

”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.” Jakobsbrevet 1:17.

Anm.: Kanske någon då ville fråga: Av vad nytta är då bönen, om inte Gud förändrar Sig? Vad kan det då hjälpa, att vi försöker att få Honom att ändra Sig med våra böner? Det är sant, att vår bön inte kan ändra på Guds inställning i den ringaste grad; men detta är ej heller avsikten med vår bön. Det är den bedjande, som behöver erhålla nytta av bönen. Gud är alltid villig, att ge Sina barn de välsignelser de behöver, när de ställer sig själva i ett sådant förhållande till Honom, att Han tryggt kan välsigna dem. Den omständigheten, att Gud sände Sin Son till att dö för världen, utan att vi bad Honom därom, visar, hur villig Han är, att hjälpa alla människor. Han säger även, att Han inte vill, att någon skall förtappas eller gå förlorad. Andra Petrusbrevet 3:9. Om då någon har en så djup känsla av sitt behov av hjälp, att han är villig att bekänna sina synder och sitt förtappade tillstånd utan Gud, skall Herren låta en sådan själ få den välsignelse, som Han har hängt över hans huvud under hela hans hittillsvarande levnad, och som Gud inte bara är villig att ge honom, utan även längtar efter att skänka honom. Guds sinne eller inställning förändras alltså icke det ringaste; utan det är den bedjandes sinne, som förändras. I annat fall skulle de välsignelser, som han finge del av, leda honom bort ifrån Gud samt hindra honom från att uppnå det mål, som Gud föresatte honom, då Han sände Kristus i världen till att dö för människosläktet. Bönens ändamål är alltså, att förmå syndaren till att inse sitt stora behov av hjälp samt sitt förtappade tillstånd, om han inte får den hjälp han behöver. Finge man allt, vad man behövde, utan att be, kunde detta tillstånd inte uppnås.

5. Vilka närmar Herren Sig?

”Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna.” Jakobsbrevet 4:8. Vi måste själva nalkas eller dra oss nära Gud, för då kommer Han så mycket närmare till oss. Gud ändrar inte inställning; men när Han ser någon närma sig Honom, liksom den förlorade sonen, uppmuntrar Han honom till att komma ändå närmare, genom att skänka honom Sina välsignelser.

6. Hur skall vi åkalla Herren?

”Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet.” Första Korintierbrevet 14:15. Detta förutsätter, att vi måste överväga vår ställning och rannsaka våra hjärtan.

7. Med vad bör våra böner blandas?

”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” Filipperbrevet 4:6.

8. Bör vissa formella böner offentligt upprepas, för att bli hörda av människor?

”Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.” Matteusevangeliet 6:7. Man bör hellre känna stundens behov och innerligen be om hjälp.

9. Med vad måste bönen vara förbunden, om den skall kunna behaga Gud?

”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom.” Hebréerbrevet 11:6.

10. Hur stark måste denna tro vara?

”Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert.” Markusevangeliet 11:24. Det vill säga: När vi ber om det vi behöver, måste vi ha en fast förtröstan på Gud och inte hysa det minsta tvivel om, att Han skall uppfylla vår anhållan. Då kommer vi inte längre att bekymra oss om den saken, utan helt och hållet överlämna den till Gud.

11. Vilka känslor bör vi hysa mot dem, som på något sätt har förorättat eller skadat oss, när vi ber om förlåtelse för våra egna synder?

”Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta er era överträdelser.ʼ” Markusevangeliet 11:25.

12. Vad skall bli följden, om denna förmaning inte efterlevs?

”ʼMen om ni inte förlåter skall inte heller er himmelske Fader förlåta er era överträdelser.ʼ” Vers 26.

13. Vad bör vi göra, när vi lider ont eller har motgångar?

”Får någon av er lida, skall han be.” Jakobsbrevet 5:13.

14. Bör vi be i enrum, i avskildhet?

”Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” Matteusevangeliet 6:6.

15. Till vilken plats gick vår Frälsare för enskild bön?

”Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där.” Matteusevangeliet 14:23.

16. Men om det så händer, att vi kommer i deras sällskap, som gör spe av bönen, eller som förbjuder oss att be, bör vi då upphöra med vår vanliga andakt?

”Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra.” Danielsboken 6:10.

17. Vad sägs om Kornelius och hans familj?

”Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud.” Apostlagärningarna 10:2.

18. Hade de troende på apostlarnas tid bönesammankomster?

”Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad.” Apostlagärningarna 12:12.

19. Hur ofta förmanar aposteln församlingen att be?

”Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden.” Efésierbrevet 6:18.

20. Hur uttrycker han sig angående denna punkt på ett annat ställe?

”{B}e oavbrutet”. Första Tessalonikerbrevet 5:17.

21. I liknelsen om den fattiga änkan, vilket skäl ger domaren för, att han slutligen besvarade hennes bön?

”Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.ʼ” Lukasevangeliet 18:4, 5.

22. Vilken tillämpning gjorde Frälsaren av denna liknelse?

”Och Herren sade: ʼHör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem?” Verserna 6, 7.

Anm.: Tillämpningen av denna liknelse ses av följande: Här var en domare, vilken fruktade varken Gud eller människor, men likväl gav han änkan rättvisa, för att själv få vara i fred. Om nu denna anhållan kunde säkras genom ständigt upprepade böner från en, som inte älskade rättvisa, utan endast gjorde det för sin egen fördel, hur mycket mer skall inte Gud, som är oändlig i Sina utmärkande egenskaper, som älskar rättvisa och som är änkors försvarare (Psaltaren 68:5), skaffa rättvisa åt dem, som dagligen ropar till Honom?

23. Till vilken slutsats kommer Frälsaren som svar på Sin egen fråga?

”Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt.” Lukasevangeliet 18:8, första delen.

24. Vilken fråga ställer Jesus strax därefter?

”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?ʼ” Vers 8, sista delen.

25. Vad var ändamålet med denna liknelse?

”Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna.” Vers 1.