Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 17. Vad är Tillståndet i Döden?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

17. Vad är Tillståndet i Döden?

Varje gång någon dör, ställer en eller annan den här frågan. Den har ställts om och om igen under alla århundraden, som har gått, sedan Eva med rädsla och sorg stod och betraktade den älskade Abels döda kropp.

 

Kanske har också Du stått och sett ned på det kalla, stelnade ansiktet åt någon Du älskat, och undrat över, vad som egentligen hade skett.

 

Är de avlidna döda, eller är de inte? Kanske det var något i dem, som är i livet någonstans. Kanske de lever i evig lycka uppe i Guds himmel, där änglarna bor. Eller – och den tanken är outhärdlig – kanske de pinas i helvetet?

 

Här är Bibeln åter igen till ovärderlig hjälp. Den är så klar på den här punkten, att inga tvivel kan råda.

 

Låt oss först se på Första Moseboken 2:7, som berättar om människans skapelse: ”HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse {en levande själ. Norska Bibeln}.”

 

Lägg märke till, att människan danades av två beståndsdelar, jordens stoft och livsande. Tillsammans utgjorde de en levande själ eller varelse.

 

Gud gav inte Adams kropp en själ, Han bara blåste in livsanden i den. Och så blev de två delarna – kroppen och livsanden eller livsgnistan – till en ”levande själ”.

 

Detta stämmer i allt överens med Davids uttalande om, vad som sker vid en persons död: ”Hans ande försvinner, han återvänder till jorden; den dagen upphör hans tankar.” Psaltaren 146:4, King James Version.

 

Med andra ord, när andedräkten eller livsgnistan, livsanden, lämnar människan och hon inte längre andas, upphör varje slags medvetande, och kroppen blir på nytt till stoft. Det är detta, som sker vid döden.

 

Men lär inte Bibeln ut, att människan har en odödlig själ? Nej, den gör inte det. Bara en gång i Bibeln används uttrycket odödlig, och det är i Första Timoteusbrevet 6:16, där det används om Gud, ”som ensam är odödlig”.

 

När Paulus skriver till församlingen i Rom, betonar han, att odödlighet inte är något medfött hos människan, utan att hon måste söka denna med uthållighet: ”evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet”. Romarbrevet 2:7.

 

Han tydliggör för menigheten i Korint, när de kunde vänta sig odödlighet: ”basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” Första Korintierbrevet 15:52-53.

 

Om en människa skall ”ikläs” odödlighet, när basunen ljuder, äger hon inte redan odödlighet. Det gör Skriftens lära idiotisk, att hävda att människan från första början har en odödlig själ.

 

Varifrån kommer så tanken på en odödlig själ? Från Edens Lustgård. Den är en följd av den första lögn, som uttalades på denna jord.

 

Som Du minns, sade Gud till Adam, att i fall han syndade, måste han dö. Men Satan, som kom förklädd till en orm, motsade Honom.

 

”’Har Gud verkligen sagt”, frågade han hånfullt: ”Ni får inte äta av alla träd i lustgården?’ … ’Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.’” Första Moseboken 3:1-5. Guds framställning av saken var, att döden skulle vara ett straff. Nej, sade Satan, den skulle vara en vän.

 

Hela tiden sedan dess har Djävulen sett till, att hålla liv i denna lögn och låtit den vara i omlopp under alla slags förklädnader. Den har faktiskt blivit en väsentlig beståndsdel av alla falska religioner, och den har skapat mera ångest och rädsla hos människorna, än något annat.

 

Men om människan inte har en ”odödlig själ”, vad innebär då döden? Bibeln är glasklar även på den här punkten. Den säger: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen. … i graven dit du går kan man inte verka eller tänka, och där finns ingen kunskap eller vishet.” Predikaren 9:5-10.

 

Andra Skriftställen är lika tydliga. I Jesaja 38:18 heter det: ”Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte. De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet.”

 

Det ges alltså ingen ny möjlighet till omvändelse under döden. Det finns heller inget bibliskt belägg för, att de döda omgående ansluter sig till den himmelska kören. Psalmisten säger: ”Ty i döden tänker ingen på dig, vem tackar dig i dödsriket?” Psaltaren 6:6.

 

I den långa, tråkiga berättelsen om människans liv på jorden har det bara förekommit två undantag från regeln om, att den som syndar, skall dö – Elia och Hanok. Elia togs upp till himmelen i en ”vagn av eld” {Andra Konungaboken 2:11}, och Hanok ”togs… bort utan att möta döden.” Hebréerbrevet 11:5.

 

Inga andra har kommit direkt till himmelen vid slutet på sina liv här. Om David uttalade Gud, att han var en man efter Hans eget hjärta, men även han sover fortfarande i sin grav. Aposteln Petrus uttalade sig väldigt klart om detta.

 

”Mina bröder”, sade han, ”jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag. … Ty David har inte farit upp till himlen.” Apostlagärningarna 2:29-34. Lägg märke till, att aposteln inte säger, att det var Davids kropp – skild från hans själ – som inte hade farit upp till himmelen, utan att det var David, hele David, allt som fanns av David.

 

Vad har så Jesus att säga om denna sak? Med utmärkande finkänslighet säger Han, att döden är som en sömn. Då Han skulle berätta för lärjungarna, att Lasarus var död, sade Han: ”’Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom.’ … Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn.” Johannesevangeliet 11:11-13.

 

Tanken på döden som en sömn är så vacker och enkel samt oändligt tröstrik. De döda har inte farit till vare sig det ena eller det andra stället, utan de sover, vilar sig lugnt i frid och utan medvetenhet samt väntar på det, som komma skall.

 

”så lägger sig människan”, säger Job, ”och står ej upp igen. Först när inte himlen mer finns, vaknar hon och reser sig från sin sömn.” Job 14:12.

 

Men är då det här slutet på det hela? Nej, inte alls. Vore det så, skulle läran om de dödas sömn i mullen sannerligen vara en tråkig lära. Och vilket löfte skulle då alla dyrbara löften om evigt liv i Kristus Jesus ha?

 

Pris ske Gud, dödens sömn är inte evig! För alla, som har älskat Honom, stundar det en härlig uppståndelsemorgon.